Nere och oppe igen.

(1881.)

Historien, den skrivna, må man icke tro vara en framställning av det förflutna sådant det verkligen förflutit, ty huruledes det förflutna såg ut, vet ingen fullt exakt. De objektiva forskarna, som de kallas, taga dokumenten och referera; men de undankomna dokumenten (papper och pergament äro förgängliga), de undanskaffade dokumenten, som kanske skulle ge saken en annan belysning, de kunna naturligtvis icke refereras. Till de mest pålitliga dokumenten räknade man i alla tider, och eget nog icke minst i våra dagar, egenhändiga brev. Han har så själv skrivit, säger man och därmed är saken bevisad, men endast i det fallet att brevet fäller, enligt domarens förutfattade mening; friar det, så lägges det undan eller anses lögnaktigt. Nu finnes i de mänskliga själarnas samliv en tvungen tendens till anpassning, utan vilken samliv vore omöjligt. När man talar vid den personen jämkar man något litet till hans förmån, när man talar vid en annan gör man ett medgivande till hans, och gjorde man icke det, utan sade hela meningen, så skulle samtalet sluta med att man spottade varann i ansiktet och

gick för att aldrig mer träffas. Dessa nödtvungna jämkningar hava givit människorna ryckte för att vara falska, och man behöver endast bevittna en brytning mellan vänner, framkallad genom en tredjes skvaller, för att få höra huru skiftande omdömen samma person kan ha om samma sak. Vid brevskrivning, där man måste vara försiktigare, är denna anpassningstendens ännu större. Vad man kan säga åt en, säger man icke åt en annan, och till en tredje måste man sänka sig för att bli förstådd, till en fjärde måste man sträcka sig på tå för att visa att man hinner upp, och för en femte måste man ligga på knä för att tigga om en nåd. En nyare psykolog har till och med upptäckt att den brevskrivandes stil (handstil) omedvetet anpassar sig efter dens man tillskriver isynnerhet om korrespondensen är flitig. Brev äro sålunda medelmåttiga historiska dokument. Andra dokument med större auktoritet äro lagar och kungörelser. Men lagar hava det fel att de antingen först frampressas av hävd, eller att de överleva sig och ha förlorat tillämpningen, när en ny inträder. Lagen anger därför icke exakt folkandens nivå för epoken utan är ofta över, ofta under. Regeringshandlingar eller registraturen anses såsom de mest pålitliga av alla dokument, men de uttrycka antingen endast den regerande personens vilja, eller röra de statens yttre förhållanden till främmande makter, eller territoriets historia, beröra sällan det inre och djupare i nationens liv och äro icke källor till annat än statshistorien. Objektiv historieskrivning kan därför icke finnas, helst något objektivt subjekt icke finnes, genom vars uppfattning de yttre händelserna kunna passera utan att bli färgade av individens

och epokens påtryckta åskådningssätt. Historien blir därför endast den tidsperiods historia, under vilken historien skrevs. Men nu tilldelar man epitetet objektiv åt de historici, som skrivit efter epokens genomsnittsuppfattning och därför icke avvikit från normalen, som flertalsmeningen äger från en föregående period.

Vid slutet av sjuttiotalet hade en ny Svensk historia börjat utgivas och är bekant under namnet Linnströms Historia. Att den fick bära och ännu bär förläggarens namn är rätt eget. Att initiativet utgick från en förläggare var varken ovanligt eller förringande och hade icke något inflytande på arbetets beskaffenhet, om ej till dess förmån, då på dess illustrationsavdelning offrades mycket arbete och kostnader, dem författarna aldrig kunnat bära.

Det är då som ett annat företag i samma riktning kommer till stånd, också på en förläggares initiativ. Författaren till Gamla Stockholm, som dokumenterat sig såsom kulturhistorisk forskare, tillspörjes om han ville efter mönstret av Scherrs Germama skriva en Populär Svensk Kulturhistoria. Idén tilltalade författaren, men han förbehöll sig full frihet att avvika från Scherrs divansbok, byggd på tysk patriotism efter 1870 års krig. Friheten beviljades och företaget grundades. Nu är att märka det författaren hade gjort alla förberedande studier själv i bibliotekets samlingar, även sökt igenom arkiv och därunder upptagit vad andra lämnat, icke därför att det var värdelöst utan därför att de icke från deras ståndpunkt hade användning för det. Han var sålunda mer än vuxen företaget, då han endast gav sig ut för att ge en populär bok, till vilken uppgift man vanligen icke sträckte pretentionerna längre ån

till ett flyktigt begagnande av andras samlade material.

Ett par månader använde han nu att söka överskåda materialet och i sitt rum samla alla de källskrifter som behövdes. Därpå skulle det ordnas efter en princip, ställas in i tidsenlig belysning, sättas i ett enda sammanhang såsom länkar i en utvecklingskedja. Svårigheterna att finna ett förnuftigt sammanhang tränga sig nu på, och tvivlet om där verkligen fanns ett förnuftigt sammanhang stiger upp, upplösande, förvirrande. Fanns det, och finns det i historien ett sådant, fastän han icke kunde se det? frågade han sig. Kanske det endast här var ett »efter vartannat» och icke ett »i följd av». Var icke historien ett nyckfullt sammelsurium, en cirkelgång? Hade icke kulturer uppstått och förgått, samhällsformer uppträtt och försvunnit, religioner växlat, och mänskorna ändå förblivit lika okloka och olyckliga? Säkerligen hade de, som förr trott sig se ett sammanhang, endast förnummit sin tankeapparats ordnande begär att ställa saker i kausalsammanhang, och där fenomenen icke ville passa in, utelämnades de. Världen regerades nog av slumpar, om också av nödvändiga slumpar, vilka ej skulle inträffat, om de icke varit betingade av nödvändigheten.

Så tänkte häri övergiva hela arbetet, men i sista stunden beslöt han lägga åsido den »telluriska synpunkten» och anlägga en mindre sådan. Hittills hade man sett historien såsom frambragt av mer eller mindre starka personliga viljor ställda upp och understödda av intressen, man hade sett försynen regera ödena genom gudavalda människor, och man hade fått historien skriven av de gudavalda privilegierade,

Nu skulle en man från de nedre klasserna hålla räfsten, nu ville en oprivilegierad skriva historien sådan den tett sig nerifrån och man skulle se huru underbelysningen verkade på de monumentvordna historiska personligheterna. Att detta nu en gång skedde, var icke alls illa, och överdrifter måste botas med överdrifter, men sanningen kom han kanske knappt närmare än de andra. Huvudfelet i hans metod blev med nödvändighet den, att han överskattade de härskande lagarna, och underskattade personligheten. Men när nu föregångarna ensidigt framhållit personligheten såsom verkande orsak på världshändelserna, råkade han underskatta den. Vidare måste han vara vacklande, då han ej kunde fasthålla synpunkten, emedan han hade flera sådana att välja på, och under arbetsfebern tittade en och annan gengångare från kristendom, romantik och barnauppfostran fram. Mest nedtyngde honom hans rikedom på material, och hans huvud, som var varmt ännu av biblioteks- och upptäcktsvärmen kunde ej nog skilja på vad som var av vikt för sig och av vikt som fynd. Härigenom belamrades arbetet av oviktiga detaljer och småsaker tillmättes en ibland alldeles för stor betydelse.

