Det offentliga ordet. 2 page

I ett anfall av raseri besluter han att hämnas och låta henne känna hur det kändes att vara förskjuten. Till den ändan diktar han ett brev, vari han förklarar att han ledsnat och redan fästat sig vid annan. Verkan var ofelbar. Hon kommer upp på tidningsbyrån, tränger sig in i rummet, blek som ett lik, vanställd av svartsjuka, och sjuk. Han fattas av

medlidande och följer henne ut. De taga ångbåten till Djurgården. Hon gråter och förklarar att hon älskar honom. Hon ber om nåden att få träffa honom; hon skall vara trogen och vara hans slavinna. Hon kysser hans händer och kryper efter honom. Resultatet blev ny försoning. Meri när han sedan inträdde i biblioteket som tjänsteman, såg han en ny förändring. Hos henne vaknade nu fruktan att förlora honom, då han lovade att stiga, och hennes underklassinstinkt manar henne att hålla honom nere. Men nu söker han kasta sig i land genom att uppleta ett tillfälle till att råka ut för en stor och ren böjelse. Därmed menade han en flicka av sitt stånd, av sin bildning, med vilken han skulle kunna förlova sig och framdeles gifta sig. Oaktat all skepsis satt ännu madonnadyrkan kvar, och han såg i en dylik förbindelse sin räddning. Icke som om han trodde sig kunna finna en kvinna, som förstod hans tankar, det fanns ju knappt en man som kunde det, men det skulle i alla fall vara en kvinna, som, som — vad? Som hade gått i pension, var oskyldig, var oåtkomlig, vem vet vad allt? I kärlek är mannen aristokrat, dock icke så mycket som kvinnan. Han kan gifta sig med vem som helst, men endast älska en av samma klass eller av högre. Vad bevisar det, om ej att klassfördomen ätit sig så in, att den ingått omedvetet i hans urval, när han vill fortsätta släktet. I stället för att söka en stark moder, söker han en på samhällsskalan högre stående. Därför födas icke högre utvecklade mänskor, utan bättre anpassade samhällsmedlemmar, varigenom blir följden att samhället vinner i styrka, men släktet förlorar. Han kunde icke bli kär i en kvinna med grova former,

fula naglar eller stora fötter. Han ville se upp till den kvinna han skulle älska. Vad ville upp säga? Över honom i intelligens kunde ingen kvinna stå? Alltså ville han se upp till skönhet, börd, ställning, förmögenhet, det oåtkomliga? Således socialt upp. Men det ingick även i hans begrepp om en kvinna värd att älskas: kvinnlighet, moderlighet, just de saker, som mannen såg upp till, emedan han saknade dem och aldrig kunde nå dem, komplementet, det varigenom kvinnan var överlägsen mannen. Könsdifferentieringen, som i våra dagar håller på att av asexuerade individer utplånas, antyder degeneration. Släktet skall sjunka, om olikheterna förintas, och varje försök till likställighet genom att göra kvinnan lika med mannen, skall blott avlägsna könen från varandra ändå mer, och kvinnan skall bli då först underlägsen mannen. Det borde åtminstone evolutionister förstå, men de ha först fastnat i villfarelsen.

Emellertid, när Johans älskarinna ånyo sökte få övertaget genom att vara honom otrogen, beslöt han kasta sig över i en stor passion, och till den ändan efter en lång skilsmässa söka upp sina systrar, som nu voro stora damer och hade umgänge med vuxna flickor.

Det var en lördagseftermiddag i augusti, då han stod och klädde sig för att resa ut till Drottningholm, där hans familj bodde. Det knackar på dörren, och han öppnar för älskarinnan, som i sällskap med en manlig vän inträder.

— Vart ska du ta vägen? frågar hon.

— Jag skall resa ut till mina systrar på Drottningholm!

Vid ordet systrar lystrade hon och blixtrade med ögonen.

— Du har aldrig besökt dem förut, sade hon.

— Nej, men nu skall jag göra det!

— Var bo de någonstans?

— På Drottningholm!

— Det är mycket sommargäster där?

— Mycket!

— Och unga flickor också?

— Ja visst!

Han såg i spegeln att hennes ansikte uttryckte smärta, ohygglig, vild, som ett sårat djurs.

— Kan du inte stanna i stan med oss? frågade hon bedjande.

— Nej, det kan jag inte. Förlåt, men nu måste jag gå till ångbåten!

