Kvinnan och det unga Sverige.

(1884-85.)

Han gick till verket att skriva om äktenskapet med sympati och mycken gammaldags vidskeplig vördnad för modern, och han hade öronen fulla av tal om kvinnans underkuvade ställning, och såsom en undertryckt ville han tänka ut och experimentera fram medel till hennes likasom alla andra förtrycktas räddning. För att få full klarhet valde han som metod att skildra ett så stort antal fall av äktenskap som möjligt av dem han sett; och han hade sett många, ty de flesta av hans samtida vänner voro gifta. Av dessa tog han ut tolv, de mest karaktäristiska, och så gick han på. När han skrivit hälften ungefär stannade han och såg över samlingen. Resultatet hade utfallit i annan riktning än han väntat. Därtill bidrog en slump, som i den pension, där han nu bodde, hade sammanfört ett trettiotal fruntimmer. Han såg dem vid alla måltider, mellan målen och överallt, sysslolösa, pratsjuka, pretentiösa, njutningslystna. Där funnos lärda damer, som lade Saturday Review efter sig på stolarna, där funnos skrivande damer, sjuka damer, lata damer, unga damer, granna damer. När han såg deras sorglösa dagdrivarliv, utan

bekymmer, utan omsorger, utan möda, frågade han sig: vad leva dessa parasiter på med dessa högar av barn? Och när han icke såg annat än damer, frågade han sig: var är mannen? — Han upptäcker då familjeförsörjaren.

Mannen satt på ett mörkt kontor i City borta i London; mannen låg på kommendering borta i Tonkin; mannen arbetade på sin byrå i Paris och väntade semester; mannen hade gjort en affärsresa till Australien för att skaffa hemgift åt sin dotter. Och de tre män, som funnos där, gåvo honom anledning att reflektera över den påstådda slavinnan. Där var en man uppskickad i en brännhet vindskammare, under det modern och dottern hade rum i första våningen med balkong. Där gick en äldre man, själv en kry och rörlig fotvandrare, och ledde sin sjukliga hustru steg för steg, med handen stödjande henne bakom ryggen, när hon skulle uppför en sluttning, bar hennes schalar, hennes stolar, hennes småsaker, vördnadsfullt, kärleksfullt som om han blivit hennes son på ålderdomen, när hon upphört vara hans maka.

Där satt Kung Lear med sin dotter, det var hemskt. Han var över sextio år, hade haft åtta barn, varav sex döttrar, som han i sin rikedoms dagar låtit styra sitt hus och förmodligen sin ekonomi. Nu var han fattig, hade intet, och alla hade övergivit honom, alla utom en dotter, som ärvt en liten förmögenhet av en moster. Nu var den forne jätten, som kunnat arbeta för ett hushåll av tolv personer, krossad av förödmjukelser efter bankrutten, nödgad att äta nådebröd hos sin dotter, och han fick känna vad det ville säga. Hon som ätit kärlekens aldrig räknade, fri-

kostiga bröd i över tjugu år, hon gick nu omkring till sina tjugunio väninnor, än gråtande Över sitt öde, än rent ut önskande livet ur sin far. Och hon fick tröst, och hon fick beklaganden, Uppmuntrad därav börjar hon nu anklaga sin far att hon ingenting fått lära, och bannade över männen som hålla sina döttrar i slaveri. — Johan sade en dag åt henne: Ni som fått en så vårdad uppfostran att ni kan tala och skriva tre språk, ni skulle bestämt kunna leva gott på språklektioner tills ni blir gift. Troligen dessutom hade icke er gamle far något begrepp om att ni önskade leva ogift, och inte ni heller den tiden ni var ung. (Johan hade som enda unga herren tillskansat sig förfärliga rättigheter att vara oartig mot damerna.) Och er far förstod inte bättre än att uppfostra er till en blivande mor med den bildning att hon kunde bli ett passande sällskap åt en bildad man.

Nej, hon hade aldrig velat gifta sig, ty hon ville förtjäna sitt bröd själv och icke leva på en man. — Detta var det stående temat och tyckes utgöra kärnpunkten i kvinnofrågan. Kvinnan har kommit till medvetande om det verkligen skeva, att icke säga förnedrande i sin ställning och så långt har hon rätt, men det finns bara en väg nu så länge att komma ur den: att verkligen göra nytta i sitt hem, sköta väl dess ekonomi och vårda sina barn. Därmed har hon emanciperat sig och förtjänar själv sitt bröd.

Men när han dagligen fick höra om den underkuvade kvinnan, drevos hans tankar åter ut på mannens ställning, och han insåg att här var en härva så intrasslad att endast fruntimmer kunde ha rört ihop den så.

När han fått sina tolv äktenskap skildrade, och

gick igenom de väl sextio han hade upptecknat, fann han icke ett, där ej mannen varit nertrakasserad, kuvad och slagen. Här var således icke fråga om att tala för några förtryckta, utan här återstod bara att avslöja intriganter. — Tänk ni, sade han en dag till Kung Lears dotter; ni som nu känner hela bördan av att föda en enda person jämte er av pengar ni fått till skänks, tänk er huru en familjefar skall känna det i ryggen, när han skall arbeta för tolv! Kan ni tänka er in i det utan att erkänna att han har en hårdare lott än ni?

Nej, det kunde hon naturligtvis inte, och den gamle gick i dåliga kläder, så att han skämdes inför sällskapet, och han fick snubbor som en gosse, till och med tillrättavisningar vid bordet. Och denne man hade en gång varit varvschef, konsul och riksdagsman, och hade fött och uppfostrat åtta barn. Det var ännu en intelligent man, en kunnig, berest, skarpsinnig, och han behandlades så av sin enfaldiga onyttiga dotter. När hon låg i sin månadssjuka och bet och rasade för att hon påmindes om att hon var kvinna, då gingo de tjugunio väninnorna på tå i hennes korridor och buro upp teer och medikament som om världen höll på att förlora en stor medborgare; men när den gamle fadern låg efter ett slaganfall, då frågade de ömhjärtade varje halvtimme om det var slut snart. Och när han steg upp igen, mottogs han av de fint kännande såsom om han gjort något ont. Han, hjälten, som kämpat sin starka, hårda kamp, och nu led all ålderdomens bitterhet och kval, han beklagade sig aldrig, ville stundom fly alla mänskor och söka upp ett hål på bakgården för att dö gömd såsom den gamla huskatten.

