Tjänstekvinnans son.

(1886.)

Efter att ha arbetat sig ur den gamla världsåskådningen, sedan han lämnat läran om himlen och gud, hade han följdriktigt blivit hänvisad på sig själv ensam såsom sitt ödes bärare. När han skall göra bekantskap med sitt själv, finner han ett brokigt virrvarr, som saknar kropp, som växlar form alltefter betraktarens synpunkt och som kanske icke har mera realitet än regnbågen, vilken syns där, men icke finns där. För att kunna fortsätta sin jordiska bana på ett mera rationellt sätt, än han förut befarit den, beslutar han göra upp bokslut med det gamla, genomgå sitt livs händelser från början till dato, undersöka sin själs uppkomst- och utvecklingshistoria, sådan densamma uppstått under alla samverkande orsaker av ärftlighet, uppfostran naturell, temperament, under tryck och inverkan av den givna historiska epokens yttre händelser och andliga rörelser. Detta var huvudsyftet med boken om Tjänstekvinnans son, och alls icke att skriva några bekännelser, för att ursäkta sig, eller några memoarer för att roa. På samma gång råkade han även för ett yngre släkte något klargöra perioden

innan de trädde till, varav de bättre skola förstå sin tid.

Fick han då fatt på sitt jag under denna långa och trista vandring i minnenas skuggrike? Att svara nej, skulle förr ha gjort honom bryderi, ty en personlig gud fordrar en ansvarig personlighet, men nu bryr det honom mindre, då han vet att jaget är en mycket bräcklig form av en liten i rörelse varande kvantitet kraft, eller materia, om man hellre vill, som under de och de givna förhållandena utvecklar sig så och så. Men vad hade han vunnit därmed, då detta lika litet angick honom som om Gud fanns eller stjärnorna voro lysande punkter? Fann han icke direkt vad han letade, så upptäckte han på vägen andra oväntade ting, som han kanske icke önskat, men som hans blinda passion att söka verkliga förhållandet ledde honom på. Men resultatet, sammanfattningen? frågar man. Var ligger sanningen han sökte? Den ligger här och där i de tusen tryckta sidorna, sök upp dem, samla dem och se efter om de kunna sammanfattas; se efter om de äro giltiga längre än ett år, fem år, tänk efter om de ens ha utsikt att bli giltiga, då därtill fordras ett flertals erkännande. Och glöm ej att sanningen icke kan finnas, emedan den befinner sig som allt i en beständig utveckling.

Där finnas motsägelser! Ja, där skall finnas motsägelser, ty sakerna skola betraktas från motsatta sidor, emedan sakerna icke äro lika på två sidor, och författaren är en experimentator, som skall i diktade bilder söka utkonstruera huru framtiden under de och de uppgivna förhållanden skulle kunna komma att se ut, och icke huru den måste

bli, ty det vet ingen. Där finnes villfarelser. Ja naturligtvis, men huru vet du, som levat mindre, lärt mindre, tänkt mindre, att just det är villfarelser och icke det andra? Man vill ha en tro, en åsikt, ty det är så bekvämt. Men tron är ju att stanna, åsikten måste ändras om några år, då nya upptäckter vederlagt den. Och i vår sökande tid är det en fördel att icke tro något, då sökandet är huvudsaken. Nej, nu skall drevet gå fram, över stock och sten, och varenda buske skall genomsökas; kommer man på villospår, så kasta åt sidan och sök ett nytt. Sök, sök! Så gjorde han som skrev detta. Men en gång trodde han sig ha funnit och gav ståndskall. Det var då han i ett visst socialistprogram trodde sig spårat upp vildbrådet, men det var bara fjäten av sin egen gamla idealist-stövare han såg. Då höll han på att stanna för alltid. Programmet gick in som katkesen, slog rot, satte frö och höll på att utbilda sig till en tro, lika seg som den gamla kristendomen, och den fann jorden just beredd av den gamla kristendomen, som var dess ursprung. Han tog det oprövat som en religionslära, på känslans dunkla väg, på hjärtats i stället för stora hjärnans, men han prövade det och det höll icke provet.

