DEN SJUTTONDE AUGUSTI.

Första gången, som Jan i Skrolycka hade gått till Lövdala en sjuttonde augusti, hade besöket just inte avlupit så hedersamt för honom, som han hade kunnat önska. Han hade inte heller gjort om det en enda gång, fastän han hade hört folk säga, att det blev mer roligt och högtidligt på Lövdala för vart år, som gick.

Men nu, efter den lilla flickans upphöjelse, hade ju allt blivit så annorlunda för honom. Nu trodde han, att det skulle bli en stor missräkning för löjtnant Liljecrona, om inte en sådan storkarl som kejsar Johannes av Portugallien ville göra honom den hedern att önska honom lycka på hans födelsedag.

Han satte alltså på sig kejsarstassen och begav sig i väg. Men han aktade sig väl för att komma bland de första gästerna. För honom, som var kejsare, passade det bäst att inte visa sig, förrän de många främmandena hade fått göra sig litet hemmastadda och roligheten hade kommit i gång.

Vid det förra besöket hade han inte vågat sig längre än till trädgården och sandgången framför huset och aldrig gått fram och hälsat, men nu kunde det ju inte bli tal om att han skulle uppföra sig så obelevat. Nu styrde han genast rakt på den stora bersån till vänster om förstubron, där löjtnanten satt med en hel mängd herrkarlar både ifrån Svartsjö och andra håll, tog honom i hand och önskade honon många och goda år.

­ Jaså, Jan, är du ute å går? sa löjtnant Liljecrona och lät litet förvånad. Han hade nog ändå inte väntat sig en sådan ära, och det var väl därför, som han inte hade kommit ihåg sig, utan gett honom det gamla namnet.

Men en så beskedlig karl som löjtnanten menade inte något illa med detta, det visste Jan, och därför visade han honom till rätta med all saktmodighet.

­ Vi ska väl inte räkna så noga med löjtnanten, eftersom det är hans födelsedag i dag, sa han. Men annars skulle det allt med rätta heta kejsar Johannes av Portugallien.

Dessa ord hade han sagt med en så mild röst, som det var honom möjligt, men de andra herrkarlarna började ju ändå på att skratta åt löjtnanten för att han hade burit sig dumt åt, och den förtreten hade Jan ju inte velat vålla honom på hans högtidsdag. Han fick brått med att vända sig till de andra för att villa bort saken.

­ Go dag, go dag, mina snälla genraler å biskopar å landshövdingar! sa han och lyfte på mössan med den stora kejsarsvängen. Sedan var det hans mening att gå runt i kretsen och skaka hand med dem allihop, som man ska göra, när man kommer på kalas.

Närmast löjtnanten satt då en liten, tjock karl, som var klädd i vit väst och hade guld på kragen och värja vid sidan. När Jan kom för att hälsa, räckte mannen inte fram hela handen, utan gav honom bara två fingrar.

Han kanske inte menade något illa med det, men se, en sådan man som kejsar Johannes visste, att man är tvungen att hålla på sin värdighet.

­ Du får allt lov å ge mej hela hanna, min snälla biskop å landshövding, sa han, men så vänligt så, för han ville inte komma och störa glädjen på den här stora dagen.

Men nu ska man tro, att karlen snörpte på näsan.

­ Jag hörde nyss, att det inte var dej till lags, att Liljecrona kallade dej i namn, sa han. Men nu undrar jag hur du kan understå dej att säja du till mej. Ser du inte di här? frågade han och pekade med detsamma på tre fattiga småstjärnor, som han hade sittande på fracken.

När sådana ord fälldes, då var det tid att lägga av ödmjukheten. Raskt upp med rocken, så att västen blev synlig, fullsatt med stora, granna "maljonger" av både guld och silver! Han gick eljest med rocken hopknäppt över dem, för de var ömtåliga och blev lätt blekta och stötta. Folk brukade också bli så underligt förlägna i sällskap med storkarlar, så han ville inte skrämma dem med att visa all sin härlighet i onödan, men nu måste den fram.

­ Se hit, du! sa han. Lull lull lull! Så ska en ha det, när en vill skryta. Tre fattiga stjärnor, vad är det å komma mä?