Så kom där en läkare, som varit nog olycklig att få en begåvad kvinna. Han sändes ut att valla småbarnen, medan hustrun och pigan gjorde toalett eller badade. — Varför skulle inte mannen också sköta barn, när frun skulle det? frågade den begåvade helt öppet. Och ingen svarade naturligtvis utan de funno det helt riktigt att mannen skulle använda den lilla vilotiden från arbetet med familjens uppehållande till att göra fruns pigas sysslor, ty frun vallade aldrig sina barn utan visade sin begåvning genom att se på fängelser och höra på dumma präster.[1]

Johan undrade ibland om han råkat på trettio utsökta exemplar av kvinnokönet och om han skulle våga generalisera, men när han slog ihop alla hundratal han sett, och när han tog fram »de bästa» han sett i Paris, och när han senare slog ihop dem med de allra bästa, banbryterskor och reformatriser i Stockholm, så fann han att det var samma garn hela väven igenom, och att de enda värdefulla voro de kvinnor som gingo under spenamnen »Sanna kvinnor», och de obetydliga kvinnorna voro de enda som hade något värde, just därför att de presterade vad mannen icke kunde.

Han gick emellertid och kände sig som en bandit, vilken en vacker dag skulle stöta ner alla dessa martyrer, och det var med möda vänskapen kunde hållas vid liv.

Så har han boken färdig, men företalet fattas. Av en händelse får han fatt i Tschernischewskys Was

thun? och faller genast. Ädelmodig och dum nog lånar han ut den åt damerna. Det smakade fågel, och nu hade han lämnat ut vapen. De mest finkänsliga tyckte dock det var synd om mannen, och den där nihilisten, som icke ville gifta sig utan låg på spiknubb måste de flamma för.

Johan upptäckte dock genast felet i Was thun? Där fanns intet barn i äktenskapet, och det var icke något äktenskap, och där finns ett till. Boken handlar om asexuerade, och deras sammanboning är abnorm; men denna abnormitet är ett fenomen som förr eller senare måste tas upp i kalkylerna, om ej hela problemets lösning skall bli falsk.

Däremot fick Johan upp ögonen för hela den stora evolution, som ligger i kvinnans uppvaknande till medvetenhet om sin släktskuld, och hennes raseri när hon finner sin självförvållade förnedring, som mynnar ut i ett enda ohyggligt, ofta verkligen rörande bemödande att kasta skulden på mannen. Hon känner nu mödrarnas missgärningar inpå barnen och hon vill till vad pris som helst och med vilka medel som helst komma över, ty vid sidan vill hon aldrig stå, emedan hon föraktar mannen, därför att han låtit narra sig av könsimpulser till ett sådant kontrakt som äktenskapet.

Efter läsningen fattades han av ett djupt medlidande med kvinnan och i företalet till sin bok sökte han nu finna ut var saldot låg, huru balansen skulle avhjälpas utan att någon part blev lidande, icke ens mannen. Han finner av undersökningen att som det nuvarande samhället är byggt på patriarkat så kan naturligtvis ej samma gamla samhälle kvarstå om man skulle bygga om på matriarkat.

Republik kunde ej införas med bibehållande av monarki. Men när han kommer till frågan om kvinnans inträde i arbetsmarknaden snävar han, ty han glömmer att kvinnan har sin arbetsmarknad; dock känner han att det icke kan vara riktigt att kvinnan konkurrerar, eller rättare, uttränger mannen, förrän denne är delvis befriad från familjeförsörjarskyldigheterna, då ju han just innehar ensam den stora arbetsmarknaden på grund av medföljande skyldigheter. Det är sålunda icke någon konkurrens, när kvinnan nu bryter in, utan det är sökandet av privilegier; det är en kapplöpning, där den ena hästen bär hundra kilo och den andra ingenting. Det är inte fri tävlan eller konkurrens. Det är galanteri.

Vidare har han icke ännu upptäckt sveket med äktenskapsförord, ehuru han sitter och stirrar förvånad på en sådan lag som kan slå en fattig man till försörjare åt en rik kvinna.

För att kunna finna verklig frigörelse åt kvinnan kunde han icke se någon möjlighet i det gamla samhället. Ty han förmodade att så många kvinnors öppna uttalande, där de ej ville ha barn antingen var ett uttryck av rasförsämring hos några, och ekonomisk fruktan samt farhågor för äktenskapstvång hos andra. Han utgick därför från det mycket rimliga antagandet att könen under sunda förhållanden skulle söka varandra såsom hittills och även föda barn tillsammans. Men just detta antagande tillbakaslogs och kastades kull: inga barn; intet könsförhållande mer! Det är då han stannar och baxnar inför ett fenomen, vars rötter han icke kunde uppspåra utan en lång allvarsam forskning i det förflutna, men han hade redan nu fått korn på att under

tidernas lopp, genom tvungen undertryckning av driften, genom kristendomens förakt för jorden, ett nytt frö till utveckling nedlagts, som nu grott i det förborgade, och att kvinnokönet delat sig i två varieteter som höllo på att fixera sig som arter, de sterila och de fruktsamma, och att varje lösning av kvinnofrågan genom generalisering var omöjlig. Det var de asexuerades sak som nu höll på att drivas fram, och däri låg felet att man ville under deras fordringar även intvinga mödrarnas.

Johan hade haft mycket att övervinna, innan han kunnat utplåna vördnaden för modern och kvinnan, och han hade även en vacker apologi för den av de moderna amazonerna försmådda modern, i en berättelse han kallade Fågel Fenix. När boken skulle ut, kände han sig orolig och gick till sin hustru för att lätta sitt samvete. Hustrun, som mest varit som en mor för honom, såg att han ville ha bannor.

— Vad har du nu gjort för slag, frågade hon, eftersom du ser så olycklig ut? — Jo, jag har skrivit en bok? — Såå? Vad handlar den om? — Joo, den handlar om fruntimmerna! — Nå, har du skrivit vackert då? — N-nej, det har jag inte riktigt, men du ska inte läsa den! Jag ångrar mig så rysligt.