Hon bad och tiggde, och vännen gjorde den ädelmodige och hjälpte under. Johan kände medlidande med henne. Det var underklassens förtvivlan över att det fanns ett område, som var oåtkomligt. I den punkten led han med henne, och han glömde ett ögonblick huru han slavat åt henne och hur hon trampat på honom. Men han höll sig tappert och gick. De följde gatan framåt och badö att han skulle bli kvar.

Slutligen, vid Norrbro, försökte hon att hota.

— Nu gå vi till Djurgården, sade hon.

— Gå ni, sa Johan, adjö med er och mycket nöje!

De skildes. När han kom fram till Drottningholm och träffade systrarne, kände han sig som befriad. Parken, slottet, sjöarne, lundarne, hade han *ej sett sedan han var barn, och som vanligt verkade

detta yttre medium så att gamla tankar, föreställningar och känslor slogo upp. Klockstapeln stod där än, och nu ringde den helgsmål, såsom när han kom hit ut första gången på sommarnöje från Klara kyrkogård. Där uppe på Kvarnbacken stod det vita huset; men mor fanns ej mer. Allt var lika vackert, rent, luftigt, men han kände sig som kommen ur smuts. Vad betyder ordet smuts? Könskärleken utom samhällslagarne har blivit smutsig, fattigdomen har blivit stämplad smutsig, frihet från vidskepelse och fördomar har antagit utseende av smuts. Vad hade han eljes varit i för smuts? Det var ett stort återfall i barndom och fördomar! Hade modren varit ren, hade pagodens klocka, kallande till avguderi och fetischism, varit helig, hade hans själviska, småsinta, kättjefulla barndomstankar varit rena?. Visst inte! Men det föreföll så nu.

Och när han såg sina systrar, av vilka den äldsta liknade modren, kände han en så ren känsla för dessa unga kvinnor, att han trodde att alla känslor för andra kvinnor voro orena.

Han talade med dem om deras bekantskaper och fick reda på att en flicka, som han i ungdomen svärmat för, ännu skulle ha något tycke för honom. Verkligen! Och nu steg hennes bild opp, ung, vacker och framför allt ren. Han kände sig som en syndare, en usling, och han ville tillbedja henne, som han ej sett på så långa år.

— Var fanns hon?

— I Stockholm, och hon besökte Musikaliska akademiens föreläsningar varje tisdag.

Då skulle han gå dit.

— Ja, gör det, så träffas vi!

Johan återvände till staden lugn, stark och full av ljusa tankar. Det var som om allt ont vikit ifrån honom. Måtte hon nu komma, den onda ängeln, så skulle han slå henne tillbaka. Han hyrde ett piano, började spela och sjunga, och köpte sig törnrosor att ha till fönsterträdgård. Och därpå tog han fram »Avfällingen» att omarbetas. Han hade icke sett den gamla älskarinnan på flera dagar efter skilsmässan, då han en måndagsafton gick igenom Berzelii park. Han möter ett sällskap damer och herrar, som voro rusiga och stojade. Vid en lång artilleriofficers arm hänger hon, hans älskarinna. När hon får se Johan vänder hon sig ut åt honom och slår upp ett gapskratt. Han kände det obehagligt, men går tämligen lugn sin väg framåt. Följande eftermiddag, när han stod och klädde sig för att gå till Musikaliska akademien, knackade det igen ett litet dubbelknack (två dubbla som det kallades); Johan öppnade på glänt och svarade två gröna nålsögon: tar inte emot! Därpå riglade han. Nu började ett besynnerligt, komplicerat buller i tamburen. Först knackade det mera. Därpå blev det tyst. Så smällde det i farstudörren som om någon gått för alltid. Så öppnades den igen, och nu bultades på inre dörren, ursinnigt. Mamsellerna mitt emot kommo ut; ord växlades, och så blev det tyst.

— Hon ville se hur jag såg ut efter gårdagens möte! tänkte Johan.

Därpå klädde han sig och gick ut. Men när han kom ett stycke fram på gatan upphanns han av två korta, trippande steg.

— När får jag träffa dig? frågade hon, till hälften triumferande, till hälften bedjande.

— Aldrig! svarade han och vände ryggen.

Hon följde efter, Arsenalsgatan framåt; först bedjande med slocknad röst; slutligen kastande skällsord som en gatdam. Det var slut nu emellertid, och andfådd, upprörd kom han in i Akademiens sal, där han träffade systrarna och fick se den han redan tillbad.

