KLÄDD I SIDEN.

Det kom inte något brev från Klara Gulla varken till far eller mor, och det gjorde ju inte så mycket, när man visste, att hon var så tyst nu, bara för att de skulle bli så mycket mer överraskade och glada, när det blev tid för henne att kungöra den stora nyheten.

Men i alla fall var det gott för Jan, att han hade kommit åt att titta litet i hennes kort, för annars hade han lätt kunnat bli gjord till narr av andra människor, som trodde, att de visste mera än han om Klara Gullas vägar.

Så, för att ge ett exempel, kan man tänka på Kattrinas kyrkfärd.

Kattrina hade gått till kyrkan på första adventsöndagen, och när hon kom tillbaka, var hon både skrämd och ledsen.

Hon hade sett ett par unga karlar, som hade varit i Stockholm under hösten på byggnadsarbete, stå och tala med några andra ungdomar, både jäntor och pojkar. Och när Kattrina såg dem, hade hon tänkt, att här kunde hon kanske få några upplysningar om Klara Gulla, och hade gått fram till dem för att fråga.

De höll visst på att tala om några roliga mandater. Karlarna åtminstone skrattade så högt, att Kattrina tyckte, att det var rent opassande, när de stod så tätt utanför kyrkan. Det kom de väl också själva till besinning om, för när Kattrina närmade sig dem, stötte de till varandra och tystnade.

Hon hörde bara ett par ord av en karl, som stod med ryggen vänd åt hennes håll, så att han inte hade sett henne.

­ Å tänk, att ho gick klädd i siden! sa han.

I detsamma fick han sig en så hård knuff av en ung flicka, att han tvärtystnade. Han såg sig om och blev spjutröd i ansiktet, då han märkte, att Kattrina stod alldeles bakom honom. Men strax efteråt gjorde han ett kast med huvudet och sa med höjd röst:

­ Vad är det åt dej? Varför ska jag inte få säja, att drottninga gick klädd i siden?

När han hade sagt de orden, började alla de unga gapskratta värre än förut. Kattrina gick bara förbi dem och kunde inte komma sig för att fråga dem om någonting.

Hon kom hem ifrån kyrkan så bekymrad, att Jan höll på att tala om för henne hur det rätteligen förhöll sig med Klara Gulla, men han besinnade sig och bad henne bara berätta än en gång det där, som de hade sagt om drottningen.

Det gjorde hon.

­ Men du förstår väl, att det där sa di bara för te å villa bort saka för mej, tillade hon.

Jan sa alltjämt ingenting. Men han kunde inte låta bli att dra litet på munnen.

­ Vad tänker du på? sa Kattrina. Du har en så konstig min på dej om darna. Du kan väl aldrig ha reda på vad det var di mente?

­ Nej, det vet jag visst inte, sa Jan, men så mycken tillit får vi väl ha te den lilla flicka, min snälla Kattrina, att vi tror, att allt går, som det ska.

­ Jag blir så ängslig ­ ­ ­

­ Det är inte tid å tala än varken för dom eller för mej, avbröt Jan. Det är Klara Gulla själv, som har bett dom å inte säja någe te oss, å vi ska hålla oss lugna, du Kattrina, ja, det ska vi.

STJÄRNOR.

När den lilla flickan i Skrolycka hade varit borta i nära åtta månader, kom Stoll-Ingborg en vacker dag inklivande på logen i Falla, medan Jan stod där och tröskade.

Stoll-Ingborg var syskonbarn till Jan, men han såg sällan till henne, därför att hon var rädd för Kattrina. Det var nog för att slippa råka hustrun, som hon kom och sökte upp honom i Falla mitt i arbetstiden.

Jan blev just inte så glad, då han fick se henne. Hon var ju inte riktigt galen, det var hon visst inte, men det var ingen reda med henne, och hon pratade alldeles förskräckligt. Han slängde sin slaga som förut utan att låtsa om henne.

­ Håll opp mä tröskninga, Jan, sa hon, så att jag kan få tala om för dej vad jag drömde om dej i natt!