— Nå, varför ska du gå och skriva så att du ångrar dig då, mitt barn? — Jag kunde inte hjälpa det, jag måste ha reda i denna välsignade frågan. Men ser du, fortfor han, det är bara teoretiskt, och du ska inte bry dig om det. Du vet att jag är er vän, men jag kan inte se orättvisor och... lova nu att du inte läser min bok! — Hon lovade och det var så bra.

Det var teoretiskt som han sade, och han hade

i företalet givit sitt då ännu populära namn åt kvinnosaken, yrkade på kvinnans fullständiga likställighet med mannen, sedan nämligen de nödiga reformerna föregått, så att ingens skada skedde.

Men att det icke var fråga om likställighet utan om underkuvelse, det fick han snart se.

Efter uppbrott från det stora kvinnohuset ankom telegram att han fått en religionsprocess på sig.

Religions? Det kunde han inte fatta. Han hade ju skrivit om kvinnan.

Den beryktade religionsprocessens verkliga mening kan nu anses vara uppdagad. Det var en fars, satt i scen av en kvinna, och naturligtvis med framskjutande av en man. Detaljerna tillhöra memoarerna, och komma alltså icke under denna boks värjo. Det var en komedi illa författad av fruntimmer, och den roll som ville tilldelas Johan passade honom ej. Den var falsk hela vägen igenom. Han slog den ifrån sig, men man stoppade den på honom, och därtill ett par andra som han ännu mindre tyckte om. Han skulle bli folktribun, religionsreformator, partiledare, allt utom vad han var — författare. Och under processens gång såg han bara falskhet, illa dolda miner, och han visste att när man nu talade om religionen, så menade man fruntimmerna. Det var den pinsammaste tid han upplevat.

Ett ögonblick, när fienden hotade bli för mäktig, greps han av den tanken att verkligen ta rollen av demagog, bryta in i hopen, spränga ligan och slå dem på deras mark. Därtill fordrades ett offer, och han var villig lämna det. Det bäst organiserade parti som fanns, var Goodtemplarnas orden, som behärskades av reaktionära. Johan hade varit nykter, man

kallar, ett helt år, och från telegrammets ankomst smakade han icke starka drycker av något slag.

Han trodde sig sålunda kunna genomgå provet och avgav ett halvt löfte. Offer! Det var i den gamla kristna stilen, och han hade under sommaren drömt om mänsklighetens botande med avhållsamhet, lyxminskning, och slutligen även kommit in på vegetarianismen. Askes, alltså! Men så kom han att fråga sig om ej detta offerkrav från de undre icke var ett kanaljeri. Vem frågade statschefen eller kyrkchefen om de drucko starka drycker? Ärkebiskopen skröt ju med att han var så fördomsfri att han spelade kort och dansade. Vem ratade lantmannapartiets chef för att han tyckte om fina middagar? Varför skulle nu de radikalas chef dricka vatten?

Absolutismen tog kraften ur honom och han föll ihop som en trasa. För att rädda honom från sjukdom måste läkaren ålägga honom att återta sina vanor, och för att icke bli ansedd som hycklare, gjorde han återtåget på en offentlig middag, där även absolutister funnos. Han spelade sålunda aldrig, men även om han gjort det, hade det varit en enkel partimanöver som alla aktade partimän tillåtit sig, och det kunde han gärna gjort, ty att vara alltför uppriktig mot fiender är bara dumt.

Processen var över och hade lyckats i dess huvudsyfte. Han var sönderriven, oförmögen till arbete och ekonomiskt undergrävd. Som efterskörd komm') några misslyckade attentat att spränga sönder hans familj, allt väntat, förutsett och förebyggt.

Det var den ömhjärtade kvinnans sätt att föra strid, och ur dessa tiders erfarenheter, samt ur den à-la-modiska kvinnolitteraturen, lärde Johan känna

mycket hemligt i det älskande, offrande och förlåtande kvinnohjärtat.

Den kamp han dessutom hade mot dumheten gjorde honom mindre bry, ty den tog han ingen befattning med utan lät dess smutsiga handskar ligga.

Men processen hade även andra följder och bland dem söndringen mellan de unga männen, vilka skulle ha hållit ihop för att forcera de stora frågorna, om religiös, politisk och social reform, med vilka damerna icke alls hade att göra, emedan deras intressen äro andra och mindre, och därför skulle ha skjutits undan tills vidare.

Det är nu talet om unga Sverige börjar utbreda sig. När Johan först hade kommit i beröring med den yngre generationen, voro dessa ännu sysselsatta med sina studier. Strax efter Svenska Folkets utgivande försökte de en anslutning, och sammankomster hade hållits för att få en tidning, senare en tidskrift i gång. Vid sammankomsterna uttalades alltid som grundprincip: intet program! Man visste nämligen att här var så mycket outrett, så mycken sanning att leta upp, att man ej kunde fixera några fordringar på en tryckt lapp. Dessa publikationsförslag hade rent social-politiskt syfte och icke litterärt. De föllo, och ställdes på framtiden. Efter Nya Riket presenterades en dag för Johan ett litet blad som var en teatertidning. Johan tittade på den, fann den klen och mest handla om aktörer och aktriser, samt beröra fruntimmersfrågan på ett idealistiskt sätt. Bladet beskrattades av en skämttidning och de unga redaktörerna förlöjligades. Bland dessa befann sig

även en av Johans umgänge, vilken nu anhöll om hans medverkan. Johan svarade nej. Han intresserade sig ej för teatern och var för gammal att ta stryk på det viset. Han hade gått igenom sina femton års skola som författare och hade ingen skyldighet att börja om igen.

Då väckte detta missnöje och man brummade redan om att övergiva partiet. Vilket parti? frågade han. Teaterpartiet? Jag kan inte i er tidning se något partisyfte eller något arbete för framåtskridande, helst i en novell realismen i litteraturen litet begabbats.

Tidningen dog snart. Därpå uppmanades Johan sätta i gång en antologi av unga moderna författare, vilka skulle visa vad de kunde. Bland de unga, som skulle bilda opposition naturligtvis, räknades även några damer.

Anstalter gjordes, ehuru slappa, och så reste Johan ifrån alltsammans. Han kände att i det fårahuset var han för mycket varg att kunna basas, utan att det skulle komma till bitning. Han var främmande för det litterära partiets estetiska strävan, och skönlitteraturen var honörn endast ett vapen eller ett nöje.