Yttre omständigheter inverkade även ogynnsamt på arbetet, såsom det hätska mottagandet och förläggarnas därav förorsakade skrämsel, då deras ekonomiska existens hängde på utgången av ett företag, i vilket mycket stora summor voro engagerade. Mottagandet var egentligen oväntat, ty han hade gått helt lugnt till företaget, och med omedveten naivitet skrivit ner de värsta anfallen på det bestående. Detta hans lugn hade han förvärvat under de senare årens

umgänge med det härskande partiet, med vilka han samtalsvis kalfatrat allt gammalt aktningsvärt. Sådana tvivlare fann han ända högt upp, och han tyckte sig bara uttala de bildades mening, när han slog ut sitt första häfte. Intressena voro ännu icke hotade och partierna ej bildade, så att man levde gott tillsammans och vågade säga vad man tänkte. Sålunda hade han ju hembjudit Röda Rummet som följetong till Posttidningen, och fått igen den av redaktören utan ondska, endast med förklaringen att den icke passade för tidningen. Vilken oerhörd omedvetenhet låg icke i detta! Vidare hade anmälan med det famösa angreppet på Geijer blivit företett för en äldre tjänsteman vid en av de lärdaste institutionerna. Denne hade endast funnit anfallet något för mycket larmoyant, hade en anmärkning på stiliseringen, men eljest ingenting att stryka.

När boken kom ut, mottogs den väl av själva Allehanda, berömdes till och med såsom av behovet påkallad o. s. v. Man hade icke där heller sett vari faran låg.

Anfallen, som följde, voro oväntade, ty huru kunde man bli så vred på en oskyldig bok, vilken endast gav sig ut för att vara en sedehistoria och ovetenskaplig till. Han hade ju varken kallat den Svenska Folkets Historia, eller Svensk Kulturhistoria, och dessutom angåvo de lätt och fritt behandlade illustrationerna att här var frågan om ett populärt arbete. Det var sålunda icke hederligt att anlägga strängare måttstockar och att döma arbetet från en vetenskaplig synpunkt. Men även när man kom från den sidan, råkade fienden hugga i sten, ty de voro okunniga, komplett ovetande i kulturhistorien, som

de aldrig studerat, och de måste sålunda tillämpa sitt föråldrade lilla vetande i den politiska historien på hans kulturhistoria. Uppriktigt sagt fanns det ej mer än tre personer i hela riket som kunde bedöma arbetet, men de tego.

När han nu satt ensam i stormen bedövad av så mycket buller, förvånades han först över att ingen trädde upp till hans försvar; så barnslig var han verkligen, att han trodde människorna skulle vilja blottställa sig för en åsikt. Men häpen blev han då han fick bland förföljarna se sådana som i dagligt tal uttalat ungefär samma meningar som han. Så naiv hade han blivit av allt prat han efter Röda Rummet fått höra om huru snälla och hederliga människorna voro, huru orättvist och hatfullt han skildrat dem. — Du skall skriva med kärlek om oss, när vi piska dig, du ska vända ryggen till, när vi komma med käppen; ungefär så hade man framställt sina blygsamma anspråk på hans penna. Nu fick han se huru de kärleksfulla narrat honom, och han rustade sig till revanche för att visa till vilket vidrigt hyckleri samlevnaden tvingade människan, sedan nävrätten upphört.

Att stå ensam om en mening utan parti eller opinion bakom sig medför sensationer, som kommer en att tvivla på individualkaraktärens tillvaro. Han kände sig som om hans person var utplånad, hans jag annulerat, som om han var död. Endast som länk i en kedja kunde han förnimma sitt jag, utom den fanns han ej. Är det underligt då att opinionens makt är så stark, huru dum än opinionen kan vara. Den går fram som en stormvind, och de starkaste böja sig undan först, men följa sedan, viljelöst. Därför

är andarnas kamp om att få göra opinionen eller suggestionen kanske mera hemsk än kropparnas om motsvarande fördelar. Det finnes mycken likhet mellan denna strid och kampen om honan: det gäller vem som skall få nedlägga fröet till ett kommande; det ingår även ett moment av kampen om makten, ty den som har väckt en opinion har ett parti och alltså makt. Han var slagen ohjälpligt. Då kommer som en signal om undsättning nyheten om att hans famösa ungdomspjäs Mäster Olov hade gjort ett starkt intryck på första representationen, och att man hade jublat åt vissa ställen, som kunde ha avseende på hans nyss tillbakaslagna angrepp. Han var själv sjuk vid tillfället och kunde ej närvara, men succésn ansågs så avgjord att lyckönskningar och frontförändringar strax läto märka sig. Hade han nu lyckats väcka denna opinion eller fanns den förut? Den fanns där hos de unga, som han ej kände; och att de tegat under den föregående stormen berodde därpå att de ej ännu hade någon talan. Han vaknar åter till liv och känner sig vara någon; själen tar igen sin spänstighet, sväller ut och förnimmer sig med välbehag.

Samtidigt kommer inom hans trånga umgängeskrets några unga män, som sedan blivit mer eller mindre bekanta under namn av Unga Sverige. För honom representerade de den blivande opinionen, som en gång skulle bli majoritetens, och bakom dem anade han ett annat släkte än det ur vilket han stigit fram. Men de hade meningar som voro honom delvis främmande. I vissa avseenden fann han dem tillbaka, i andra så långt åt sidan (han trodde ej det var framåt riktigt), att de ej förstodo varann.