*

Socialismen, i vilken han sett ett reformerande arbete till samhällets omgörande på alla kanter, satt länge kvar som ett samvete hos honom, vilket alla åsikter göra, då de införlivas såsom en jagets egendom. Så hade kristendomen gjort, så föräldra- och

kvinnokult, så romantik och teism. Men socialismen var endast romantik och kristendom, och förtjänade icke bättre öde än de. Den är redan en religion, som icke kan vederläggas, emedan religiösa svärmare ej antaga vederläggningar. Den är alldeles samma symptom som spiritismen hos ateister, ett återfall i den religiösa känslans dunkla regioner. Huru kunna realister se någon möjlighet att till exempel i Sverige få igenom på fredlig väg ett program, som ställer änglafordringar på människorna, då ännu icke 1809 års program är genomfört och ej en paragraf av de nyliberales 1867? Är det icke idealism? Är katolska läran avskaffad ännu oaktat reformationsrevolutionen? Nej, ty det kunde ej ske på övertygelsens väg, och där den avskaffades skedde det med våld.

*

Efter att hava fullbordat första delen av Tjänstekvinnans son lämnade Johan i maj månad Frankrike och drog ner till Schweiz igen, icke till det vedervärdiga Hotell-Schweiz där ocker, utpressning är bliven nationalkaraktär, utan till det arkadiska stilla landet, där glada och sunda människor leva sitt lilla liv med arbete, fest och sång, och där kampen om makt och ställning icke är så hetsig som annorstädes.

I en liten by i kantonen Aargau slog han sig ner med familj på ett Wirtschaft. Hela samhället utgjordes av kanske ett hundratal hus, stora vita byggnader med gröna luckor, stall, ladugård och loge under samma tak. Framför huset låg trädgården med blommor och grönsaker och bakom huset ängen med äppelträden. Här funnos inga rika och

inga absolut fattiga, och av det amerikanska vetet hade man bara glädje, ty ingen odlade vete utan byn beboddes av ett herdefolk. Politik och valstrider hördes ej av, och när Johan om aftonen gick ner i källarsalen eller satte sig på verandan att dricka öl, hörde han bara stilla skämtan, eller sång, eller såg han gubbar spela kort, under det de yngre slogo käglor eller sköto till måls nere i trädgården. Vid det långa bordet i salen satte sig den förstkommande, och alla samtalade. Postmästaren, fabrikören, skolläraren, översten, skomakarns gesäll med uppkavlade skjortärmar, stalldrängen, mjölnarn, alla vid samma bord och blandande sig i ett samspråk.

Om aftonen när det ringde från arbetet kommo alla byns invånare till brunnen. Telegrafisten, en ung flicka, kom med sitt vattenämbar bland byns pigor och väntade sin tur vid brunnröret; drängarna kommo med hästarna, och pigorna med korna till vattning, och postmästarn kom i skjortärmarna att tvätta sin lie i hon. Koskällorna pinglade, piskorna smällde, ungdomen sjöng och jodlade. Det var Arkadien.

Men på berget med bokskogen över byn höjde sig en stor mörk stenbyggnad, som på avstånd kunde likna en omstjälpt Noaks ark, men som var ett slott. Dess kärna utgjordes av ett runt torn från romartiden, och dess skepp ett feodalslott av gråsten med fönstergrupper delade av snidade stenkolonner. Slottet ägdes av en änka, som uthyrde det till sommarnöje, och hennes gäst för tillfället var en ung svensk, som Johan hade stiftat bekantskap,med året förut, rest med i Italien och hösten förut umgåtts

med ett par månader i Frankrike. Denne representant av det unga släktet var den som Johan funnit mest frigjord, och den enda som ägt kraft att utdraga den nya världsåskådningens alla konsekvenser.

Född av adlig släkt, hade han skaffat sig sin bildning på resor, sedan han tidigt ägnat sig åt målarkonsten.

Uppe i den stora riddarsalen med dess vapen och rustningar, dess anor på väggarna, dess tornfalk utanför fönstret, och inför det storartade alppanoramat från Schwarzwald till Mont-Blanc, med de vackra byarna nedanför, utan åhörare, plägade de om lördagarna hålla sina tankeövningar efter de nya skolorna.

Johan hade just utgivit första delen av Tjänstekvinnans son, när de sålunda en vacker juniafton hade sammankomst på slottet.

— Det förefaller mig, började X., som din monomani att vilja vara demokrat strede emot något som du ej rår på.