Därmed var den kärlekshistorien avslutad. Den hade haft många episoder, av vilka några mindre hedrande för älskaren. Nu var det emellertid brutet, och han var glad vara ifrån en i alla avseenden skamlig förbindelse, där han spelat även tjuvens roll, eftersom han tog av en annans frukt, om ock han icke varit förföraren. På kvinnan var ingen skada, ty hon hade ursprungligen valt kärleken som bana, trivts bra med den, och var en njutningslysten »mangeuse d'hommes». Egendomligt, men som det synes icke ovanligt, var att han aldrig var svartsjuk på mannen, men däremot trogen sin älskarinna hela tiden. Vad är då svartsjuka? Ernest Feydeau har i den bekanta romanen »Fanny» skildrat en älskare, som var svartsjuk på mannen, men han blev sittande på en balkong som en löjlig person.

Om han nu haft anlag för att vara kvinnohatare skulle han naturligtvis icke sett åt en kvinna mer och fördömt hela släktet, men han var kvinnodyrkare, och därför sökte han genast upp en annan.

Frukten av hans musik-akademiska föreläsningar blev en brinnande låga. Han såg henne och älskade. Gjorde han verkligen det? Eller diktade han? Efter en tids förlopp, sedan han sett henne flera gånger, avsände han följande brev, som bad om öppnande av bekantskap. Det är tillgjort på sina ställen, före-

faller uppriktigt på andra och för övrigt karaktäristiskt för efterromantikens djävulsdyrkande förtvivlan, som i kvinnan såg rädderskan, ängeln. Det finns en hel grupp, för att nu icke påstå att alla gjort det, av älskare, som söka vinna en kvinnas hjärta med att presentera sig som besatta av den onde för att av henne tigga om förlossning. Att det skulle vara otillfredsställd drift, som tiggde om bönhörelse, är mycket osannolikt, och fordrar undersökning. Ett yngre släkte, som släppt tron på Gud, har bibehållit kvinnokulten. Är det modren, ursprunget (= Gud) de dyrka, eller äro de idealister i den punkten? Svårigheten för överklassens unga män att finna en älskarinna av samma klass har alltid varit stor, och därför har missaktningen för skökan och överskattningen av familjeflickan stigit i samma proportion. Han söker en jämbördig kvinna för att få komplettera sig, men då stiger det ekonomiska problemet fram och visar sig som sfinxens gåta: svara eller dö! Kulturmänniska, medveten, genomskådande allt, sökte nu han i henne den omedvetna, med vilken han åter kunde leva om den »gyllene» barndomstiden i ny upplaga. Det brustna bandet mellan honom och modren ville han återknyta, ty mannen kan ej leva utan kvinnan, men kvinna mycket väl utan man. Han ville få ny påfyllning av naturkraft från henne och giva henne sina tankar igen — om hon ville ha dem. Han ville löda hennes känsloliv vid sitt tankeliv och därmed bilda en fullständig typ för mänska. Eller kanske han bara trodde så? Alltnog, han skrev sitt brev^ försiktigt nog avfattat i form av brev till ep vän, för att i händelse av återsändande icke ha utsatt sig för ett avslag på frieri.

»Utdrag ur ett brev till vännen X.

Tisdagen den 20 april 1875.

Det var första vårdagen i dag. Jag gick utom staden, där det är tyst, ensamt och fult, där icke ett träd skymmer utsikten för ögat, som söker himmelen = intet, där icke en buske påminner om en orm, en blomma om en tagg, där icke fåglarne sjunga nidvisor om skaparens elakhet och väcka den förlamande tanken på ett högre väsen, och där en förtvivlad kan känna den förhärjade naturens hjärta klappa mot sitt eget. Allt var förstört, ty solen sken och det var vår. Du unnade mig icke vinterns glädje! Varför fick jag icke ha mörkret kvar, mörkret för mina tankar, isen för mitt hjärta; vad ha fåglarne här att göra? Jag skulle vilja sätta dem i en stor bur allihop och ge dem saffransbröd, så att de dogo; om jag vore Guds son skulle jag bedja min far göra mig en kupa, så stor, att hon rymde alla dessa humlor och bin, som bråka däruppe i sälgen, och sedan röka ihjäl dem med dålig tobak; man ger en dukat åt den, som skjuter första lärkan — hundra för den första och dubbelt för de följande — de olycksaliga fjärilarne sen, som ska dras med livet en hel dag — om jag hade fått vara med och uppfinna dem skulle jag ha låtit dem födas med insektspulver på vingarne i stället för med det där beprisade stoftet — varför ger man icke statsanslag till insektsnålar — varför låter inte intendentsämbetet skyffla ängar och skogar från ogräs — varför är det icke straff på att sälja blåsippor som på att tigga — varför behöver himlen vara så avskyvärt blå, då det finnes så mycket smuts på jorden — Nog!