När han nu varit ute ett halvt år, hörde han att en radikal tidning kommit till stånd och var utgiven, och han anmodades inträda som frivillig. Återigen hade man rusat åstad, och så skulle han komma efter och hjälpa. Nu var han visserligen inne i skönlitteraturen, men med tolv års erfarenhet i tidningssaker tyckte han att man kunnat inviga honom i hemligheten i förväg. Men han fäste sig

icke vidare vid den småsaken utan inträdde som soldat i ledet under de yngres överbefäl. Dessa hade nu ett program färdigt. Med program följer alla möjligheter till strid, och med programmet följer lösen, order, dagtinga och jämka, eller blint lyda. Johan hade sålunda aldrig gjort sig till chef, utan för sakens skull inordnat sig, och detta var icke så svårt, då programmet ännu befann sig i utveckling. Man hade visserligen desavouerat hans så kallade naturdyrkan mera av brist på insikt eller av fångenskap under Mill, men han respekterade deras mening och lät dem hållas för att split icke skulle väckas.

Det är vid detta tillfälle som Unga Sverige uppträder som chef och utfärdar order till Johan rörande hans uppträdande i processen. När han icke lyder genast, är det de som skicka fram Björnson såsom käpp, vilket ger anledning till en bjärt brytning mellan Johan och honom, och varöver Johan sedan sörjde, ehuru tiden nu redan var mogen till en skilsmässa, emedan meningarna gingo för hårt emot varandra. Men Johan, en varg mot fiender, var ett lamm mot sina vänner, och när han förstod att välvilja och eget intresse dikterat deras autoritära beteende, lät han udda vara jämnt.

Med processen följde ett manhaftigt gemensamt anlopp mot religionsförtrycket, i vilket icke damerna inblandades, emedan de icke ha intresse för sådana småsaker. Så länge gick det bra. Men när processen var slut, då bröto damerna in, sökte splittring, ty nu var Johan farlig för dem, och de lyckades få de män, som så väl börjat och utfört den stora striden för de stora frågorna att skiljas för den enda mindre: fruntimmersf rågan.

Ännu tar Johan icke någon anstöt av eller ens yttrar sig i tryck annat än gillande om de ungas strävan, ty han såg ej på detaljer, och han var mera tolerant än de oaktat fråga var om vem som först skulle haft rätt att yttra sig ovanfrån om den andres verksamhet.

Än en gång får han erfara att han är partimedlem, oaktat han aldrig ingått i någon enrolering, och att han har chefer, som taga sig friheten ur ett hans manuskript utplocka dem misshagliga meningar, som varken sårade moral, religion, eller på något sätt kunde vara åtalbart, endast därför att det icke gick in på deras åsikter om fruntimmerna. Alla stora frågor voro nu undanskjutna, alla gemensamma intressen brutna — bara för fruntimmerna.

Och eget nog: socialisterna, som han skänkt ett så starkt handtag, då hela Giftas' första del går ut på ett enda, att tvinga alla samhällsmissnöjda ut på socialismen, och som uppställer för kvinnan ett enda alternativ: antingen socialism eller ingen frihet, socialisterna kommo honom i ryggen, desavouerade honom, kastade bort en då mycket stark kämpe, bara därför att han var oartig mot fruntimmerna.

Ett försök att punkt för punkt vederlägga hans uppsats om kvinnornas likställighet eller tyranni misslyckades och inskränkte sig till några oskarpa enstaka invändningar och några glåpord. Då blir han först ursinnig och ser i kvinnorna bara ett reaktionärt, själviskt, småsinnat parti, som ville söndra för att härska, men han trycker ner sina lidelser och erövrar lugn för att undersöka, innan han fäller.

Utan hat, utan bitterhet, oaktat allt trakasseri, all lumpen hämnd, sätter han sig att med fortfarande

användning av kärleksmetoden experimentera ut den sociala frågan och kvinnofrågan, och sålunda tillkom den kärleksfulla boken, som kallades Utopier. Men innan han skrev den, hade han samlat och läst allt vad de skarpaste huven tänkt över frågorna och han är nu inne i socialismen till axlarna, dock utan att låta snärja sig av Berlinarnas industrialismprogram. För kvinnans frigörelse, den kvinna som kommer fortfarande att leva som kön, ser han ingen annan utväg än familjeassociationen, där förenade krafter lätt skulle kunna uppfostra barnen. Alltså ingen frigörelse med bibehållande av det gamla samhället. Nej, men det behagade icke. Så här skulle det vara; så här som programmet lyder! Partiet var bildat och programmet färdigt. Dessutom befanns kärleksmetoden vara idealism, vilket den troligen är, och den behagade underligt nog minst de kärleksfulla fruntimmerna. Med full övertygelse, vunnen på erfarenhetens väg, att endast den råaste, brutalast uttalade sanning kan göra någon verkan, och rasande över att han låtit lura sig reser han till Paris att övervaka utgivningen av Giftas' franska upplaga, samt med den dödligt sårades och duperades ilska kräva hämnd icke på sina yngre vedersakare, utan ännu, oaktat allt, på dessas fiender och sina — de reaktionära och därjämte, på kvinnorna. Reaktionen hade nämligen rest alla sina hundra huvuden och understödd av den splittring fruntimmerna åstadkommit, vunnit en lätt seger efter ett par obetydliga nederlag vid valen. Kvinnorna skulle han säga hela sanningen, allt sammans i den mest hänsynslösa form i en andra del av Giftas, och så skulle kompromiss komma till stånd. För att göra detta farliga experiment, tar han

bestämt löfte av sin hustru, att hon aldrig mer skulle läsa hans skrifter, vilket icke var så nödvändigt för övrigt, då hon redan läst första delen av Giftas och haft nog rättsinne att inse, vad han förut först insett, att äktenskapet var något förnedrande för kvinnan. Att hon inte tyckte om att han gycklat med kvinnans små svagheter var klart, men det var snart förlåtet.

Så var han för tredje gången i Paris. Vad han skulle där att göra är redan antytt och vad han gjorde tillhör memoarerna, ty det hade icke något inflytande på hans utvecklingshistoria. Efter att slutligen över förväntan ha lyckats uträtta sitt ärende väl, reste han ner till Normandiska kusten för att bada och ta en studie på landskap och bönder till kommande arbete.