Sålunda hade de kvar nationalhelgon såsom Bellman, och hans anfall på Geijer voro de ej med om. Ibsen, den konservative, som skrivit De unges Förbund, besvuro de hel och hållen, okritiskt, och för de ryska nihilisterna svärmade de. Det är nu också från dem han får höra om det blivande samhället, eller socialiststaten. Denna senare tilltalade honom ej, emedan han fann den gå rätt emot lagen om differentieringen, som ju just var utvecklingens grundval. När de då svarade att differentieringen just genom socialismen skulle komma till sin rätt, ajournerades frågan såsom liggande för långt i framtiden. De voro alla ateister. Hur man kan leva utan Gud, och hur kan man tro på lagar och utan lagstiftare, var Johans invändning. Och hur kan man stå ut att leva ett så uselt liv utan hopp om ett bättre kommande? Hur kan man tro på utveckling och ändock anse personlighetens vara tvärt slut med kroppens död? — Därpå svarade de, att livet självt var sitt ändamål och personligheten fanns ej annat än som led i släktet, och odödligheten endast existerade i fortvaro i släktet. — Detta var Johan såsom romantiker och individualist ett hårt tal, ty hans eget liv hade tyckts honom så otillräckligt och hans barn voro ännu så små att han ej kunnat märka sin själs fortvaro i deras. De voro därtill anhängare av den fria kärleken, så att de ansågo en gift man ej ha rättighet vara svartsjuk på sin hustru eller ens fordra trohet av henne. De förbisågo nämligen att hustrun kontraktsenligt förbundit sig vara mannen trogen, då han åtog sig de barn hon födde, men det var så liberalt att predika den underkuvade kvinnan den tiden, att de rysligaste logiska

bockar fingo passera. Troligen ha de som nu äro gifta av de unga männen blivit mera konservativa i den frågan.

Vad Johan saknade hos dem var känslighet för mänskligt lidande, eller frånvaro över huvud av sentimentalitet. Det var idel lagar, som styrde världen, och förnuftets tidevarv var nu kommet. Känslorna voro rudiment från djur och barn, och skulle läggas igen såsom hinderliga för det rena tänkandet. De älskade icke musik och dans, kunde icke leka med ord och tankar eller som defkallas skämta. Däremot uppskattade de njutningarna mat och dryck, och nekade icke köttet sitt. Johan var nog med om det också, men han kände att de voro en annan tids barn än han. Därför sade han ofta profetiskt: om fem år är min tid ute och min roll blir att malas mellan den gamla och den nya tiden. Jag är övergångsmänskan och som sådan får jag aldrig opinion! —

När han tänkte över sina umgängesvänner, i vilka han såg framtidens män, undrade han ofta om de verkligen voro så långt framom. Voro de icke också ättlingar i rätt nedstigande led av den reaktions- och idealistepok som fött honom? Hade de på tio års mellanrum kunnat frigöra sig från tidevarvets själssjukdomar? Kunde den nya mänskan skapas så hastigt, och voro de icke underkastade samma lag som han att i ungdomen ha insupit alla de olikartade luftströmmar som blåsa hit och dit? Hade icke många av dessa fläktar kommit stötvis från äldre åskådningar, hade icke dunster ur gamla gruvor också anstuckit dem? Mode-teorier, försöks-åsikter, konjunktursmeningar susade ju omkring öronen, och ungt sinne, hett blod, oreglerat könsliv kunde nog

töckna om skarpare förstånd än deras. Sålunda observerade han hos dem även ett litet drag, som antydde antingen sjuklighet i känslan eller fångenskap under en modeliberalism. De voro överdrivet ömtåliga om djur, under det de voro mindre känsliga för mänskors lidanden. Johan plågade aldrig djur, men ägnade dem icke heller några särskilda omsorger. De funno jakt vara brottslig. Denna ömhet, som betydligt framträtt i våra dagar, har uttytts olika. Några ha däri sett ett sjukdomsfenomen och en berömd fransk dårhusläkare upptager det såsom ett tecken på degeneration, nevropatie. Andra ha tolkat det såsom en känsla av släktskap till de lägre organismerna väckt av den transformistiska världsåskådningen. Därmed må nu vara huru det vill, men djurvänner ha oftast iakttagits såsom elaka människor, och starka egoister, och när en människa flyr andra medmänniskor för att ingå ett lömskt förbund med en för detta varg, så är hon bestämt icke snäll.

Emellertid, i en punkt var man enig: samlat anfall på den gamla samhällsformen. Den kommande kände man ej, och den talade man ej om. Så långt gick det bra, isynnerhet som man proklamerade sig som forskande och oupphörligt varnade för att binda sig vid ett program, då man ju förut visste att dagens sanning blir morgondagens lögn. Johan lutade dock mest åt de ryska nihilisternas rivningsmetod och ville att man bara skulle riva och sedan låta naturen verka.

Efter framgången med pjäsen räcktes åter försonande händer, böjdes åter ryggar och man vinkade honom uppifrån till ärans och guldets tempel om han blott ville kläda sig i oskuldens vita dräkt. Ett ögonblick, när han såg alla dessa arvfiender böja sig för den makt han med opinionen hade till sitt förfogande, lät han åter narra sig, och trodde att de voro så ädla i sina hjärtan, dessa som kommo för att hylla eller värva, att han på allvar trodde att de hade kärleken i hjärtat. Framgången gjorde honom vek och diktarminnen från hans nyss uppgrävda ungdom trängde fram. Han rensar sitt skrivbord från böckerna och skriver på fjorton dagar ett sagospel, vars filosofi är den: att livet är gott och livet är ont, människorna mera oförståndiga än felaktiga, och kärleken det högsta. Men stycket lades undan för att långt senare spelas och kom sedan lägligt nog fram två år senare, som en anakronism och en konjunktur på samma gång.

Hämnden.

(1882.)

Varför begagnade han nu icke sin framgång och lät det förflutna vara glömt? Varför gjorde han icke nu sin kompromiss och inträdde åter i samhället, som så ädelt räckte honom handen? För några år sedan, då han ännu icke kände människosjälens mekanik, skulle han med handen på hjärtat ha svarat: därför att han icke ville svika de förtrycktas sak, icke vara sin fana otrogen, och mera dylikt. Nu kan han säga det sannare, om ock icke så vackert: han gjorde det därför att hans passion att upptäcka villfarelser var starkare än hans förstånd; därför att hans ras-hat låg i blod och nerver; därför att hämnden för sina och sin klass' oförrätter gjorde honom större njutning för stunden än en medling, som skulle snart göra honom till en föraktad herretjänare; därför att hans hjärna en gång var monomant inställd i forskningen efter samhällets fel; enklast: därför att han icke kunde annat. Hans bana var med nödvändighet utstakad i blodsarv, temperament, samhällsställning: kort och gott: det var ingen dygd, det var en naturnödvändighet.

Skulle han nu hoppas få »de andra» att med handen på hjärtat avge samma bekännelse, alla dessa som tro sig arbeta för andras väl, då vore det rent spel, men det får han ej de andra till, icke därför att de ej kunna vara lika sanningsälskande, utan därför att de ej upptäckt sitt självbedrägeri, och det rå de inte för. Här svarar man: efter sig själv dömer man andra! — Javäl, han var strängast mot sig själv, gjorde rönet på sig, men så prövade han det på hundra andra han kände och han fann att de måste innerst vara lika danade; och så läste han uppriktiga och skarpsinniga forskares rön på själens natur och han fann utslaget bli detsamma.

