Idealism och Socialism.

(1886.)

När Johan först fått fatt i socialismen, hade han i den sett en reformplan till hela samhällets ombildning från roten ända upp i toppen. I Geneve hade han skaffat sig de äldre socialisternas skrifter att läsa och den som mest behagade honom var Cabet, vars Resa i Ikarien experimenterade fram det nya samhället i levande bild. Cabets metod föreföll enkel och logisk: det nuvarande samhället är byggt på familjen, men familjen har isolerat sig och saknar förmåga att utveckla individen till samhällsmedlem, och gör honom endast till familjemedlem. Utveckla alltså familjen genom familjeassociationen eller familistéren, och samhället har tagit ett steg framåt i utveckling: det trånga familjelivet vidgas, man och hustru utträda ur den kvava säng- och barnkammarkretsen och bli medborgarekandidater färdiga att inträda som medborgare i samhället. Han gör en resa till familistèren i Guise och ser den på nära håll. Finner här utopien realiserad med ångkök och barnhus, men kvinnorna, som nu voro befriade från kök och barnkammare, hade icke arbetsmarknad, och efter att ha suttit sysslolösa hemma, började de ledsna,

och skämdes över sin sysslolöshet. De återtogo därför grytorna och barnen för att ha något att syssla med, då friheten att göra ingenting tröttat dem. Men där hade han även fått upp ögonen för mannens hotade ställning. De icke arbetande hustrurna hade nämligen fått rösträtt, och sutto i styrelsen för att bestämma över den tio timmar om dagen trälande mannens inkomster. Detta kunde aldrig vara likställighet! Vidare såg han hela familistèren hotad med undergång på grund av konkurrens, och som fabriken producerade lyxvaror, såsom paraplyställ, spottlådor, fontäner och dylikt, började han tänka på industrisocialismens ensidighet. — Därpå får han i hand Marx, Lassalie, Lange, Schaeffle och Bebel, och arbetarfrågan störtar över honom. Arbetarfrågan hade Johan alltid tagit med en liten viss försiktighet. Med arbetare hade man nämligen endast menat industriarbetare, och det här luktade av partiintresse. Varför inbegrepos ej jordarbetare, sjömän, tjänstefolk? I Röda Rummet hade han visat arbetarföreningen såsom en konstituerad och exploaterad valmansförening. Han hade hört skriken, när Arbetarinstitutets chef störtades av arbetarna, därför att han yttrat det arbetarna ej borde befatta sig med politik. Det är då han undrar om icke doktorn hade lite rätt. För att befatta sig med samhällsödena fordrades lika mycket vetande som att syssla med läkarvård, allra minst lika mycket, men för det senare fordrades garantier, för det förra icke. Detta var nu en av de många inkonsekvenser, som samhället i sig innebar, och okunniga bönder hade ju släppts in i politiken, och det ena kunde vara lika bra eller illa som det andra. Men nu får Johan

själv erfara att arbetarna redan voro ett politiskt parti och att socialisterna voro deras agitationsutskott eller yttersta vänster. Han blir nämligen förklarad i akt eller kallad konservativ, därför att han icke ville gå med på ett visserligen stort kotteriintresse, utan sökte friheten för ändå flera. Han ville icke vara med om att redigera om samhället för en enda klass' skull, utan för alla klassers. Detta behagade icke klassen. Och lustigt nog, arbetarna, som applåderat reformatorn i Lycko-Per, vilken ville att alla skulle gå på släta gatstenar, räknade numera bland alla endast sig själva. Vem var nu den konservative? Och hur blir man konservativ? Det kan gå så antingen att man åldras och tiden växer förbi en, eller så att ett parti genom stark agitation får ett program voterat liberalt. Allt som icke är med om programmet är konservativt. Om tio år är det sannolikt att i Sverige den anses konservativ, som ej anser kapital vara stöld (undantag: arbetarnas sparbanks-och agitationskassor); den som ej tror på Marx' filosofiska system; den som ej är ateist; den som ej tror på kvinnan; och framför allt den som ej tror på den förtryckta arbetaren.

»Näst bödeln är ingen så osympatisk som martyren.» Man tror ej på martyren mer, emedan man vet att ingen tar emot obehag utan motsvarande eller större fördelar. Johan själv hade avslöjat sig som en egoistisk martyr, och hade nyss avslöjat den underkuvade kvinnan. När han nu hörde arbetarnas klagomål såsom om de voro de enda som hade det svårt, och läste deras djärva fordringar att hela samhället skulle bispringa dem, fattades han av lust att undersöka om de voro olyckligare

än andra och därför förtjänade ett sådant lovsjungande, kelande deltagande framför andra olyckliga. Proletärer hade han sett i alla klasser: i den litterära, artistiska, i lärarnas, i ämbetsmännens, i militärens, i överklassens pauvres honteux, i torparnas och statkarlarnas, tjänarnas, överallt.

Han samlade ur minnet enstaka erfarenheter, läste redogörelser, studerade på levande material och kom genom jämförelser och iakttagelser till ett provisoriskt resultat, som han sedermera verifierade.

