Hos de missnöjda. 3 page

Vad som mest förförde Johan att frukta massväldet var dess av Tocqueville iakttagna tyranni över tankens frihet.

»Då man undersöker huru mycken tankefrihet det finnes i Förenta Staterna, då först finner man rätt klart, till vilken höjd massans förtryck övergår all despotism vi känna uti Europa... Jag känner intet land, varest i allmänhet finnes mindre självständighet i tänkesätt och verklig frihet i diskussion än i Amerika ... Majoriteten uppdrar här en fruktansvärd cirkel omkring tänkandet. Inom dess gränser är skrift-

ställaren oberoende; men olycklig den, som vågar sig utom densamma. Han har ej att frukta en auto-da-fé: men han blir ett mål för vidrigheter av alla slag och för dagliga förföljelser.,. Man vägrar honom allt, till och med äran. Innan han offentliggjort sina åsikter, trodde han sig hava anhängare, nu, sedan han yppat dem för alla, ser han, att han icke mera äger några, ty de som häckla honom, de skrika högt, men de som tänka lika med honom, likväl utan att äga hans mod, de tiga och draga sig undan. Han ger vika, han nedtynges slutligen av dagliga ansträngningar och återgår till tystnad, liksom kände han ånger att hava talat sanning... Uti demokratiska republiker lämnar tyranniet kroppen fri och går direkte mot själen. I folkvälden säger icke envåldshärskaren: I skolen tänka som jag eller dö; han säger: det står er fritt att icke tänka som jag; ert liv, era ägodelar, allt skall förbliva orört, men från den dag I yppat en skiljaktig åsikt, skolen I bliva en främling ibland oss. I skolen bibehålla era fri- och rättigheter såsom medborgare, men de skola bliva eder gagnlösa... I skolen kvarbliva bland människorna, men berövade alla mänskliga rättigheter. Då I närmen er till era likar, skola de fly undan för eder som för en oren; och de som sätta tro till er oskuld, också de skola överge eder, ty man skulle annars fly även dem. Oån i frid! Jag skänker er livet, men ett liv, hårdare och uslare än döden!»

Detta var sålunda den ädle, folkvänlige tyrannhataren Tocqueville's sannfärdiga och trovärdiga målning av massans tyranni; denna massa, vars klackar Johan känt på sitt bröst i hemmet, i skolan, på ångbåten, vid teatern; denna massa, som han hånat i

»Det sjunkande Hellas», och som han låter kasta sten på Olaus Petri, när denne predikar frihet för just dem! Stod det så till i Amerika, hur kunde han då begära bättre av Europa! Han befann sig i en återvändsgränd. Aristokrat kunde han ej bli, av nedärvd drift, och med massan kunde han ingenting uträtta. Hade han ej nyss själv blivit nertrampad av den okunniga teaterstyrelsen med den obildade publiken bakom sig, då hans nya tankar och frigörande tankar blivit nedtystade. Det var ju sålunda redan massvälde hemma i Sverige, och den kungliga teaterstyrelsen var endast en tjänare åt massan. Idel motsägelser! Ja, men om samhället fick styras av de mest vetande? Ja, då fick man professorerna med deras antikvitetsvetande! Antag att teaterstyrelsen spelat hans pjäs. Den hade säkert blivit utvisslad av grosshandlarne på parkett, och ingen kritik hade kunnat hjälpa.

Hans tankar sprattlade som fiskar i nätet och slutade med att snärja sig, och så blev han kav lugn. Det var inte lönt att tänka på det. Bort med det! Men det gick inte bort. Det satt kvar som en stilla, stor sorg, en förtvivlan över att världen gick sin gång, idiotiskt, majestätiskt, ohjälpligt åt fanders. Ohjälpligt, ty ännu hade icke tusen starka hjärnor kastat sig över problemet, som dock kunde lösas, och löstes provisoriskt ett tiotal år senare, då vetandet om alla dessa sfinxgåtor redan hunnit sprida sig så långt, att till och med en arbetare insett och på offentligt möte uttalat att jämlikhet var omöjlig, ty de dumma kunde ej bli jämlika med de klarsynta, och endast likställighet var det högsta man kunde fordra. Den arbetaren var mera aristokrat än Johan vågade

vara 1872, och- det oaktat han icke tillhörde något parti, som fordrade få hand om nycklarne till munlåsen.