— Jag vet inte, svarar Johan, men det synes mig, när jag själv läser boken, såsom om ett samvete förföljde mig.

X. — Vad är samvete?

Johan. — Fruktan för följderna, säger man numera; känslan av att ha gjort orätt, sa man förr.

X. — Orätt, rätt? Du har genom uppfostran och naturliga anlag stigit över den klass, där du var född; du är icke mer underklass du kallar, utan överklass. Varför generar det dig? Känner du kanske motsägelsen i dina angrepp på överklassen, och känner du att du angriper dig själv i dina

skrifter? Du är gammaldags i det stycket, och det är bara kristendom med försakelselära, som du ej kan frigöra dig ifrån.

Johan. — Ja, men det kan också vara min medfödda klasskänsla, som ej kunnat följa med i utvecklingen. Jag har så länge varit underklass att hatet sitter kvar mot överklassen. Att tala om sympati för dem som lida vad jag lidit förr, vågar jag ej med dig, men den finns där genom en enkel reflex. Andras lidanden erinra om mina egna, och det är alls ingen dygd att jag lider om mina lidanden i andras; det är egoism som allt.

X. — Är du så säker att dessa där nere, med deras starkare nerver, verkligen lida vad du inbillar dig? Kan det ej vara sjuklighet, nevros, hos dig, såsom mitt lidande, när jag hör en hund tjuta eller ser en metmask vrida sig på kroken? Den senare lär faktiskt ha så lågt nervliv att hans lidande är lika med noll, och därför växer han ut till två individer om du skär itu honom.

Johan. — Det är möjligt att du har rätt.

X. — Jag är demokrat ända ner till baronerna, för jag är bara adelsman och lider av att det finns grevar. Prinsarna där hemma äro med om att avskaffa kronprinsar, och kronprinsen ville gärna ha bort kungen, bara han fick bli efterträdare. Demokraterna äro vi alla, och aristokrater också. Det är bara den graderade skalan, som skiljer oss. Men det finns många skalor också. Du såsom erkänd författare är överklass mot mig såsom okänd författare. Du tillhör den nya nervadeln, som går mot nya Riddarhus; jag tillhör den döende muskeladeln, ty vi hålla på att dö, och vi äro till hälften dödade

av penningadeln, som nu sakta undergrävdes av den nyaste adeln, arbetaren.

Jag läste Germinal nyligen och jag blev skrämd, bokstavligen skrämd. Vi ha i min familj som du vet ett järnverk. Arbetarna ha strejkat de sista åren vid leveransernas verkställande, förluster ha drabbat oss undan för undan och ruinen nalkas.

Johan. — Nå, anser du icke arbetarna ha rätt?

X. — Visst ha de rätt, eftersom de ha makt att ta sig rätt. Tror du inte jag ler åt dessa små kutryggiga, skogsbönderna där hemma, som knoga året om för att jag skall få se främmande länder och bo på slott. Dumma satar, vore jag i deras ställe, gjorde jag som de nu tänka göra.

Johan. — Du erkänner att de ha rätt.

X. — Naturligtvis, men vi ha också rätt att göra motstånd med begagnande av vår makt — militären! Observera att jag icke talar om rättvisa, ty det är bara ett ord, och rättvisa finns ej. Att komma upp, överst, och riva ner det som står ovanför, det är en naturlig som ej kan omgöras.

Johan. — Tror du arbetaren skall segra över vapenmakten!

X. — Säkert! Militären kan icke hindra ett oärligt arbete, icke hindra att en gruva genom ovarsamhet sättes under vatten, att en dyr maskin krossas av en stenflisa mellan två hjul. Nej, min vän, det är icke socialismen, som dessa starka individualister arbeta för, det är den sunda anarkismen, den fria kampen om tillvaron, som nalkas, och där de starkare skola rå. Vi äro för bildade eller för svaga att begagna samma barbari som de, därför gå vi under och med oss kulturen. Jag har sett jätteliket Orienten,

som gått in i illusionens sista stadium, leva vi, få vi se Europa snart ligga där, men ett oskönt lik.

Johan. — Du tror icke samhället kan omgöras till de flestas väl?

