Det offentliga ordet. 1 page

(1873—74.)

Så var han återigen inmönstrad i samhället och kände sysslans lugn och klockslagens tvång. Huru skönt var det icke att kunna gå till byrån klockan nio, sätta sig vid sitt bord, tända sin pipa och öppna dansk-norska posten och i sakta mak läsa tidningarna. Arbetet erbjöd sig självt, lade för åt honom, skar upp och stoppade sig i mun. Och så är han icke ensam mer; han har tre kamrater i rummet. En sitter och vittjar Stockholms- och landsortstidningarne; en annan läser utländska posten, den tredje går omkring i staden och hör vad som händer. Det är som att sitta ini ett kolossalt tornur och höra vartenda knäpp tidens ur ger, men det har också den vådan, att man icke ser visarne inifrån.

Tidningsbyrån tjusade honom såsom ett observatorium, från vilket man skådade ut över världen och såg världshistorien växa upp, och hans ringaktning för det gamla högmodiga universitetet, en medeltidskvarleva, en katedral i ett kristallpalats, tilltog genom jämförelsen. På skrivbordet hade han alla dessa nyttiga, men av halvbildningen med låtsat förakt ansedda uppslagsböckerna, ur vilka han kunde hämta

svar på alla frågor. Han lärde akta konversationslexikonet, denna ersättning av det så opålitliga och så överlastade minnet, och han ville sätta det i stället för skolan. Här kunde aldrig uppstå en tvist om ett sakförhållande, ty man slog upp bara och hade full visshet, under det man eljes kunde bygga en ändlös tvist på ett bortglömt och obevisat faktum. I Bibliotekstjänsten senare fick han till sin förvåning se huru de lärdaste män genast »gingo till Brockhaus», under det obildade sökte i timmar efter ett enkelt faktum.

Det var ett skönt arbete, som aldrig blev enformigt. Det låg i dess egen natur att alltid vara nytt. Varje morgon och varje afton tillförde posten nya underrättelser, och telegrafen förkunnade varannan timme vad nytt som hänt i världen. Men denna position såsom överskådare av det pågående världsförloppet narrade honom helt naturligt att anlägga den stora synpunkten, varigenom saker av vikt för det lilla dagliga livet blevo behandlade som bagateller, och även världshändelserna antogo utseendet av obetydligheter; historiska fakta blevo notiser; personer, som ingrepo i utvecklingen, syntes uppifrån i förkortning och kunde därför också lätt bli löjliga.

Samtidigt med hans inträdande i tidningsvärlden råkade bekantskapen med den nyamerikanska litteraturen att ge hans skepsis ett oväntat handtag. Amerikanska humorister började nu översättas och måtte ha slagit an några väl spända strängar hos samtidens mänskor. Allmänheten tog deras skämt som skämt, men Johan tog dem på allvar, ty det var allvar. Där var allting behandlat och skärskådat från nutidsståndpunkt, och följaktligen blev allt bosch! Amerikanarens realsinne hade i kampen för tillvaron genom-

skådat livets sanna betydelse; rensad från alla hallucinationer, alla ideal och all romantik, insåg han livets relativa och himlens absoluta intighet, och nu log han ett brett löje över hela den gamla kulturen. Varken rang, storhet, talang eller rikedom avnarrade honom någon beundran; intet förflutet, gammalt ingav honom aktning. Napoleon och Washington, Michel Angelo och Beecher Stowe behandlades som krogkamrater; revolution och reaktion, reformation och renässans voro bara rörelser, likgiltigt om fram eller tillbaka; den förtryckta kvinnan och den förtryckta negern avlockade icke några tårar; tidningspressen, ur vilken dessa författare utgått, behandlades med samma förakt som varje annan affär: dogmer och konstteorier, grundlagar och lynchlagar, allt togs över en kam; aktningen för personlig tillvaro fanns där ej; tron på domstolsrättvisa och kärleken för allmänt väl var bortblåst och ersattes av fickrevolvern. Det var förebudet till den tankens anarki, som sedan skulle slå ut, det var bokslutet med den gamla världsåskådningen, nerrivningsarbetets begynnelse.

När nu Johan skulle tillämpa denna åskådningsmetod på den dagliga tidningens redigering, kom han i motsägelse mot dess uppgift.