Det är nu han får i brev från Sverige höra om den famösa »avsättningen». — Avsatt? frågade han sig, har jag varit tillsatt nånsin? Och hur förhöll det sig med den saken? Han lade den till handlingarna såsom om det icke rörde honom, helst äran att ta stryk tillsammans med några unga män utan andra strävanden än att göra skönlitteratur icke alls lockat honom. Men så kommo underrättelser om att en ny chef för den litterära vänstern var utsedd, och att en »Fru» befunnits bättre motsvara de ungas fordringar. Återigen fruntimmerna! Nu erinrade han sig att han hösten förut varit den första bland de bildade som sagt öppet: jag är socialist, och att han givit socialistprogrammet i sammandrag. Men det hade icke behagat att han

skulle få vara den förste, utan därför skickade fruntimmerna efter en riktig socialist, som var en viss hustrus man och hade uniform och träben, och som tillika dyrkade kvinnan. Så här skulle det låta, och inte så där! Avsatt!

*

Hur har det yngre släktet fått så höga tankar om fruntimrens förstånd och intresse för samhällsfrågorna? Om de se efter, så behandla de kvinnliga författarinnorna bara ett tema, som har direkt profit för dem: kvinnofrågan, och när de skola vara riktigt generösa, frågan om de fattiga, dock icke den fattige exploaterade familjeförsörjaren; och när de någon gång fria till den förtryckte arbetaren, räkna de aldrig ut, att han skulle ha det bättre, om icke han nertrycktes av hustru och barn, utan de se bara till huru kvinnan skall få det ännu bättre, på mannens bekostnad.

Detta är madonnakulten i dess sista skede. Johan frågade en gång en ung författare, som var ateist huru han kunde reda sig utan Gud? — Den unge 'mannen svarade: vi ha kvinnan i stället. Har då moderskulten gått in igen med evolutionsläran, och har det nya släktet remplacerat Gud med kvinnan? Gud var det avlägsnaste ursprunget; när han föll, grep man till det närmaste: modern. Är det så det gått till? Det kan ju vara rimligt att så är. Men då skulle de väl välja modern själv åtminstone, den verkliga kvinnan, som mannen, han må vara aldrig så stark ande, böjer sig för, när hon uppträder med sina attributer livsfrukten och det närande bröstet,

mot vilket även den kamptrötte jätten stundom vill luta sitt tunga huvud för att påminnas om sitt ursprung. Men de unga ha uttalat förakt för modern, och de ha i hennes ställe hissat upp den otäcka sterila urartningen amazonen — blåstrumpan!

Han blir ateist.

(1885.)

När han från Paris kom ner till havsstranden och såg ett stort blått intet, och ögat förgäves sökte ett föremål, örat förgäves ett ljud, togs han av en känsla såsom om han kommit till sin banas slut och stod mitt inför döden. Men nu skymtade icke mera fortsättningen där bortom, på andra sidan, som förr varit hans hopp. Det var slut, absolut. En trötthet, som han knappt känt förr, slog ner honom, överansträngd som har var efter att ha skrivit en bok på ett främmande språk; efter att i Paris ha till det yttersta gjort våld på sin naturliga själsriktning och efter att ha kastats mellan hopp och förtvivlan under två långa månader. När han nu satt i sitt rum inför det majestätiska naturskådespel, som havet förr erbjudit honom, och nu såg ut genom fönstret, där intet gapade mot honom, kände han huru evighetstanken svek, huru annorlunda denna natur i sig själv var, som han förr tilldömt alla de sköna känslor han tagit ur sig och inlagt i den, och han gör en paus i sitt stormande liv och reflekterar.

Badgäster hade ännu icke anlänt, stället låg ödsligt och var endast besökt av småstadsbor; där

rådde fullkomlig stillhet. Han hade ungefär en månads levnadskostnader med sig, men sedan de voro slut, såg han ingen hjälp mer. Han satt med en dyrköpt seger i handen, men kunde ej begagna den. Hans skepp hade stått ut stormarna, men förliste i hamnen. När han nu såg sina friska, glada barn leka nedanför fönstret på strandens sanddyner, och han tänkte efter huru obetänksamt han handlat, som för de och de motiven satt deras väl i sista hand, och när han förutsåg vilket öde som skulle förestå dem om han stupade, så kom en ånger över honom och en dunkel förnimmelse av att här var icke rätt handlat. Visserligen erkände han ännu, att människor i hans ställning kunde drivas att söka gagna större grupper, än den egna lilla familjens, och att han på samma gång han arbetade för ett helt kommande släkte även arbetade för sina barn. Men så frågade han sig: skulle han med sitt temperament, sin uppfostran ha kunnat handla annorlunda? Nej, måste han svara. Dessa premisser ha givit denna konklusion. Därmed uppsteg tvivlet om en välvillig försyn, som leder allt till det bästa och som kan tumma människors öden. Hans gudsbegrepp såsom innerst varande en objektivering av förnimmelser, hade varit mycket vacklande de sista åren. När han förra gången var sjuk och trodde döden komma, tog hans önskan att ej få dö ung ifrån de sina formen av evighetstanken. Han ville ej tro, att det skulle vara slut, och därför diktade han en evighet med personlig fortvaro. Skaparen hade dykit opp igen i Schweiz, när han inför den härliga provbiten av skapelsen, där visade sig, ej kunde få annan förklaring, och när de nya lärorna givit hopp om ett

bättre sakernas tillstånd, såg han försynens ledande visa hand, som givit människorna kärleken som drivkraft att styra till så alla fingo det bra. Under processens exalterande förlopp, då hela världen reste sig mot honom, befallde han sig och de sina i Guds hand, och han kände sig i personlig bekantskap med det högsta väsendet. Men efteråt, när han hörde Guds utvalda rasa ut i hot, hörde furierna, som fordrade kärlek av andra, flämta av ilska över honom därför att han bjudit rättvisa, där de fordrade nya förmåner, när han såg självviskhet över allt på alla kanter, då kom han sakta ut på den tanken att världen styrdes av helt andra krafter än en kärleksfull, personlig Gud. Och nu kastad ut och tillbaka, ensam, sökte han icke längre utom sig sitt öde, utan för första gången i sitt liv gick han till sig själv: där låg hans öde, och i alla de andra själven låg världens öde.