X. — Nej, ty det finns för liten homogenitet i utveckling av många grader. Där kommer, antag att efter revolutionen man försöker en organisering, att finnas för många stridsämnen. Ett huvud, en president eller ordförande skall väljas med allmän rösträtt. Tror du att katolikerna vilja ha en protestant? Där skall bli ett centrum för regeringen: tror du tyskarne vilja ha det i Paris eller engelsmännen annorstädes än i London? Där skola skickas deputerade: tror du att kvinnorna som äro majoritet välja en man? Där skall bli ett arbetarsamhälle: tror du bönderna skola låta arbetarna styra? Och där komma i hundra år att finnas monarkister som intrigera, papister som intrigera, positivister, kollektivister och — anarkister som icke vilja organisera, och anarkister äro vi i botten alla: ingen över oss, det är anarkismen.

Johan. — Ja, men socialismen...

X. — Idealism! Önskningarnas filosofi! Om en socialisering vore möjlig, så skulle väl socialisterna ha kunnat jämka sina meningar till börja med, men ingen vill uppge sin åsikt, huru skall man då kunna vänta att de skola uppge sin arbetskraft därnere, och sitt kapital däruppe? Har du sett något tecken i vår tid, som antyder en strävan till uppgivande av individualitet? Har man icke tvärtom de mest lysande exempel på en motsatt rörelse? Gå icke de stora ledarna enkom var åt sitt håll för att slippa gå i flock? Ser det icke ut som om män-

skorna voro rädda att röra vid varandra för att icke smittas av den andras individualitet? På en fläck samlade skulle de väl bättre kunna arbeta för deras stora »sak». Varför ser man ingen skola i konst eller litteratur mer? Har Zola någon lärjunge? Ingen vill inregistreras som undersåte! Och i politiken? Allianserna ändras med varje år, partierna slås sönder i smulor, emedan ingen vill lyda chefen, och ingen vill vara en lydig chef. Och huru många socialistgrenar har man icke redan? Alla tecken tyda på att socialismen går emot strömmen och därför går den icke framåt! Nej, nej, revolution går det emot, men icke mot förbrödring! Slopning av några gamla klasser, men åtföljda av nybildade, streckets sänkande, men icke borttagande, och det kan vara vackert det! Inga ideala krav!

— Det är märkvärdigt, fortfor X, att du som icke tror på någonting, varken på Gud, kvinnan eller konsten, kan tro på fattigdomen och arbetaren. Försök för ro skull att med dina böcker, dina erfarenheter och din kombinationsförmåga att avslöja fattigdomen också, såsom du avslöjat konsten. Försök att se andra sidan av den också! Kanske den också är humbug, när allt kommer omkring.

Johan funderade en stund: därpå tog han upp, efter att ha tänt en cigarrett och börjat en vandring på golvet, såsom om han vore ensam:

— Det förefaller mig understundom såsom våra åsikter icke komme till genom rena tankeakter utan genom självupphållelsedriften, behovet, eller vad vi kalla intresset. Det är icke en åsikt utan en tro, och tron uppstår, förefaller det mig, genom ett

viljande, ty för att tro måste man vilja tro, ha en önskan att tro detta, ha ett intresse av att så är.

Därför äro vanligast de högre klasserna konservativa, emedan de ha att förlora på en förändring, och de lägre liberala, emedan de ha att vinna. Har ett flertal ett intresse, så dikta de ett program, få dess sanning erkänd utan bevis, och så knackas så länge på hjärnorna tills intresset är insett, och därmed går programmet in som en tro. Nu hjälpa icke längre klara bevis, nakna fakta, skarpa vederläggningar, utan tron sitter där tills intresset är tillgodosett. När talet om fattigdomen i vår tid bröt ut, tog det genast skruv i de flesta hjärnor, ty det finns en relativ fattigdom i alla klasser, emedan mycket vill ha mer, lagen för stigandet på sociala skalan pressar mänskan till att höja utgifterna emedan stigandet skall yttra sig i klädedräkt, levnadssätt, bohag, representation med mera. Jag tror att hela samhället lever på vingel, kredit, spekulation, och att en grosshandlare kan vara fattig med 30,000 kronors inkomst, när nämligen hans hushåll kostar 40,000. Däremot tror jag å andra sidan att ingen människa med förtänksamhet skulle behöva svälta eller fara illa, då det visat sig att livsmedlen fallit så i pris, emedan de produceras i oerhörd myckenhet.