Den svenska tidningspressen var ännu i början av 70-talet, på några undantag när, naiv, hederlig och visste ingen annan inkomstkälla än prenumeranter, det vill säga meningsvänner, vilkas intressen befordrades genom texten, och annonserna. Revolverpressen med reklamen, det köpta falska intyget, och reptilpressen med den köpta smädelsen voro ännu icke införda från Amerika och Preussen. Man berömde icke för betalning, och man smädade icke för befor-

dran eller titlar. Men nian hade naturligtvis mera undseende med en vän och tog mindre hänsyn till en fiende. Man kunde hjälpa en nödställd eller en kamrat med ett oskadligt omnämnande, men man förstod icke ta betalt. En nyttig uppfinning, en god vara lovordades gratis, emedan den gagnade många, och man såg icke så noga på om även den enskilde skulle vinna väl mycket därpå.

När nu Johan skulle yttra sig om personer, saker, frågor, glömde han att den lilla synpunkten skulle tillämpas, och tänkte ej på huru ett tryckt ord, illa övervägt, kunde skada en samhällsmänniska i hennes dyrbaraste intressen, de sociala och ekonomiska. När han sålunda började skriva om teatern, som även var hans departement, tog han saken i stort, sade rent ut sin mening, sådan den uppstått hos honom genom uppfostran, studier, temperament. Men han betänkte ej, att det gällde individens välfärd, att en skådespelares existens kunde bero på ett hårt omdöme.

När man förebrådde honom detta, erkände han det rätta i anmärkningen, men å andra sidan förfäktade han sin rätt och sin plikt att säga sin mening, efter man ville han skulle säga den. När man berömde någon, då fick man klander från andra håll, vad skulle han ha för rättesnöre då, om ej sin mening? Det vore ju lika illa för de verkliga förtjänsterna, om de odugliga prisades? Ville artisterna hellre att man ej talade om dem? Nej, visst inte, då beklagade de sig över ihjältigning! Det återstod bara att gå på sin egen väg, oaktat han fann det högst obehagligt att vara bödel och själv få kritik på sina kritiker, oftast mycket hårdare och ohövligare än hans egna.

Värre blev det när han skulle referera riksdagen. Det redan korrumperade lantmannapartiet, som året förut (1873) lyssnat till kompromissen, ingav honom icke mera någon vidare aktning. När han från läktaren satt och såg ner på dessa hundratal personer, som skulle representera landet, fann han det proportionsvis riktigt, att bönderna i ett åkerbrukande land utgjorde majoriteten härinne likasom därutanför, och att stadsborna voro mindretalet; men på samma gång kände han sig främmande för detta flertals intressen, emedan de genom den så firade utvecklingens gång råkat stå emot de så kallade kulturintressena. När motioner om stängsel och gästgiverier korsade motioner om ämsbetsmäns pensioner och anslag till teatrar, insåg han att här var endast fråga om mer eller mindre enskilda intressen, och så behandlade han hela riksdagen »en canaille».

Där förekom ej en enda fråga om utvidgning av politisk och religiös frihet, icke ett förslag till reformering av undervisning, icke en röst för sociala förbättringar. Lokalaffärer, dynasti-intressen, äregirighet, slagsmål om styckningen av statens goda kaka, det var hela politiken.

Dock, en fråga lyckades få honom att för ett ögonblick se en skymt av revolution: det var böndernas anlopp mot ämbetsmannaväldet, formulerat i greve Posses anförande mot det begärda dyrtidstillägget till ämbetsmännen. Ett ögonblick var han frestad taga greven för en folktribun, som stormade med massorna emot konungadöme och byråkrati, men när saken slutades med jämkning och ämbetsmännen fingo sin löneförhöjning, ehuru avkortad, trodde han icke mer på folktribunen, och hela politiken i svenska

riksdagen tyckte han vara alldeles likgiltig för framtidsarbetet. Emellertid ådrog hans vanvördiga sätt att referera förhandlingarne honom anmärkningar, och när han kom hem till byrån utan att ha redogjort för dagens plenum, förklarande att intet av vikt förefallit, blev han remplacerad, såsom icke havande sinne för politiken. Men när han nu sändes ut att referera bolagsstämmor, sammankomster i föreningar, utställningar, fester, vad som helst, och han icke kunde ställa in sina synglas i den rätta vinkeln, råkade läsarne få de underligaste begrepp om dagens små angelägenheter och stöttes oupphörligt för huvudet.

