DRÖMMEN BÖRJAR.

De första veckorna efter riksdagsmannens besök kunde Jan i Skrolycka ingenting företa sig. Han låg bara till sängs och sörjde.

Var morgon steg han upp, satte kläderna på sig och ämnade gå till Falla på dagsverke. Men innan han hade kommit utom dörrn, kände han sig så dödstrött och kraftlös, att det inte var annat för honom att göra än att lägga sig ner igen.

Kattrina försökte att vara tålig mot honom, för hon visste ju, att det var så med trånsjukan som med andra sjukdomar, att den fick ha sin tid, innan den gick över. Men hon undrade allt hur länge det skulle dröja, innan en sådan längtan som den, som Jan kände efter Klara Gulla, skulle ge med sig. Kanske han komme att bli liggande på detta sättet ända till julen, ja, kanske hela vintern?

Så hade det säkert gått också, om inte den gamla notbindarn hade kommit in i Skrolycka en kväll för att höra hur det stod till och blivit kvarbjuden på kaffe.

Notbindarn var alltid tystlåten av sig, liksom den, som har tankarna långt borta och inte riktigt följer med vad som sker på nära håll. Men då kaffet hade blivit islaget i koppen och han hade hällt ut det på fatet för att låta det svalna, tyckte han visst, att han borde säga något.

­ I dag menar jag allt ändå att det ska komma brev ifrån Klara Gulla. Det känner jag på mej, sa han.

­ Vi fick ju hälsningar från'na för fjorton dar sen i brevet te riksdagsman, svarade Kattrina.

Notbindarn blåste på kaffet ett par gånger, innan han sa något vidare. Därpå fann han det återigen vara lämp— ligt att fylla ut den långa tystnaden med ett par ord.

— Det kunde ju ha hänt'na någe roligt, så att hon hade fått någe å skriva om.

­ Vad skulle det vara för roligt? invände Kattrina. När en går å släpar i tjänsta, är den ena dan lik den andra.

Notbindarn bet av en sockerbit och sväljde ner sitt kaffe i stora klunkar. När detta var gjort, uppstod en sådan tystnad i stugan, att han blev rent förfärad.

­ Det kunde ju ha hänt, att Klara Gulla hade mött en människa på gatan, framkastade han och stirrade håglöst framför sig med de slocknade ögonen. Man kunde knappt tro, att han visste vad han sa.

Kattrina tyckte inte, att detta var något att svara på. Hon fyllde på hans kopp utan att säga något.

­ Det kunde ju ha hänt, att den, som ho mötte, var en gammal fru, som var dålig å gå, å som just föll omkull, när Klara Gulla gick förbi, fortfor notbindarn på samma frånvarande sätt som förut.

­ Skulle det vara någe å skriva om? sa Kattrina, liksom utledsen på hans envishet.

­ Ja, men tänk, om nu Klara Gulla stanna å hjälpte opp'na, sa notbindarn, å den gamla frua blev så glad över hjälpen, så ho tog opp plånboken på fläcken a gav flickan en hel tieriksdaler! Det skulle väl ändå vara nånting, som det kunde löna sej å tala om.

­ Det vore det visst, sa Kattrina och lät ganska otålig, om det vore sant. Men nu är det ju bara sånt, som ni sitter å inbillar er.

­ Det är gott, så länge som en kan göra sej kalas i tankarna, sa notbindarn urskuldande. Di smakar bättre, di, än di riktiga.

­ Ja, ni har vart mä om bägge delarna, ni, sa Kattrina.

Strax efteråt gick notbindarn sin väg, och Kattrina gav inte en tanke åt hela historien, när han väl var borta.

Vad Jan beträffar, så tog han den i förstone för löst prat, han också. Men som han låg där sysslolös i sängen, började han undra om det inte kunde ligga en dold mening under orden.