Börjande med en undersökning av själva observationsmetoden hos människan i allmänhet fann han att iakttagelseförmågari och uppmärksammandet arbetade monomant och automatiskt. Han erinrade sig hurusom den tiden han börjat studera geologi, den första stenart han observerat under en exkursion var devonisk kalk, mörkblå med vita kvartsstreckar, ty han bodde händelsevis i en trakt, där denna formation låg blottad. Under de följande fjorton dagarna såg han bara devonisk kalk vart han kom. Det var nu ingen hallucination, ty kalken fanns där, men innan han fått uppmärksamheten på den hade han aldrig märkt den. Nu däremot såg han den i stenmurar, i vägens makadamisering, i trappsteg, i kakelugnstenar. Han gjorde en liten resa, och han såg varken människor eller hus eller träd, utan bara klippor och stratifikationer, och bland dem föll alltid ögat på devonisk kalk. Han var besatt av devonisk kalk. Den som läst en läkarbok om en viss sjukdom tror sig ha den sjukdomen, och alla diagnosens fenomen slå in. När han var i Paris och umgicks med Björnson, var denne sysselsatt med att bortskaffa brunsten ur världen och läste till den ändan

brunstlitteratur, och nu såg han bara brunst. »Kongen» var karaktärslös av brunst, Sverdrup kompromissade av brunst, kvinnorna voro underkuvade av brunst, sillfisket hade avtagit och trävarorna sjunkit av brunst. Det var farligt att komma nära Björnson den tiden, ty han såg bara brunstens härjningar hos sina vänner och närmaste. Han såg den i artisternas målningar, författarnas arbeten, i människornas enklaste handlingar.

Huru härjade icke Dockhemmet epidemiskt i många år, så att varje vårdslös och lögnaktig fru var en Nora, och varenda äkta man en Helmer. Man såg bara underkuvade ädla kvinnor och tyranniska lumpna män. De andra syntes inte.

Skulle det nu icke vara möjligt att av analogi den olycklige fattige arbetaren, som syntes överallt, var en monomani.

Johan drog sig till minnes några små fakta att börja med. När Röda Rummet utkommit, sändes honom en hälsning från en arbetare, som känt sig sårad av skildringen av arbetarförbundet. Johan hade nämligen låtit hjälten komma upp i frack efter en middag, och på grund av denna festdräkt betraktas med misstänksamma blickar av arbetarna. Hälsningen han nu mottog av den sårade arbetaren lydde så: om författaren ville komma upp i föreningen, så skulle han få se att de hade frackar allihop! — Jaså, de hade frackar allihop, det antydde åtminstone inte djup fattigdom, och Johan hade icke haft råd köpa det festplagget, förrän han var tjugusex år.

Under Stockholmsvistelsen vid processen, kom en för detta arbetare, numera verkmästare upp till Johan och ville interviewa honom. — Känner herrn

arbetaren? frågade han Johan skarpt. — Johan kände ingenting om arbetaren än att han var exploaterad av kapitalet och djupt olycklig, »den olyckligaste av alla», hade han nyss skrivit, men han trodde sig känna honom i botten. — Jag ska säga herrn, upptog verkmästaren, att sådana goda dagar jag hade som arbetare, har jag aldrig haft som verkmästare. — Det är gott att säga det nu, efteråt, invände Johan. — Ser herrn, sedan maskinerna kommo, är arbetaren icke längre kroppsarbetare, utan ämbetsman. Han kontrollerar med en skruv eller kran arbetets gång, men han arbetar icke mer själv. — Ja, men maskinen förfäar honom mer än kroppsarbetet. — Nej, det gör den icke. Ty nu står han vid sitt hjul och läser sin tidning med cigarren i mun. — Det är inte sant, sade Johan. — Hur vet herrn det? Har herrn arbetat i fabrik? Nej, ser herrn, ta reda först på hur det förhåller sig och skriv sen. Ni vet inte vilka ärenden ni går, när ni viglar upp arbetaren. Han som har fått kasta sitt arbete på kapitalistens maskin, som exploaterar fabrikantens maskin, han skulle inte resa sig mot maskinerna, som befriat honom från det tunga kroppsarbetet. Men vet ni vad han gör, när han blir missnöjd och vill skada kapitalisten; han förstör maskinen. Ni har ansvar för vad ni skriver. Arbetaren är redan en herre, som vill bli er och allas herre, och vi ska ju inte ha några herrar mer. — Johan var monoman på arbetaren, kastade tillbaka allt, såg inga motiv, tog inga skäl.

I Paris träffade han om våren händelsevis en svensk tillskärare vid en skrädderifabrik. Mannen hade förr varit mästare och haft arbetare, men hade måst sluta, emedan arbetarna höjt sina fordringar

på lönevillkoren. Han var fortfarande arbetarvän, men han ansåg icke arbetarna så vanlottade, och han var mera nöjd med sin ställning nu som arbetare än som mästare. Så kom just den stora skräddarstrejken i Paris, och han stod utan arbete med sin familj i främmande land. Nu när det klämde till om hans sko fick han en ny syn på sakerna. — Att förbättra sina villkor har var och en rätt till, men att behandla mästarna som banditer, det är inte riktigt. De göra inte mer och annat än vad varje gesäll skulle göra om han blev mästare. — Ja, men systemet är orätt, sade Johan, de skulle ha andel i vinsten. — Ja, men när jag var mästare, blev det ingen vinst utan förlust, och den ville de min själ inte dela. Och om ock§å här en stor mästare genom sina relationer kunde sälja så att han lade av tjugu tusen francs om året, så skulle för det första icke detta års vinst få utdelas, ty nästa år kunde gå med förlust och då behövdes reservfond, och för övrigt, vad vore arbetaren hjälpt med 50 francs kanske på en årsutdelning? Nej, socialismen går inte nu! — Nej, inte med detta systemet, sa Johan. — Låt oss få det nya snart, sa skräddaren, som strax därpå reste till Amerika för att komma mitt in i Chicago-strejkerna. Emellertid: denne tillskärare eller arbetare förtjänade tre å fyra tusen francs, bebodde med familj en liten nätt våning med matsal möblerad som en borgares och var alltid väl klädd, och hans barn sågo alltid fina ut och hustrun även. Det var således icke direkt fattigdom, men det var en osäker ställning. Osäker av flera skäl, icke minst nu av arbetarnas för tillfället överdrivna fordringar.