­ Det är bäst, att du kommer igen en annan gång, Ingborg, sa Jan. Så snart Lars Gunnarsson hör, att j ag vilar mej från tröskninga, kommer han hit å ser efter vad som står på.

­ Jag ska vara så kvick, så kvick, sa Stoll-lngborg. Du minns väl, att jag var den kvickaste åv syskona där hemma. Ja, di var så dåliga, di andra på alla sätt förstås, så det är inte mycke å skryta mä.

­ Du skulle ju tala om en dröm, påminde Jan.

­ Strax, strax, du! Du ska inte vara rädd. Jag begriper, begriper. Sträng husbonde nu i Falla, sträng husbonde. Men var inte ängslig för mej, du! Du ska inte få bannor för mi skull. Det är inga nöd, när en har å göra mä en, som är så klok som jag.

Jan hade gärna velat höra vad hon kunde ha drömt om honom, för så säker han än var på sina stora förhoppningar, så sökte han ändå bekräftelse från alla håll. Men nu var Stoll-lngborg inne på sina egna tankars väg, och då var det inte lätt att hejda henne.

Hon kom tätt inpå Jan, böjde kroppen framåt för var ny mening, knep ihop ögonen, skakade på huvudet och talade, så att orden sprutade ur munnen.

Du ska inte vara rädd, sa hon. Skulle jag ställa mej å tala mä en, som tröskar i Falla, om jag inte visste, att husbond har gått te skogen å att matmora är borta i bygda å säljer smör? "Alltid hava dem för ögonen", står det i katkesen. Det är det jag vet. Jag aktar mej allt för å komma, när di kan se mej.

­ Gå ur vägen, Ingborg! sa Jan. Annars kan jag råka te å träffa dej mä slagan!

­ Tänk, vad ni pojkar slog mej förr i väla! sa hon. Å stryk får jag än i dag. Men när vi skulle läsa på husförhör, då var det jag, som var styv. "Det är ingen, som lurar Ingborg", säjer prosten, "hon kan sina stycken." Å jag är så god vän med småmamsellera på Lövdala. Jag läser opp katkesen för dom, bå frågor och svar, från början te slut. Tänk, ett sånt minne jag har! Jag kan bibeln mä å hela psalmboka å alla prostens predikningar. Ska jag läsa opp nånting för dej, eller vill du hellre, att jag ska sjunga?

Nu svarade Jan ingenting mer. Han tog till med tröskningen på nytt.

Men hon gick inte fördenskull. Hon satte sig på en halmkärve, sjöng först igenom en psalm på bortåt en tjugu verser och läste därpå upp ett par kapitel ur bibeln. Till sist gick hon sin väg utan att säga adjö och var borta en lång stund. Men rätt som det var, stod hon på nytt i logdörrn.

­ Tyst nu, tyst nu! sa hon. Nu säjer vi inte nå annat än det, som vi skulle säja. Bara, bara tyst!

Hon sträckte upp pekfingret, höll kroppen stilla och ögonen öppna.

­ Inga andra tankar, inga andra tankar! sa hon. Vi håller oss te saka. Bara tyst mä slaga nu!

Hon väntade, tills Jan lydde henne.

­ Du kom te mej i natt i drömmen, så var det. ja. Du kom te mej, å jag sa så här: "Är du ute å går, Jan i Askedalarna?" ­— "Nej", sa du, "nu heter jag Jan i Längtedalarna." ­ "Jaså, välkommen!" sa jag. "Där har jag bott i hela mitt liv."

Hon försvann ur logöppningen. Jan hade blivit förundrad över hennes ord. Han tog inte genast till med arbetet, utan stod och funderade.

Om ett par ögonblick var hon där på nytt.

­ Nu minns jag vad det var, som jag kom hit för, sa hon. Jag skulle visa dej mina stjärnor.

Hon hade på armen en liten korg, som var ombunden med en duk. Medan hon slet och drog i knuten, pratade hon oupphörligt.