En dag skulle han yttra sig om konst, och med huvudet fullt av Tocqueville och konstens demokratisering framkastar han helt oförsiktigt, att ett färgtryck efter ett av Correggios mästerverk var mera värt trettio kronor, än en akademielevs original var värt åtta hundra. Följden blev, att han blev avritad i ett demokratiskt skämtblad, som var aristokratiskt och teologiskt i konstfrågor, såsom en åsna, den där sparkade på konsten, representerad av en elev vid Akademien för de Fria Konsterna.

En annan gång anmälde han en kristlig tidskrift på så sätt, att han förklarade det utgivaren ådrog sig ett dyrt ansvar genom att sprida dessa »villfarelser». Utgivaren kom upp till redaktören och begärde förklaring. Redaktören kunde icke ge annan upplysning än den, att recensenten säkerligen ansåg de kristliga lärorna som villfarelser. Och det var säkert, att han gjorde det. Och varför skulle han icke få säga sin mening, när alla andra fingo säga sin?

Följden av dessa upprepade klagomål blev den, att Johan uppmanades antaga ett lämpligare åskåd-

ningssätt, men detta var honom icke möjligt. Efter som han ansåg alltsammans vara betydelselöst, kunde han ej ta någonting allvarsamt eller högt, såvida han icke såg en rörelse framåt, ett steg till något bättre, men då sparade han icke beröm för den goda sakens skull. Sålunda fick han en god anledning att ge kungliga teaterns i slentrian domnande traditioner en väckelse, när en främmande skådespelerska gav gästspel, men den gången flög klokheten bort med förtjusningen över att se något genialt, och han stängde därmed för långa år teatern för sina pjäser. Under allt detta kände han ett ansvar, ett obehagligt ansvar i att sitta domare. Han visste att sårade och slagna skreko, och han var till och med hotad med stryk av ett dåligt teatersällskap, som gästade Stockholm. Han hade nämligen skrivit, att de gåvo ut falska varor, då de togo samma pris som Dramatiska teatern och utförde sin sak så miserabelt. Han visste att det offentliga ordets makt var betydlig, men huru skulle det kunna hjälpas? Han signerade sina artiklar, alla visste vem signaturen var, och han var beredd stånda ansvar. Skulle icke allmänheten kunna vänja sig att ej dyrka den tryckta bokstaven? Det var ju bara en enskilds mening, och man kunde ju ej förmena honom att yttra sin mening. Som man sett ha de senare årens överdrifter i missbruket av pressfriheten förtagit missbrukets verkningar, så att tyrannen i det närmaste dödat tyrannen. Dessutom har en nyare utbildad skeptisk filosofi lärt människorna att objektiva eller absolut sanna omdömen ej givas, så att därmed kritiken blivit reducerad till vad den är: en enskilds mer eller mindre välgrundade omdöme.

Allmänhetens envisa vägran att skänka detta despotiska fåmannavälde någon aktning, har också varit ett botemedel mot en uppväxande aristokrati, i vilken det stod den förstkommande djärve sällen fritt att inträda, och därför har pressen, kanske mot sin vilja, tvungits att vara någorlunda demokratisk, då alla dess medlemmar varit mer eller mindre missnöjda med samhället, som nekat dern fullt socialt anseende. Och den har dessutom, just därigenom att den övervägande skötts av ostuderade och rent av obildade, utgjort en hälsosam motvikt mot uppståendet av en lärdomsaristokrati.

Emellertid visade det sig alltmer omöjligt för Johan att ta betslet i mun och krypa in i selen. Hans ställning i tidningen blev ohållbar, och efter en obetydlig tvist tog han avsked och gick. Gick utan att han visste vart han skulle gå, och så stod han på gatan igen!

