Det offentliga ordet. 3 page

Om du skulle behöva min adress om lördag kväll så följer den här.»

Det ligger något barnsligt i hela detta brev, och det låter som en ånger över tvivlet, som en längtan tillbaka till det omedvetna. Om en kamrat från Röda Rummet fått läsa det skulle han sagt: vilken falsk djävul att kunna dikta! Ja, det är frågan: vilket är det sanna och vilket är det falska? Hans själ var som trädets årsringar: den gamla veden låg kvar därinne, men den syntes icke förr än nian rev av den unga, som låg utanpå. Varje människa, som utvecklats till klart seende, skall, fastän hon känner att medvetandet var framsteg, sakna det omedvetna

känslolivet såsom en förlorad njutning, och medvetande är smärta för den, som börjat med hallucinationer. Bibelsagan förlägger ju syndens, dödens och smärtans uppkomst till ätandet av frukten på kunskapens träd. Det är ju Hartmanns filosofi in nuce. Unga människor nu för tiden, som födas med klar insikt om livets relativa intighet, lida icke, ty de ha ingenting att sakna. Johan däremot, en halvblodsromantiker, saknade det saliga okunnighetsrus han uppvuxit i. Därför kunde han länge stänga igen för det medvetna, bli barn igen, leka, rasa, tro och hoppas med mera, och stundom släcktes hans skepsis av sig själv, och han fortfor att tidtals vara barnslig ända långt fram i livet, vilket särskilt blev fallet, då han själv fick barn omkring sig till dagligt umgänge. Som övergångsformation behöll han båda artkaraktärerna av romantiker och naturalist, likasom ormslån, som har ödlans rudimentära fötter kvar innanför skinnet. Denna dubbelnatur var nyckeln till hans personlighet och till hans författeri.

Brevet fick han tillbaka, men händelserna hade störtat sig över honom, så att han icke fick tid att känna slaget. En dag under det frierihistorien pågick fick han en biljett från ett okänt fruntimmer, som bad honom om ett möte, i det hon presenterade sig som resande och trolovad med en av hans ungdomsvänner. Han infann sig och träffade en ung dam av god familj, bildad, väl klädd och med ett något ovanligt sätt, rättfram utan att vara okvinnlig. De blevo strax bekanta, och för att lugna henne berättade Johan om sitt tilltänkta frieri. De betraktade varandra sålunda som icke brandfarliga och blevo förtroliga. Än besökte de teatrar, än råkades de i familjer, och

allting var snällt och uppriktigt. Men under hennes sista vistelse i Stockholm hade Johan fått tillbaka sitt brev från idealet. Detta var han nog man att icke tala om för henne, men som han nu var bankrutt igen kastade han sig över åt den närmaste. Han ville icke locka henne från vännen, men han ville älska henne, högt, rent, på avstånd, hopplöst. Han ville och han måste ha en kvinna att dyrka. Att dyrka, det var nu hans svaghet, sedan gudsbegreppet fördunklats. Själv var han för svag att tro på sig själv, och hans vördnadssinne, som ej gavs någon näring, sedan han förlorat vördnaden för allt, bröt sig ut i denna tillbedjan. Vänner hade han inga mer, och därför måste han till vad pris som helst dyrka, vörda, älska. När avskedets stund nalkades, kunde han icke tiga längre, utan sade henne kallt och lugnt ungefär så:

— Om ni tillhörde ryska tsaren ändå, men nu tillhör ni en vän. Tag honom, min vän, men ni kan ej förbjuda mig att älska Er. Jag begär ingenting annat än att få dyrka Er på avstånd. Behöver jag bedja honom om lov till det? Rör det honom? Jag tänker skriva till Er. Ni behöver icke svara? Han ska få läsa det, om han vill!

Detta tyckte hon var lustigt och originellt och svarade ingenting på det. Och så kom den näst sista dagen. Han mottog på morgonen en biljett av ungefär följande lydelse:

Jag var i går hos en familj på —gatan och läste Er »Avfälling» (Ni blir väl ej ond på mig för det!). Som man där är på det högsta intresserad för teatern och umgås med teaterfolket, blev man livligt nyfiken på författaren, och bad mig presentera Er, om ni

skulle vilja hedra dem med Er bekantskap. Som de tro sig kunna göra något för Er pjäs och dess framkomst, ber jag Er enständigt möta mig att gå dit i dag klockan tre.