0ch nu ska man tro, att karlen fick upp respekten. Det gjorde väl också sitt till, att alla de, som visste hur det förhöll sig med kejsarinnan och kejsardömet, höll på att skratta sig rent fördärvade åt honom.

­ Kors för tusan! sa han och steg upp och bockade sig. Det är nog ett riktigt majestät, som jag har framför mej. Det förstår sej ju till å med på att ge svar på tal.

Ja, så går det, när man vet hur man ska umgås med folk. Det var ingen av alla herrkarlarna, som sedan var så glad att få språka med regenten i Portugallien som just den här, som hade varit så granntyckt till en början och inte velat ge honom mer än två fingrar, när han, som var kejsare, hade räckt fram hela handen.

Att det inte var någon mer av dem, som satt i bersån, som nekade att ge kejsarn tillbörlig hälsning, det är ju något, som nästan är onödigt att omtala. Sedan nu den första häpenheten och förlägenheten var överståndna och herrkarlarna hade börjat begripa, att han inte var svår att komma överens med, så kejsare han var, blev de lika ivriga, de som alla andra, att få höra talas om den lilla flickans upphöjelse och om hennes snara återkomst till hemsocknen. Till sist uppstod det en sådan vänskap mellan honom och dem, att han till och med sjöng för dem den visan, som han hade lärt i skogen. Det var kanske en alltför stor nedlåtenhet, som han bevisade dem. Men när de var så glada åt vart ord han sa, så kunde han inte förneka dem nöjet att också få höra honom sjunga.

Men när han höjde upp sin röst och sjöng, då ska man tro, att det blev en uppståndelse. Då fick han inte bara de gamla herrkarlarna till åhörare, utan här kom både de gamla grevinnorna och generalskorna, som hade suttit i förmakssoffan och druckit te och ätit konfekt, och de unga baronerna och hovfröknarna, som hade hållit på och dansat i balsalongen, rusande för att få höra honom. De ställde sig i en tät ring runtomkring honom, och på honom var alla ögon riktade, såsom det ska vara, när man är kejsare.

Maken till visa hade de förstås aldrig hört. 0ch så fort som han hade sjungit den till slut, ville de, att han skulle börja om igen. Han krusade allt en bra stund, för man får ju inte vara alltför medgörlig, men de gav sig inte med mindre, än att han gjorde dem till viljes. Och när han nu kom till omkvädet, så började de sjunga med, och när "bom, bom" kom, så stampade de unga baronerna i marken, medan hovfröknarna klappade takten med händerna.

Ja, det var en märkvärdig visa. När han nu tog om den och så många grannklädda människor sjöng med och så många vackra unga flickor gav honom vänliga ögonkast och så många käcka unga herrar ropade bravo åt honom efter var vers, började han känna sig så yr, som om han skulle ha dansat. Han tyckte, att det var något, som tog honom i sina armar och lyfte honom högt i luften.

Han mistade inte sansen, han visste hela tiden, att han stod kvar på jorden, men på samma gång kände han hur ljuvligt det var att kunna stiga så högt, att han kom över alla andra. På den ena sidan bars han upp av äran och på den andra av härligheten. De tog honom på starka vingar och satte honom upp på en kejsartron, som svävade långt borta bland de röda kvällsmolnen.

Det var bara en enda sak, som fattades. Tänk, om den stora kejsarinnan, den lilla Klara Gulla från Skrolycka, också hade varit med där!

Han hade knappt tänkt ut tanken, förrän det spred sig som ett rött skimmer över gården. Och när han tittade efter bättre, så såg han, att det utgick från en rödklädd ung flicka, som hade kommit ut ur huset och stod på förstubron.

Hon var högväxt, och hon hade stort, gult hår. Hon stod så, att han inte kunde se hennes ansikte, men det kunde ingen annan vara än Klara Gulla.

Nu förstod han varför han hade känt sig så lycksalig i kväll. Det var bara ett förebud till att hon fanns i närheten.

Han bröt av mitt i sången, knuffade åt sidan dem, som stod i vägen, och sprang upp mot byggningen.

När han kom fram till nedersta trappsteget, måste han stanna. Hjärtat slog så våldsamt, att det höll på stt spränga bröstet.

Så småningom fick han krafter till att röra sig framåt på nytt. Det gick sakta uppför, trappsteg efter trappsteg. Äntligen var han uppe på förstobron, och på samma gång bredde han ut armarna och viskade hennes namn.