Han skulle angripa samhället, men efter tidens sed gick det ej an att göra det larmoyant eller filosofiskt, ty då kunde han falla såsom han föll på Svenska Folket, då han givit sig ut på öppna fältet, där en nyare och upplystare tids krigskonst aldrig förlägger en drabbning. Han valde därför satiren, den personliga, som i alla tider varit en erkänd och tacksam diktart och som icke minst varit använd av de bildade klasserna för att håna eller avsnäsa packet. Såsom förebild valde han Grenville Murray's Les Hommes du Seconde Empire.

Utkommen på landet sätter han sig till verket. Frisk av havsluft, bad och idrotter; modig av senaste framgången, övermodig av vännernas meningsstöd var det en lätt sak att kornma åt saker, institutioner och personer, 'men att märka: offentliga personer, vilkas offentliga verksamhet tillhöra offentligheten. Men nu skulle han visa deras enskilda verksamhet, deras enskilda liv i kontrast med deras offentliga, och så gick han in på det. Detta var nödvändigt, men

icke klokt. Orättare än andras kalfatrande av hans enskilda liv var det ej, men lika orätt ändå. Sedan han förut på annat ställe erkänt detta, kan han också till sin berömmelse säga att han var mycket skonsammare än de, och att det personliga för honom var bisak. Boken Det Nya Riket innehåller så många tidsbilder, så många överblickar över samtidens inre liv, och så många upptäckter på samhällets område att den icke behövde hemfalla under den rubrik som åsattes den i Sverige; och att den icke levde och spelade sin roll på personligheter syntes därav att den i Finland, där man ej kände de åsyftade individerna, av den mest bildade kritiken räknades in bland »Sveriges bästa satiriska litteratur».

Dagen innan boken kom ut, satt författaren i en segelbåt med sina vänner ute på Värtan. De hade tryckarken med sig och läste. — Men att du vågar trycka detta? utbrast en, som eljes icke var räddhågad. Det här får du igen! — Naturligtvis, svarade författaren, lämnar jag härmed var och en frihet att dikta alla brott och laster på mig, men jag har också annullerat verkan av deras dikter. — Är du säker på det? — Han funderade ett ögonblick och svarade sedan: Säker? Nej, det är sant, det kan jag icke vara! Men jag ville icke ha det ogjort ändå! —

I den stunden tänkte han på sin hustru och sina barn, och han såg »ängeln med kalken», men han såg också revolvermannen, och »skurken», och alla andra forna vänner, som lyckan kommit honom att skjuta förbi, och som nu skulle räcka upp händerna för att ta emot honom, när han rocks ner till dem.

Skottet gick av och med bekant verkan och

förutsedd påföljd. Men det vägde länge, innan man var klar med om det var en succés eller ej. Det skrattades, och det var en favör för författaren. Men så kröpo alla heliga fram, och tvådde sina händer, till och med yrkesgycklarna, som i åratal ritat av personer både fram och bak för ett lumpet löjes skull, som förföljt små värnlösa enskilda för en misstänkt kvickhets skull, korsade sig och togo munkkåpan. Det var ömkligt!

Slutord: Satir är lika berättigad varifrån den kommer, och när författaren till Nya Riket gjorde sin, så f rånhände han icke andra rätt att göra sin. Han har därför lyftat sin hatt, för de andras försök i genren och han gör det ännu en gång!

Efter att ha tagit itu med verklighet och samtid, överfölls han av en obegriplig längtan att glömma densamma och dränka sig i en diktad och förgången värld, och på samma gång säga farväl till romantiken. I pjäsen Herr Bengts Hustru hånar han med lätt hand kvinnans grillerfyllda föreställningar om äktenskapet såsom den absoluta sällheten och söker sätta ner de oskäliga fordringar på den äkta mannen, som Ibsen uppställt i Dockhemmet. Mot bättre vetande blir han nu av romantiska recensenter hånad såsom romantikus, vilket han ju ej gav sig ut för, då han belog romantiken, och om han varit det, hade ju det bort räknas honom till förtjänst. Stycket föll — för hämnden. Hämnd mot hämnd, det var riktigt, men i stället för att slå igen skulle man ju enligt ideala teorier vänt andra örat till,

men det gjorde man inte och därför blev författaren fullt förvissad om att det bara var skämt, det där med kärleksmetoder och efterkrav på kristliga örfilar.

Men hämnden (den objektiva) antog andra råare former, och var inte alls ädel. För att komma rakt ifrån hela verkligheten, som nu var trist efter nederlaget på scenen och efter avståendet av allt socialt anseende, flyttade han slagfältet tillbaka till förflutna tider, även för att visa det han ej bara ville åt personer. I Svenska Öden behandlar han alla samhällsfrågor som han snuddat vid i satirerna, men naturligtvis utan åsyftad verkan. Man tog de granna papperna, men fluggiftet tog man ej. Det blev poesi. Detta var nu följden .av försöket att skriva vackert och ädelt. De skälmarna hade sålunda narrat honom in i säcken en gång till och nu tänkte de knyta igen och hamra honom till tystnad. Han såg snart att han hade låtit överlista sig, och han längtade åter till batalj. Luften hemma började bli tryckande, och oaktat han trodde sig vara för gammal att planteras om, rock han upp bopålarna, som sutto djupt, och så reste han utrikes.

Men dessförinnan hade han tagit de falska änglarna grundligt vid öronen, och för att denna gång hålla sig över pamflettisternas nivå valde han versformen, och skrev sina Dikter. Medan korrekturet ännu lästes, var han över gränsen.

Paris.

(1882.)

Vuxna människors försök att byta om miljö genom resor äro icke lyckade. Även om man icke lämnat något kärt efter sig, icke äger en sten i ett fäderneärvt hus, icke en koka på en åker, även om man är glad att ha kommit ut ur en omgivning som var olidlig och om man som den vise för allt sitt med sig, så att man icke har den ringaste anledning längta hem, så har kroppen sin hemsjuka för sig. De finaste rötterna skadas vid omplanteringen, en annan jord ger en främmande näring, nya föremål ge nya tankar, som kastas in i de gamla, och det blir slitningar, varunder själ och kropp lida.