Vilken lång cirkelgång hade han ej vandrat i, sedan han elva år förut i Mäster Olof genomskådat det oförståndiga i himlasträvan. Jorden som behövde 100,000 år för att bilda ett skifferlager, skulle nu tvingas på tjugufem år att ändra fyra millioner mänskohjärnor, så att de arbetade som han önskade. Vilken orimlighet! Han hade varit framme och predikat full frihet, och fått stenar av slavarna, som tyckte det var för mycket frihet. — Inte så långt, hade de ropat; vi äro nöjda med mindre. Inte frihet för alla, bara för oss! — Han mindes huru han under sista Stockholmsvistelsen talat vid arbetare om tjänstefolkets och statkarlarnas frigörelse, och de hade ryggat. — Ska tjänarna också ha frihet? — Och skulle han frågat tjänarna, om de ville ha frihet, skulle de

svarat: frihet att svälta, eller som gifta äta sill och potatis med en gesäll; nej, hellre då gå i rena manschetter och äta biffstek på herrskapets bekostnad!

Han drog sig till minnes huru vissa missljud bland arbetarna också under processen låtit höra sig. — I ett enskilt brev från en arbetare till en vän hade dunkelt tal om »falska profeter som arbeta för de rika bönderna» stuckit honom. Ty de fåkunniga trodde att hans agrarsocialism gick ut på att förbättra »lantmannapartiets» villkor. Så var det att söka tala till folket!

Sommaren före processen, då han ännu hade framgångarnas glans över sig, och då var erbjuden skriva i Frankrikes mest ansedda tidskrift, under goda ekonomiska villkor för tillfället, gick han i full besinningslöshet och sände bidrag till en av de ödmjukare svenska tidningarna. Han hade nämligen i den sett ett namn på en ung skriftställare, som både genom samhällsställning, börd, god ekonomi, och relationer icke hade den ringaste synbara personliga anledning att sälla sig till de missnöjda. Hade det varit hat, kunde han ha skrivit anonymt. När Johan fick se det namnet i den tidningen, tänkte han: finns det sådan tro, sådan offervillighet där, ja, då är det min plikt att offra mitt namn! Och han offrade!

Men har man sett! Därpå fick han ett vänligt brev från en före detta arbetare, ungefär av innehåll: Ni som är folkets man, får ej skriva i sådana tidningar. Folket vill ha ert stora namn högt, för att kunna se upp till er som en fana. Folket vill ha symboler! — Så aristokratiskt var folket, eller

så realistiskt, så förståndigt var folket, att det om så behövdes spelade med falska kort, när de gåvo sig i lag med falska spelare. — Johan hade varit en oförbätterlig idealist. Han hade icke endast trott på Oud, utan på änglar!

Därpå hade de radikala sprängts för meningsskiljaktigheter och stodo som tuppar emot varandra. De frikyrkliga, som kommit in i riksdagen, hade vägrat religionsfrihet åt »de andra». Pietisterna, som ett ögonblick luktat på Johan om han icke skulle kunna begagnas, hade gjort ett lindrigt bruk av honom och så slängt honom. I Norge hade folkföraren begagnat folkrörelsen för att bli minister, och när han kom till excellensplatsen, sade han: nog! I Sverige hade bondepartiet begagnat sin majoritet för att få bli av med skatter, mot att kungen fick en armé. I Paris hade Gambetta och Jules Ferry, två entusiastiska tvivlare, satt landet under bottenlös skuld och så dragit sig undan med statyer och förmögenheter, den sista dock något skamfilad. I Paris hade han sett Victor Hugos apoteos. Första dagen efter döden gräto tidningarna; andra torkade de tårarna, och tredje funderade de på huru de skulle bäst kunna begagna liket. Alla partier kompromissade om katafalken, och förtjusningen över dödsfallet blev ohejdad, ty den döde hade haft nog smak att dö i maj, då salongen öppnas, och främlingsströmmen anländer. Efter åtta dagar, när sorgfloret kommit upp på triumfbågen, tyckte man det var för mycket och började ångra sig. Medan sarkofagen timrades, började de radikala och de liberala slåss om liket. Innan begravningsdagen var inne, hade man ledsnat på den döde, och' började trycka anekdoter, som slutligen gingo

in på kärlekshistorierna, och själva begravningen firades som ett bondbröllop. Utan tårar, utan sorg, så att en talare fann bäst inför den skeptiska publiken bekänna att det var en glädjefest. Och dagen efter sade Le Figaro att det hela var en kolossal blague!

Begagna och icke låta sig begagnas; eller i nödfall båda delarna!

Johan hade också i Paris mycket klokt uppsökt ett intresse som han kunde befordra, och erbjudit sig till begagnande och därför lyckades han slutligen vinna vad han önskade. Men så länge han gick omkring och bad att få begagna en mängd relationer för sina syften, sade man tvärt nej! Det var alldeles riktigt!

Emellertid hade han nu i en serie erfarenheter ett stort material att smälta. Genom nyupptagna förbindelser med de ungas parti i Danmark hade han förnummit att reaktion, kompromiss, avfall hörde till ordningen för dagen. Estrup hade infört enväldet; och Morgenbladet brutit med den litterära vänstern. Drachmann hade skrivit kungliga vers, och Giellerup hade efter en renommistisk handelsresa kommit hem och bett om förlåtelse* för att han trott på utvecklingen.

Ibsen hade i Vildanden stannat vid det resultat att idealism och realism, kärlek och hat, man och kvinna alltsammans var bosch. Han hade till och med släppt tron på kvinnan. Och huru hade man icke rivits om bitarna och sökt på alla håll begagna stycket för sina ändamål: kvinnorna mot männen, männen mot kvinnorna, allt under det den klipske hånaren satt och log åt luggningarna.

Ur hela denna röra framgick nu småningom för

Johan att det ändå alltihop bara var ego som skulle fram, och under en sträng räfst med sig själv, kom han till samma resultat, ehuru han icke just hade lust att erkänna det, så länge alla andra, furier och bödlar, påstodo och verkligen kunde inbilla folk att de hade kärleken.

Första steget blev nu att han för sig själv erkände att han varit idealist, svärmat, räknat med änglar, begärt för mycket, använt dåligt sin tid på himla-arbetet, och under det han hänskjutit saken till Gud, hade världen regerats helt friskt av åtminstone smådjävlar. Nu sätter han upp för sig så: finns det en Gud, så angår det inte oss. Vi lämna den frågan såsom olöslig efter som han icke uppenbarat sig. Och vi måste lämna den, ty den skadar oss i detta livet, och detta livet är det enda som bör angå oss. Finns det ett till, så blir det nog bra med det sen!