Då vände den unga flickan sig om. Och det var inte Klara Gulla! Det var en främmande, som kastade förvånade blickar på honom.

Inte ett ord kunde han säga, men tårarna kom strömmande. Han kunde inte hålla dem tillbaka. Han steg utför trappan igen, vände sig bort från all glädje och ståt och började gå uppåt allén.

Folk ropade efter honom. De ville, att han skulle komma tillbaka och sjunga för dem. Men han hörde inte på dem. Så fort han kunde, skyndade han sig in i skogen, där han fick gömma slg undan med sin sorg.

JAN OCH KATTRINA.

Aldrig förr hade Jan i Skrolycka haft så mycket att tänka på och fundera över som nu, när han hade blivit kejsare.

För det första fick han ju lov att vara obegripligt vaksam, sedan storheten hade kommit över honom, så att han inte lät högmodet få insteg hos sig. Han måste jämt komma ihåg, att vi människor, vi är alla gjorda av en och samma materia, och ifrån ett och samma föräldrapar härstammar vi, och svaga och syndiga är vi alla, så att i grund och botten har den ena ingenting att berömma sig av framför den andra.

I hela sitt liv hade han sett sig led åt hur människor sökte att förhäva sig över varandra, och inte ville han nu göra på samma sätt. Men han märkte nog, att det inte var så lätt att hålla sig vid den rätta ödmjukheten för en, som hade blivit så upphöjd, att det numera inte fanns någon i hela socknen, som var hans like.

Mest ängslig var han förstås för att göra eller säga något, så att de gamla vännerna, som gick kvar i sitt dagliga slit ach släp, skulle känna sig förbisedda och bortglömda. Det var nästan bäst att inte nämna ett ord till dem om det, som hände honom, när han infann sig vid alla bjudningar och kalas i hela trakten, såsom det nu var hans plikt att göra. Inte kunde han beskylla dem för avundsjuka. Å, långtifrån! Men i alla fall borde han inte tvinga dem att göra jämförelser.

Inte heller fick han begära av sådana karlar som Börje och notbindarn, att de skulle kalla honom för kejsare. Så gamla vänner fick ju säga "Jan", som de alltid hade gjort. De skulle aldrig ha kunnat komma sig för med något annat.

Men den, som han fick tänka mest på och vara mest varsam med, det var förstås den gamla hustrun, som han hade sittande hemma i stugan. Det hade varit en bra stor lättnad, och glädje med, om det hade kommit något budskap om upphöjelse också till henne, men det hade det inte, utan hon var densamma som förr. Och det var kanske inte möjligt annat. Klara Gulla begrep väl, att det inte stod till att göra någon kejsarinna av Kattrina. Man kunde inte tänka sig, att hon skulle sätta en guldmaljong på håret, när hon gick i kyrkan. Förr hade hon väl stannat hemma, än hon hade visat sig där med något annat än den vanliga svarta silkeduken på huvudet.

Kattrina sa rentut, att hon inte ville höra talas om att Klara Gulla hade blivit kejsarinna. 0ch det var kanske det bästa, när allt kom omkring, att göra henne till viljes härvidlag.

Men man kan nog förstå, att det inte var så lätt för den, som var förmiddag gick ner till bryggan och där var omgiven av alla dem, som väntade på ångbåten, och fick heta kejsare i var vändning, att alldeles lägga av högheten, när han satte foten inom tröskeln till sitt eget hem. Det var inte utan, att det frestade på att bära ved och vatten åt Kattrina och att till på köpet bli så tilltalad, som om man hade gått tillbaka och inte framåt.

Om Kattrina hade nöjt sig med detta, så hade det ju ändå gått an, men hon klagade också över att han inte ville gå på dagsverke som förr i världen. Men när hon kom med sådant, vände han allt dövörat till. Han visste ju, att kejsarinnan av Portugallien skulle skicka honom så mycket pengar, att han aldrig mer i sitt liv skulle behöva sätta på sig arbetskläderna. Det hade rentav varit illa handlat mot henne att ge efter för Kattrina i den saken.

En eftermiddag i slutet av augusti satt Jan på stenen framför förstudörrn och rökte ur en liten pipsnugga, då han fick se skymten av ljusa klänningar och hörde unga röster uppifrån skogen.