Hemkommen på sin kammare, kände han sig som en utkastad, och intogs av full visshet om, att han icke hade något att vänta mer av detta samhälle, i vilket han, genom sin vaknade insikt om dess bakvändhet, omöjligt kunde finna en plats. Och när han nu skådade över sina brustna förhoppningar från den dag han flydde Uppsala, såg han huru framåtskridandet gått baklänges. Reaktionen hade efter Carl XV:s död brutit in. Vid den nye konungens kröning i Trondhjem hade tyske kronprinsen händelsevis befunnit sig på en flottavdelning utanför hamnen och blivit inbjuden. Några veckor senare hade han besökt Stockholm och där hyllats av samma

hurraropare, som för ett par år sedan sjungit Marseljäsen såsom Preussenhatare. Man motsåg sålunda redan ett omslag i den politik, som sedan Oscar I slutit Sverige till de mera liberala västmakterna och hos dem sökte stöd mot de halvasiatiska despotierna i öster och sydost. Och när ett par år senare konungen uppvaktade de båda kejsarne i Berlin och Petersburg, fick man full visshet om att de farliga grannarne blivit Sveriges vänner, vilket gjorde dem farligare än som likgiltiga. När man sedan fick bevittna fältmarskalk Moltkes inspektionsresa i Sverige och svenska kronprinsens förmälning med tyska kejsarens dotterdotter, ansågs offringen fullbordad. Det var en ful kedjeräkning, men skenet låg emot. Anslutningen till Preussen ansågs såsom ren dynastipolitik, sedan Frankrike blivit republik, och de värnepliktsförslag, som sedan regnade över varje riksdag, togos i sammanhang med svenske konungens skål i Berlin, där den förhoppning uttalades, att de svenska och preussiska arméerna än en gång måtte råkas som vapenkamrater.

Inom riket förmärktes nya vindar blåsa upp. Redan vid kröningsfesterna i Uppsala hade den dittills obemärkte småstadslektorn Wirsén lagt studentkåren vid konungaparets fötter och ställt den som kronopark till regenthusets omedelbara förfogande, och snart ser man hela den unga litteraturen på fyra fötter.

Det religiösa frigörelsearbetet hade kvävts i lindan. Docenten Scheele hade hemfört den ryktbara legenden om djävulens utdrivande i form av spik; Beskows kyrka hade 1867 invigts med ett underverk (den bekanta duvan, som flög igenom kyrkan); och justitieministern Adlercreutz hade blivit ord-

förande i Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Samme Beskow hade lånat sitt namn åt ett skolföretag, och i detta institut uppfostrades prinsarne. Skalderna stämde sina positiv till den nya solnedgången; frimureriet blomstrade såsom borgerskapets riddarhus; kungliga teatrarne spelade värnpliktspjäser, och lantmannapartiet kompromissade med reaktionen; affärssvindeln tilltog, och estetiken blomstrade. Hela maskineriet gick back, och tåget rullade utför.

Det var hopplöst att numera tänka på ett arbete framåt! Och lika hopplöst att söka hejda bakatgåendet.

Livet blev Johan olidligt, när han såg alla svika fanorna, och att nu höja ett rop, skulle ha hälsats med ett gapskratt. Men på mellanstunder vaknade hoppet som en glimt, och han började överskåda sitt rika material till den attack han förberedde.

— När jag blir trettio år skall jag skriva en roman! brukade han säga fram på natten efter en genomrumlad kväll.

— Vad ska den handla om? frågade man ironiskt.

— Det få vi se då, det!

Så kom hungersnöden igen, och han tog utan betänkande anställning i bondepartiets halvveckotidning. Utan illusioner, när han började, kände han dock snart sina missräkningar överträffade. Även de hade tröttnat, och från att vara ett oppositionsparti, hade de under årens lopp korrumperats genom beröring med »intelligensen».

Hans vistelse i tidningen räckte endast ett par

månader. Det var den djupaste nödens, sjukdomens och förödmjukelsens tid han genomlevat. Men så ledde ödet eller välvilliga mänskor hans steg in på en ny bana, som för den blivande författaren blev av stor vikt. På hösten samma år beviljades nämligen hans ansökan hos kunglig majestät, att till extra ordinarie amanuens i kungliga biblioteket bliva antagen.

Kunglig sektern.

(1874—75.)