Därpå kommer en undersökning av frågan om i världsordningen, sådan vi sett den här på Tellus, kan spåras någon utveckling till förnuftighet eller till människans lycka. Utan att skrämmas av varken Gud eller ens Darwin genomgår han jordens skapelsehistoria och finner en rörelse, förändringar, rubbningar, omskakningar, men någon påstådd enda lugnt framlöpande utveckling kan han ej finna. Ty om sådan förelåge skulle först hela växtriket ha genomlupit evolutionsskalan och sedan efter den högsta växten följt det lägsta djuret. Han kunde icke heller finna att apan stod varken andligt eller kroppsligt högre än den kloka och starka elefanten, och vår kvartärperiods elefant stod lägre (var sämre rustad för existensen) än mastodonten och plesiosauriern. Icke voro de geologiska formationerna högre ju längre

fram i tiden; de voro bara annorlunda. Inte kunde man tala om att permisk skiffer stod högre än silurisk, fastän den senare i avlagringarna förekom såsom senare och i denna förefanns djurarter med mera utbildade organ än hos djuren i den förra. I varje geologisk period härskade de bäst utrustade, det är sant, men varför hade icke grottbjörnen utvecklat sig, och varför hade icke de jättelika flygödlorna lämnat arv till följande period, så att människan slutligen framgått som en kolossal jätte, i stället för att vara denna dvärg. Nej, det var bara huller om buller och efter vartannat, lagbundna slumpar och nödvändiga nycker och inte någon planlagd skapelse. Jordaxeln hade vickat till lite, och bums flög en hel flora och fauna all världens väg, och ett nytt skede i utvecklingen inträdde utan direkt anknytning till det föregående. Därmed kom han naturligtvis ej ifrån människans härstamning från en apart, men om apan varit en elefant förut lämnade han ogranskat. Såg han därpå ut över människans historia, så var även där allting oorganiserat slumpliv. Bland människorna hade utvecklingen varit så ojämn att det ännu fanns kannibaler, växtätare, köttätare, insekts-ätare och allätare. Och så många civilisationer och kulturer, så många samhällsformer, religioner, filosofier. Antiken hade i vissa fall varit framom nutiden, och kristendomen hade kommit efter som en enda stor reaktion. Förut hade man slagits, sedan hade iman lurat varann. Därför var ju också hela samhället grundat på konventionella lögner och på tysta överenskommelser att man skulle lura varann. Den egyptiska kulturen var död och landet låg ännu i slaveri; den palestinesiska var död och turkarna

ägde ännu oaktat tre hundra års korståg Kristi grav; den grekiska var död och landet låg som en öken; den romerska var färdig och föll för barbaren. Alltid var det barbaren som segrade. Antingen han kom som turken på Palestina, macedoniern på Hellas, goten på romaren. Kulturen var sålunda icke ändamålsenlig för artens bestånd. Och i det sista fransk-tyska kriget segrade tysken, emedan han var mera barbar än fransmannen, och Europas nästa barbar ovanpå tysken, blev kanske ryssen. Det var icke tyskens filosofi som segrade sist, inte hans vetskap, utan hans rest av barbari som förmådde honom att syssla med en sådan vetenskap som krigskonsten. Han hade inte kärleken, han, och inte tron heller, men han hade kanonerna. Alltså den starkaste, icke den mest bildade, icke den fint kännande, icke den kärleksfulle. Nej, allt var sig nog likt i den gamla världen, och förändrat sig hade mycket, men utvecklat sig till allt större förnuftighet knappast, och Gud var bestämt 'icke med vid Sedan, där en kultur gick under. Hade också den historiska utvecklingen gått fram till de flesta människors lycka, så behövdes därför icke heller Gud, utan människorna kunde själva ha ställt det väl för sig, så pass det nu var. Men nyss hade en berömd ekonom, Henry George, vars namn gick omkring världen, visat att framåtskridandet var följt av fattigdomen och i sådan progression att ju större framåtskridandet varit, dess djupare fattigdomen, alltså värre än någonsin i våra dagar. Värre än någonsin nu, det var ju åtminstone icke framåtskridande till lycka, och orsaken till all denna nöd, denna jämmer: framåtskridandet självt eller kulturen!

Såsom en modern ande måste naturligtvis Johan vara konservativ, om han ej trodde på Darwins till liberal teologi upphöjda lära om arternas härledning, och vad värre var om han ej trodde på efteridalisternas tillämpning av denna evolutionsteori på mänskliga historiens utveckling. Hade de icke inskjutit igen Guds försyn, då de sade att det som nu var, var det bästa som kunde vara och bättre än det föregående därför att det var senare. Tyckte de då att 1820 i Frankrike var bättre än 1790, och var verkligen Napoleon den förstes regeringstid bättre än Ludvig XVI:s? Kunde vi inte möjligen leva i en tillbakagångstid, där tillbakagåendet stod i utveckling bakåt? Sådant hade man sett förr! För övrigt, och till sist, fanns nu utvecklingen till mänsklig lycka såsom inneboende lag, varför uppträdde då vid varje försök till reform ett annat lagbundet fenomen, nämligen allmänt motarbetande av framåtskridandet, och detta ändå rnera regelbundet, att man kunde tro det stillaståendet vore lagen? Nej, det var bara rörelser. Men antingen det var detta eller icke detta, det angick ingen, och allt detta forskande och snokande efter sammanhang eller ursprung var idealism, och tanken på Gud var idealism. Fanns nu verkligen också Gud, så måste han ignoreras (avskaffas), ty han hade visat sig hinderlig för mänsklighetens ;sällhet.

Här råkade han in i motsägelser: har verkligen icke Gudsfantasien också gjort människor lyckliga? Nej, ty de som inbillat sig vara lyckliga med Gud och förnöjsamheten, skulle ha varit mera reellt lyckliga, om de kastat sig på att förbättra sina jordiska villkor. Ja, men var icke den förnöjde

lyckligast? Det syntes så, men det var ju bara en inbillad lycka och alltså en mindre än en reell.