Var det inte en konstig ton, som notbindarn hade haft, när han hade talat om brevet? Skulle han kunna sitta och laga ihop en så lång ramsa bara för att ha något att säga? Kanske att han hade hört någonting? Kanske att han hade fått brev från Klara Gulla?

Det var ju möjligt, att det hade hänt henne en så stor lycka, att hon inte vågade sända budskapet därom direkt till föräldrarna. Hon hade kanske skrivit till notbindarn och bett, att han skulle förbereda dem. Det var detta, som han hade försökt göra i kväll, fastän de ingenting hade förstått.

"I morron kommer han igen", tänkte Jan, "å då får vi höra hela sanninga."

Men hur det var, kom inte notbindarn tillbaka den dagen och inte den nästa heller. På tredje dagen blev längtan så stark hos Jan, att han steg upp och gick över till grannens stuga för att få veta om det var någon mening med hans ord.

Gubben satt ensam och arbetade med en gammal not som man hade anförtrott honom att laga. Han blev glad, när Jan kom. Han hade haft sådan gikt, sa han, att han inte hade kunnat gå hemifrån på de sista dagarna.

Jan ville inte fråga honom rentut om han hade fått brev fran Klara Gulla. Han trodde, att han skulle komma lättare till målet, om han gick fram på samma väg, som den andre hade slagit in på.

­ Jag har tänkt på det där, som ni berätta' om Klar Gulla, sist ni var inom hos oss, sa han.

Gubben såg upp från arbetet. Det dröjde litet, innan han förstod vad Jan syftade på.

­ Det var ju bara ett lite påhitt åv mej, sa han.

Jan kom tätt inpå honom.

­ Det var ända bra roligt å höra, sa han. Ni kanskt kunde ha haft mer te å tala om, ifall inte Kattrina hade vart så misstrogen.

­ Å ja, sa notbindarn, det där är så'na förnöjelser, som en kan ha råd å bestå sej mä här i Askedalarna.

­ Jag har tänkt mej, sa Jan och blev helt djärv av medhållet, att det kanske inte var slut på historien mä det, att den gamla frua gav Klara Gulla tieriksdalern. Kanske att ho också bad, att ho skulle komma å hälsa på'na?

— Ja, kanske det, sa notbindarn.

— Kanske att ho var så rik, att ho ägde ett helt stenhus? föreslog Jan.

­ Det var inte så dumt påhittat, du Jan, berömde gubben.

­ Kanske att den rika frua betalar Klara Gullas skuld? började Jan, men här avbröt han sig, därför att gubbens sonhustru kom in i stugan, och henne ville han inte inviga i hemligheten.

­ Jaså, ni är ute å går i dag, Jan? sa hon. Det var väl, att det har blivit bättre mä er.

­ Det har jag å tacka min snälla Ol' Bengtsa för, sa Jan med ett hemlighetsfullt tonfall. Det är han, som har botat mej.

Han sa adjö och gick med detsamma. Gubben satt länge och stirrade efter honom.

­ Jag vet inte vad han kan mena mä att jag har botat honom, du Lisa, sa han. Han måtte väl aldrig hålla på å ­ ­ ­

ARVKLENODERNA.

En kväll fram på hösten var Jan stadd på hemväg från Falla, där han hade stått och tröskat hela dagen. Han hade fått igen arbetslusten, sedan han hade haft det där samtalet med notbindarn. Han tyckte, att han måste göra vad han kunde för att hålla sig uppe. Den lilla flickan skulle då inte mötas av den smäleken, när hon kom tillbaka, att föräldrarna hade sjunkit ner till fattighjon.

När Jan hade gått så långt, att han inte mer kunde synas från fönsterna i bondgården, kom ett kvinnfolk emot honom på vägen. Det var redan skumt, men Jan såg ju strax, att det var matmodern själv, inte den nya, som var gift med Lars Gunnarsson, utan den gamla, riktiga mor i Falla.