När han senare gick igenom redogörelser för arbetslöner i alla Europas samhällen upptäckte han att det fanns rika arbetare och fattiga såsom i alla andra samhällsklasser och att det generella talet om den fattige arbetaren var lika ogrundat som om den underkuvade kvinnan. I Belgien uppgavs att vissa glasblåsare kunde förtjäna 20,000 francs om året dock med skyldighet avlöna hantlangare, som icke fick alltför rundligt; en diamantslipare i Amsterdam kunde ha ända till 30 francs om dagen, eller 9,000 francs om året; en ebenist i Paris till 20 francs om dagen; en maskinarbetare i det ruinerade Tyskland 6 mark om dagen; en pianofabriksarbetare i samma land omkring 2,800 mark om året; en juvelerararbetare i Rom ända till 25 lire om dagen eller 7,500 lire om året. Att lönerna även kunde vara ytterligt små, det visste man alltför väl. Men varför voro lönerna i vissa grenar så små? För det första, emedan arbetet var blivet så lätt genom maskinerna att det icke ansågs mera värt, helst numera till detsamma kunde begagnas barn; kunde arbetaren då begära att ett lättare arbete skulle betalas lika högt som ett tungt? För det andra emedan fabrikanten måste betala mera för maskinen, som gjorde det verkliga arbetet, och sålunda mindre åt arbetaren, som var hantlangare åt maskinen. För det tredje: det stora tilloppet av arbetssökare, vilka faktiskt underbjödo varandra för att döda konkurrenter; och icke kunde arbetaren begära att fabrikanten skulle bjuda honom mer än han begärde. Var kom det stora tilloppet ifrån? Det var frågan. Från landet, svarades. Varför kommo de från landet? Av många skäl: bondens övertaliga barn, som ej hade jord,

måste ut i världen; införandet av åkerbruksmaskiner, som gjorde armar överflödiga; missnöje med det karga och osociabla livet ute på landsbygden och allmänt berättigat begär att söka förbättrade villkor, större njutning av livet. Det var sålunda där utanför staden, på landet, som roten satt till den värkande tanden.

Det är nu han kastar sig på studiet av jordarbetarens villkor och kommer till resultat som göra, att han finner arbetarfrågan, som den kallas, endast vara ett symptom och att sjukdomen själv låg djupare, samt att industrisocialisternas begäran att få statens mellankomst att dölja symptomet icke var detsamma som att bota sjukdomen. Och så inser han snart att arbetarrörelsen hade en mera politisk än social natur; att arbetarna endast vore det fjärde ståndet, som nalkades för att i sin tur få undanskaffa bourgeoisien och visa världen huru de kunde regera.

Nå, det var deras tur, mycket riktigt, och deras revolution var lika berättigad som borgarnas förra gången, men hade den också förmågan att giva hela samhället den organisation som erfordrades, och var den tillräckligt demokratisk att kunna tillgodose alla samhällsklassers bästa? Detta var en ny fråga. Arbetaren är icke längre den lägsta klassen. Själv anser han sig stå över bonden, vilken han föraktar i dennes egenskap av kroppsarbetare; själv kallar han sig herre redan och håller under bättre villkor tjänare. Har han visat sig i sitt uppträdande tillräckligt liberal mot andra betryckta klasser? Låt oss se! Han petitionerar och skriver, eller låter skriva att han icke bekänner den fria konkurrensen eller Manchesterläran utan vill statens mellankomst för

en normalarbetsdag, barnens skydd och så vidare. Han vill således skydd. Nu kommer en riksolycka under form av en jordbrukskris och hotar landets huvudnäring. De nödställda begära såsom välgörenhet statens mellankomst i en övergående skyddstull. Arbetaren höjer sitt rop: frihet och intet skydd. Skyddstullar äro barbari, som gagnar de andra för att skada oss. Ja, men han hyllade ju skydd för sig! Alltså för sig, men icke för de andra. Vidare förstod han icke att hans bröd bleve lika dyrt, med tull som utan, eftersom bagarnas skrå diktera priset; vidare förstod han ej att en ruinerad bondeklass på ett par millioner köpare mindre skulle ruinera industrin och sätta svärmar av arbetare på bar backe.

Arbetaren, fiende till den fria konkurrensen, predikar ändock kvinnans fria konkurrens med familjeförsörjaren. Varför?

Ibsen hälsade i sitt norska trontal de två nya adelsstånden, arbetaren och kvinnan! Var det ironiskt som vanligt eller profetiskt?