Han hade ställt färden till Paris. Den gamla attraktionskraften, som drager allt till denna jordens medelpunkt, hade även verkat på honom vid valet av plats. Det var likgiltigt vart han for, ty hans ändamål med resan var endast att ändra plats. I Paris hade han vänner av äldre datum, med gemensamma minnen från gladare tider, med vilka han kunde uppfriska sig. I det trista tysta Passy tillbragte han hösten, vilken föreföll honom såsom ett par månaders ihållande tandvärk. Han bodde bakom

Trocadero och hade till promenadplats de öde arkaderna i det tomma palatset. Därifrån hade han utsikt över den stora staden som skrämde honom och tryckte ner honom. Inte en äregirig tanke överföll honom att han skulle kunna inträda som hjul i denna stora elektromotor, som med tusen zinktrådar satte alla världens maskiner i rörelse. Han visste väl vilken hans plats var och han kände väl huru hans landsmän artisterna som fått introduktion här endast fått det såsom utländingar och med villkor att de lämnade allt nationellt och originellt hemma och här visade sig såsom trogna lärjungar av den rådande riktningen. Han hade nyss sett Björnsons Fiskerjente, som hemma var ett mästerverk, här gå spårlöst förbi; han hade sett Christina Nilssons korta och lysande bana sluta med vägrat reengagement och slutligen med opopularitet och grovheter från tidningarna. Spåren skrämde från varje lusta att inkrypa i lejonets håla. Men när han gick ner i staden att beskåda konsternas och industriens härligheter, började hans aktning och fruktan att lägga sig, och i dess ställe smög sig en den gamla ringaktningen av hela kulturhärligheten på honom. På Théâtre Français såg han dagens stora succés: Sällskap där man har tråkigt, och han baxnades över att en odramatisk bagatell med utslitna scener, luggsliten intrig, urgamla teaterknep kunde få spelas på världens första scen. Han såg Triennalutställningen av konstverk i industripalatset. Detta var gräddan av tre årssalongers grädda, och han fann där icke ett konstverk av betydelse. Bara armar, ben, bröst, klädningar, träd, båtar, döda ting, och det värsta var att de icke voro väl målade en stor del. Vad

var då kvar av konsten, när både innehåll och form saknades. Han såg Manetutställningen, och vågade förklara att han ansåg denne man ha fel på ögonen eller vara rubbad. Men Manet hade redan genom vännen Zolas framgångar kunnat så frö i ett flertals hjärnor, och hans omdöme tillbakakastades, tills slutligen Zola själv i L’Oeuvre avger fullständig bekännelse att Manet var tokig. Han läste tidningarna och fann knappast en redogörelse för vad som hände ute i världen, bara skvaller om småsaker och vördnad för mycket förlegat som han länge sen förlorat aktningen för. Det är nu han kommer på den idén, att storstaden icke är kroppens hjärta, som driver pulsarna, utan den är en böld, som skämmer blodet och förgiftar kroppen.

Han skulle bli skald till julen och sålunda klättra upp igen, sedan hans vänner litteratörerna ryckt ner honom, icke ner till sig utan som vanligt under sig. Naturligtvis hade han skalderna ovanför som trampade honom på fingrarna och litteratörerna nedanför som drogo i rockskörten. Det var lätt arbete att få ner honom, och förmågor, som aldrig sett en verslära, upptäckte genast att han icke kände verslagarna, oaktat han hade klassisk bildning och väl skrivit tjugo tusen vers i sina dar, och vad värre var, hade fått Svenska akademiens hedersomnämnande för ett dramatiskt versstycke. Han fick alltså icke bli skald till den julen. Nu skulle han, som föraktade hela leken, icke ha strävat efter en så tvetydig ära som att kunna skriva vers, men så länge »de andra» aktade den sporten så högt, så måste han visa dem att han kunde det också, om han ville. Och så lade han upp fortsättningen på Sömngångarnätter.

Medan han så sitter i sina dikteriska angrepp på kulturen, kommer Max Nordaus Konventionella Nutidslögner ut. När han läst den, kände han först en riktigt glad stund. Han stod icke ensam, och han var icke längre en Sonderling, som jagades av originalitetswuth, han var icke en avundsjuk, som häcklade allt och alla; han var icke en okynnig pojke, som led av motsägelseanda. Allt vad han i Röda Rummet och Nya Riket tagit ut med huvudräkning och genvägar, det hade Nordau givit ekvationerna till. Undersökningarna hade nästan givit samma resultat: degenerationens förväxling med kultur; industrialismens överbefruktning var icke framsteg i sund utan sjuk riktning; kvinnans emancipation endast efterslängar av idealismen; storstadens frätande inflytande på landet och behovet av en sakta återgång till förenkling. Där stod det skrivet och tryckt alltsammans. Skämtsamt skrev han till en vän efter läsningen: Herre nu låter du din tjänare fara i frid... Gudskelov att jag icke var dåren utan de andra!

Samtidigt kommer han att göra Björnsons bekantskap, vilken icke blev utan betydelse i hans utveckling om också övergående. Han hade aldrig sett Björnson. När denne var i Stockholm och Uppsala, hade Johan varit rädd för honom, och undvikit honom. Han hörde buller som om ett åskväder gått över land och rike och han kände det som om en trollkarl dragit fram med makt att förhäxa. Han hörde folk komma krossade från föreläsningarna såsom om de åsett en avlelseakt eller en dödskamp.

Johan kände att här var ett starkt jag, starkare än hans och som kanske skulle komma och lägga livsfrö i hans själ. Han slog ifrån sig detta såsom om han anade en besegrare i kampen och han gömde sig. Av samma anledning hade han ej vågat se eller läsa Redaktören eller Handelshuset.

När Johan nu kom till Paris, fick han direkta hälsningar från Björnson att han skulle besöka honom, såsom en meningsvän. Johan blev rädd och undvek. På samma sätt hade han strax efter Röda Rummet avslagit en inbjudning i Stockholm, där han skulle träffa de bästa representanterna av Det Unga Danmark. Han var rädd för att få vänner och dras in i parti- och programstrid.

Men nu en dag i Neuilly finner han själva Björnson i sitt hem väntande. Han hade sett två porträtt av Björnson, ett från hans yngre, Synnövedar, ett från hans senare. Det förra hade visat en hög rak man med mörkt helskägg och ett mjältsjukt norskt drag omkring munnen. Det senare utgjordes av ett kolossalt huvud med lejonman, ett par skjutfärdiga blickar under stora glasögon och ögonbryn stora som en ynglings mustascher. Munnen hade ett fast starkt drag, och det angav en ovanlig mannakraft. På sin soffa såg han nu i eftermiddagsskymningen en visserligen starkt byggd man men med ett icke alltför ovanligt yttre; snarare en medelklasstyp, och intet av det där fina han tänkt sig hos snillet och skalden. Han talade med en vänlig, sänkt röst, något mjäkig såsom om han talade vid en sjuk, och Johan var ytterligt nerv- och magsjuk för tillfället. Sedan man granskat varandra, öppnade man sina hjärtan och man fann att man