Hon var insvept i en stor schal, som räckte ända ner till kjortelfållen. Jan hade aldrig förr sett henne så väl påklädd, och han undrade om hon var sjuk. Hon hade allt sett dålig ut på sista tiden. När Erik i Falla dog i våras, hade hon inte haft ett vitt hårstrå på huvudet och nu, ett halvt år efteråt, trodde han knappt, att hon hade något enda kvar, som ännu var svart.

Hon stannade och hälsade, och sedan blev de stående och pratade. Hon sa ingenting, som tydde på att hon hade gått ut enkom för att vänta på Jan, men han kände på sig, att det var så. Det flög för honom, att hon kanske ville tala med honom om Klara Gulla, och han blev rätt snopen, när hon började med något helt annat.

­ Säj, Jan, sa hon, kommer ni ihåg den gamla ägarn i Falla, min far, han, som var herre på gårn, innan Erik kom dit?

­ Skulle jag inte komma ihåg honom? sa Jan. Jag var väl teminstingen tolv år gammal, när han dog.

­ Han fick en god måg, han, sa den gamla matmodern.

­ Ja, det är säkert att han fick, bekräftade Jan.

Hon teg en stund och suckade ett par gånger, innan hon började.

­ Jag skulle ha frågat er te råds om e sak, Jan. Ni är ju inte sån, att ni går å sladdrar om, vad jag säjer, te höger å vänster?

­ Å nej, jag kan nog tiga.

­ Ja, det tycker jag att jag har märkt i år.

Det kom upp nya förväntningar hos Jan. Det vore ju inte så orimligt, om Klara Gulla hade vänt sig till mor i Falla och bett henne tala om för föräldrarna det stora, som hade hänt henne.

Den gamla notbindarn hade sjuknat i giktfeber strax efter det där samtalet, som sonhustrun hade avbrutit, och han hade varit så förbi, att Jan inte hade kunnat komma till tals med honom på flera veckor. Nu var han uppe igen, men bra svag var han alltjämt, och det värsta var, att han tycktes ha förlorat minnet efter sjukdomen. Jan hade gått och väntat på att han skulle säga något om Klara Gullas brev av sig själv, men när han inte gjorde det och inte heller förstod några antydningar, hade han frågat honom rentut.

0ch då hade gubben påstått, att han intet brev hade fått. Han hade till och med dragit ut bordslådan och slagit upp locket till klädkistan för att visa Jan, att intet brev fanns.

Han hade förstås glömt var han hade gjort av det. Det var inte att undra på om den lilla flickan nu hade vänt sig till mor i Falla, Det var synd att hon inte hade gjort det från första början.

Mor i Falla hade stått tyst och tveksam rätt länge, och Jan hade hunnit att bli så säker på sin sak, att han riktigt hade svårt att följa med, då hon återigen började tala om sin far.

­ När far låg på sitt yttersta, kalla' han fram Erik te sängen å tacka'n för att han hade handlat så väl emot en, fastän han hade varit kraftlös i många år å inte kunnat göra nån nytta. "Tänk inte på det, ni far", sa Erik. "Hur länge ni än vill stanna kvar hos oss, sa är vi glada te å få behålla er." — Ja, så sa han, å det mente han också.

­ Ja, det är säkert att han gjorde, sa Jan. Det var inga rävkonster med Erik.

­ Vänta, Jan! sa mor i Falla. Vi ska bara tala om di gamla än så länge. Kommer ni ihåg den långa käppen mä silverknoppen, som far bruka' gå mä?

­ Ja, både den å den höga mössa, som han satte på sej, då han gick te körka.

­ Jaså, ni kommer ihåg kasketten mä? Vet ni vad far nu gjorde där han låg? Jo, han skicka mej efter bå käppen å mössa å gav dom te Erik.­"Jag kunde ha gett dej det, som var mer värt", sa han, "men jag skänker dej dessa sakerna, därför att det är större heder för dej å få detta, som alla känner igen å vet att jag har brukat. Det är ett gott vittnesbörd för dej."