Det blev middag!

Skall jag aldrig upphöra att jäktas som ett vilt djur, skall jag aldrig få frid i min oroliga själ, när skall elakheten och motgångarne tröttna! Du vet mitt förflutna! Jag har icke haft någon barndom; vad vet jag om ungdomens glädje? Det finnes icke ett minne, som jag i mörka stunder kan vila vid, och ändå äger jag för mycken livskraft för att kunna komma till det beslutet att upphöra att existera! Jag blev trött och skulle försöka att sova. Det var strax på eftermiddagen. Oroliga drömmar plågade mig — — jag störtade upp — jag måste ut — det var en förfärlig känsla av ensamhet — jag var mörkrädd, fastän solen stod högt på himmelen. — Vart skall jag taga vägen? — jag måste ut i vimlet bland människor, lika gott vilka. Då erinrade jag mig att jag ägde en biljett till föreläsningarne på Musikaliska akademien, dit jag lovat följa min syster, men där jag ännu aldrig varit. Det plågade mig att se två lyckliga människor! Jag skyndar dit! Icke väl kommen inom dörren känner jag denna förfärliga ängslan, som griper mig, då jag kommer ibland mycket folk — jag ämnar vända om, då jag ser någon som hälsar på mig. Det var ett ungt fruntimmer. Jag besvarar hälsningen tafatt som vanligt, men glömmer icke se efter om hon också skall bestå mig det där hånlöjet, som jag är så van vid — ty alla fruntimmer tro att jag är tokig och skratta därför åt mig! Nej, min Gud! jag mötte endast tvenne vänliga blickar, som sågo så milt, att det skar mig i själen! Jag kände igen henne och jag blygdes! Det är tio år sedan jag talade vid henne, eller är det åtta? — Erinrar du dig att jag någon gång, då jag letat i gamla

minnen, talat om den lilla flickan i ***, som jag såg växa upp därute bland tallarne sommar efter sommar, och sen hon vuxit upp jag aldrig såg henne mer! Det finnes då ett minne jag kan dröja vid! Huru tunga hade icke dessa vackra sommardagar varit, då jag stängdes in med de förfärliga pojkarne, om icke jag haft det där lilla barnet att lära tålamod av. Hon hade en liten syster, som hon skulle vara mor åt — de stackars barnen hade icke någon mor. — Aldrig blev hon trött eller ond på henne, alltid var hon den, som skulle stifta fred mellan de andra. Sista sommaren, då var hon icke barnet längre, och vad hon var vacker! Jag kan icke minnas att jag talade vid henne, fastän jag gick dagligen i huset — jag tordes icke, och hon svarade så kort — jag var blyg och jag måtte ha skrämt henne. Huru ofta fick jag icke bannor av den älsklige gubben, då jag icke hade ögonen med mig i brädspelet! Det var hennes fel, men det visste ingen! Och så gick jag ut i världen och så glömde jag alltihop och så kom det en annan och så en annan, som gjorde mig så illa — men det var rätt åt mig!...

Jag gick in i salen — jag var icke rädd alls för det myckna folket. Jag var icke ensam mer; jag kände mig väl till mods: man sjöng, jag hörde icke vad; det blev mig så vekt och varmt om hjärtat, och jag blygdes icke över min svaghet! Salen låg i ett halvmörker, men genom dunklet såg jag en ljusning, det var hennes bleka ansikte med de rena, milda dragen — hon var klädd i svart; bar hon sorg eller bär hon på en sorg? Det ligger ett sådant vemod omkring hennes mun; på bröstet bar hon ett stålkors; nu vände hon bort sitt ansikte, men korset strålar

och gnistrar av lampornas ljus; varför skall det vara ett kors och icke en stjärna? Vilken musik går icke genom rummet — jag törs icke se på sångerskan — hon är troligen avskyvärd; jag törs icke höra på orden, de äro säkert enfaldiga — en förskräcklig människa lutar sig fram och skymmer allt för mig och det blir mörkt igen, så nattligt mörkt; men åter blixtrar det till, mörkret försvinner, och jag möter hennes blickar!...