Arbetaren är nog den nya bourgeoisin, som med nästa revolution kommer till makten med sin svärm av juridiska biträden, och det är intet ont i det att nivån sänkes, att den gamla överklassen slopas och en ny kommer upp. Det är kanske det mest rationella ändock i hela utvecklingen, eftersom det tyckes hittills ha gått så steg för steg, och segraren har rätten. Men nu komma nya frågor bakom. Skola de andra samhällsgrupperna med bifallets tystnad åse detta och skola de ej göra motstånd? Rätt och rättvisa räknas ju ej med, men antag att en stor majoritet ännu trodde på dessa faktorer och ville ha dem med i räkningen, har arbetaren rätt i alla sina anklagelser

mot kapitalisten? Har han rätt till maskinerna, och är han hjälpt med dem, och kunna icke andra medel avhjälpa hans nöd, där den verkligen finnes? För att ha rätt måste man vara majoritet, både därför att de flestas lycka är det bästa för det hela, och därför att endast en majoritet får rätt, vilket är huvudsaken. Äro arbetarna i Sverige majoritet? Statistiken upptager 410,371 personer med kvinnor, barn, tjänare och biträden under rubriken gruvbrytning och tillverkningsindustri; men 2,309,790 under jordbruket och dess binäringar. Om man ur den första siffran destillerar ut arbetarna ensamma, eller de »exploaterade», får man enligt en annan ansedd uppgift 52,000 industriarbetare i runt tal på en folkmängd av 41/2 millioner, alltså en försvinnande minoritet. Men arbetarna hava slagit under sig och satt sitt namn på den stora renässansrörelse, som med franska revolutionen gick ut på hela samhällets omdaning och skapat en ortodox arbetarsocialism med en bibel full av fundamentalvillfarelser från äldre datum och ur vilka katekes och handbok redan äro utdragna. De stora profeterna äro Karl Marx och Lassalle, med vilka »eviga» socialistsanningar kommit till världen första gången, och på vilka man måste tro för att varda salig, ehuru moderna fritänkare redan vederlagt huvudsanningarna.

Kapital (eller egendom, det är inte så noga) är stöld; så lyder ungefär första budet, billigare uttryckt: allt kapital är frukten av arbetet och arbetet ensamt, kapitalisten innehar frukten av arbetet, därför är kapitalistens innehavande av kapital eller frukt av arbete stöld. Är det en riktig syllogism? Kan icke åtkomsten av andras arbetsfrukter ske på

annan väg, till exempel genom byte eller köp? Här kommer till exempel en driftig och ärlig arbetare till en by, där det finnes en hop övertaliga bondbarn, som svälta och fara illa, emedan jorden ej räcker eller är illa skött. Mitt igenom byn rinner en å, som råkar bilda ett vattenfall. Den driftige och ärlige äger icke ett öre, och vattenfallet är värdelöst för bönderna. Den driftige och ärlige är ingen kapitalist eller illasinnad exploatör, men han vill leva som alla andra, och han har två tusen kronor på sparbanken, som han lagt av på sitt arbete under tio års tid i stället för att skaffa sig brännvin på krogen. Med dessa besparingar köper han vattenfallet på femtio år. Med sitt vattenfall, som han ju ärligt förvärvat, och med sitt goda rykte som ärlig och driftig går han till andra ärliga och sparsamma män och lånar en summa till uppbyggande av en mycket liten till exempel hattfabrik. Därpå frågar han de utsvultna bondbarnen så här: gossar, ni ha ätit sillake och potatis hittills och suttit i solskenet; vill ni arbeta hos mig tio timmar om dagen, ska ni få varje dag äta bröd och sill och potatis, och om ni äro flitiga, få kött om söndan och ett glas öl. Bondbarnen välsigna den ädle mannen och fabriken går. Om lördagen, när avlöningen faller ut, strömmar en liten skärv till byns handelsman, som ger bondbarnen varor mot pengar; en skärv går till bagarn, många gå till värdshuset, där man äter och dricker. Men när handelsmannen nu fått in pengar, går han också oftare till bagarn, och bagarn går till värdshusvärden och värdshusvärden går till bondgubbarna och köper säd och kött, och nu stiga prisen i en ända och falla i en annan, men när alla

få sälja så blir det allmän belåtenhet. Fattigvården får mindre utgifter och föräldrar slippa föda övertaliga barn. Nu komma följderna. Fabriken gör halmhattar, och tillverkningen av flätorna blir dyr, ty bondgummorna ta lika mycket för det lätta arbetet som för att sy ihop hatten. Fabrikanten går omkring i byn och frågar gummor och flickor om de vilja fläta halm på lediga stunder, medan de sitta sysslolösa och vakta barnen, getterna eller vaka på grytan. Ja det vilja de. Men de få mindre betalt, emedan arbetet är lättare och emedan de kunna göra det billigare samt emedan de ha en man och en far, som försörjer dem, och alltså deras tid är billigare. Nu blomstrar byn och affären går. Fabrikören lägger ihop pengar och blir rik. Som rik bygger han hus, och köper värdelöst timmer av bonden, kalk av handelsmannen, och nu skaffar han sig hästar, och måste köpa havre av bonden; och hans tjänare behöva mat i stor mängd. Och bönderna ta opp gamla gräsvallar för att så vete och havre och allmän belåtenhet råder i byn.