Första orsaken till fattigdomen, den självförvållade, är kristendomen, som väntande på världens undergång predikade fattigdom, förakt för det jordiska och överdriven aktning för himlen. De skulle ha egendomsgemensamhet, vilket gick så till att apostlarna lämnade sina yrken och drevo kring och tiggde, och sedan tiggde munkar och präster ända in i våra dagar. Nu ligger det en naturdrift

även bakom detta att man ville komma från arbetet, ty mänskan är ej född att arbeta, utan hon är tvingad genom utvandring åt norr och genom jordens utsugning och så vidare, och detta tvång har icke kunnat bli anpassning. Därför är det en lag att arbetaren lämnar så litet och dåligt arbete som möjligt och att arbetsgivaren betalar så lågt han kan. Vi äro ju ense om att livets uppgift är att uppehålla livet så angenämt som möjligt tills man dör, och därför måste följden bli den: att vi antingen avskudda oss arbete, och kasta det på andra, eller minska utgifterna, eller öka inkomsterna, eller samla för barnen eller ålderdomen.

Genom förakt för jordelivet, mera inlärt än uppriktigt likväl, ha mänskorna med himlen i bakfickan vårdslösat sitt jordiska och läror sådana som: sörjer icke för morgondagen, eller: sen uppå fåglarna under himmelen och sådant, har skapat ett lättsinnigt släkte, som icke tänker på morgondagen. Detta är en grund till fattigdomen. Så kommer uppfostran. Penningen ger icke ett konkret uttryck åt värdet, och är en farlig värdemätare. I barnets hand uppträder den första gången antingen som mutor eller som njutningsmedel (köpa nämnarn). Vilket gränslöst lättsinne att ge barnet falska föreställningar om existensmedleris värdemätare. Så kommer ynglingen med sitt romantiska förakt för penningen, ett förakt uppkommet därav att han fått allt till skänks av föräldrarna och icke vet vad penningen är. »Det snöda guldet», den »lumpna penningen»! Vilket ursinne i dessa fraser. Penningen, som i sig innesluter det kväve han behöver för sin nutrition, den värme han§ Mod måste hålla, den fosfor hans

hjärna skall tänka med! Är det lumpet? O romantik, o idealism! Nej, låt oss få upp den gyllene kalven igen, men en gyllene ko, med stora juver, ur vilka livets safter strömma, safter som odlaren med sitt arbete tagit ur jorden, och icke en sagoåsna som släpper guldmynt, när man drar henne i svansen! Ack, de kloka, de intelligenta, de realistiska judarna, som vi nu inskränka oss att avundas, sedan vi förut låtsats förakta dem, de lämnade himlen den tionde penningen, men behöllo de nittio för morgondagen. När skola vi bli civiliserade att vi ej leva som vildarna för dagen utan tänka på vår ålderdom och våra barn. Vi äta och dricka sex gånger mer än vi behöva, och köpa tio gånger mera kläder än vi nöta, och så få vi tigga sen! Det är rätt åt oss, och vi lida det våra gärningar värda äro.

I min ungdom ansågs sparsamhet som en last. En kamrat, som icke ville bjuda på punsch för sina pengar eller låna ut dem, kallades en snål och var föraktad. En som misstänktes att »gömma» pengar var utstött. Vilken uppfostran! Men det är lyckligt att man har den att skylla ifrån sig på!

Men det finnes ett par orsaker till den verkliga fattigdomen. Eget finner du som jag att kvinnan först var den som upphävde skriket mot äktenskapet, då familjeförsörjaren haft hela anledningen att göra det. Tänk, halva mänskligheten levande på den andras bekostnad. Kvinnan har, genom att leva på mannens pengar, totalt saknat begrepp om penningens värde, ty de pengar man ej själv arbetat ihop kan man ej värdera. Varför klaga alla kvinnor över att mannen ej ser glad ut, när hon kommer och begär hushållspengar? Därför att han icke ser glad ut!