Kattrina hade gått ner i björkhagen för att skära ris till en kvast, men dessförinnan hade hon sagt till honom, att hädanefter måste de väl ställa det så, att hon gick till Falla och grävde diken. Han kunde ju stanna hemma och laga mat och lappa kläder, eftersom han hade blivit för fin att arbeta hos andra. Han hade inte svarat henne med ett ord, men det hade i alla fall varit svårt att höra henne, så att han blev riktigt glad att få vända tankarna åt annat håll.

Så fort han kunde, sprang han in efter kejsarmössan och käppen och hann just fram till grinden, när de unga flickorna skulle gå förbi.

Det var inte mindre än fem stycken. De tre småmamsellerna från Lövdala var med i flocken. De andra var väl några främmande, som hade kommit på besök.

Jan slog upp grinden på vid gavel och trädde ut mot dem.

­ Go dag, mina snälla hovfröknar! sa han och gjorde en så stor sväng med mössan, att den närapå rörde vid marken.

De tvärstannade och såg litet blyga ut till en början, men han fick dem snart över den första förlägenheten.

Då blev det "go dag" och "vår snälla kejsare", och det syntes mer än väl, att det var en riktig glädje för dem att få se honom igen.

Dessa småmamsellerna var inte som Kattrina och det andra folket i Askedalarna. De hade inte alls något emot, de, att höra talas om kejsarinnan, och de frågade strax hur det stod till med henne och om hon inte snart skulle vara att hemförvänta.

De undrade också om de inte kunde få gå in i stugan och se hur det såg ut där. 0ch det behövde han inte neka dem, för Kattrina höll det alltid så snyggt och ordentligt, så att hos dem kunde vem som helst gärna få hälsa på.

När de små herrgårdsmamsellerna kom in, blev de nog förvånade över att den stora kejsarinnan hade vuxit upp på ett så litet ställe. Det gick väl an förr, när hon var van vid det, sa de, men hur skulle det bli, om hon kom tillbaka? Skulle hon bli boende här hos föräldrarna, eller skulle hon vända tillbaka till Portugallien?

Jan hade nog tänkt på detsamma, och han hade ju förstått, att Klara Gulla inte kunde stanna kvar i Askedalarna, när hon hade ett helt rike att styra.

­ Det blir väl så, att kejsarinna kommer å vända tebaka te Portugallien, sa han.

­ Då kommer väl ni att följa med henne? frågade en av småmamsellerna.

Jan visste med sig, att han helst skulle ha önskat, att hon inte hade frågat om den saken. Han gav henne inte något svar heller till en början, men den unga flickan ville inte ge sig.

­ Ni vet kanske inte än hur det ska bli? sa hon.

Jo, det hade han väl reda på, men han var inte riktigt på det klara med hur folk skulle ta hans beslut. De kanske inte skulle tycka, att det var rätt handlat av en kejsare.

­ Nej, jag ska väl bli kvar hemma, jag, sa han. Det kan ju inte gå an, att jag far ifrån Kattrina.

­ Jaså, Kattrina reser inte med, hon? ­ Nej, det står nog inte te å få Kattrina te å fara ifrån stuga. Å jag ska väl bli kvar hos'na. Se, när en har lovat trohet i nöd och lust.

­ Ja, det löftet förstår jag att man inte kan svika, sa den herrgårdsmamsellen, som var mest ivrig att fråga om allting. Hör ni det, ni andra? sa hon. Jan vill inte fara ifrån sin hustru, fastän hela Portugalliens härlighet lockar honom.

Och tänk, att de blev riktigt glada åt detta! De klappade honom på axeln och sa, att det var rätt gjort av honom. Det var ett gott tecken, sa de. Det var inte slut ännu med den gamla, snälla Jan Andersson i Skrolycka.

Han förstod inte riktigt vad de kunde mena. Men de var väl glada åt att de fick ha honom kvar i socknen.

De sa adjö och gick strax efteråt. De skulle vandra bort till Duvnäs bruk på kalas.

Men tänk, att knappt var de gångna, förrän Kattrina kom in! Hon måtte ha stått alldeles utanför dörrn och väntat. Hon hade väl inte velat gå in till de främmande, men hur länge hon hade stått där och hur mycket hon hade hört av samtalet, det kunde ingen veta.