*

Prevost-Paradol arbetade ut samma tema som Tocqueville, men hade ett arcanum mot masstyranni: accumulerat votum, eller rätt att på valsedeln sätta upp samma namn flera gånger. Men metoden, som försökts i England, ansåg Johan vara för tvivelaktig.

*

Johan, som haft stora förhoppningar på sin pjäs och lånat pengar på hoppet, kände sig djupt nedtryckt. Missförhållandet mellan vad han ansågs gälla och vad han verkligen gällde rev i honom. Nu måste han ta en roll, lära den och genomföra den. Han diktade sig en sådan av tvivlaren, materialisten, förnekaren, och se, den passade honom i det hela väl, av det enkla skäl att tiden var tvivlande och materialistisk, och därför att han sig ovetande utvecklats till tidens man. Det var hans jag-komplex, sådant det utbildat sig, och sådant just tiden krävde. Men han trodde ännu alltjämt att det förra, avlagda komplexet, behärskat av omstörtningslidelsen, späckat med idealism om kallelse, om högre missioner, kärlek till mänskligheten och dylika inbillningar, var hans rätta, hans bättre människa, som han gömde för världen. Sådana villfarelser leva nu alla människor i, då de anse sjuklig känslosamhet vara något högre än starka tankar, då de se tillbaka på sin ungdom och tro sig ha varit renare och dygdigare då, vilket

är alldeles falskt. Världen kallar mänskans svaghetstillstånd för hennes bättre jag, därför att det tillståndet är förmånligare för världen, och intresset tyckes diktera omdömena.

Johan fann sig i sin nya roll frigjord från alla möjliga fördomar: religiösa, samhälleliga, politiska, moraliska. Han hade icke mer än en åsikt: att det var galet alltsammans, en övertygelse: att nu kunde ingenting göras åt saken, och ett hopp: att tiden en gång skulle komma, då det var färdigt att inskrida, och då det skulle bli bättre.

Men från och med nu upphörde han läsa tidningar. Att höra dumhetens lov, se egoistiska handlingar prisas som mänskovänliga, förnuftet smädas, det var ändock för mycket för en fanatisk skeptiker. Ibland tyckte han dock att majoriteten hade rätt att nu befinna sig just på den ståndpunkt den innehade, och att det var onödigt att några skenade i väg för långt genom en specialiserad uppfostran. Han kunde i lugna ögonblick erkänna, att hans utveckling, som skedde i tankarne så hastigt, utan att se några ideal förverkligade, ej kunde vara mönster för en så trög maskin som samhället. Varför rände han också i väg så? Icke var det skolans och universitetets fel, ty de hade nog hållit honom i lägsta nivå med flertalet.

Ja, men de andra därute i världen, där själva eldstaden låg, de voro ju redan framme vid Buckles tvivel på den gamla samfundsordningen. Han var sålunda icke så rasande långt framme. Ja, men just detta att det gick så trögt var ju förtvivlat. Vad Schillers Karl Moor insett för hundra år sedan och vad franska revolutionen satt i verket, det var ju

idel nyheter nu. Och utvecklingen hade gått baklänges efter revolutionen. All religiös vidskepelse hade blivit framsläpad, tron på gud och konungen var ånyo stadfästad, tron på ett bättre var förlorad, framåtskridandet på det ekonomiska och industriella området följdes av fabriksslaveri och gruvlig fattigdom. Det var galet! Och alla vakna andar måste lida, lida såsom varje levande varelse, som hindras i växten, som tryckes tillbaka. Århundradet inleddes med krossade förhoppningar, och ingenting verkar så förlamande, så krossande på själskomplexet som sviket hopp. Statistiken visar, att av orsakerna till vansinne ingen är så vanlig som gäckade förhoppningar. Därför voro också alla de stora andarne, vulgärt talat, rubbade. Chateaubriand var en melankoliker, Musset en maniaque, Hugo en rasande. Den lilla automatiska vardagsmänniskan kan aldrig få en föreställning om vad ett sådant lidande kan vara, men tror sig ändock kunna döma!