Så kommer en socialist till byn, en riktig Berlinerkrabat, och på krogen håller han tal för arbetarna, som nu haft råd att gifta sig och försörja böndernas döttrar. Han håller ett tal ungefär så här: allt kapital är samlat arbete; denna kapitalist har blivit rik på ert arbete, ty utan ert arbete skulle han ej blivit rik. Maskinerna äro arbetarens, alltså är han en tjuv. Visa honom att hans kapital är värdelöst utan ert arbete och gör strejk.

Därpå göra de strejk, bullra utanför fabrikantens fönster. Denne kommer ut och åhör verkmästarens tal om kapital och stöld. Vad skall nu fabrikanten

svara utan att skryta med att han fått hela byn att blomstra? Kan en upplyst läsare räkna ut det? Denne man hade aldrig stulit, bara skänkt ifrån sig. Han hade skänkt deras vattenfall värde; han hade skänkt bondgossarnas arbete värde; han hade givit kvinnornas sysslolösa stunder värde; givit jorden och alla bytomter värde. Varmed? Sin ärlighet, sin sparsamhet, sitt förutseende, sin driftighet: alltså genom sitt arbete, och sin intelligens. Detta var kapitalets upphov! Och icke stöld. — Ja, men utan deras arbete... invänder socialisten, hade han ej blivit rik. — Ja, men bara med deras arbete i solskenet, hade han ej blivit rik, alltså var icke bara deras arbete kapitalets uppkomst. En arbetare hade icke riktat honom, men han hade höjt ett par hundra över fattigdom. Var det icke jämnt spel? Kanske de s to do i lika stor skuld till varandra och alltså voro kvitt? Ville de icke vara nöjda, kunde han i morgon dag telegrafera efter två tusen bondpojkar, som med uppräckta händer skulle tacka honom för att han gav dem fläsk och bröd i stället för saltlake och potatis. Hade icke han riskerat sina besparingar, då han började företaget, och riskerade han det ej var dag? Skulle han icke ha en riskpremie, och skulle han ej som direktör ha arvode?

Antagom att arbetarna nu fingo eller togo fabriken, för att alla bli så rika som han. Affären sjönk genast, ty de visste icke var köparna funnos, de visste icke huru en korrespondens föres, huru växlar skrivas, böcker skötas, pengar placeras. Fabriken, som i den driftiges och kunniges hand gav 20,000 kronor om året, kunde nu ej giva mer än 10,000, och nu firigo första året de 200 arbetarna

en utdelning på 50 kronor, vilket till deras medellön gav 850 kronor i stället för 800. Året därpå skulle maskinerna repareras. Som arbetarna inte hade skaffat sig ett gott namn genom förstånd och driftighet, fingo de ingen kredit. Fabriken gjorde konkurs. Husen voro värdelösa och arbetarna, som stulit sitt kapital, fingo nu se huru kapital kan vara ärligt förvärvat, och i en driftig hand äga stort värde, men i okunniga händer vara värdelöst.

Detta var nu ett fall, men ett ganska vanligt fall av kapitalbildning. Det finns så många andra fall, där kapital uppstår av eget arbete, att något tal om stöld ej kan bli fråga. En läkare blir rik utan att exploatera några arbetare; en bonde upptäcker en gruva; en ingenjör uppfinner en maskin; en son ärver (t. ex. en läkares förmögenhet); en missväxt i Tyskland kan göra en rysk spannmålshandlare rik utan att han behöver stjäla; ett krig kan höja värdet på en rentiers papper utan att han ockrar på nöden o. s. v.

Kapital kan ju ligga i annat än kroppsarbete, i gott förstånd, flit. Men Marx var filosof, och vad värre var tysk, idealist, och Hegelian. Hans metod består i att uppställa som översats det sökta resultatet, just det som skulle upptäckas. Därpå samlar han en stor mängd fakta som bevisa för; de som bevisa mot utelämnas. Det är en gammal god filosofisk metod. Marx var icke heller bara den lärde forskaren, man velat göra honom till, utan den passionerade agitatorn, som från London redigerar Internationalens program. Lassalle var hans reseombud. Båda voro idealister, sågo eldrött, och ville ha genast förverkligat vad deras skrivbordsfantasier

skapat. Hur kunde de annat, barn av reaktion och romantik, levande och verkande, innan ännu transformismen hunnit rensa de gamla hjärnorna? Och hur kan ett ungt släkte våga bygga på så gammal, redan förhistorisk grund?

Johan hade alltid haft litet rädsla för denna slags socialism; och han hade endast i »agitatoriskt syfte» eller experimentvis upptagit lånesatser ur dess böcker och lämnande frågan om privategendomen på tillväxt. När han nu började granska arbetarfrågan, finner han snart, att med dess enbara lösning samhället icke är räddat. Icke vore tanke- och yttrandefrihet garanterad med att arbetarna erhöllo maskinerna (en massa arbetare voro pietister); icke vore man säker om politisk frihet heller (det fanns monarkistiska arbetare, som gjorde kungliga processioner). Vidare började han se i industri-arbetaren icke den allranyttigaste av samhällsmedlemmarna, ty han producerade icke, utan endast bearbetade, och ofta en massa tvetydiga nyttigheter, som ofta voro rena onyttigheter, såsom galanteri-artiklar, lyxmöbler och sådant som endast korn i andra hand. Med hans natursvärmeri skulle arbetaren snart få utseendet av en utväxt på den andra stora utväxten storstaden, och som genom någon grundlig operation endast kunde exstirperas.