var släkt i tankarna, och att liknande öden räckte hand. Björnson hade genom att rusa på gjort sig oanvändbar av det liberala partiet i Norge; genom Kongen hade hans popularitet reducerats och därmed hans makt, ty pjäsen stämplades som skandal och majestätsförbrytelse; och nu sist hade hans Handske fallit i Hamburg. Johan kände sig därför i nivå med den nerstörtade guden, och hans fruktan lade sig genast, helst han efter några samtal märkte sig vara kunnigare och försedd med ett mera skärande förstånd. Men när sympatien, blandad med det tragiska medlidande, som en störtad storhet inger, intog Johan, lade han ner all kritik, upphörde göra motstånd och hängav sig. Han kände en ovanlig trygghet vid den väldige mannens sida och han kunde icke undertrycka en känsla av sonlig kärlek. Detta gav av sig själv den äldre vännen en roll av faderlig vän, som Johan gärna böjde sig under, då den yttrade sig i välvilja och stundom öm omtanke. Men därmed satte sig Johan under, och Björnson, naiv delvis som en människa den där aldrig reflekterat noga över sitt jag, fann sig väl i den roll honom tilldelats, och han blir nu biktfadern och snart nog samvetet. Sålunda inpräglar han under form av vänliga föreställningar, att Johan skall skriva med kärlek och icke vidröra personligheter, i samma andedrag han blossar ut sitt stora hat till Kongen och själv berättar vilka personerna i Över y£vne voro och vad de hette. Men han var så älskvärd i denna barnslighet att Johan ej ville göra honom ledsen med någon möträkning, och Johan hade det laget att han kunde låta trampa ner sig av den han skänkt sin tillgivenhet. Vänskap skall ytterst, påstås det, vara grundad på

intresse. Möjligt, men ofta kan vänskapens intresse endast bestå i att man har ett behov av att vara omtyckt eller att få tycka om; ofta kan den knytas av ett gemensamt intresse, som två bättre befordra än en ensam, och då är förhållandet rent, då den ena ger lika mycket som den andra tar.

Johan kände det förfärliga hat, som vilade över honom där hemma, och längtade efter det skydd, som vänskap skänker. Han grundade därför icke över sitt förhållande till Björnson och reflekterade ej över hans person. Han erbjöd sina tjänster för att återställa hans popularitet och han tog sig tid och möda för att i sin ringa mån stå bi i den skarpa kamp, som förestod Norge.

Björnson var såsom skald och människa ett komplex av personligheter. Där fanns prästen (fadersarvet) som förkunnade för församlingen utan appell; där fanns bonden med ett litet drag av listighet; där var teaterdirektören som sökte effekten; folktribunen som ville väcka, skaka och dra med sig. Men bakom allt fanns ett gott barn. Johan mindes sedan att när Björnson log, han visade två rader slitna korta ofarliga tänder, som påminde om mjölktänderna hos ett barn. Han mindes huru Björnson i en liten middagskrets tog fram teateråskan och de stora orden i orätt tid; hur han hade svårt att förstå ett skämt och alltid åhörde det misstänksamt först, men sedan skrattade utan återhåll.

Han fann hos honom stundom norrmannen gentemot svensken; den erövrade provinsen mot fiendelandet. Han såg ibland skymta den starkare men mindre civiliserade rasen, som med både avund och förakt ser upp till och ner på en ras på ned-

gående. Men han blev full av vemod, då han såg landsflyktingen från det friska fjäll-landet sitta ryckt från hem och härd i en våning på en Paris-aveny. Och ofta när de gingo på boulevarden, bland all denna falska lyx, grep det i honom att se fjällens son, den av ett helt folk en gång dyrkade, gå där okänd, opåaktad, stum. Det var honom lika disharmoniskt som att se sioux-indianernas väldiga gestalter begapas av parisiskor i Jardin d'Acclimatation, ett skådespel han dagligen bestod sig.

Men Björnsons ställning i norska saken var halv. Han ville öva politik, men ville ej studera frågan, och han begagnade sin diktkonst för att skaffa sig makt. Men politik går ej med maktspråk, och den urmodiga profet-tonen och de stora slagorden från skandinavismens och studentmötenas tider voro blivna arkaistiska. Dessutom var Björnson för god och för godtrogen att kunna sköta intriger och vara tystlåten, såsom så väl behövdes, och hans redliga natur tålde illa de knep, som nöden tvingar partimannen tillgripa. Aldrig visar sig ärlighet och god tro mindre tillfyllestgörande än när en grupp mänskor skola befordra ett stort flertalsintresse. Utan betänkande tar den redbaraste till lögn och svek, och han känner alla medel tillåtna för det »allmänna bästa», som ej var annat än gruppens. Varför har man så litet tro till en rätt saks seger? Kanske därför att man innerst tror att ärlighet icke varar längst och att ingenting segrar utan svek. Allt detta var Björnson motbjudande och han soulagerade sig med att så fort som möjligt tala om när han narrats till en liten synd, som fienderna lätt skulle ha givit sig själva absolution för.

Emellertid upptäckte Johan en vacker dag att han var ofri. Den äldre mannen med det stora namnets tyngd, sin ställnings anseende och försedd med de ungas mandat lade sin hand över honom vänligt men därför desto hårdare. Johan började även upptäcka differenser mellan dem, som ej kunde avhjälpas med kompromiss, och han förutsåg att när den politiska kampen, som nu höll så mycket olikartat tillsammans, var över, skulle brytning ske. Hos Björnson satt kristendomen djupt kvar och den slog upp ibland i recidiv, gick igen under många namn och former: såsom hans fordran på sedlig renhet, hans ofta brukade bibeluttryck om retfaerdighedsfolelse, aandskrav, pligtfolelse gentemod samfundslaaget, hiasrtetaget, och kierlighedsmetoden m. m. Det var ord utan gärning, och smakade Johan präst just därför. Såsom Björnsons komplement stod Jonas Lie. Han var evangelium på den förres lag. Med ett livligt fosforescerande ingenium, ett milt försonligt sinnelag verkade han mera förförande än övertygande och hade därigenom kanske större inflytande än Björnson. Lie var en magnetisör, och när han och Johan kommo ihop gällde det vem som skulle hypnotisera den andra och under sömnen ge suggestionen. Det var stål och flinta som råkats och vad det gnistrade och sprakade! Men dessa själens debaucher slita ut. Man gick ifrån varann flämtande och visste icke vad som var mitt eller ditt av dessa fantasibarn man avlat ihop, av dessa tankar med två fäder. Det var slöseri, utsvävning, och mången förmåga har pratat bort sina fonder.

Vänskapen, som är livets ljuvaste krydda, måste den offentliga mannen försaka, ty den släppar hans

tankes fria verksamhet, och hans viljas tvungna väg blir krokig.