Det fanns en rangrulla i tidningspressen också, och Johan hade sjunkit på den sociala skalan genom att gå från en daglig till en halvveckotidning. I hemmet vågade han icke visa sig, ty där ansågs han faktiskt förfallen, och hans förra kamrater i den dagliga tidningen sågo ner på honom medlidsamt. Alla gamla vänner betraktade honom med misstänksamhet, sedan han icke infriat sina förbindelser varken som gäldenär eller författare. Sjukdom i form av följder efter febern kastade honom var tredje dag ner och gnagde all kraft, allt mod ur honom. Han blev nu verkligt mjältsjuk och folkskygg, så att dagar gingo, då han av skräck för mänskor ej ville gå in på källaren för att äta middag, och andra dagar blev han utan mat av brist på pengar. Det var ett eländigt liv, så eländigt ^om kanske endast den lägsta proletärens. Stundom kiinde han bli liggande hela dagen på sin soffa och tänka tankar i cirkel, hoppandes att döden eller vansinnet skulle befria honom, men så kom hungern mot aftonen och jagade honom upp. Natten stundade, och han kände icke kraft att svälta tolv timmar till. Så sprang han ut, svettades kallt av

strid mot stoltheten, och så sökte han upp någon, som räddade hans liv för den gången.

Röda Rummet var upplöst. Artisterna hade rest utrikes; löjtnanten hade tagit avsked och begivit sig mot okända öden i Paris; tre andra hade farit till Amerika. Några hade gått under. Det nya betraktelsesättet och genomskådningen av livets boschhet hade givit dem avsmak för samhällets trampkvarn och vant dem att betrakta det lilla livet från den stora synpunkten.

Han var nu totalt bankrutt. Trodde intet, hoppades intet, ville intet. Så kom slumpen i form av en annans vilja och tog honom i kragen.

— Du ska söka dig in i biblioteket och komma på din plats! sade han.

— Min plats! Det finns ingen plats för mig! Om nu icke en annan skickat honom och givit honom självkänslan, skulle han aldrig rest sig mer. Han lydde blint, och så var han åter inregistrerad, men nu mitt i tätaste överklassen.

Som biblioteket då sorterade under och likasom var annex till ecklesiastikdepartementet, befann han sig en vacker dag uppryckt ur proletärståndet och bärande laglig titel av kunglig sekreterare och e. o. amanuens i kungliga biblioteket. Det var två gånger kunglig, och han log inom sig, när han hörde förmän och vaktmästare åkalla honom som kunglig. Och när han gick in i kungliga slottet, där ämbetslokalen då var belägen, kände han sig som en tjuv, den där gjorde förberedande undersökningar för ett inbrott. Han förvånade sig över att han blev väl behandlad, oaktat hans tänkesätt voro kända, men han

märkte snart, att så kunniga mänskor ej voro mera konservativa än han, att en stilla skepsis rådde överallt, men att man nödgades leva likafullt, huru tjock än luften var, eftersom »ingen mänska kunde hjälpa det».

När han nu för första gången kom in i bibliotekssalen, stor som Berns salong och alldeles full med böcker, häpnade han. Det var ett hav, i vilket han ville störta sig med huvudet förut och dricka det ur i botten. Han blev ödmjuk inför detta ofantliga mänskoandens arbete, och han trodde, att här skulle livets gåtor lösas allesamman. Var skulle han börja? Han gick först till filosoferna. Dem kände han förut och ingen hade ett ord att tillägga till vad Schopenhauer och Hartmann hade sagt. Han irrade omkring från hylla till hylla, men var en bok äldre än femtio år, hade den redan ingått i de nya böckerna och var överflödig. Här fanns sålunda icke ett ord nytt till lösningen av livets gåta, som var löst, då det nu var upptäckt, att livets ändamål var livets uppehållande, tills döden kom. Alltså återstod bara att uppehålla livet. Till den ändan måste han utbilda sig till en duglig biblioteksman och skaffa sig en specialitet, som han kunde behärska suveränt, och som de andra tjänstemännen icke behärskade. Och på samma gång ville han välja ett alldeles neutralt ämne, som lockade honom att glömma det närvarande, vilket aldrig upphörde plåga honom, emedan en gnista hopp om att det skulle kunna bli bättre alltjämt glimmade under askan av hans utbrunna illusioner. Till den ändan började han se sig omkring på måfå, och som man frikostigt nog givit honom egen nyckel till lokalerna, kunde han

vistas där vilken stund på dagfen som det behagade honom.