Huru skulle han kunna det? I dag söm ;urtgkarl har han tolvhundra kronor och kan leva. Nästa år har han hustru, barn och piga med samma tolvhundra kronor. Hans personliga inkomst har sålunda reducerats till fyra hundra kronor, och han skall se glad ut ändå. Kommer så till att hustrun alltid är ett grand bättre klädd än mannen, och att hon skall kläda sina barn ändå ett grand över deras stånd, och man kan tänka sig huru han får sträva. Han får icke klaga, men hon får gnälla så mycket hon vill! Halva mänskligheten sysselsatt med improduktivt arbete! Huru kan det då vara annorlunda än vad det är? Tänk nu särskilt på den gifte arbetarens ställning. Han gifter sig med en tjänsteflicka. Hon gifter sig för att slippa tjäna eller arbeta. Men hon har i bättre hus fått finare levnadsvanor, som hon medför i sitt eget hem; och nu behöver hon ej vara rädd för att få barn, då hon har en man som försörjer dem, under det hon som ogift kanske fått försörja det själv! Är icke hennes ställning förbättrad och hans försämrad; och det är hon som klagar.

Hennes arbete inomhus är för mannen intet värt, ty han hade ätit bättre och billigare på krogen. Vad nytta hon sålunda gör inomhus är sålunda för hennes egen räkning, och mannen borde icke vara henne alls någon tack skyldig.

Familjen är ett slöseri, som arbetaren får umgälla, och mot den improduktiva hustrun, som gnagar på hans lön, skulle han vända sina reformförsök i första hand och sedan mot de övertaliga barnen. Familjen kan avlösas av familjeassociationen med ett enda kök och en barnkammare, och hustrun skulle tvingas ut

i arbete i stället för att nu petitionera med jämmer och hotelser, samtidigt med att hon ålades av vad hon förtjänade bidraga till sitt och sina barns underhåll. Det vore familjeförsörjarens emancipation för slaveriet och det vore den rätta vägen till könens likställighet, om också icke jämlikhet kan komma till stånd där heller.

Alltså: ny ekonomisk uppfostran åt våra barn; inga slantar till nämnarn; bokföring och sparbössor; hustruns hållande till strängt produktivt arbete; familjeassociation; respekt för det snöda guldet och omförgyllning av den gyllene kalven som skall sättas upp på alla kyrktorn.

Nå, hängde det ihop? frågade Johan! andfådd och stannade vid fönstret.

X. — Ja, men prostitutionen kom inte med.

Johan. — Den står inte i sammanhang med fattigdomen! Ser du, den prostituerade kvinnan har aldrig duperat mig. Skulle staten ta hand om den skulle det inte vara med yllevantar! Samma sedliga stat, som kastar hederliga män i fängelse därför att de söka utreda så viktiga frågor som de .sexuella, skulle följdriktigt eliminera sådana njutningslystna, suphungriga, lata odågor, som driva en så smutsig hantering. Och dessa gifthandlerskor ha lyckats kasta skulden på mannen och få ömnervade systrar att få bort kontrollen på deras falska varor, under det all annan gifthandel är under sträng kontroll.

X. — Ja, men kvinnan har icke rett giftet?

Johan. — Jo, alla de där sagorna om giftiga maskar från Söderhavsöarna är lögn. Det är en prostituerad, som med orenlighet alstrat giftet, ty en man kan ej så som han är skapad vara smittans

källa! Där har fru Alving hela sanningen mitt i ansiktet med sina »gengångare». Håll till godo!

X. — Ja, men de förförda flickorna?

Johan. — De bli ammor, tjänstepigor eller gifta sig. De prostituerade äro en särskild levnadsglad sort, som man i egenskap av evolutionist inte skall svärta, men icke heller kela med. Fråga dem om de vilja ha tjänst, och om arbetslöshet var orsaken. Man har givit dem tjänst, men de ha lämnat den och återgått. De ha valt sin bana, emedan de tycka om den. På en annan högre skala skulle de vara hålldamer eller otrogna hustrur. Det är natur hos dem!

X. — Du tror i alla fall att fattigdomen kan vara självförvållad.

Johan. — Jag tror mig tyvärr veta det av erfarenhet, och jag tror att kapital icke behöver vara stöld. Se här en dikt, som kan vara verklig. Ett tusen sparsamma mänskor, som lagt av på hederligt arbete, i stället för att festa upp sina pengar, bilda ett aktiebolag, som köper en kolgruva.

X. — Där ha vi baksidan på Germinal.

Johan. — Alldeles! Därpå köpa de en ångmaskin ...