Det är då han inträder i andra graden av socialismens Salomostempel och blir agrarsocialist, eller konservativsocialist, såsom alla de grupper kallas, vilka icke äro ortodoxa maskinsocialister.

När Johan utgivit Likt och Olikt, i vilken han begått den dödssynden att tvivla på att den pågående utvecklingen var ett framåt, råkade han få läsa den

världsberömda Henry George's bok om Framåtskridandet och Fattigdom. Där förekom bland mycket annat ett kapitel som hade till överskrift: Möjligheten av ett tillbakagående i den moderna civilisationen, och inne i det kapitlet stod att läsa följande:

»Det förefinnes just nu en böjelse att le åt varje antydan om att vi icke i alla avseenden gå framåt, och vår tids anda liknar den som utmärker det påbud, vilket den inställsamme premierministern föreslog inför den kinesiska kejsare, som lät uppbränna de gamla böckerna: 'att alla som våga tala med varandra om Schi och Schu skola avlivas; och de som anföra det förflutna i akt och mening att klandra det närvarande, skola lida döden jämte sina anförvanter'.»

Därpå framkastar George en förmodan om att vi befinna oss vid en civilisations slut. Samhällets räddning finner han icke i maskinernas expropriering utan i en enda utsträckt jordbruksreform, alldeles vad de numera utgrinade fysiokraterna i förra århundradet predikat. Samma antydan om industrisamhällets undergång och avlösning av ett jordbrukssamhälle hade Nordau redan i Lögnerna. Och agrarsocialister funnos i hela Europa: i England hade R. Wallace 1883 föreslagit jordens nationalisering; i Tyskland funnos agrarierna med professor Adolf Wagner som målsman, och i Frankrike träffade Johan agrarkollektivister, om vilka han senare vill orda mycket. Nu hade han åter varit en halv aln före, och när han i förbigående slänger ut en vink om samhällsfrågans lösning genom jordbruksreform samt om civilisationens återtåg, komma rykten i om-

lopp om hans sinnestillstånd, som på allvar börjar undersökas genom delegerade. Vad den bildade världen nyss läst, hört och diskuterat (George var läst i ett par hundra upplagor och recenserad i alla världens tidskrifter), det var ännu dem svenskom en galenskap.

När Johan så kom upp till Paris igen och under observationer på storstaden stärktes i sin mening om eländets växande med civilisationen (Paris hade 400,000 fattiga), men befinnande sig i en minoritet och därför nedtryckt, fick han en morgon läsa i Parisertidningen par excellence Le Figaro om huru greve Tolstoi, dagens hjälte i Frankrike, hissat upp den gamla fanan Rousseau, brutit med skönlitteratur och samhälle, och nu predikade krig mot civilisation, återgång till sunt liv i den enkla mest passande miljö, som landsbygden erbjuder mot staden, och blivit bondeprofet. Boulevardtidningens löje är släckt för dagen och han begrundar aktningsfullt fenomenet utan att dock vilja bli apostel. — En dåre till, tänkte Johan; glad att han icke längre var den ende, där heller. Och Tolstoi var icke heller den enda i Ryssland, ty hela nihilismrörelsen likasom kommunupproret i Paris var ju en revolt mot lyxkulturen, grundat på natursvärmeri. Det var således halvignorantens unga bondgrin Johan denna gång råkat bli föremål för, och vad värre var, själva stormästaren i Berlin, Bebel, tyckes ha varit gripen av samma längtan till en sund återgång. Sålunda har mästaren sagt: »Det nya samhället skall lättare lösa denna fråga (om jordbrukets höjande) därigenom att det småningom upplöser de stora städerna och decentraliserar befolkninge n.» Och han är

stundom icke alldeles fri från litet arkadiskt svärmeri, då han skildrar huru i det nya samhället »lantbefolkningen ägnar sig åt industri, industribefolkningen åt åkerbruket»; ja den vilde agitatorn, som delar sin tid mellan riksdagen och verkstaden, har redan fattats av ålderdomens rena lusta till en liten trädgårdstäppa, vilken åtrå han generaliserar in i det nya samhället, där »varje kommun skall bilda en kulturzon, i vilken större delen av levnadsbehoven odlas. Isynnerhet skall då trädgårdsskötseln, denna den angenämaste av alla praktiska sysslor, uppnå sin högsta blomning. Blommor, praktbuskar, grönsaker, fruktträd erbjuda ett outtömligt fält för den mänskliga verksamheten, och detta arbete speciellt är detaljarbete, som utesluter användning av större maskiner.»

Han svärmar ju, den store realisten, och drömmer om ett folk av idel trädgårdsmästare. När nu Johan kom fram med agrarsocialismen, mottogs han av minderåriga Beblare såsom en den gamla tidens barn, vilken ville sätta sin lust att »bo på sommarnöje» i system. Var det okunnighet eller sämre motiv, som dikterade det utlåtandet? Men även Bebel talar om vetenskaperi, om de sköna konsternas förnedring till yrken, och förutsäger konstens återvändande till fri lek i ett nytt samhälle. Johan var sålunda en ren Bebelsocialist i alla punkter och till och med i kvinnofrågan, där han i likhet med profeten förklarar att kvinnans frigörelse (det vill säga hållande till strängt arbete) »är under nuvarande samhälleliga och politiska inrättningar likaså omöjlig som arbetarfrågans lösning».