Jag gick hem skakad, lycklig, förtvivlad! Det sjöng i luften, det jublade i hjärtat, alla onda tankar veko, jag kände mig så dålig och ville bli god igen. Jag kastade mig på min soffa och grät — för första gången på sex långa, förfärliga år. Välsignade vår!!

Söndagen den 25 april.

Vilka dagar jag upplevat! Jag lever igen! I morgse tog jag ut ett innanfönster och lät vårluften strömma in! Isen var borta från viken därnere, och solen sken så härligt! Alla klockorna sjunga jublande över takåsarna upp till mitt vindsfönster — vinden viskar något bakom gardinen — takflöjeln, som tröttat mig med sina klagovisor hela vintern, gnisslar så muntert på sina hakar — fartygen flagga nere vid hamnen, allt är ju glädje och solljus och vår, och åter hör jag den underbara musiken, som jublande sjunger i mitt hjärta, mitt i förtid gamla, förtorkade hjärta!!!

Och jag gick ut — icke där det är så avskräckande ödsligt och fult, nej, därborta i lunderna, där blommorna vänta på att få fira pingst — och jag letade fram en blåsippa under de torra löven och jag

kysste den och jag välsignade den och viskade hennes namn!!!

Och det satt en lövsångare i hasselbusken, och han frågade icke, om jag icke skämdes! O, du älskliga lilla fula fågel, du, som sjunger så vackert och som jag varit så elak mot, hör på mig, skall jag lära dig en sång, som skall röra stenar; men skynda dig, ty sommaren är kort! Sätt dig där på kvisten; nu

kommer vinden och jag viskar!!! — — Men du får icke tala om den nu! I höst, när du reser från oss, o, då skall du få sjunga den över hav och land; kanske blir det då en sorgesång över en jordad kärlek, kanske, kanske!...

Tisdagen den 27 april.

Jag har sett henne åter! Varför är det icke tisdag var dag?

Tisdagen den 4 maj.

Man har gissat ut mig! Man finner mig så förändrad; man har sett mig gå på —gatan, där jag ingenting har att göra, säger man, men där jag upptäckt en vän, som bor i femton. Man har sett mig i en blomsterhandel, där jag köpt en azalea, en törnros, en pensée, en för-gät-mig-ej och en reseda. Grannarne få icke sova, ty kungl. sektern har skaffat sig piano och sjunger.

O, jag avskyr dessa föreläsningar, där man inför en hop snälla, men odrägliga människor skall exponera det, som man håller aldra heligast!

Hur skall jag då få se henne, tala vid henne! Sist — varför hjälpte jag henne ej med kappan — ack, jag är så rädd att göra mig löjlig. Jag tog mig ärende

till —gatan — hon hade sällskap, jag gick om henne i Kungsbacken, jag kände mig så blyg som en ung flicka icke skulle ha gjort det!

Nu kommer det förskräckliga! Jag har fått veta, att hon är en ung dam på modet, fjäsad av alla unga herrar; att hon redan avvisat åtskilliga anbud, att hon är kall! Men, min Gud, skall jag då våga tro mig mera än de andra? Ack, om hon endast kände mig, om hon endast visste vad hon redan är och varit för mig, hon skulle icke vilja låta en människa gå förlorad — ja, jag känner, att om detta brister, då sjunker jag ned igen!

Jag har varit så lycklig nu en tid — det bådar olycka!

Söndagen den 9 maj.

Kan det vara sant? Om det så vore, har det dock något att betyda? Jag var i dag hemma hos systrarne. Jag fick ett brev, eller jag tog ett brev, daterat den 6 juni 1873, från Jenny S. till min syster. Jag vågar icke tala om vad det innehöll, men erinras om en vers av Heine. Tänk om den gudlöse skulle ha menat något den gången han skrev så här:

Sie liebten sich beide, doch keiner

Wollt' es dem andern gestehn;

Sie sahen sich an so feindlich

Und wollten vor Liebe vergehn.

Utanskriften hade hon skrivit: ** ***.

Jag kommer att ligga ovanligt länge vaken i natt och läsa ...

Ve mig om hon visste att jag läst detta brevet.