Hur det nu förhöll sig med den saken, så såg hon mer blid och god ut, än hon hade gjort på länge.

­ Du är en kopstolle, sa hon. Å jag undrar vad andra kvinnfolk skulle säja, om di hade en sån man. Men det var ändå väl, att du inte ville fara ifrån mej.

BEGRAVNINGEN.

Inte hade det kommit bud eller hälsning till Jan Andersson i Skrolycka, att han skulle närvara vid begravningen efter Björn Hindriksson i Lobyn, det hade det inte, men de efterlevande kunde inte heller rätt veta om han ville räkna släkt med dem, sedan han hade stigit upp till en sådan ära och härlighet, som han nu levde i.

De tänkte kanske också på att det skulle bli svårt att ordna med både ett och annat, om en sådan man som han kom på begravningen. De närmaste släktingarna till Björn Hindriksson ville förstås åka främst i liktåget, men där borde det ju med rätta göras plats för honom, som var kejsare.

De visste ju inte, att han aldrig var nogräknad med sådant, som andra satte mest värde på. Han var i alla fall den han var, han. Det föll honom aldrig in att vilja gå i vägen för dem, som var glada åt att få sitta främst vid gästabuden.

För att inte bli orsak till någon förargelse gick han alltså inte till begravningsgården på morgonen, innan liktåget hade gett sig av, utan han vandrade direkt till kyrkan. 0ch först när klockorna ringde och den långa processionen ordnade sig på talbacken, steg han fram och tog plats bland de andra släktingarna.

De såg allt liksom litet häpna ut i begravningsföljet, när han kom, men nu var han så van vid att folk blev överraskade av hans nedlåtenhet. Sådant fick man lov att ta med lugn. Säkert hade de velat ställa honom i främsta ledet, men det var det ingen tid med, för tåget hade redan satt sig i rörelse bortemot kyrkogården.

När jordfästningen var över och han följde med begravningsgästerna och satte sig i samma bänk som de nere i kyrkan, såg de återigen litet generade ut. Men de hann inte säga någonting om det, att han för deras skull hade flyttat ner från den fina platsen på läktarn. Det gick inte an att göra ursäkter, just som ingångspsalmen stämdes upp.

Efter gudstjänstens slut, när alla åkdon, som hörde till begravningsföljet, körde fram på talbacken, gick han och satte sig på den stora flakvagnen, där kistan hade stått under färden till kyrkan. Vagnen skulle gå tom hem tillbaka nu, det visste han, så att där tog han inte upp platsen för någon. Mågen och dottern till Björn Hindriksson gick förbi ett par gånger och såg på honom, som satt där. De var kanske ängsliga över att de inte kunde bjuda honom att åka i en av de främsta kärrorna, men han ville ju inte, att det skulle ske någon omflyttning för hans skull. Han var den han var i alla fall, han.

Medan han for från kyrkan, kunde han inte låta bli att tänka på den gången, då han och den lilla Klara Gulla hade gått för att hälsa på de rika släktingarna. Ja, det var alltsammans ombytt nu, det var det. Vem var det nu kanske, som var mäktig och ansedd? Vem var det nu, som gjorde de andra en heder genom att besöka dem?

Allteftersom gästerna kom fram till begravningsgården, blev de införda i det stora vardagsrummet på nedre botten, där de la av sig kläderna. Sedan kom ett grannfolk till Björn Hindrikssons, som var utsedda att sköta värdskapet, och bad de förnämsta bland de främmande att stiga upp i övervåningen, där middagsbordet stod dukat.

Det var ett ansvarsfullt uppdrag att välja ut dem, som fick gå dit upp, för på en så stor begravning var det inte möjligt att få rum för alla gästerna vid middagsbordet på en gång, utan man fick lov att göra flera bordsättningar. Men det var många, som skulle ha ansett det för ett så stort bevis på missaktning, om de inte hade fått komma med i första omgången, att de aldrig skulle ha kunnat förlåta det.

0ch vad nu särskilt beträffar den, som var upphöjd till kejsare, så kunde han ju vara medgörlig i många stycken, men att han skulle få sitta med i första bordsättningen, det var han tvungen att hålla på. Annars skulle folk tro, att han inte visste med sig, att han hade rätt att gå före alla andra.