Det är ganska fysiologiskt riktigt att den antike skalden låter Prometheus gnagas i levern av gamen. Prometheus var revoltören, som ville ge mänskorna upplysning, om av altruistiska drifter eller av den egoistiska att själv få leva i en bättre andlig luftkrets må lämnas därhän. Johan, som kände sig släkt med denne upprorsmakare, erfor en smärta, som både liknade sorgen och en evigt molande »tandvärk i levern». Var Prometheus en leversjuk bara, som genom förväxling förlade orsaken till sina smärtor utom sig? Troligen icke! Men han blev säkerligen gallsprängd av att se världen vara ett dårhus, där fånarne gingo lösa och bevakade den ende kloke såsom en livsfarlig. Sjukdomar kunna färga män-

niskans åskådningar, och var och en vet huru mörka alla tankar bli när man ansattes av en feber. Men sjuklingar sådana som Samuel Ödmann och Olof Eneroth voro varken ondsinta eller bittra, tvärtom blida, kanske slappa av bristande kraft. Voltaire, som aldrig var frisk, hade ett osläckeligt gott lynne, och Musset skrev icke så som han gjorde därför att han drack absint, utan han drack av samma orsak som han skrev just så: nämligen av förtvivlan. Därför är det icke på god tro idealisterna, som ju förneka kroppens tillvaro till och med, tillskriva missnöjet hos en del författare sådana mot deras teorier stridande motiv som dålig matsmältning o. s. v., utan det måste vara mot bättre vetande eller med sämre vetande. Kierkegaards mörka författeri kan härledas både ur vanvettig uppfostran, dystra familjeförhållanden, sorglig social miljö och därjämte av organiskt fel, men icke av det sista ensamt.

Missnöje med det bestående skall alltid yppa sig först hos de i utveckling stående, och missnöjet har fört världen framåt, förnöjsamheten tillbaka. Förnöjsamheten var en dygd, som alstrades av nödvändigheten, hopplösheten eller överflödet, och kan strykas saklöst med de andra dygderna.

Magkatarr kan alstra kinkigt lynne, men har aldrig frambragt någon stor politiker, det är: en stor missnöjd. Men sjuklighet kan ge starkare färg och fart åt den missnöjdes verksamhet, och saknar sålunda icke sitt inflytande. Likasom å andra sidan medveten insikt om missförhållanden kan alstra sorg och missmod, och dessa återigen frambringa kroppsliga sjukdomar. Förlusten av kära personer genom döds-

fall kan sålunda alstra lungsot, likasom mistandet av en social ställning eller förmögenhet kan framkalla vansinne.

*

Hur kunde nu en ung man leva utan religion, utan moral och utan grundsatser, frågar sig den elake moralisten. Jo, han levde som folket mest, men mycket angenämare, emedan han störtat alla inre, nedärvda tyranner. Om varje individ i dag är en geologisk avlagring av alla utvecklingsstadier förfädren genomlupit, så sitter i varje europeisk människosjäl spåren av ariern: kastkänsla, vissa familjeföreställningar, religiösa grundmotiv; av den förste kristne: jämlikhetsinbillning, spår av kärlek till nästan, förakt för jordelivet; av medeltidens munk: självplågeri, hoppet om himlen; av renässansens levnadsglade, återuppståndne, men utbildade hedning; av sextonhundratalets religiöse och politiske fanatiker; av upplysningstidevarvets skeptiker och revolutionens nerbrytare. Uppfostran skulle sålunda mest bestå i en utplåning av gamla fläckar, som oupphörligt vilja slå opp, man må gnugga dem aldrig så mycket.

Johan gned bort munken, fanatikern och självplågaren, så gott han kunde, och satte som princip för sitt provisoriska liv, ty det var blott ett provisorium, tills han skulle få spåra in och skjuta fart på sin linje, grundsatsen örn det välförstådda intresset, vilken faktiskt och omedvetet tillämpas av alla, de må tillhöra vilken bekännelse som helst. Han bröt icke allmänna lagen, emedan han ej ville komma inför domstol; han kränkte ingens rätt, därför att han ville ha sin okränkt. Han nalkades människor med sym-

pati, ty han hatade icke mänskorna, och han studerade dem först efteråt, när de brutit fördraget med honom och blivit osympatiska för honom. Han gjorde alla rätt så långt han kunde, och när han icke kunde, så kunde han icke, men han försökte då genom arbete bli i stånd att en gång kunna det. Han ansåg sin talang även ha den egenskapen att vara ett kapital; om också den icke gav vinst nu, gav den honom rättighet och plikt att leva till vad pris som helst. Och han var icke någon, som oförsynt sökte bryta sig in i samhället för att få exploatera; han var helt enkelt en förmåga, som, medveten om sin kraft, anhöll att få ställa sig till samhällets förfogande, här närmast och blygsamt: samhällets teaters, som faktiskt behövde honom för sin svenska repertoar.