­ Det är riktiga stjärnor, det här. När en bor i Längtedalarna, då nöjer en sej inte mä di jordiska tingen, utan då är en tvungen te å ge sej ut å söka efter stjärnor. Det är inga anna råd. Du får nog gå ut å söka efter dom, du mä, nu.

­ Å nej, vet du, Ingborg, sa Jan, jag håller mej allt te det, som finns på jorden.

­ Tyst för all del! sa Stoll-Ingborg. Tror du, att jag är så stollig, så jag går å letar efter dom, som sitter kvar på himlen? Jag söker bara efter såna, som har fallit. Jag är väl en förståndig människa, vet jag.

Hon öppnade korgen, och Jan såg, att där låg fullt med olika slags stjärnor, som hon väl hade tiggt ihop på herrgårdarna. Det var stjärnor av tenn och papper och glas, grannlåt ifrån julgranar och karameller.

­ Det är riktiga stjärnor, sa hon. Di är nerfallna från himlen. Du är den ende, som har fått sett dom, å du ska få ett par mä åv dom, när du behöver dom.

­ Tack ska du ha, Ingborg! sa Jan. När den tiden kommer, att jag behöver stjärnor, å det kan bli snart nog, så tänker jag inte be dej om dom.

Nu gick hon äntligen, men det dröjde en stund, innan Jan tog till med tröskningen.

Det var en fingervisning, det här också. Inte för att en sådan vettvilling som Ingborg hade någon reda på Klara Gullas vägar, men hon var sådan, att hon kände i luften när det skulle ske något märkvärdigt. Hon kunde se och höra sådant, som klokt folk aldrig fick någon aning om.

I VÄNTAN.

Ingenjör Boraeus på Borg brukade nästan var förmiddag göra sig en vändning ner till bryggan för att ta emot ångbåten, och det kunde ingen undra över. Han hade bara ett kort stycke väg att gå genom den vackra granparken, och alltid kom det väl någon människa med båten, som han kunde byta ett par ord med för att på så sätt skaffa sig en liten omväxling i enformigheten på landsbygden.

Just i parkgränsen, där vägen stöp tvärbrant ner mot bryggan, stack några stora, nakna hällar upp ur marken, och det hände ofta, att långväga folk slog sig ner på dem, medan de väntade. Och det var alltid många väntande vid Borgs brygga, för man var aldrig riktigt säker när båten skulle komma. Före tolv var det ju sällan den kom, men man var heller inte riktigt trygg för att den inte kunde vara vid bryggan redan klockan elva. Att den dröjde ända till ett och två, var ju heller inte alldeles omöjligt, så att påpassligt folk, som gick ner till brggan vid tiotiden, kunde bli sittande där hela förmiddagen.

Ingenjör Boraeus hade god utsikt över Löven från sitt kammarfönster på Borg. Han såg när ångbåten stack fram bakom uddarna och visade sig aldrig vid bryggan förrän i lagom tid. Han behövde alltså inte själv slå sig ner på de där väntestenarna och gav bara en blick i förbifarten åt dem, som hade tagit plats där.

Men en sommar kunde han inte låta bli att lägga märke till en liten karl med ett milt och snällt utseende, som satt där och väntade dag efter dag. Han höll sig alldeles stilla och likgiltig, ända tills ångbåten syntes. Då sprang han upp, med ansiktet skinande av glädje. Han rusade utför backen och ställde sig längst ute på bryggan, liksom säker om att få ta emot någon. Men aldrig kom något främmande till honom. När båten gick, stod han där lika ensam som förut.

Nu var glädjen borta, och när han begav sig hemåt, såg han gammal och trött ut. Man kunde nästan vara rädd, att han inte skulle ha kraft att komma uppför backen.

Ingenjör Boraeus kände inte karlen, men en vacker solskensdag, när han återigen såg honom sitta där och stirra utåt sjön, gav han sig i tal med honom. Han fick snart veta, att det var en dotter, som var bortrest och väntades komma hem i dag.