X. — Som är stulen på maskinarbetares arbete.

Johan. — Nej, du! Som är köpt av en kooperativ arbetarförening, vilken tillverkar för egen del ångmaskiner! Var ligger nu stölden?

X. — Ja, inte går jag och letar opp den!

Johan. — Ser du nu att den osynlige aktieägaren i Germinal inte behöver vara en tjuv! Men den som förstör andras egendom, den är tjuv, den som gör oärligt arbete, den är tjuv. Vet du av att

vid glasblåsarstrejken i Belgien det var arbetare med tjugutusen francs inkomster, som anordnade förstöringen av maskinhusen, emedan deras inkomster sjunkit efter uppfinningen av en maskin, som skulle rädda dem alla och kommande arbetare från lungsot. Det var den fattige arbetaren, det! Humbug, sir!

X. — Och sociala frågan då, hur går det med den?

Johan. — Den sociala frågan är en smitta från de stora kurhusen storstäderna. Det är förruttnelse, både arbetarfråga och kvinnofråga! Titta ut här över landet, på byarna! Finns det någon social fråga här? Finns det några suddar till arbetare; finns det några blåstrumpor, några nervsjuka fruntimmer; finns det prostitution här; finns det venerisk smitta ens; finns det förtryckta kvinnor? Och de fattiga, som existera, åtnjuta underhåll av kommunen! Varför finns det ingen social fråga här? Jo, därför att man icke ännu arbetar med maskiner och blir en nevropat, som icke är trött mer när kvällen kommer; därför att kroppsarbetet gör mänskan sund och ger en god sömn, som håller hjärnan klar från idealism och socialism, vilka blott äro sjukdomar alstrade av lättjan vid maskinen, som varken tröttar hjärna eller muskler; därför att man går och lägger sig om kvällarna och inte hänger på krogar och teatrar; därför att könen ha frihet begagna sin ungdom utan att mista äran och därför att ingen flicka säljer sin gunst; därför att man omedvetet levat konsekvent enligt den mekaniska världsåskådningen och icke berövat sig de första villkoren för organiskt liv och välbefinnande, atmosfärisk luft, solens ljus och nattens mörker, kroppsrörelse, fritt könsliv. Och

därför lever livsglädjen endast här och alltid här! Här är den sociala och politiska frågan löst så gott den kan. Här finns ingen monarki med dess vidskepelse, ingen yrkesarmé, ingen legion ämbetsparasiter, inga artist- och författareproletärer. Här finns inga landshövdingar och biskopar, inga privilegierade stånd. Här finns religionsfrihet, tryck-, tanke- och yttrandefrihet, allmän rösträtt, här finns knappast klyftor mellan samhällsklasserna, här finns likställighet om icke jämlikhet, och här finns sparsamma mänskor, som lägga av två centimer när de förtjäna fyra, här finns samhällighetsanda och tämlig enighet, här finns medlidande med fattiga och sjuka, här finns allmän och en undervisning för alla, här finns hela Sveriges liberala och nyliberala program och lite av socialistprogrammet realiserat!

X. — Det också?

Johan. — Ja det finns överallt konsumtionsföreningar, som göra den verkligt överflödiga mellanhanden onödig, här finnes ner i min by en ostassociation, där alla lämna sin mjölk och göra ost gemensamt. Om jag fick ha Bebel här ett par månader, skulle jag visa honom att Europa icke är Berlin, och att hans socialism ,är en bygdpatriotism, och att den sociala frågan kan lösas på andra sätt utanför Berlin. Jag skulle visa honom hans idealstat, där storstaden ej fanns, där privatsocialismen ersatt statssocialismen och där industri och jordbruk redan associerat sig och framkallat ett måttligt välstånd.

X. — Ja, men Schweizarna utvandra i massor!

Johan. — Det gör de rätt i, när de icke finna sig. Därför skulle jag ville rekommendera utvandring eller export av alla missnöjda, så vida icke de

behövdes för att spränga den gamla staten sådan den förefinnes i Berlin och Stockholm, och såvida icke ett par botemedel funnos mot det påstådda eländet och vilka måste prövas, när den gamla staten (och kyrkan naturligtvis) ramlat.