Men det var förstås ingen fara, fastän han inte blev ombedd att stiga upp i övervåningen bland de allra första. Det var ju så självklart, att han skulle få äta på samma gång som prästen och herrskaperna, så det behövde han inte ha någon oro för.

Han satt tyst och ensam på en bänk, för här var det inte någon, som kom fram och ville språka om kejsarinnan. Det var nog så, att han kände sig lite missmodig. När han gick hemifrån, hade Kattrina sagt till honom, att på den här begravningen borde han inte gå, därför att folket här i gården var av så hög ätt, att de krusade varken för kungar eller kejsare. Nu såg det allt ut, som om hon skulle få rätt. Gamla bönder, som hade bott på samma gård, alltsedan världen skapades, de höll sig förmer än alla andra högheter.

Det gick inte fort att samla ihop dem, som skulle vara med om första bordsättningen. Värden och värdinnan gick länge omkring och sökte efter de värdigaste, men fram till honom kom de inte.

Bredvid honom satt ett par ogifta kvinnfolk, som inte hade den minsta förhoppning om att bli uppkallade redan nu, och språkade i god ro. De talade om hur väl det var, att Linnart Björnsson, sonen till Björn Hindriksson, hade hunnit hem i tid och fått försona sig med fadern.

Det hade ju inte varit någon egentlig ovänskap mellan dem, utan det förhöll sig så, att för en trettio år sedan, när Linnart var ett par och tjugu år gammal och skulle till att gifta sig, hade han frågat gubben om han inte ville låta honom överta gården eller om han kunde ställa på annat sätt, så att Linnart fick bli sin egen. Men gamle Björn hade sagt nej både till det ena och det andra. Hans önskan var, att sonen skulle gå kvar där hemma som förut och överta gården, när gubben hade lagt sitt huvud till ro.

­ Nej, skulle då sonen ha sagt, inte vill jag gå hemma å vara dräng under er, så far min ni är. Jag får hellre gå ut i världen å skaffa mej mitt eget, för jag måste vara lika god karl som ni, annars blir det snart slut på vänskapen mellan oss.

­ Den kan ta slut ändå, om du vill gå dina egna vägar, hade då Björn Hindriksson svarat.

Sedan hade sonen dragit upp i de stora skogarna norr och öster om Duvsjön, slagit sig ner i den värsta obygd och röjt upp en gård åt sig. Hans hemman låg i Bro socken, och han visade sig aldrig i Svartsjö. Inte på trettio år hade föräldrarna sett till honom, men för åtta dar sen hade han råkat komma hem, just som gamla Björn låg på sitt yttersta.

Jan i Skrolycka blev riktigt glad. Det här var goda nyheter. Förra söndagen, då Kattrina hade kommit hem från kyrkan med underrättelsen, att det snart var slut med Björn Hindriksson, hade Jan strax frågat efter sonen och undrat om han hade blivit efterskickad. Men det hade han inte blivit. Kattrina hade hört, att Björn Hindrikssons hustru hade tiggt och bett, att hon skulle få sända bud till honom, men hon hade blivit så strängt förbjuden. Gubben hade förklarat, att han ville ha fred på sitt dödsläger.

Men Jan hade inte lugnat sig med detta. Han hade inte kunnat låta bli att tänka på Linnart Björnsson, som gick där borta i sin skog och ingenting visste. 0ch så hade han, Jan, beslutat sig för att handla tvärtemot gamla Björns önskan och gå med bud till sonen.

Han hade ingenting hört om hur allt hade avlupit förrän nu här på begravningen. Han blev så upptagen av att lyssna till det, som de två kvinnfolken talade om, att han rent glömde bort att tänka på både den första och andra bordsättningen.

Ja, när sonen hade kommit hem, hade de varit så blida mot varandra, både han och fadern. Gubben hade skrattat och sett på hans kläder.

­ Du kommer i dina arbetskläder, hade han sagt.

­ Ja, jag borde väl vara finklädd, eftersom det är söndag, hade Linnart Björnsson svarat, men, ser ni, det har varit ett sånt överflöd på regn oppe hos oss i sommar. Jag hade just tänkt köra in lite havre på söndagseftermiddan.

­ Nå, hann du å få in någe? frågade gubben.

­ Jag hann å lassa på ett lass, men det lämna jag kvar på åkern, när budet kom. Jag gav mej i väg genast utan å bry mej om å byta kläder.