­ Vet ni då så säkert, att hon kommer i dag? frågade ingenjörn. Jag har sett er sitta här å vänta i ett par månader. Hon måtte ha gett er orätt besked förut.

­ Å nej, det har hon väl inte, sa mannen saktmodigt. Inte har hon gett oriktigt besked inte.

­ Men i Herrans namn, sa ingenjörn och tog till en smula häftigt, för han var en hetlevrad herre, vad menar ni? Ni har suttit här å väntat dag efter dag, utan att hon har kommit, å hon skulle inte ha gett orätt besked!

­ Nej, sa den lilla karlen och såg upp på ingenjörn med sina vänliga, vattenklara ögon, det har hon inte kunnat göra. Hon har inte gett någe besked alls.

­ Har ni inte haft något brev? frågade ingenjörn.

­ Nej, vi har inte haft brev sen i fjol den första oktober.

­ Men varför går ni då hit ner? undrade ingenjörn. Här sitter ni alla förmiddagar utan att göra något. Har ni tid att gå ifrån arbetet på det sättet?

­ Å nej, det är väl illa gjort åv mej, sa karlen och smålog för sig själv, men det blir väl bra mä den saka.

­ Men är det möjligt, att ni är ett sådant nöt, utropade ingenjör Boraeus och var helt förgrymmad, att ni sitter här å väntar utan all orsak? Ni borde sättas på dårhus.

Mannen svarade ingenting. Han satt med armarna knäppta om knäna, fullkomligt oberörd. Småleendet lekte alltjämt omkring munnen, ja, det blev alltmer segervisst för var sekund, som gick.

Ingenjörn ryckte på axlarna och gick ifrån honom. Men när han hade hunnit halvvägs neråt backen, ångrade han sig och vände om. Han hade fått en god min på sig, allt det bittra, som vanligen låg utbrett över de stränga dragen, var försvunnet, och han räckte mannen sin hand.

­ Jag ville bara skaka hand med er, sa han. Förut har jag trott, att jag var den, som bäst förstod mig på att längta i den här socknen, men nu ser jag, att jag har fått min överman.

KEJSARINNAN.

Den lilla flickan ifrån Skrolycka hade varit borta i hela tretton månader, utan att Jan med ett endaste ord hade förrått, att han hade någon reda på allt det stora, som hade hänt henne. Han hade satt sig i sinnet, att han skulle tiga, ända tills hon själv kom tillbaka. Om Klara Gulla inte visste, att han visste något på förhand, skulle det bli en så mycket större glädje för henne att få överraska honom med all sin härlighet.

Men här i världen sker det mera, som är oväntat, än väntat. Och det kom en dag, då Jan fick lov att ta bladet från munnen och tala om hur det förhöll sig. Det var inte för sin egen skull, nej, han kunde ha nöjt sig med att gå omkring i sina slitna kläder och låta folk tro, att han bara var en fattig backstusittare, så länge det skulle vara. Det var för den lilla flickans egen skull, som han blev tvungen att uppenbara den stora hemligneten.

Det var en da i början av augusti, då han hade varit nere vid bryggan och väntat på henne. För se, att gå ner till bryggan var dag för att få se hennes ankomst, det hade han inte kunnat neka sig, och det kunde hon väl inte heller misstycka.

Ångbåten hade just lagt till, och han hade sett, att Klara Gulla inte var med. Han hade ändå trott, att hon skulle vara färdig med allting nu och kunna ge sig av hem. Men det hade väl kommit nya hinder i vägen, som det hade gjort hela sommarn. Det var inte gott att komma ifrån för den, som hade så mycket att stå i.

Bra stor skada var det ändå, att hon inte kom i dag, för det var så ovanligt många av hennes gamla bekanta nere vid bryggan. Där stod både riksdagsman Karl Karlsson i Storvik och August Där Nol i Prästerud. Mågen hos Björn Hindriksson var där, och till och med den gamla Agrippa Prästberg hade råkat komma dit. Agrippa hade just haft ett horn i sidan till den lilla flickan, alltsedan hon narrade honom med glasögonen. Jan kunde inte neka till att det skulle ha varit bra roligt, om Klara Gulla hade stått på båten i all sin prakt den dagen, då Prästberg hade kunnat se henne.