X. — Och de heta?

Johan. — Det finns ännu en r e s mullius, en egendom som icke tillhör någon: och det är den oodlade jorden. Den kan och bör staten på försök utdela åt bondsönerna, torparna, statkarlarna, eller också upplåta den åt arbetslösa arbetare i städerna, antingen mot en billig ränta eller såsom statens åkerbrukskolonier. Följderna: minskad invandring till staden; minskad konkurrens bland arbetarna; lönernas stigande i hög grad; storindustriens avtagande sedan den ej lönade mer; vidare tjänstefolkets höjda fordringar: med följder: hustrurnas hållande till sunt arbete, som tar bort griller och missnöje; lyxens minskande; med dess följd: lyxindustriens sjunkande. Vidare: en gemensam uppfostran; sedernas demokratisering genom införande till exempel av en enda klass på järnvägen, en enda titels införande; frivilliga självhjälpskonsumtionsförsäkringssällskap med mera, med mera. Men allt detta är av intet värde i ett gammalt statssamhälle och kan ej i det vinnas, och därför skulle i de åldriga staterna ett enda samfällt stort anfall riktas på den gamla staten först, i stället för att splittra krafterna på överdrivna fordringar och hugskott. Samhället kommer att ombildas, det är icke tu tal om det; allting evolverar sig naturligt till associering, ty mänskorna äro hopskrämda av den svåra konkurrensen; det blir ett Europas förenta stater

en gång, men icke i morgon; det blir en enda liten europeisk försvarsarmé mot asiater, men icke i övermorgon; vi ska bli nyktra och det blir likställighet; det finns redan volapuk och internationella frimärken, men det blir intet nytt samhällsskick förrän alla partier, socialister, kollektivister, emancipatörer, frasradikala, frihandlare och protektionister slagit sig ihop i ett enda stort förbund att utrota monarki, statskyrka, biskopar och landshövdingar, och realiserat det gamla goda programmet från 1867. Håller de på så här och rör ihop alltsammans så blir det en pannkaka som de gamla komma att äta ensamma med vårt socker på! Ja, så står det till! Men bort med det välsignade pjåsket. Det är pjåsket, som gjort att inte en man med nerver och muskler vågar träda fram och leda, utan att slå sig på sitt hjärta. Det är pjåsket med våra oseder och vårt lättsinne och slöseri, som gör att vi pjåska med fattiga lättingar, med nervösa fruntimmer, med njutningslysten ungdom; pjåska med hundrackor och småfåglar, pjåska med grundskatter och eviga freden, spannmålstullar och arbetaruniversitet — ja, det är pjåsk att lära nyttiga gamla mänskor vad ,himlens lysande punkter kallas, vad Rafaels mätresser döptes om till, vad Mirabeau pratade i ridhuset. Det är det förbannade hjärtat, som kom med pjåsket och som tog bort stora hjärnans kraft. Men vem kom med hjärtat och tog bort mannakraften, tog bort viljan, handlingen? Stuart Mill säger att det var den hjärtlösa kvinnan, som kom med det stora hjärtat och narrade ihjäl mannens stora hjärna.

Stuart Mill, Stuart Mill, du blev också bortpjåskad, men du var man den gången du skrev:

»Hustrun är en bundsförvant åt allmänna meningen. En man, som lever i äktenskap med en kvinna, vilken står lägre än han i intelligens, finner i henne ständigt en motvikt mot, eller vad värre är, en hämsko på varje strävande att bliva bättre än den allmänna meningen fordrar. Med ett sådant inflytande i varje hus... är det väl underligt, att männen i allmänhet icke höja sig över denna aktningsvärda medelmåtta, som börjar bliva ett så starkt utpräglat drag hos vår tid?»

Johan, som hade talat så han var blå om läpparna, slog nu upp fönstret och såg ut över landskapet, huru solen lyste på Säntis och Glarneralperna, under det hela dalen nedanför ljudade av sång, skällklang och jodel.

— Skriv ner det där som du talat, sade vännen; om du törs!

— Ja, det ska jag göra, svarade Johan, och det ska bli slutet på fjärde delen av Tjänstekvinnans son.

— Och den femte då, vad ska den handla om?

— Fråga framtiden!

[1] Det är av detta par han senare broderar ut den famösa historien — kallad Familjeförsörjaren i Giftas, del 2.

Date: 2015-12-18; view: 649