­ Vem var det, som kom mä bud te dej? frågade fadern om en stund.

­ Det var en karl, som jag aldrig har sett förr, svarade sonen. Jag tänkte inte på å fråga'n vem han var. Han såg mest ut som en liten tiggargubbe.

­ Den karln ska du ta reda på å ge honom tack från mej, hade gamla Björn sagt med stort eftertryck. Honom ska du hedra, var du råkar honom. Han har menat väl mä oss.

Så där lugnt och gott hade det varit mellan dem, ända tills allt var slut. De var så lyckliga över försoningen, så att det var, som skulle döden ha bringat dem glädje och inte sorg.

Jan hade ryckt till av obehag, när han hörde, att Linnart Björnsson hade kallat honom för en tiggargubbe. Men han förstod ju, att det berodde därpå, att han varken hade haft kasketten eller kejsarkäppen med sig dit upp i obygden.

Detta förde tankarna tillbaka till hans nuvarande bekymmer. Han hade säkert väntat länge nog nu. Nu borde han allt redan vara uppkallad, om det inte skulle bli för sent. Det här stod aldrig rätt till.

Han reste sig, gick resolut över rummet och förstugan, steg uppför trappan och öppnade dörrn till stora salen i övervåningen.

Han såg genast, att middagen redan var i full gång. Det stora hästskobordet var fullsatt med människor, första rätten var redan kringbjuden. Det hade inte varit meningen, att han skulle få komma med bland de förnämsta. Där satt prästen, där satt klockarn, där satt löjtnanten från Lövdala och hans fru, där satt alla, som borde sitta där, utom han.

En av de unga flickorna, som bar omkring maten, skyndade fram till Jan, så snart som han hade kommit inom dörrn.

­ Vad ska ni här å göra, Jan? sa hon med låg röst. Gå ner mä er.

­ Men, min snälla matvärdinna! sa Jan. Kejsar Johannes av Portugallien skulle väl vara mä i första omgången.

­ Å, tyst nu, Jan! sa flickan. I dag passar det sej inte, att ni kommer mä era dumheter. Gå nu ner, så ska ni få mat, när er tur kommer!

Det var ju så, att Jan hade mer respekt för detta huset än för något annat i socknen. 0ch just därför skulle han ha satt så stort värde på att bli mottagen här så, som det anstod honom. Det kom en sådan märkvärdig modlöshet över honom, där han stod nere vid dörrn med mössan i handen. Han kände själv hur hela kejsarvärdigheten föll av honom.

Men mitt i denna svåra belägenhet hörde han hur Linnart Björnsson borta vid bordet gav till ett utrop.

­ Där står ju den karln, som kom te mej förra söndan mä bud om att far var sjuk! sa han.

­ Vad säjer du? frågade hans mor. Är du säker på den saka?

­ Ja visst, det kan ju ingen ann vara. Jag har sett'en förut i dag, men jag har inte känt igen'en, därför att han var så konstigt utklädd. Men nu ser jag, att det är han.

­ Ja, är det han, så ska han inte längre stå där borta ve dörrn som en tiggare, sa den gamla matmodern. Utan då får vi göra plats för'en här ve bordet. Honom är vi skyldiga bå heder å tack, för det var han, som gjorde döden lätt för gamla Björn, å mej har han skaffat den enda tröst, som kunde mildra mi sorg efter en sån man, som jag har mistat.

0ch plats blev det, fastän det tycktes vara trångt nog allaredan. Jan fick sitta innerst i hästskon mittemot prästen. Bättre kunde det inte vara.

Till en början var han litet bortkommen, för han kunde inte begripa, att de gjorde sådant väsen av honom, bara därfor att han hade sprungit ett par mil genom skogen med bud till Linnart Björnsson. Men så insåg han ju hur det hängde ihop. Det var förstås kejsarn, som de ville hedra i alla fall. Det var kanske därför, att ingen skulle känna sig tillbakasatt, som de gjorde det på det här sättet.

Någon annan förklaring gavs det ju inte. För snäll och beskedlig och hjälpsam, det hade han varit i alla sina dar, men aldrig någonsin hade han blivit på minsta sätt hedrad eller firad fördenskull.

Date: 2016-01-14; view: 865