Men när hon nu inte kom, var det ju inte annat för Jan att göra än att vända om hem. Han skulle just stiga ner från bryggan, då den gamla elaka Greppa ställde sig i vägen för honom.

­ Jaså, sa Greppa, du springer här efter dottra di i dag mä?

En sådan karl som Greppa var det ju bäst att inte byta ord med, och Jan vek bara åt sidan för att komma förbi honom.

­ Ja, jag undrar inte på att du vill möta e sån fin dam, som ho lär ha blitt, sa Greppa.

Nu kom August Där Nol rusande fram till Greppa och ryckte honom i armen, för att han skulle tiga.

Men Greppa gav sig inte.

­ Hela sockna vet'et, sa han, då är det väl på tiden, att föräldrarna också får reda på hur det står te. Jan Andercson är en bra karl, fast han har skämt bort dottra. Jag kan inte tåla längre, att han sitter här vecka efter vecka å väntar på e ­ ­ ­

Här sa han ett så fult ord om den lilla flickan i Skrolycka, att Jan, far hennes, aldrig ville upprepa det, inte ens i sina tankar.

Men nu, då Agrippa Prästberg kastade ordet emot honom med hög röst, så att allt folket på bryggan hörde vad han sa, bröt det sig fram i dagen, allt det, som han hade gått och burit på i tysthet under hela året. Han kunde inte längre hålla det dolt. Den lilla flickan fick förlåta honom, att han förrådde henne.

Han sa det, som han måste säga, utan något slags vrede eller förhävelse. Han slog ifrån sig med handen och drog på munnen, liksom föraktade han att svara.

­ När kejsarinna kommer ­ ­ ­

­ Kejsarinna, vad är det för e? flinade Greppa, som om han ingenting skulle ha hört om den lilla flickans upphöjelse.

Men Jan i Skrolycka lät sig inte störas, utan fortsatte med samma lugn som förut.

­ När kejsarinnan Klara av Portugallien står här på brygga mä gullkrona på huvudet, å sju kungar går omkring henne å bär opp hennes mantel, å sju lejon ligger tama vid hennes fötter, å sju å sjuttio krigsöverstar går före henne mä dragna svärd i hanna, då får vi se om du törs säja detsamma te henne själv, Prästberg, som du har sagt te mej i dag.

När han hade talat ut, stod han stilla ett ögonblick för att njuta av att se hur förskräckta de såg ut allihop. Sedan svängde han sig på klacken och gick sin väg, men utan att göra sig någon brådska förstås.

Det uppstod larm och oväsen på bryggan, så snart han hade vänt ryggen till. Han brydde sig inte om det i början, men så fick han höra en tung duns, och då måste han se sig tillbaka.

Den gamle Greppa låg kullslagen på bryggan, och August Där Nol stod lutad över honom med knutna nävar.

­ Du visste allt, din rackare, att han inte skulle tåla å få höra sanninga, sa August. Det måtte inte finnas någe hjärta i kroppen på dej.

Så mycket hörde Jan i Skrolycka, men allt sådant som strid och bråk var honom emot. Han gick vidare uppför backen utan att blanda sig i leken.

Men det märkvärdiga var, att när han hade hunnit bort ur alla människors åsyn, kom en stark och tung gråt över honom. Han kunde inte förklara vad det skulle betyda. Det var väl glädjetårar över att han hade fått uppenbara hemligheten. Han tyckte, att han hade fått den lilla flickan tillbaka.

KEJSARN.

Den första söndagen i september, då ska man tro, att kyrkfolket i Svartsjö fick något att förundra sig över.

Det finns en stor och bred läktare i Svartsjö krka, som går tvärsöver hela långskeppet. Och i första bänken på den läktarn har herrskaperna brukat sitta, herrkarlarna till höger och fruar och mamseller till vänster, så länge som man kan minnas tillbaka.