Er ***.

P. S. Ni måste komma. Det är enkla och hjärtliga människor, som hålla av Er redan.

D. S.

Därpå svarade Johan: nej! Han var blyg, stolt, och ville icke begagna människor. Att gå dit till okända och tala om annat, när man hade till ärende att få nyttja dem för sina syften, nej, det ville han inte.

Och hon fick gå ensam.

Sista dagen föll in. De gingo den soliga majmiddagen på Drottninggatan och han fick just snubbor för att han ej lytt, då en ung dam plötsligen stannar och hälsar mycket bekant. Därpå presenteras kunglig sektern för friherrinnan ***.

— Varför vill ni inte komma till oss? frågade hon frankt och förebrående.

Han svarade ingenting, ty han kunde icke ljuga något.

— Men nu måste ni lova det äntligen? avslutade hon frågande.

Han lovade, och så skildes de. Hans dam gick över gatan för att handla i en bod, och han väntade utanför.

När han vände sig om och såg ner åt gatan, observerade han ännu den unga kvinnans fina gestalt, och under den blåa slöjan på den lilla japanska hatten lekte ett ystert guldgult hår ner på det vita hals-

ryschet. Han såg efter henne länge, länge, tills hon försvann i folkströmmen.

Nåå? frågade madonnan, som kom ut ur boden och avlämnade några paket till bärning.

— Hur gammal kan hon vara? frågade Johan.

— Tjugotre år.

— Och hon såg ut som sexton.

Är det säkert att ni går dit nu? Lovar ni mig det?

— Jag lovar!

— Ser ni, — jag är en trollpacka; vet ni det, att alla finskor äro det? Och nu testamenterar jag Er till mina vänner på —gatan; ni ska tycka om dem och de ska tycka om Er. Det är synd om den lilla friherrinnan; hon har en omotståndlig lust för teatern, men hon får inte, ser ni...

Vem då för?

Sin ställning, naturligtvis, o, det är så mycket flärd och så mycket fördomar. Adjö med er nu; träffas vi vid ångbåten i kväll?

Naturligtvis!

Om aftonen är han vid landgången och när trossarne rassla och maskinen stampar växlas de sista orden:

— Farväl! Och tack för denna härliga majmånad. Farväl! Lovar ni att gå till...

— Ja, ja, ja, jag lovar, jag lyder ju som Er slav! Jag ska gå dit!

Ångbåten lade ut, näsdukar viftade, och han stod ensam på stranden.

FÖRFATTAREN

EN SJÄLS UTVECKLINGSHISTORIA

(1877—1887)

Förord.

Denna bok är författad 1886; har sedan dess legat i manuskript och är icke förr utgiven i tryck. Den tillhör således det för länge sedan förgångna, och utgör endast ett skede i författarens liv, ett stadium lagt till handlingarna, och må som sådant dömas. Det är inga memoarer eller bekännelser, utan var en gång ett bokslut eller en uppgörelse. Men titeln kan vara vilseledande, och för att ställa Författaren rätt i ledet, måste jag trycka följande promemoria som upptager de viktigaste arbetena, med angivande av epokerna då de kommo till.

Sjuttio-talet

[alltså icke 80-talet, vartill särskilt Röda Rummetbrukar usurperas]:

Etyder:

I Rom.

Den Fredlöse.

Hermione.

Mäster Olof. Båda versionerna.

Fjärdingen och Svartbäcken.

Röda Rummet. Återblick på sjuttiotalet.

Åttio-talet:

Gillets Hemlighet. Obs. Inleder Författarens 80-tal.

Herr Bengts Hustru.

Lycko-Pers Resa.

(Fortsätter föregående med återvunnen Tro, Hopp och Kärlek till liv och mänskor.)

Svenska Öden. I Romantikens stil-art, men med nutids innehåll och syn på tingen.

Nya Riket. Kritik på Det bestående avgående.

Sömngångarnätter. Reaktion mot Ateism och Descendenslära. Versens frigörelse från akademiens »räkna på fingerna».

Giftas. Äktenskapsfrågan på rätt köl; egentligen, i l:a Delen ett försvar för och förhärligande av Äktenskapet med hem, moder och barn. I 2:a Delen kritik.