Under det hela denna byken står på och kokar, nalkas nöden sakta men säkert. Han tycker sig se den hur den trycker som en katt för att ta språnget; han ligger om natten vaken och hör flodvattnet stiga, långsamt suckande men avgjort. Om åtta dagar står döden där. Hungersdöden mitt i ett civiliserat samhälle, för en individ och hans föga talrika familj. Existensmedlen slut, alla resurser uttömda, alla hjälpkällor anlitade, och hans arbetsmarknad fördärvad. Det hade han nu vid trettiosex år för att han varit flitigare än andra, för att han arbetat för detta samhälle — där stannade han. Han hade ju strävat på detta samhälles undergrävande, hur kunde han då begära något av detta samhälle? Samhället hade rätt att svälta ut honom, när han icke lät samhället vara i fred. Ja, men var det hela samhället han angripit, och var det allas väl han tillfogat skada? Nej, den härskande gruppens endast. Och han hade arbetat för den blivande härskande gruppen, men råkat i missförstånd med den, emedan han icke ville lyda order. Och den blivande majoriteten hade redan skrivit en teologi full av villfarelser, vidskepelser och dogmer med kvinnans sakrament och industriarbetarens ofelbarhet, som den nu med glödande tänger under hans näsa ville tvinga honom avlägga mened på, eller dö. De kommo nu med nytt konfirmationstvång i den enda saliggörande Bebelianismen och hade redan visat sådan intolerans i bekännelsefriheten att de kastat bort honom, skadat hans anseende, förstört hans existens därför att han icke var ortodox.

Han vände sig med leda och avsky irån hela världen och anstaltade om sitt avtag ur den ändliga tillvaron. Men nu stod icke det andra landet lockande där på andra sidan med svala skuggor, blåa sjöar och varmare solar. Där låg bara en grop i marken, en trälåda och några skövlar skitprat. Där stod ingen välvillig Gud mer att höra hans stönande, och skaffa hans barn uppfostran och uppehälle. Detta var realiteten, så här såg livet ut, och den hemska handgripliga verkligheten ruskade honom i nacken så att han i ett kastade upp alla fantasier och drömmar och vaknade. Gud och himmel och evighet måste över bord, om skutan skulle resa sig, och den måste hålla sjön, ty han var icke ensam! Alltså över bord med Gud först! Det lättade genast. Och hänvisad på sig själv ensam, gör han sig först denna kardinalfråga: Vad är livets ändamål? Livet självt! Det kan icke vara någon annan uppgift med livet än att man uppehåller det till man dör. Därför har man fått självuppehållelsedriften. Därmed hade han sin uppgift klar. Satte sig vid sitt bord, räknade och skrev brev, allt gående ut på att så fort som möjligt komma på ett annat ställe, där andra fördelaktigare existensvillkor erbjöd sig. Ty han ville leva, och måste leva! Bara leva! Det var inte bara, det!

*

Detta var nu endast sista stöten åt hans sedan länge undergrävda Gudsfantasi, ty det sista halvåret hade givit knuff på knuff. Överallt där han träffade en ung människa hörde han antingen Gud förnekas eller ignoreras. Och även bland äldre hade otron spritt sig. Själva Björnson förklarade

sig vara agnostiker eller en som ingenting trodde sig kunna veta om Gud. Johan slog alltid tillbaka med, att det där var en känslosak, som icke föll under tänkandet. Det var alldeles riktigt sagt, men just därför skulle han, som ville bli en tänkande människa, rota upp med dessa rudiment från en lägre form som kallas känslor och ytterst äro oklara förnimmelser. Därpå kom Ingersoll, en entusiastisk ateist, full av tro och kärlek och hopp. Det tog Johan hårt om livet, och han började nu teoretiskt erkänna möjligheten av en försyns undvarande. Därpå får han fatt i Tolstoi, som helt enkelt gör Kristus till ateist, och likväl behåller hela kristendomens kärna, om det nu var någon kärna där. Så kommer Jacobsens död, då man slåss om liket och diskuterar frågan, om han var en troende eller ej. Därpå hans vaknade eftertanke över den där känslosaken, och slutligen framträder ateismen som ett kategoriskt postulat; det måste vara så att ingen Gud är, eller vi äro förlorade. När han var färdig med detta, får han handfästningen i en liten novell av en ung svensk författare, som mera på känslovägen dock än bevisningens ådagalägger otillräckligheten av gudsbegreppet.

Sedan han med nöd räddat sitt skepp i hamn, känner han sig nödgad att i grund omredigera sin världsåskådning efter den nya premissen: hjälp dig själv; och den nya plikten man måste leva till vad pris som helst, leva för sig och de sina. Allt annat är ärelystnad, otidigt ingripande i mänskors öden, förmätenhet. Den stora saken är intet annat än

många stora egoisters stora intresse. För att nu vara riktigt bottenärlig, får han icke längre fråga sig: har du någon plikt att befordra den stora saken, utan han måste fråga: har du något intresse av att den befordras, ty endast intresset berättigar till deltagande, och därför är arbetarens kamp att förbättra sin ställning behandlad såsom en berättigad, under det de ointresserade intelligensernas deltagande i densamma väcker misstro. Det är inte er sak utan arbetarnas, därför tro vi icke på er, emedan ert intresse icke är rent, utan emedan ni naturligtvis vänta ta kakan som de baka.

Det åtgick månader, innan han kunde böja sig, bestämma sig för att bryta helt med all gammal inrotad egenkärlek, alla fantiserade nyttighetsdrömmar, och innan han kunde få sig att bekänna: det var egoism, men den var berättigad. Men då måste hans rättskänsla också svara: om all egoism, såsom alltets drivande kraft är berättigad, så är även de andras, den hatade överklassens egoism, berättigad.

Frågorna ge svaren, och svaren kasta upp nya frågor. Han inser slutligen att han måste bryta med det förflutna, göra upp bokslut med det gamla, gå igenom hela sin utveckling från barndomen till dato, följa spåren fjät för fjät av sin själs uppkomsthistoria och utan förutfattade meningar gå till verket för att söka rättesnöret för det halva liv, som kanske ännu återstod honom.

Det var till den ändan han arbetade ut boken Tjänstekvinnans son, vars slut nu nalkas och vars resultat kanske komma att visa sig i en senare verksamhet, vilken denna nu kan bli.

Date: 2015-12-18; view: 724