Med de nya titlarne följde socialt anseende, och Johan märkte snart huru gamla ansikten fingo nya uttryck, men han var för klok att icke giva de förra vedersakarne deras rätt. Han var ju proletär förut och visade sig oduglig i det samhälle de beundrade och högaktade, varför skulle de då icke visa honom ringaktning? Det var ju alldeles följdriktigt från deras ståndpunkt. Nu var han någonting, och nu nickade man vänligt: välkommen till oss! Han märkte nu också, att det lådde liksom litet makt vid hans person. Satt han till exempel ensam vid utlåningsbordet, och det kom någon forskare, en professor från Uppsala, en högre ämbetsman, och han måste expediera, så kändes det likasom om han stod över supplikanten, som anhöll få en upplysning eller en bok. Knappt någon lånesökande kunde undgå att duperas, först av slottsbyggningen och sedan av böckerna. Alla sågo mer eller mindre ödmjuka ut, när de inträdde i det inre rummet.

Och med socialt anseende följde fina bekantskaper, naturligtvis, och kredit i affärer, och arbetsmarknad. Han levde nu på tidningsskriveri och översättning, och satte sig in i sin roll som en reglerad ämbetsman, så gott han kunde.

Det sökta opiatet hittade han en dag på och fann ett sådant av utmärkt beskaffenhet. I handskriftsamlingen stötte han händelsevis på en kinesisk boksamling. Som det var tryckta böcker skulle de ej stå bland handskrifterna. Han anmälde dem därför till flyttning.

— Flytta dem, svarade förmannen, och katalogisera dem, om det roar.

Ordet föll i god jord, och Johan kastade sig över kinesiska språket. Själva böckernas sällsamma yttre; det gula omslaget, gult som ett sydländskt solsken, och de sköna, stora karaktärerna, som han ej förstod, men vilka uttryckte mänskors tankar, lockade honom. Underlandet långt bort från västern, de vises fädernesland, det färgrika livet, den alltid dräktiga naturen, tog honom, och han dränkte sig, sina förhoppningar, sin förtvivlan i det rogivande, myskdoftande studiet. Efter ett års huvudsprängande studier avlämnade han katalogen, icke utan en viss segerglädje. Han var »sinolog» och hade uteslutande privilegium på kinesiska språket.

Därpå utvecklade han ämnet och sökte referera det till Sverige på mångahanda sätt, sökande i kinesiska litteraturen efter uppgifter om Sverige och svenskar, och i svenska litteraturen om Kina och kineser. Resultatet blev en mémoire, som föredrogs i Franska Institutet, korrespondens med sinologer kring hela jorden, medalj och ledamotskap av lärda sällskap. Sålunda lyckades han så småningom ådraga sig en hälsosam idiotism, som på allvar höll på att släcka all intelligens, och han kom så långt på sin nya stråt, att han fikade efter en rysk orden, som han bara behövde sträcka handen efter, då händelserna avbröto hans långa sömn och kastade honom in på den bana, som var hans. Tiden hade mognat, omständigheterna hade ändrat sig, det började dra ihop till oväder, och några skrällar i fjärran bebådade jordskalvet, som icke kunde underlåta att komma.

Till råga på olyckorna hade han alltifrån inträdet i morgontidningen haft en älskarinna. Han hade träffat henne på en orgie, som kamraterna och deras älskarinnor höllo. Som Johan och hon voro de enda udda, så kastades de ihop. Hon kallades fru, uppgavs vara gift, men barnlös, och hennes man syntes aldrig. Han påstods vara ute med andra flickor. Det fanns sålunda inga vidare hinder mot förbindelsen, och den avslöts utan minsta svårigheter, isynnerhet som motståndet var nästan intet. Det började osentimentalt och utan all idealism. Men beröringspunkterna voro så få i anseende till den stora skillnaden i bildning och tycken. Hon ville roa sig varje dag och uppträdde så ofta i Johans bostad, att hon blev hinderlig för hans arbete. Slutligen ledsnade han, men ville ej bryta. Han skickar därför en kamrat att övertaga sin roll och befria honom. Detta lyckas vid första attacken, och därmed skulle saken varit klar. Men när han fick underrättelsen om att kamraten utfört missionen, vaknar svartsjukan eller vad det kunde vara, och han blev utom sig. Han kände att han vuxit fast vid denna obetydliga kvinna, och han var förtvivlad. Söker henne igen; lagar förbindelsen och inträder i ett nesligt slaveri, efter som hon nu såg att hon var oumbärlig. Han drog på sin kedja, nu tyngre än förut, då den var skamlig.

Date: 2015-12-18; view: 634