Varför mottogs samma läror, förkunnade av

Johan, med sådant illalåtande av ungsocialisterna i Sverige? Det måtte ha varit rent personliga illvilliga motiv av vännerna eller väninnorna. Avsättning till vad pris som helst. Inte så där, utan så här!

Efter välförrättat ärende i Paris drog Johan ut på franska bondlandet, där han vistades i tio månader och studerade ett och annat, däribland bönderna.

Under denna tid uppträder agrarsocialismen i Frankrike och tas om hand av Nouvelle Revue, som publicerar Eugène Simons under den maskerade titeln La Cité Chinoise framlagda förslag till samhällsfrågans lösning genom en enda skatt på jorden eller impôt métrique. Och strax efter utkommer Toubeaus utförda arbete om befolkningens höjande genom metrisk beskattning; och därpå får rörelsen ett organ i Fernande Maurice's tidning La Terre aux Paysans.

Dårskapen var nu satt i system och gjorde propaganda. De franska agrarsocialisternas läror innefattade i korthet följande huvudpunkter: Industriarbetarnas trängsel i städerna uppstår genom invandring från landet; denna invandring har till huvudorsak: brist på jord. Botemedel metrisk beskattning, till exempel 25 francs hektaren. Den lilla jordbrukaren förlorar intet, men den store tvingas sälja skogar och jaktmarker för underpris och slå sig på det lilla jordbruket, som lönar mer än det stora. En annan grupp tillägger: utdela genast de 16 millioner tunnland oodlad jord, som ligger i lägervall; förbättra åkerbruksmetoderna och gör jordbruket till trädgårdsskötsel, så skola fem gånger så mycket folk kunna födas på Frankrikes jord.

Härmed var nu avsikten att behålla lantbefolkningen på jorden och ej genom översvämning i städerna pressa ner arbetslönerna för industriarbetarna, ty det var den överflödiga tillgången på armar, som satte ner lönerna och ej kapitalisterna, det visste man väl, och lönerna skulle genast stiga, om det blev brist på arbetare.

Varför är nu agrarsocialismen så förhatlig för arbetarpartiets ledare, och avsnäses den genast som konservativ? Jo, synbarligen därför att den kan möjligen bidraga till en avveckling av samhället och därmed undvika konkurs. Men arbetarna vilja bankrutt, och missnöjet får icke svalna utan måste hållas vid liv. Det kan ju också vara möjligt att en kris är bättre än en långsam utveckling, men den kan även medföra panik och framställa kompromisser av ändå sämre natur.

I Tyskland har man sålunda från industrisocialisternas sida tillgripit alla den tyska filosofiens utvägar att konstruera fram ur statistik ett system, som skall visa att det lilla jordbruket är det sämsta av allt och att bonden är en fossil lämning, som håller på att petrificeras i lagringarna av den samhällsformation, som är under bildning. För det ändamålet valde socialistrevyn Neue Zeit Frankrike till offer, där jordegendomen är mest styckad i Europa, och där bonden faktiskt är den enda klass, som äger ett välstånd, som både är oberoende av industri- och handelskriser och till och med står utom inflytande av utländska spannmålskonkurrensen. Nu skulle mot-

satsen dock bevisas, och man går till verket med en obevisad sats: industrin har gått från hantverken, då arbetaren ägde maskinen, till storindustri, alltså skall jordbruket gå från litet till stort, emedan det är utvecklingens lag. Såsom bevisande exempel tages Amerikas jättefarmer, vilka för sammanhangets skull antagas drivna med ångplog, oaktat de drivas med hästar och mulåsnor, och för jämförelsens möjlighets skull icke omtalas bestå av jungfrujord, som ej behöver gödslas. Jämförelsen, som sålunda haltade på båda benen, får emellertid stå stadigt som premiss i det idealistiskt filosofiska system, som nu grundas på Marx' falska premisser. Därpå rycker statistiken fram, och nu visas hurusom i Frankrike de departement, där stort jordbruk drives, jorden ger mest, och i de, där lilla jordbruket råder, jorden ger minst. Men nu vill olyckan att för det första ett av de departement, som anföras under rubriken stor jordegendom, departementet Nord, just är det departement, där jordegendomen är mest delad i hela Frankrike, och det bäst odlade. Därpå kommer ett felslut. Vad vidare angår de omkring Paris belägna jordegendomarnas stora avkastning per hektar, så har återigen den farliga statistiken talat tvetydigheter. Det är sant att i nämnda departement de största arrendatorer finnas i Frankrike, men är jordegendomens storlek orsaken till den stora avkastningen per hektar? Nej, ty närheten av huvudstaden har gjort gödningsämnen lätt tillgängliga och billiga, och dessutom har den stora arrendatorn den vanan att lägga ner pengar på artificiella gödningsämnen. Tag bort utlägget ur kalkylen och se sedan efter avkastningens netto. Intet departement ger så mycket som departe-

mentet Nord, därför att det är styckat i oändlighet och därför väl skötes, och dess verkliga medelavkastning är ändå större än Seinedepartementens per hektar, emedan dess jordbönder tillvarataga det dyrbaraste men billigaste av alla gödningsämnen, Pengrais humain.