Det var inte något förbud för andra att sitta där. Alla platser i kyrkan var lika fria. Men det skulle förstås aldrig ha fallit en fattig backstusittare in att slå sig ner i den bänken.

Jan hade tyckt förr i världen, att de hade varit både vackra och fina att se på, de, som satt där. Och än i dag ville han inte neka till att både brukspatronen på Duvnäs och löjtnanten på Lövdala och ingenjörn på Borg var ståtliga karlar och tog sig bra ut. Men vad var det att tala om mot den härligheten, som folk nu fick att beskåda? Något sådant som en riktig kejsare hade väl ändå aldrig förr tagit plats där uppe i herrskapsbänken.

Men nu satt det en sådan storkarl i alla fall på främsta platsen ytterst i bänken. Bägge händerna stödde han mot en lång käpp med stor silverknopp, på huvudet hade han en hög, grön läderkaskett, och på bröstet blänkte två stora stjärnor, en lik guld och en lik silver.

När orgeln stämde upp, så höjde kejsarn sin röst och sjöng. För en kejsare får lov att sjunga högt och klart i kyrkan, även om han inte kan hålla rätt melodi och ton. Folk är ändå glada att få höra honom.

Herrkarlarna, som satt bredvid honom, vände sig åt sidan och såg på honom gång efter annan, men det var ju ingenting att undra på. Det var nog första gången, som de hade en sådan höghet ibland sig.

Kasketten fick han ju lov att lägga av sig, för det får till och med en kejsare lov att göra, när han kommer till kyrkan, men han lät den sitta på så länge som möjligt, för att folk skulle få se sitt lystmäte på den.

Det var också många av dem, som satt nere i kyrkan, som den dagen vände på huvudet och såg uppåt läktarn. Det var, som skulle de tänka mer på honom än på predikan. Men det fick man ju förlåta dem. Det skulle nog ge med sig, bara de blev vana vid att det satt en kejsare i kyrkan.

De var kanske litet förvånade över att han hade blivit så upphöjd. Men de borde ju kunna förstå, att den, som var far till en kejsarinna, fick lov att själv bli kejsare. Något annat var inte möjligt.

När han kom ut på talbacken efter gudstjänsten, var det flera, som gick emot honom, men han hann inte tala med en enda, förrän klockar Svartling kom och bad honom gå med in i sakristian.

Där inne satt prästen i en hög länstol med ryggen mot dörrn och talade med riksdagsman Karl Karlson, när Jan och klockarn kom in. Prästen var ledsen för någonting, det hördes på rösten. Det var inte långtifrån, att han grät.

­ Det är två av de själar, som har varit anförtrodda åt min vård, sa han, som jag har låtit gå till spillo.

Riksdagsmannen försökte trösta honom.

­ Pastorn kan väl inte ha någon skuld i den ondska, som bedrives i de stora städerna, sa han.

Men prästen lät inte lugna sig. Han lutade det vackra unga ansiktet i händerna och grät.

­ Nej, det kan jag ju inte, sa han. Men vad har jag gjort för att vaka över den unga adertonåriga flickan, som blev kastad skyddslös ut i världen? Å vad har jag gjort för att trösta hennes far, som bara hade henne att leva för?

­ Pastorn är så nykommen i församlingen, sa riksdagsmannen. Om här ska talas om ansvar, så drabbar det väl mera oss andra, som hade reda på förhållandena. Men vem kunde tro, att det skulle gå så galet? Di unga får ju lov å ge sej ut i världen. Vi har varit utkastade på samma sätt allihop här i socknen, å di flesta har det gått bra för.

­ Å Gud, måtte jag kunna tala med honom! bad prästen. Måtte jag kunna fånga det flyende förståndet ­ ­ ­

Klockar Svartling harskade sig, där han stod bredvid Jan och prästen vände sig emot dem. Han steg genast upp, tog Jans hand och lade den i sin.

­ Kära Jan! sa han.