Johan längtade ut i ensamheten för att utreda sitt av starka andar hopknycklade jag. Tilltagande sjuklighet kom till, och en dunkel längtan från lyxstaden ut i en stor härlig natur gjorde att han i sista stunden, även manad av läkaren, drog ner till Schweiz.

Hans sagospel, som kommit till uppförande, hade rönt framgång, därför att det varit kärleksfullt mot ett parti, ehuru det eljest varit elakt mot ett annat. Han hade nu vunnit opinion ännu en gång och därtill vänner. Livet log än en gång mot honom, och han kände sig ädelmodigt stämd såsom endast segraren kan det, när fienden ligger väl nertrampad vid hans fötter. Och med den starkares människokärlek till de svaga som icke längre kunna skada honom reste han ner till Schweiz för att ägna sig åt den lidande mänsklighetens framtid.

Rousseau.

(1884.)

Ankomsten till Schweiz blev av stor betydelse i hans själs utvecklingshistoria. Det var i januari månad han anlände till Lausanne, och under den årstiden är där mycket tyst, emedan turistströmmen då avstannat. Åsynen av alperna betog honom väldigt, den friska, vassa luften verkade upplivande, och här kände han sig ha kommit i en miljö övergående långt de föreställningar han gjort sig om Schweiz. I en liten chalet nere vid sjöstranden utanför Lausanne tog han in i familjepension och fick ett stort ljust rum med balkong och vy ut över sjön med Savojer-alperna på andra stranden mittöver, Franska Jura i väster och Valliser-alperna i öster. Kommen från det bullrande Paris och rikt umgänge, kände han nu ensamhetens och tystnadens lugnande inverkan. Intet buller hördes från den makadamiserade landsvägen, där sällan syntes en vandrare, och där kanske två fordon om dagen passerade; husets få invånare voro tysta och stillsamma människor, och vid bordet konverserades endast med de få främlingarna om likgiltiga ting. Det låg ett helgdagslugn över hela omgivningen, och dagarna förflöto, den ena lik den andra, och alla

liknande en enda lång söndag. Tidningar läste han ej, och sina tankar kunde han nu äga ostörda utan främmande inflytande. I stranden av Lac Leman gjorde han sina morgon- och aftonpromenader på en gångstig, där han nästan aldrig mötte en människa. Inte ett föremål som påminde om kulturen eller det organiserade samhället träffades av hans blickar, vilka endast försjönko i åskådande av den stora sjöns blåa yta och de höga bergens snöfält. Från sitt rum, som öppnade sig utåt med stora breda fönster, såg han intet utom sjön och alperna. Från balkongen, på vilken han promenerade, när han steg upp från skrivbordet, hade han samma utsikt. Hans överansträngda hjärna och nerver vilade ut sig, och långa nätters goda sömn, enkel kost, utan starka drycker, hygienisk regim och frånvaro av umgänge och samtal framkallade ett lugn, som först skenbart nedsatte hans krafter eller åtminstone tog bort en del av viljans energi och endast gav tankarna ett stilla lopp. Han kände det som om allt vad han levat och tänkt låge i smältande form i en degel, och endast väntade på formen för att gjutningen skulle få äga rum. Som han ännu trodde att verklighetens slumpvis hopvräkta kaos kunde ordnas, därför att förnimmelserna kunde ordnas i ett system, sökte han upptäcka sammanhanget i denna oordning som samhällsbyggnaden erbjöd. Samhället var nu faktiskt i olag, det hade Nordau uppvisat, det hade han själv tillräckligt framlagt, men nu skulle han uppfylla den skyldighet, som de angripna ålagt honom : han skulle visa orsakerna och uppkomsten till olaget och han skulle säga huru han ville ha det och huru det skulle bli så. Han hade åter låtit narra sig av

fienden ut på ett annat fält där de kunde beskjuta honom från bättre positioner. Han i egenskap av skönlitteratör hade ingen skyldighet att tänka ut grunderna, det skulle filosoferna göra; och han hade ingen skyldighet att komma med reformförslag, det skulle politici göra. Men när han nu märkte denna brist hos sig, att han varken var uppdragen till filosof eller politiker eller ekonom, och när han insåg att de fordringar man ställt på honom icke kunde motsvaras av en enda samhällsmedlem, emedan vetandet var delat på så många händer, blev det honom klart att första felet till samhällsmänniskans elände just var detta att man uppfostrades till en maskindel och icke till en individ. Filosofen förstod ej ekonomen, ekonomen icke filosofen, och ingen av dem statsmannen. Det var därför en allmän förbistring rådande, och ett ögonblick tänkte han giva sin mening en poetisk form och låna symbolen från den gamla legenden om Babels torn. Mänskorna ville storma himlen och söka livets gåta, men Gud rörde deras tungor och framkallade en allmän förbistring, så att den ena icke förstod vad den andra sade. Ja, så var det i samhället, och nu märker han först att människorna voro oskyldiga dårar, som ej rådde för att de voro dårar, och han ångrade därför att han slagit dem i stället för att upplysa dem. Nu skulle han emellertid upplysa dem och säga dem att de voro oskyldiga — dårar., Men om de skulle hålla till godo med den upplysningen och om de icke skulle ta och slå honom för den smädeliga beskyllningen, det reflekterade han ej över. Som de voro oskyldiga till sina olyckor, voro de innerst goda, och elakhet fanns ej, endast fåkunnighet. Och därmed var han

strax inne på Rousseaus fundamentalsats, det stora misstaget att människan ursprungligen var god, det vill säga icke ville skada sin nästa. Nu ligger ett uns sant i detta, ty den skada den ena människan tillfogar den andra sker mestadels i nödvärn, och den som skall fram, måste trampa ner för andra, där inga banade vägar finnas. Men denna ideala tro att människorna äro änglar, gjorde det att franska revolutionens män, som med Rousseaus nya lära gingo till verket, räknade vilse, och i en större hast än de anat fingo se vilddjuret med bloddrypande mun i stället för ängeln med de vita kläderna.

Huru han vidare kom in på denna farliga änglalära är nu svårt att utkonstruera, men där funnos många motiv som alltid. Han var nervsjuk och svag och kände stundom såsom om han stod vid sin levnads slut. Evigheten fruktade han icke, ty den log emot honom såsom ett skönt bättre land; men vid levnadens verkliga eller inbillade slut ter sig allt på ett annat sätt. Man står snart utom skotthåll för människorna; man har uppgivit kampen, och följaktligen finnas inga fiender mer. Man tänker över den skada man tillfogat andra och när man ser så litet gagn därmed, ångrar man sig, den gången dock icke av fruktan att de skola slå igen, utan av en reflexartad känsla från deras lidanden till sitt sensorium så att man erfar deras lidande hos sig.