Därpå kommer ett felslut av större dimensinor. Hypotekslånen ha stigit ofantligt, och detta visar att bonden är ruinerad. Nej: l:o tar bonden icke hypotekslån utan lägger av pengar, så att han kunde teckna 2/s av franska lånet till krigskostnaderna 1871. 2:o om han toge, skulle det visa att han började förbättra sitt bruk, ty hypotekslån användas till sådana produktiva ändamål som bättre redskap och gödningsämnen och äro sålunda ingen ruinerande skuld. 3:o är det faktiskt de större jordägarna som låna. Och den nya forskningens resultat blir den: i Frankrike äro alla stora jordägare och arrendatorer ruinerade, och jord säljes för ingenting så att snart nog varje dagakarl kan äga en bit. Alltså går i Frankrike evolutionen fortfarande till* det lilla jordbruket från det stora.

Och vad det stora industrijordbruket beträffar ha endast ett par försök kommit till stånd, men med förlust. Ett bolag i Colombier invid Alengon som brukar omkring 800 tunnland med fyra ångplogar förlorar varje år 25,000 francs. På den grund att en ångplog kostar 32,000 francs och arbetar endast fyra månader om året, alltså är dött kapital 8 månader, och sålunda icke kan löna sig. Nej, det stora jordbruket i Europa är en revolution, som snart är förbi och lämnar reaktion efter sig och dessutom ett löst lantproletariat, ty de massor folk,

som skola sammandragas vid plöjning, såning och skörd, gå sedan lösa.

Och i Tyskland där stora jordbruket gått framåt, har även lantbefolkningen ruinerats eller blivit bragt i kapitalistiskt slaveri. Hur kunna då industrisocialisterna av analogi finna denna evolution lovvärd och tidsenlig, då samma rörelse på industrins område hälsas som ett monstruöst barbari?

Hela den lärda avhandlingen var bara tendenspoesi med ämnet lånat ur statistiken. Och den gjorde ändock anspråk på vetenskaplighet, emedan den hade lånat termer ur nationalekonomi, siffror ur tablåer, och hela förfaringsmetoden ur den tyska filosofien.

Det är nu Johan börjar undra om icke hela socialismen är ett filosofiskt system, ett försök att inne i tankeapparaten o>rdna de orediga förnimmelserna av livets växlande, mångfaldiga fenomen, och om icke detta ordningssinne just varit skaparen av alla system i vetenskap, filosofi, politik, och vilka alla därför också fallit, emedan de endast varit ett uttryck av den subjektive andens drift att ordna. Men verkligheten, som alltid ville oordning, oregelbundenhet, differentiering, artuppkomst, hade alltid envist vägrat att ordna, att klassificera sig, och därför stodo alla system döda kvar, medan livet rullade fram, och medan systemet byggdes, hade tiden gått förbi, medan systemet predikades, hade det förlorat tillämpning, och när det skulle tillämpas, passade det icke mer.

Den tyska industrisocialismerts system hade samma fel som Linnés en gång i tiden för växtriket: dess indelningsgrund var ensidig. Den såg endast

till ett organ, ett intresse: det sexuella. Därav en förfärlig missproportion i inordningen, så att en klass innefattade två släkten, en annan ett par tusen. Den tyska socialismen hade bara sett en enda samhällsklass: industriarbetaren, och efter honom skulle samhället ordnas. Att Marx, som var född i en industri-provins såsom Rhenpreussen, uppfostrad i ett industricentrum som Berlin, och sedan övande publicistisk versamhet i Köln, skulle därifrån se ut över världen såsom en industriell organisation var rimligt, likasom Bebel sedan, född i Köln och levande därefter i industrilandet Sachsen, skulle ledas i samma spår. Mänskoanden är begränsad och ingen blir fri från sin miljö, lika litet som från sin kropps dispositioner. Men än mindre kan anden isolera sig från epokens allmänna tankeström, utan måste mer eller mindre vara fången av dess villfarelser. Marx är född i århundradets början, tar delvis arv från franska revolutionen, men även från Heliga alliansen, utan att vilja det, utan att veta det. Som Hegelian att börja med måste han vörda det bestående, men som Israelit är han för positivt anlagd att bli ideolog och såsom icke kristen räknar han ej på människans änglanatur. Han är realist, men han upphör ej att vara filosof; han är positivist, men ännu icke evolutionist. Som filosof ser han bara sin premiss.

I Das Kapital, ur vilket systemet skall rullas opp, men som icke ännu evolutionirt, ser han i kapitalisten den medvetne skälmen exploatören. Han inser ej att kapitalisten uppstått med lika stor nödvändighet som proletären, och att skillnaden mellan en medveten och omedveten skälm är mycket stor. Samma monomana förfarande hade ju alla ekonomiska

systembildare före honom varit underkastade. Den ekonomiska skolan hade bara sett kapitalet i penningen, den fysiokratiska i jorden, den Adam Smithska i arbetet. Marx finner kapitalet endast i andras exploaterade arbete. Icke är i verkliga livet en produkt uppkommen av en enda faktor. Det är ju alltid minst två. Låt Marx vara en väckare, en länk, men profeter tror ingen mer på, och dock är Marx en profet och hans bekännare troende, blinda, som se allt vad de önska och än mer.

Marx var även partiagitator, och något bättre parti än arbetarnas fanns ej att begagna vid sprängningen av det gamla samhället, och som sådan är han vår och alla missnöjdas antesignan, och endast som sådant har arbetarpartiet en stor mission, men icke som det annalkande fjärde ståndet: arbetar-bourgeoisien!

Date: 2015-12-18; view: 608