*

När dagens arbete i ensamheten var slut, gick han ner på kaféet att träffa sitt umgänge. Att gå i familj för att söka ädlare, förströelser, såsom kallprat, kortspel och dylikt, roade honom ej. Det slog alltid en unken, jolmig luft, som från stillastående vatten, emot honom, när han trädde in i en familj. Makar, som pinat ut varandra, kastade sig med förtjusning över en åskledare, men det behagade honom ej vara åskledare. Familjen föreföll honom alltid som ett fängelse, där två fångar bevakade varandra, som ett ställe, där barn pinades och pigor grälade. Det var något otäckt, som han flydde. Och därför gick han på krogen. Där hade man ett offentligt samlingsrum, där man icke var någons gäst och icke någons värd. Där var ljust och rymligt, där var musik, och där såg man människor och träffade vänner.

Av vana hade man stannat i ett inre rum i Berns stora etablissemang, vilket efter dess möblers färg fick namnet Röda Rummet. Stamsällskapet bestod ursprungligen av Johan och hans artister och filosofer. Sällskapet ökades snart rned äldre förlorade bekantskaper, som återknötos. Sålunda utvisade den första rekryteringen en tillökning av tre presentabla för detta klarister: notarien i posten, som även var bassångare, pianist och kompositör; kammarskrivaren i hovförvaltningen, samt sällskapets stora trumf, löjtnanten vid artilleriet. Till dessa kommo sedermera kompositörens oumbärlige vän, litografen, som publicerade vännens musik, och notarien, som sjöng kompositörens kompositioner. Sällskapet var icke fullt homogent, men det anpassade sig snart för umgänge, och det gick bra.

Men när nu samtalen gingo löst på konst, litteratur och filosofi, och de oinvigde lekmännen icke hade lust vara med om föreläsningar, så infördes samtalen snart på det lekande området. Johan, som icke ville diskutera några problem vidare, slog an en skeptisk ton och avklippte alla försök till resonemang med en ordvolt, ett inkast, ett tvivel. Hans yttersta varför, bakom det sista därför, likasom lyste opp dumhetens tvärsäkra slutledning och lät åhörarne ana, att det fanns möjligheter till sanningar bakom de bevisade och antagna, ända i oändlighet. Insikten härom måtte dunkelt ha legat som frö i de flestas hjärnor, ty på kort tid hade skepsis utvecklat sig och därmed ett nytt helt sällskapsspråk utbildat sig. Bredvid detta sunda tvivel på ofelbarheten i omdömet gick som naturlig följd en brutal uppriktighet i språket och tankarne. Det var sålunda icke värt att tala om sina känslor såsom någonting berömvärt, ty det avklipptes genast med:

Är du sentimental, din djävel. Tag bikarbonat!

Om någon kom och beklagade sig att han hade tandvärk, svarades han:

Det väcker inte alls mitt medlidande, för jag har aldrig haft tandvärk, och det influerar inte alls på mitt beslut att icke bjuda på sexa.

Man hade nämligen med Helvetius kommit överens om, att egoism var drivfjädren till alla människans handlingar, och därför var det icke värt att hyckla några bättre känslor. Att låna pengar eller taga varor på kredit utan att vara fullt säker om att kunna betala, ansågs med rätta som bedrägeri och kallades också så. En ledamot kommer i en ny överrock, som man antog vara köpt på kredit, och tillfrågas helt vänligt:

Vem har du bedragit på den där rocken?

En annan yttrar vid annat tillfälle:

I dag har jag bedragit Samuel på en ny skrud.

Detta utgjorde intet hinder för att både rocken och skruden verkligen blevo betalade, men alldenstund köparen icke ansåg sig fullt säker, när varan togs, ansåg han sig som en potentiel bedragare. Det var ju sträng moral och självkritik.

Mitt under ett sådant samtal skulle löjtnanten upp till artillerigården och hålla korum med sitt kompani.

Vart ska du gå?

— Jag ska opp och hyckla! svarade han, mycket sannfärdigt.