Vidare hade lyckan varit honom bevågen, så att vinden åter vänt sig till hans förmån. Han fick ju leva ett söndagsliv i ett skönt land borta från allt bråk, såg sina barn friska, goda och kärleksfulla, hade för stunden inga ekonomiska bekymmer; icke hushållets blodförgiftande omsorger. Han hade sett

fiender, dem han sårat, ge hans talang erkännande, ehuru han dock icke var fullt säker om de ej nödgats hylla opinionshärskaren för stunden. Även bidrog hans uppdrivna känslighet att söka lidanden utom sig, som kanske endast funnos hos honom, och hade han också givit hugg, så hade han fått igen, så att det kunnat vara jämnt.

Isolerad från nationalitet och fädernejord, borta från barndomens och uppfostrans bindande minnen förkroppsligade i den stad där han levat, utan att vara inordnad i någon samhällskorporation, kände han sig frigjord från allt som kunde väcka hans hat till samhället och dess medlemmar, med vilka han kämpat om ställningen och brödet. Blandat med hemlig hemsjuka, framkallade allt detta en mild försonlig stämning.

Han gick nu till att studera och tänka över orsakerna till det allmänna missnöjet med samhället, utan att kasta skulden på mänskorna. Efter mycken läsning av nationalekonomi, filosofi och samhällslära vidblev han den åsikten att intet kunde botas, så länge arbetsdelningen på alla håll utsträcktes så långt som den gjort, att varje medlem var en del av maskinen, och att sålunda icke en maskinist som stod över och utom kunde överskåda och styra det hela. Nu var visserligen arbetsdelningen just upphovet till all utveckling, av allt organiskt liv, natur, kultur, samhälle, och den enda fullkomliga individ var cellen som icke en gång fördelat arbetet på organ, och arbetsdelningen var ju icke annat än följden av den lag, som under namn av differentieringen åstadkommit arternas uppkomst. Meri därför uppsatte han försiktigt nog en »för långt cjnven» arbetsdelning som

orsak och icke arbetsdelningen själv, och för övrigt, kunde människan, som det påstods, behärska de andra naturlagarna, så kunde hon ju också böja denna differentieringslag under sig, och detta skulle ske genom en likartad uppfostran. Detta var nu rimligt, emedan detta åtminstone skulle minska det heterogenas överbildning och samhället vore mera lätthanterligt med likartade element än med olikartade, men därmed var han också omedvetet inne på socialismen, som ytterst går ut på undertryckandet av individualisering till överdrift eller med en variant: tillfälles lämnande åt alla att differentiera sig fritt men lagbundet (!)

Han hade en tid förut trott sig finna den moderna samhällsmänniskan vara en krympling och i det antika Greklands medborgare sett idealindividen, som utbildat alla sina kroppsliga och andliga funktioner i harmoni, så att han i en person var medborgare, filosof, konstnär, hantverkare, statsman, krigare och familjefar, och frågan är om icke framtidens samhällsmänniska skall bli den antika världens medborgare minus slavägare.

Därpå kom han in på ett angrepp på kulturarbetets överskattning, och det var farligt. Man behövde bara knuffa honom lite och man hade honom inne på angrepp på kulturen, där han ansatte överkulturen, och han hade i sin översvallande kärlek till de goda människorna överskattat deras heder i striden för sin åsikt. Trodde verkligen någon att han förvägrat krutet, ångan och elektriciteten deras stora roll till mänsklighetens nytta? Är sådant möjligt att man på allvar trodde det? På allvar?

Stuart Mill anföres numera såsom avslöjaren av

Rousseau. Denne senare hade nämligen satt natur och kultur emot varandra. Varför icke? Det självmedvetna uppträder ju först hos människan (nej säga filosoferna numera) och kultur skulle sålunda bli människans medvetna omskapande av naturen, som således väl kan ställas emot den omedvetna, åt lagbundna slumpar lämnade naturen. Mycket gärna kan ju den hårklyvande Mill få kalla även kultur natur, skillnaden kvarstår i alla fall så skarpt att den 'ännu kan observeras av en Spencer. Kultur skulle även kunna kallas den av den självmedvetna människan sig själv ålagda avpassriingen efter ändrade medier, men när i våra dagars kultur medierna ändras så hastigt och ofta, är avpassningen illa gjord, och därför strävar den till återgång starkare än förr, och detta är just denna längtan till naturen, grunden till detta så illa anskrivna natursvärmeri, som socialisterna finna så gammalmodigt, men som de själva arbeta på, då de vilja giva naturlagarna (differentieringens bland andra) rikare tillfällen att fritt få verka mot överkulturen.

Det finnes så mycket modenycker i tankarnas värld, och bara en tanke fått en anstrykning av gammalmodig, så är den genast misshaglig, och socialismen själv är så gammal som styvkjolarna och falbolan, och bars till dopet av ingen annan än den gamle Rousseau själv, men hans otacksamma oäkta barn vill icke längre erkänna fadern, fastän det säger sig tro på utvecklingens lagar.

När han skrivit ner sin essay (och varför skulle icke han få skriva essays), så föll honom i händerna en bok, vilken tog honom ända in i märg och ben. Det var Nils Nilsson Arbetskarls Slutlikvid med Sveriges lag i fyra band. Under det han läste den, hörde han sång i luften, och änglaröster sjöngo frid och salighet på jorden. Där fanns kritik på det gamla samhället, om icke så skarp som Nordaus, men där fanns också nybyggnad. Nu mindes han sig ha sett den märkvärdiga bokens röda omslag i Uppsala hos en kamrat, som lovordade den, men ansåg den ursinnig. Sen hade möjligen författarens namn flyktigt susat förbi, men han hade ej fästat sig vid det.

Det var nu nybyggnadsföretaget, som mest tilltalade honom. Där fanns sålunda ett positivt förslag till ombyggnad, och redan tjugu år gammalt, utgivet på svenska, och ändock skreko de skalkarna där hemma, att man bara kunde riva ner men icke ge något nytt i stället. Så gjorde de skälmarna alltid, och så hade de alltid gjort.

Här fanns det, i detalj, av en bildad jurist, och med kärlek och tro och hopp och allt där sammanskrivet. Johan skrev hem efter läsningen: att Sverige ägde ett sådant snille som Nils Nilson hade han aldrig vetat. Han kände nämligen icke då att författaren endast var helt enkelt socialist eller Saint-Simonist och att hans bok var i det närmaste en framställning av Fouriers och Saint-Simons system. Där fanns Europas Förenade Stater och där var också Familistären; där var den fria kärleken och barnhuset, kooperation och gemensam uppfostran. Där var Platos idealstat omredigerad efter framtidens fordringar.

Sedan första förtjusningen lagt sig, stöttes Johans individualistiska känslor av kaseraeringssystemet, och han tänkte på

Date: 2015-12-18; view: 749