Utopier. Positiva förslag i Saint-Simons anda; där likväl novellen Samvetskval (»Fredsnovellen») har ansetts äga rent konstnärligt värde; de andra däremot icke.

Hemsöborna.

Skärkarlsliv

(Inklusive: Klockarn på Rånö).

Frigörelse från Problemlösningen; ren natur- och folklivsskildring; L'art pour L'art, redan 1889, alltså före Pepita-attentatet o. Byronska Snobskolans återkomst.

Fadren.

Fröken Julie. Fordringsägare.

Försök till Dramats ombildning i tidsenlig form. (Första försöket var Den Fredlöse, »den utförda Enaktaren» 1872 på Dramatiska Teatern.)

[Dessa tre stycken infördes i Théåtre Libre's, L'oeuvre's (Paris) och Freie Bühnes (Berlin) repertoar.]

I Havsbandet. Nietzsches Filosofi influerar; men Individen går under i strävan till den absoluta Individualismen. Inleder 90-talet: Übermensch.

Nittio-talet:

Himmelrikets Nycklar (1892). Mörker, sorg, förtvivlan; absolut skepsis.

Enaktare. Ur det cyniska livet.

Paus till 189 8. Utländska vistelser, Kemi, Antibarbarus; inskriven som student vid Sorbonne för att få begagna Laboratoire des Recherches vid analys av svavlet.

Inferno 1898.

Legender 1899. Advent.

Damaskus l, 2.

Stora krisen vid 50 år; revolutioner i själslivet, ökenvandringar, ödeläggeisen, Svedenborgs Helveten och Himlar. Icke influerad av Huysmans' En Route, ännu mindre av Peladan, som då var Förf. okänd, liksom »En Route», utan byggd på personliga upplevelser.

Brott och Brott.

Gustav Vasa.

Folkungarne.

Erik XIV.

Ljus efter mörkret; Ny produktion med återfunnen Tro, Hopp, Kärlek — och full bergfast Visshet.

Gustav Adolf = Nathan den Vise.

Nya seklet:

Påsk. Lidandets skola.

Damaskus 3. Inferno-vandringen.

Dödsdansen.

Svanevit.

Kronbruden.

Drömspelet. Buddhistiskt och Ur-kristet Drama.

Kristina.

Gustav III.

Näktergalen i Wittenberg. Försoning med Protestantismen såsom frigörelse från Hedna Rom, och med lokal, nordgermanisk Renässans.

Ensam.

Götiska Rummen. Återblick på sekelslutet och inledning i Det nya Seklet.

Nya Svenska Öden. Regenternas personer införas.

Fagervik och Skamsund. Ur Eget och Andras liv.

Ordalek och Småkonst. Hexametern i Stjernhjelms stil, återupplivas i Svenska naturskildringar.

Svarta Fanor. Vidräkning med och Avsked från Descendenter och Dekadenter.

Blå Böcker. Kommentarier till föreg. m. m.

*

Siste Riddaren.

Riksföreståndaren.

Bjälbo Jarlen.

Abu Casem. Leksak för barn.

Svarta Handsken. Jul; Lyrisk Fantasi.

Stora Landsvägen (1909). Avsked till Livet och Självdeklaration.

*

Författaren var alltså icke färdig med 1886; kanske började då först. Föreliggande bok har sålunda endast ett sekundärt intresse såsom utgörande ett fragment; och läsaren bör erinra, att den är skriven för mer än tjugu år sedan. Författarpersonen är således mig lika främmande som för läsaren — och lika osympatisk. Som han icke existerar mer, känner jag ingen delaktighet, och enär jag var med och dödade honom (1898) tror jag mig ha rätt att betrakta detta förgångna såsom försonat och utstruket ur Den stora Boken.

Oktober 1909.

Författaren,

(till Gustav Vasa, Drömspelet, Siste Riddaren m. fl.).

Efter stormen.

(1877.)

Stormen hade gått över, men den hade rasat under de två åren 75 och 76 såsom aldrig förr under hans brokiga liv. Han hade uppträtt aktivt i ett familjedrama, återigen utgivit en misslyckad tidning, och var nyss hemkommen från sin första utländska resa. En äldre bekant som fått ett arv och ville förstöra detsamma i ett gott sällskap hade inbjudit honom fara till Paris.