Denna ton av uppriktighet tog stundom karaktären av ett djupt förstånd om mänskliga naturen och

samhällsnaturen. En dag skulle sällskapet gå ut från Johans bostad vid fullt middagsljus. Det var vintertid, och Måns saknade ytterrock samt var mycket dåligt klädd. Löjtnanten, som var klädd i uniform, visade sig något orolig,, men ville i dag icke vara sårande. Slutligen när Johan öppnar dörren säger Måns:

— Gå förut ni, så kommer jag efter; jag vill inte att Jean skall skada sin ställning genom att gå i sällskap med mig.

Johan föreslår att han går med Måns Strandvägen och de andra gå Riddargatan, men då utbrister Jean:

— Ä, du ska inte göra dig till och vara ädelmodig, du är lika generad av att gå med Måns som jag.

— Ja, det är jag, svarar Johan, men...

Varför ska du hyckla då?

— Jag vill inte hyckla, men jag ville försöka vara fördomsfri.

— Vad fan ska du vara fördomsfri för, när ingen annan är det, och när det skadar dig, och det är mera fördomsfritt att säga Måns sin mening än att bedra honom.

Måns hade redan stuckit av Strandvägen och korn ungefär samtidigt till källaren, där han utan minsta misshumör deltog i middagen.

— Skål på dig, Måns, för att du är intelligent, tröstade löjtnanten.

Med vanan att tala vad man innerst tänkte, utan hänsyn till dagsopinion, följde även kastande av alla traditionella omdömen. Genom den förfärliga tankeoreda, under vilken mänskorna leva sedan tankens frihet blivit bunden av tvångslagar, ha urgamla omdömen om gamla personer och saker kunnat fortleva

oaktat nya världsåskådningar utvecklat sig ur de gamla. Sålunda anser man än i dag en hel hop konstverk oöverträffade, oaktat teknik och uppfattning gått framåt ofantligt. Johan menade sålunda, att när han satt här på 1870-talet och yttrade sin mening om Shakespeare, han icke alls var skyldig att uttala 1700-talets mening, utan sin 1870-tals mening, sådan den med nya synpunkter måste gestalta sig. Detta väckte mest motstånd. Kanske därför att risken anses obildad var större än faran att anses gudlös. Kristus vågade alla sig på, ty han hade fallit för den lärda kritiken, men Shakespeare, den ryggade man för. Johan var dock icke rädd. Med fullständig kännedom om skaldens alla arbeten, av vilka han läst de förnämsta på originalspråket, och vars största kommentatorer han studerat, kastade han upp en kritik över den lösa kompositionen och den tarvliga karaktärsteckningen i Hamlet. Eget nog har den svenske Shakespearedyrkaren Schiick, genom en, numera av den gängse tankeoredan och den nödtvungna fegheten förklarlig, inkonsekvens uppsatt lika svåra anmärkningar mot Hamlet, betraktat som konstverk, sedan han förut höjt stycket över allt beröm. Om Johan hade kunnat läsa docenten Schiicks bok då, skulle han icke behövt vara modig för att underskriva sådana nerrivningar som dessa: »Minst tillfredsställande är Hamlet... Kompositionen är löslig och osammanhängande... Sedan handlingen utvecklats till sin höjdpunkt bryter den helt plötsligt av. Hamlet skickas till England, utan att denna resa på något sätt tillspetsar intresset. Än sämre är katastrofen. Det är slumpen, som vållar att Hamlets hämnd någonsin kommer till utförande, och samma händelsernas nyck

orsakar även hans undergång... Att han i dödsminuten dräper Claudius får även mera utseende av en privathämnd för mordförsöket mot honörn själv, än av en dom, fälld i den kränkta sedlighetens namn.»

Och så dunklet i motiveringen, som ju skulle ingå i karaktärsteckningen! — »Så svävar åskådaren i okunnighet om en så viktig punkt som Ofelias vansinne. Och Hamlets eget vanvett!... Även i Lear är Edmunds förräderi så plumpt, att ingen någorlunda förnuftig människa gärna bör hava kunnat bedragas härav!»