Prästen var högrest och ljus och vacker. När han kom emot en med sin goda röst och de milda, blå ögonen lysande av barmhärtighet, så var han inte lätt att stå emot. Men härvidlag var det inte annat att göra än att visa honom tillrätta strax från början, och det gjorde Jan också.

­ Det är ingen Jan mer, min snälla pastor, utan nu är det kejsar Johannes av Portugallien, å den, som inte vill ge honom hans rätta benämning, den har han inte någe otalt mä.

Därmed gav Jan prästen en liten kejsarnick till avsked och satte kasketten på huvudet. Och de såg allt ganska snopna ut, de tre, som stod kvar i sakristian, när han sköt upp dörrn och gick sin väg.

KEJSARVISAN.

I skogsbacken ovanför Lobyn fanns det ännu ett stycke kvar av den gamla landsvägen, den, som alla människor hade måst köra förr i världen, men som var utdömd nu, därför att den intet annat gjorde än krånglade sig uppför och utför alla möjliga kullar och bergshöjder och aldrig hade vett att gå omkring dem. Den biten, som fanns kvar, var så pass tvärbrant, att den aldrig mer togs i bruk av dem, som åkte, men fotgängare strävade sig uppför den en och annan gång, därför att den var en bra genväg.

Den löpte ännu fram likaså bred som en riktig kronans landsväg, och ännu var den grusad med vackert, gult grus, ja, den var till och med finare nu än förr, eftersom den var utan hjulspår och utan smuts och damm. Längs med kanten blommade landsvägsblommorna än i dag. Både hundkäx och gökärter och smörblomster stod där i jämna led, men dikena var igengrodda, så att en hel rad med granar hade kunnat stiga ner i dem. Det var idel unggranar, som växte där, lika höga allihop, med kvistar ifrån roten och ända upp. De stod tätt tryckta intill varandra som i en herrgårdshäck, men inte en enda var torr eller risig. Alla var ljusa i topparna av unga skott, och alla spelade de och surrade som humlor i vackra sommardagar, då solen sken ner på dem från en klar himmel.

När Jan i Skrolycka gick hem från kyrkan den söndagen, då han för första gången hade visat sig där i sin kejsarskrud, kom han att slå in på den gamla landsvägen. Det var en solvarm dag, och när han gick uppför backen, hörde han spelet i granarna så starkt, att han blev förvånad. Han tyckte, att han aldrig hade hört granar sjunga på det sättet, och det föll honom in, att han borde ta reda på varför de var så högljudda just i dag. Och som han ingen brådska hade, slog han sig ner mittibland dem på den fina grusvägen, la käppen bredvid sig, tog av kasketten för att kunna torka svetten ur pannan och satt sedan stilla med knäppta händer och lyssnade.

Det var alldeles lugnt i luften, så att det var inte någon vind, som satte alla de små instrumenten i rörelse. Nej, man fick allt lov att tro, att granarna stod där och spelade för att visa sin glädje över att de var så friska och unga, över att de stod så bra i fred här utmed den övergivna landsvägen, och över att de hade så många år framför sig, innan det skulle falla någon människa in att hugga ner dem.

Men om det så förhöll sig, fick man ändå ingen förklaring på varför träden spelade så kraftigt just i dag. Alla de där goda gåvorna kunde de ju glädja sig åt varenda vacker sommardag, dem behövde de inte ställa till med extra musik för.

Jan satt tyst mittpå landsvägen och lyssnade.

Det var vackert att höra på gransuset, fastän det höll i med en och samma ton och inga uppehåll gjordes, så att det inte blev spår till takt eller melodi.

Ja, det var ljuvligt och gott i skogsbacken, det var det, så inte kunde man undra på att träden kände sig glada och lyckliga. Det, som var märkvärdigt, det var, att granarna inte kunde spela bättre, än de gjorde. Han såg på deras småkvistar, där vartenda barr var fint och grönt och välskapat och satt på sin rätta plats. Han drog in kådlukten, som strömmade ut ifrån dem. Det fanns ingen ört på ängen, ingen blomma i hagen, som var så välluktande. Han la märke till deras halvvuxna kottar, där fjällen låg så konstmässigt ordnade för att hålla vakt om fröna.