Först blev han betagen i det främmande landet därför att det var främmande och mera sydländskt än hans eget, men vistelsen i världens medelpunkt, Paris, tog många illusioner bort. Efter att ha sett Louvre och teatrarna, frågade han sig vad han hade där att göra, men han kände sig också lugnare sedan han sett att det högsta i konsten och litteraturen ej var så högt som han trott. När han kom från Louvre och sett Rafael var han mycket orolig. Skulle han våga säga sin mening om dessa porslinsmålningar som förlorade mycket av sitt värde när man i samma sal fick se Peruginos, lärarens naiva förebilder? Ofta hade han, utan att ha sett Rafael, frågat sig huru det var möjligt att en oljemålare

knappt femtio af efter oljefärgernas införande i tekniken kunnat bli oupphinnellg. Detta var ju stridande mot all utvecklings natur, och när allt annat gått framåt på alla andra områden kunde han ej förstå att oljemålningen kunnat stå stilla. Och en afton på kafét i Paris, när han blivit djärv, ställde han sina försiktiga frågor till artisterna och fick slutligen fram den bland dem allmänna öppna meningen att tekniken gått så långt framåt sedan Rafael, att eleverna vid École des Beaux-Arts voro alla starkare i färgen än Rafael. Naturligtvis eftersom minst trettio nya färgämnen blivit intagna på paletten och skalan därigenom blivit rikare. Några anmärkte även att synsinnet blivit mera skärpt genom århundradens studier, och en som ville göra ett lamt motstånd invände att jnan skulle se Rafael i Italien och ej i Paris, och det hade han nog så rätt i, oaktat de riktigt troende ännu gå i Louvre att tillbedja La belle Jardiniére. Den franska skådespelarkonsten behagade honom ej, därför kanske att denna konst är den mest nationella av alla, alldenstund gester, miner ej uttrycka detsamma i alla länder.

För övrigt var staden en stor stad, för stor, och nu i oktober mörk, våt och smutsig. Det var så mycket som tog emot, nya seder, nytt språk, ny diet, och han kände livligt främlingens roll av den fridlöse, inträngaren, som ingenting har att fordra i en annans land, knappt vanlig enkel rätt.

Han återvände därför hem med lika stort nöje han rest ut och var mycket belåten med sitt land när han kom hem. Det bästa utlandet haft att ge var redan taget och införlivat med det inhemska, men vad utlandet ej kunde ge med detsamma

åtminstone, det var en miljö som passade hans organiska och psykiska existens.

Andra starkare band drogo honom även tillbaka. Han var trolovad, ehuru han icke på länge såg någon möjlighet att kunna få gifta sig.

Hemkommen igen märkte han huru resans många nya intryck delvis utplånat de sista årens, och minnen från äldre utvecklingsstadier började sticka upp igen. Det var likasom om hans inre blivit omskakat så att det som låg i botten kom ovanpå. Den brist på regelbundet arbete som en resa medför i de långa ensamma timmarna i järnvägskupén hade givit honom tid till vila, och tankarna började nu ordna sig, gruppera sig, samtidigt med att den utvilade hjärnan längtade till produktiv verksamhet. Allt hopp om den stora pjäsens spelning var nu slut, sedan han återfått den för sista gången från Kungliga teatern, och sedan Nya teatern med Björnsons Ett Handelshus och Redaktören (1875) brutit igenom med ett nordiskt realistiskt drama ansåg han sin tid förbi. Det var detta han i sin pjäs drömt om att få göra; nu var det gjort av en annan, och han var överflödig. Härpå följde efter första bitterheten en stilla resignation, som blev nästan fatalistisk efter det han av Nya teatern återfått sin pjäs ospelad. Från sitt vindsfönster på Ladugårdslandet hade han sett teaterhuset byggas och med varje tegelvalv hade hans hopp »vuxit. Nu var huset färdigt, teatern invigd, och stora ord uttalade från grundläggaren, om huru med den nya byggnaden en ny svensk dramatik skulle uppstå. Den kom också, den nya dramatiken, men den var norsk. Den starkare hade segrat såsom tillbörligt är. Svensken syntes ha levat sin kulturperiod, lysande,

hastigt, till slut, och nu kom den nyvaknade kraftfullare och ville leva sin.