När nu dramat brast i just de delar, som bygga dramat, komposition och karaktärsteckning, hur kunde det då vara oupphinneligt? Vördnaden för det gamla och det berömda har sarnma grund som skapandet av gudar, och rivandet av det gamla har samma följder som angrepp på gudar. Hur kunde eljes en klok, fördomsfri människa råka i raseri, när han hör att en annan uttalar och kan hysa ett annat omdöme än hansx eget (som han tror vara sitt eget) om en gammal storhet. Det skulle ju vara honom likgiltigt! Det nationella och det intellektuella Pantheon försvaras lika argt av ateister som av monoteister, kanske argare. För det stora, väl stadgade ryktet kryper den eljes så rake, och Johan hade hört en läsarpräst yttra, att Shakespeare var en r e n skald. I läsarens mun var detta lögn. Deterministen däremot skulle aldrig begagnat ordet ren eller oren, emedan begreppen ej finnas. Men den arme Kristusdyrkaren vågade icke bära ett kors för Shakespeare! Nå, han hade nog av att bära ett för Kristus!

Emellertid syntes Johans metod, att döma gamla förhållanden från samtidens ståndpunkt, ha varit riktig,

ty den gjorde skola. Detta var hela hemligheten med hans sedan av teistiska och ateistiska teologer så oförstådda sätt, att med vanvördnad behandla gamla saker och personer, vilket de i sin enfald helt oskyldigt trodde vara något, som man hos barn kallar motsägelseanda. Han utredde sällskapets förvirrade begrepp och lärde dem tillämpa följdriktigt deras materialistiska världsåskådning. Voro de materialister, så skulle de icke begagna ord lånade från kristendomen och icke tänka som idealister. Därav uppstod ett slagord, som i sig innebar hela vanvördnaden för det föråldrade: Det är gammalt! Som nya människor måste de tänka nya tankar, och nya tankar fordrade ett nytt språk. Anekdoter och gamla kvickheter avklipptes genast. Fraser och lånade uttryck ratades. Man fick vara rå och kalla sakerna vid deras rätta namn, men icke vara vulgär, icke begagna citat ur sista operetten, icke kvickheter, som varit tryckta i sista skämttidningen. Därigenom vande 3ig var och en att ur sin fatabur framsöka vad som fanns ursprungligt av iakttagelse, och omdömena fotades på den nya synpunkten.

När nu Johan tvivlade på allt, varför kunde han icke tvivla på sin demokratiska fixa idé? Därför troligen, att denna icke föll inom medvetandet, utan var en drift, ärvd som en sjukdom; och troligen därför, att i honom fanns en jämviktskänsla, som icke kunde få ro förrän han såg jämvikt förverkligad utom sig i det sociala medium, i vilket han levde. Det var en naturlag, liknande den som kallas endosmos, vilken drev tvenne vätskor av olika täthet att genomtränga membranen och blanda sig. Och jämvikt kunde icke inträda, förrän tätheten blivit den-

samma på båda sidor om membranen. Alla samhällsklasser hade olika täthet, och därför var det en evig oro i samhället. Endast demokratien eller en fullständig blandning kunde åstadkomma lugn. Men därför skulle icke följa att en enstaka klass, underklassen ensam, flöte ovanpå, utan den skulle sakta sila sig igenom och in i överklassen, så att slutligen endast en medelklass förefunnes.

Denna endosmos hade Johan förverkligat i sitt umgänge, till vilket snart lockades personer av flera och de mest olika samhällsställningar. Sålunda adjungerades köpmän och banktjänstemän, även lärare och tillfälligtvis även lärde, men med äldre och renommerade syntes blandningsprocessen försiggå med större svårighet. De funno tonen cynisk, icke såsom om man talade om oanständiga saker, utan därför att man sade vad man tänkte. De hade kommit in i en ställning i samhället och hade insett att ställningen likasom samhället var byggt på tysta överenskommelser att ljuga, eller åtminstone tiga. Därför föreföll dem uppriktigheten cynisk. Ja, det anses än i dag cyniskt att yppa sina så kallade fel eller svagheter, såvida man icke såsom pietisten koketterar med dem, för att visa huru utmärkt man sedan blivit.

Johans upptäckt var människornas automatism. Alla tänkte detsamma, alla dömde på samma sätt; och ju lärdare de voro, dess mindre självverksamhet öv^de deras hjärnor. Därav uppstod hos honom tvivel på hela bokbildningen. De som kommo från Uppsala hade alla en och samma tanke om Rafael, ett och samma omdöme om Schiller, ehuru den olikhet i karaktärer, som förefanns mellan de dömande, nödvändigt betingat differenser i omdömet. Dessa

Date: 2015-12-18; view: 646