­ Ja, det är säkert att det var, å väl förtjänt var det också.

Just som Jan sa detta, la han märke till hur mor i Falla drog ihop schalen. Hon hade bestämt någonting gömt under den, det kunde ju vara en sändning från Klara Gulla. Ja, hon skulle nog komma till det när tid blev. Det här talet om fadern och hans gåva var bara en övergång.

­ Jag har talat om detta för barna många gånger å för Lars Gunnarsson mä, sa mor i Falla, å i våras, då Erik låg sjuk, tror jag att bå han å Anna vänta, att Lars skulle bli framkallad te sängen, såsom Erik blev en gång. Jag hade tatt fram sakerna, så att han skulle ha dom te hands, om han ville ge Lars dom. Men han hade inte en tanke åt det hållet.

Rösten skälvde till hos mor i Falla, och när hon omigen började tala, ljöd den ängslig och tveksam.

— Jag fråga'n en gång, då vi var ensamma. hur han ville ha det, å då sa'n, att jag fick ge sakerna te Lars, om jag ville, när han är död. Han orka inte mä å hålla tal, sa'n.

Härmed slog mor i Falla isär den stora schalen, och nu såg Jan, att hon höll under den en ovanligt lång käpp med stor knapp av silver och en styv kaskett med hög kulle.

­ Det är somliga ord, som är för tunga te å uttala, sa hon med stort allvar. Svara mej bara mä ett tecken, om ni så vill, Jan: kan jag ge det här te Lars Gunnarsson?

Jan tog ett steg tillbaka. Det där var sådant, som han alldeles hade kommit bort ifrån. Han tyckte, att det var så länge, sedan Erik i Falla dog, så han mindes knappt hur det gick till.

­ Ni förstår, Jan, att jag inte vill veta någe mer, än om Lars kan ta emot käppen å mössa mä samma rätt som Erik, å ni vet'et ju, ni, som var mä honom i skogen.

­ Det vore nog bra för mej, tillade hon, då Jan fortfor att tiga, om jag kunde ge dom te Lars. Jag tror, att jag finge det bättre efteråt där hemma mellan di unga.

Rösten svek henne än en gång, och Jan började förstå varför hon hade blivit så gammal. Själv var han nu så full av annat, att han inte mer kom ihåg de gamla hämndetankarna gentemot den nya husbonden.

­ Det är bäst te å vara fridsam å försonlig, sa han. Det kommer en längst mä.

Gumman tog ett djupt andetag.

­ Jaså, säjer ni det? Då är det ändå så, som jag trodde, sa hon. Hon rätade upp sig så att hon blev ren ohyggligt lång. Jag frågar er inte hur det gick te. Det är bäst för mej å ingenting veta. Men ett är då säkert, att inte ska Lars Gunnarsson få fars käpp i sin hand.

Hon hade redan vänt sig för att gå, då hon tvärstannade.

­ Hör, Jan, sa hon, ni kan ta käppen å mössan med. Jag vill, att di ska vara i goda å trogna händer. Jag törs inte bära hem dom igen. Jag kunde bli tvingad å ge dom te Lars. Ta dom ni som ett minne åv den gamla husbonden, som alltid mente väl mä er!

Hon gick sin väg hög och stolt, och Jan stod kvar med käpp och mössa i handen.

Han begrep knappt hur detta hade gått till. En så stor heder hade han aldrig kunnat vänta sig. Skulle dessa arvklenoderna nu bli hans tillhörighet?

Men så med ens fann han en förklaring. Det var Klara Gulla, som låg bakom det hela. Mor i Falla visste, att han snart skulle bli så upphöjd, att ingenting var för gott för honom. Ja, om käppen hade varit av silver och mössan av guld, så hade de kanske varit ändå mera passande för Klara Gullas fader.

Date: 2016-01-14; view: 565