De här träden som förstod sig så bra på allting, de borde väl kunna spela och sjunga, så att man begrep vad de menade.

Men det var bara ett och detsamma, som de kom med. Han blev sömnig av att sitta och höra på dem. Det vore kanske inte heller så dumt att sträcka ut sig på den fina, rena grusvägen och ta sig en liten lur.

Men vänta! Vad var detta? Just som han la ner huvudet på marken och hade fällt ihop ögonlocken, tyckte han, att träden började med något annat. Nu kom det takt, och nu kom det melodi.

Allt det andra hade bara varit ett förspel, såsom det brukas i kyrkan, innan psalmen börjar. Nu kom det ord med, ord, som han kunde förstå.

Ja, det var ju detta, som han hade känt på sig hela tiden, fast han inte hade velat säga ut det ens i tankarna. Men träden visste nog vad som hade hänt, de med. Det var allt för hans räkning, som de hade spelat upp så högljutt redan, när han kom.

Nu sjöng de om honom, det var inte att ta miste på. Nu, när de trodde, att han sov. De ville kanske inte, att han skulle höra hur de firade honom.

En sådan visa, en sådan sång! Han låg och höll ihop ögonen, men han hörde i stället så mycket bättre. Det var inte ett ljud, som undgick honom.

När de första verserna var sjungna, kom det ett mellanspel utan ord, och just det var det, som var det härliga.

Det var musik, det! Inte bara de små ungträden utmed den gamla landsvägen, utan hela skogen spelade med. Det var orglar och trummor och trumpeter. Det var små trastflöjter och bofinkspipor, det var bäckar och näckar, det var klingande blåklockor och dundrande hackspettar.

Aldrig hade han hört något så grant. 0ch aldrig hade han lyssnat till någon musik på det sättet. Den satte sig fast i öronen på honom, så att han aldrig kunde glömma den.

När det var slutsjunget och skogen blev tyst igen, for han upp som ur en dröm. Och strax började han på att sjunga igenom denna skogens kejsarvisa, för att han inte skulle glömma den.

Kejsarinnans fader
är så hjärtans glader.

Här kom omkvädet, och det hade han inte kunnat uppfatta ordentligt, men han sjöng ändå, så ungefär, som han tyckte, att det hade låtit.

Som tidningen haver sagt.
Österrike, Portugal,
Metz, Japan, som det var.
Bom, bom, bom, å rulla
bom, bom.

Gullkronan blir han mössa,
gullsabeln blir hans bössa.
Som tidningen haver sagt.
Österrike, Portugal,
Metz, Japan, som det var.
Bom, bom, bom, å rulla
bom, bom.

Gulläpplena de flyta
som rovor i hans gryta.
Som tidningen haver sagt.
Österrike, Portugal,
Metz, Japan, som det var.
Bom, bom, bom, å rulla
bom, bom.

Då han går ur sin stuga,
hovfröknar stå och buga.
Som tidningen haver sagt.
Österrike, Portugal,
Metz, Japan, som det var.
Bom, bom, bom, å rulla
bom, bom.

Då han i skogen träder,
vart litet blad sig gläder.
Som tidningen haver sagt.
Österrike, Portugal,
Metz, Japan, som det var.
Bom, bom, bom, å rulla
bom, bom.

Just detta "bom, bom" var det, som hade ljudit grannare än allt det andra. Han stötte käppen hårt i marken för vart bom och gjorde rösten så djup och stark, som det var möjligt.

Han sjöng och sjöng om, så att det gallade i skogen. Det var något så underbart med denna visan. Han kunde inte tröttna på att sjunga den gång på gång.

Men så var den ju också på ett ovanligt sätt hopkommen. Det var väl ett tecken till hur utmärkt den var, att detta var enda gången i hela hans liv, som det hade lyckats honom att få en melodi att sitta fast i öronen.

Date: 2016-01-14; view: 701