Ett misslyckat försök företaget året förut att skriva ett svenskt lustspel, förlagt till tiden 1848 och nästan alldeles tendenslöst, hade nu jämte så många avrådanden avskräckt honom från att skriva för teatern, och gav honom nu när författarlusten kom på, den idén att försöka sig i novellformen. Han hade odlat genren i tidningar förut, men att i en liten bild sammantränga en detalj av hans rika fonder behagade honom ej, och att minutera ut sig fann han slöseri, ty han kunde kanske komma att behöva alla dessa scenerier åtminstone någon gång i en okänd framtid. Därför beslöt han nu att i många småbilder teckna ett ämne. Ett sådant trängde sig nu fram, han kunde ej säga huru, kanske därför att det förflyttade honom från de sista årens pinsamma intryck tillbaka till ett förflutet, som ej hade något sammanhang med det närvarande. En författare väljer icke sina ämnen, men han kan det oaktat välja bland de ämnen som redan gripit honom. Han satte sig sålunda att skriva ur sina studentminnen, och sålunda tillkom Från Fjärdingen och Svartbäcken.

Det var icke med någon avsikt att avslöja missförhållanden eller att häckla eller hämnas, ty numera ansåg han alltsammans vara ett enda stort missförhållande, och att allt var lika värt att häcklas antingen det var stort eller smått, högt eller lågt, däruppe eller därnere. Det vilade en stilla passionslös pessimism under dessa lätta utkast. Intet partiintresse, inga vädringar efter konjunktursströmmar, intet frieri till flertalsmeningen, och det icke minst märkliga, hans gamla demokratmonomani har dunstat

bort. De senare årens erfarenheter hade uppfostrat honom till verklig humanitet, som utsträcker sin sympati till alla samhällsklasser, även de högsta, varhelst han finner en olycklig som kämpar sin bittra kamp för ställningen, antingen den är hög eller låg. Han hade sett att det var hårdare öde stiga ner från en ställning dit födsel och uppfostran kastat en utan ens förvållande, än att bliva kvar på en låg plats där man var född. Han hade sett huru svår drömmen om likställighet var att realisera. Steg, eller föll, någon uppifrån ner till en lägre klass, så blev han trampad ändå djupare ner av denna, i stället för att åtminstone hälsas som jämlike. Trampa eller trampas, tycktes det gälla; under mig eller över mig, icke bredvid mig!

Utom dessa erfarenheter hade även hans egna personliga sedan han lytt samhällslagen och inordnat sig i samhället, givit honom en viss misstro till det ädla sinnelaget under den tarvliga rocken. Beskyllningar för högfärd, därför att han begagnade sin lagliga titel, liksom de begagnade sin, ovilja därför att han räddat sin båt utan att kunna rädda deras, visad skadeglädje när det gick honom illa, gjorde att han med fullt skäl drog sig undan ett umgänge, som till stor del ägde sitt intresse av att han skänkt dem erkännande och mänskovärde, och av vilka också en stor del föllo ner som spruckna kautschukblåsor, så snart han tröttnade att blåsa upp dem. Varför skulle han umgås med fiender som menade honom illa? frågade han sig, och med skäl! Men många av dessa kvarlåtna voro farliga fiender, som till stor del sutto kvar i tidningsredaktionen, och löjligt nog senare, när han började bli demokrat-

monoman igen, alltså under dem, klöste honom för hans farliga sympatier för »packet».

Boken skrevs utan några biavsikter, utan att författaren tänkte på att göra succés eller få ett namn. Han utgav den anonymt och arbetet var honom endast ett nöje. Han skrev den såsom en misslyckad, en avsuten, och en viss sympati för de kvarlåtne, till och med för de gamla röjer hans resignerade sinnelag eller kanske en trötthet efter ett stormigt sorgfullt liv av ödelagda förhoppningar. Han läste därför recensionerna med stort lugn, och med sin vunna kännedom om dessas tillkomst och upphovsmän visste han vad de voro värda: möjligt är att han underskattade det intryck boken gjorde. Av en recensent hälsades han som nybörjare med anlag, av en som mästare i den lilla genren, av en (det var en kvarlåten vän) såsom anekdotberättare, av en annan åter (en personlig umgängesvän) såsom en genial absintör, o. s. v. Detta brokiga omdöme gav honom stöd i hans åsikt om omdömenas absoluta subjektivitet, och han lät saken passera. Därpå återvände han till böckerna och kinesiskan för att på den säkrare banan göra sig en framtid, och kanske också ställa sig över och utom denna självvalda domstol som satt sig så pompöst i litteraturens hallrätt.