En kvinna fordrar alltid, att en man skall tro sig vara avskydd av den han älskar!

Tisdagen den 11 maj.

Hon var icke där! Om jag visste varför! Syster säger, att det bara blir en föreläsning till. Tänk!

Detta har bragt mig på allvarliga tankar. Något måste göras! Vad? Skall jag söka hennes bror, min gamle lärjunge, säga honom vad jag har på hjärtat — å! han skulle aldrig kunna framställa det som jag vill! Hon umgås hos min kusin! Dit går jag icke på några villkor! Hon har förmyndare! Där kommer den svåra punkten! Icke har hennes förmyndare några rättigheter över hennes hjärta, och jag kan ju icke fria, då hon icke känner mig. Jag vill göra hennes bekantskap, det beror på henne att neka mig! Förhatliga samhällslagar förbjuda mig att söka henne, att spionera ut hennes vägar, och jag hatar allt vad krokigt är. Skall jag då lägga armarne i kors och låta allt gå? Nej, jag bryter samhällslagarne, det är icke värre än att de kunna lagas! Hon måste veta att jag älskar henne, icke som en yngling, utan som en man, det vill säga för livet! Men huru? Död och förtvivlan!

Tisdagen den 18 maj.

För sista gången kanske! O, det är som om man ryckt hjärtat ur bröstet på mig! Hon satt och visade sina väninnor ett brev i dag. Var det ett sådant där... Hon ser icke grym ut; det är endast dåliga naturer, som kunna leka med heliga ting!

Har hon anat mig? Icke en blick i avskedets stund, som kunde ge mig ett hopp att leva på! Älskar hon någon annan?!

Jag har fattat mitt beslut. Att skriva till ett

ungt fruntimmer har man icke rättighet till. Nåväl, jag skriver till en annan, den okände vännen, som jag förgäves sökt, men aldrig funnit, och hon får läsa det! Skickar hon icke tillbaka detta brev innan lördag kväll den 29 dennes, då har jag rättighet att söka henne var det än i världen må bli, då har hon förklarat, att hon icke avskyr mig, att hon icke älskar någon annan, att hon tillåter mig göra hennes bekantskap — och icke mer. I annat fall, då — Gud hjälpe mig!

Den 24 maj.

Du har nu läst mitt brev, min vän okände, och så svarar du mig endast med den prosaiska frågan, om jag kan gifta mig, ty du vet att man icke går länge förlovad vid mina år. Ja, svarar jag! Hela min forna arbetskraft har vaknat ånyo, och med den och det glada modet försvinna motgångarne. Jag är extra ordinarie amanuens i Kungliga biblioteket, jag är pensionslärare, litteratör och tänker bli författare. Du minnes huru jag för tre år sedan skrev ihop den femaktspjäsen »En avfälling», som skulle bli mitt gesällstycke ; du vet huru Kungl. teaterns småaktiga anmärkningar förargade mig och huru jag i vredesmod kastade undan arbetet, oaktat jag visste att på mig berodde att få det uppfört, såvida jag ville företaga de nödiga ändringarne. Nu har jag med nya krafter tagit upp arbetet, och huru annorlunda ser jag icke nu sakerna! Det som fattades, den där innerligheten, den där kärleken, som ni kallade det och som jag aldrig kunde förstå, den — ja, nu vet jag vad den är — och nu måste jag göra om stycket —

på vers. I övermorgon skall jag läsa den för *** han bör förstå den, ty han har lidit mycket. Du ser att mina framtidsillusioner äga verklighetens stöd! Och så frågar du mig, huru jag vet att jag älskar. Vad menar man med tro i religionen? Icke ett fasthållande av vissa läror, utan en sådan människans omdaning till ett bättre, att hon icke mera är den hon var! Sådan är min kärlek! Tror du att ett vackert ansikte kunnat verka denna pånyttfödelse hos mig? Tror du att ett par blåa ögon bringa klarhet i tvivlarens sinne, tuktar ett hårt lynne, smälter åratals hat, kommer hånet att förstummas, bjuder hädelserna tiga, återuppväcker tron på mänskligheten, väcker nya krafter till verksamhet och ger en osalig ande frid? Nej! Ett svärd har gått igenom min själ, det är Gud som sänt henne att rädda ett liv, det är min innerliga tro, och på den har jag vågat vad jag vågat!

Date: 2015-12-18; view: 570