Hans umgänge hade det sista året blivit ett annat än Röda Rummets. Från artisternas neutrala område, där man endast levde i den »sinnliga varseblivningens» skuggrike, hade han av en slump kommit in i en krets naturforskare och läkarekandidater samt spillror av sångarförbundet Runan, vilka alla nu återvänt från Uppsala, till större delen med examen. Det var på en ung doktors laboratorium man samman-

träffade. Där gjordes diskontlån och växlar och där beramades nu översättningen av Hartmanns filosofi, som skiftades i lösa ark och utdelades till vederbörlig överflyttning på svenska, sedan förläggare efter mycken möda anskaffats.

Mot slutet av året öppna sig utsikter: ämbetsverket omorganiseras och Johan erhåller ordentligt arvode. Samtidigt engageras han att skriva om konst i Posttidningen och månadsrevy till Finsk Tidskrift. Allt är sålunda välbeställt och nu kan han inträda i ett nytt stadium av sitt liv i det han avslutar äktenskap med sin trolovade. Det skulle enligt dåtidsidealet bliva ett modernt äktenskap, byggt på likställighet i rättigheter, skyldigheter och med ömsesidig personlig och ekonomisk frihet. Hon som ägde arbetsförtjänst i kvinnans arbetsmarknad skulle föda sig själv, han som ägde utkomst i mannens arbetsmarknad skulle draga försorg om sig. Som han hade skulder gjordes äktenskapsförord. Så hyrdes tre rum. Han etablerade sitt sov- och arbetsrum, hon sitt, och det tredje var neutralt område, eller salong och matsal. De skulle naturligtvis icke ha några barn. Någon tjänare skulle icke heller anställas, och intet kök hållas, utan en flicka kom om morgonen och gick om kvällen, och maten hämtades. Det var nästan idealiskt.

Att åter vara i ett hem, icke behöva gå ut att äta, aldrig vara ensam, utan ständigt få vara i närheten av en älskad kvinna var för Johan som att få alla sina gamla drömmar om hemmet och modren förverkligade. Det var varmt och tryggt att alltid ha någon att lita till, att anförtro sig åt, och att ständigt få medhåll när han beklagade sig. Intet

kiv om pigor eller hushåll, och ingen över den andra. Det var nästan jämvikt, men icke fullt, ty han stod i viss mån i obligation till henne. Sålunda hade salongen blivit uppsatt av spillrorna från hennes barndomsbo som hon strax förut ärvt efter sin avlidna mor. Där voro gammaldags möbler, där hängde porträtt av hennes förfäder med kronor över ramarna, vilka väckte mycken förargelse hos hans forna vänner. Han ville ta bort dem, men så tyckte hon det var barnsligare än att låta dem sitta. Men allt detta gjorde att han kände sig som ympad på hennes stam och han inträdde i hennes släkt men hon icke i hans, ty med den var det numera oförsonligt brutet. Emellertid reflekterade han icke över sin ställning, utan levde i ett rus av känslor och en ständig arbetsfeber. Ett år framlevde han utan att tänka på skönlitteraturen, då en vän en dag råkar få läsa den sista omarbetningen av hans stora pjäs, vilken nu var på vers omväxlande med prosa och försedd med ett efterspel, i vilket han formulerat den pessimistiska världsåskådningen. Inläggande densamma i den fornpersiska sagan om Ormuz och Ahriman eller mörkrets och ljusets kamp, här betydande det ondas och godas. Under det stormiga året, då han varit i stor själsnöd, hade hans omväxlande barndomstro på en ond och en god makt gått igen och bragt honom in i den dualistiska förklaringsmetoden med två gudar: Gud och Djävulen, såsom de kallas i den kristna läran, men när han såg världen så mörk, kunde han ej tro att djävulen ännu var besegrad. Men han var å andra sidan för långt framme för att kunna tro på en Gud som personligen ingrep i mänskolivets små affärer, och som

Date: 2015-12-18; view: 543