VÄLKOMSTHÄLSNINGEN.

Hon var kommen, den lilla flickan var kommen. Det är svårt att finna ord för att beskriva en sådan storhändelse.

Hon kom inte förrän så långt fram på hösten, att passagerarbåtarna på Löven hade slutat med sina turer och sjöfarten uppehölls av bara ett par små lastångare. Men med dessa hade hon väl inte velat fara ­ eller kanske att hon inte en gång visste, att de fanns till, ­ utan hon hade tagit skjuts från järnvägsstationen till Askedalarna. Jan i Skrolycka fick alltså inte ta emot henne vid Borgs brygga, där han hade väntat på henne nu i femton år. För i femton år hade hon varit borta. I aderton år hade han ägt henne i sitt hem och fått glädja sig åt henne, och i närapå likaså lång tid hade han måst sakna henne.

Det föll sig inte en gång så väl, att Jan var hemma vid stugan och fick ta emot Klara Gulla, när hon kom. Han hade just då gått bort för att språka en stund med gammalmora i Falla, som nu hade flyttat ur boningshuset och bodde för sig själv på en kammare. Hon var en av de många ensamma gamlingarna, som kejsarn av Portugallien fick lov att gå och se om alltemellanåt ooh säga ett vänligt ord för att hålla dem vid gott mod.

Det var bara Kattrina, som stod på tröskeln och tog emot, när den lilla flickan vände tillbaka till hemmet. Kattrina hade suttit vid spinnrocken hela dagen, och hon hade just hejdat hjulet för att vila ut ett tag, då hon hörde skrammel av åkdon borta på vägen. Det var en så pass ovanlig händelse, att någon åkande färdades genom Askedalarna, att hon gick fram till dörrn för att lyssna, och då märkte hon, att det inte var ett vanligt arbetsåkdon, utan en fjäderkärra. Och med detsamma började händerna darra på Kattrina. Det var inte utan, att de ville göra det numera, var gång hon blev skrämd eller uppskakad. Annars var hon rask och arbetsför trots sina två och sjuttio år. Hon var bara ängslig för att den där darrhäntheten skulle ta till, så att hon inte mer blev i stånd att förtjäna födan åt Jan och sig själv, som hon hade kunnat göra allt hittills.

Vid det här laget hade nog Kattrina så gott som upphört att hoppas att någonsin mer få se dottern, och hon hade inte haft henne i tankarna på hela dagen. Men hon sa sedan, att från det ögonblicket, då hon hörde kärran, visste hon bestämt vem det var, som kom. Hon gick till dragkistan för att ta fram ett rent förkläde, men händerna skakade så, att hon inte kunde få in nyckeln i nyckelhålet. Det blev henne inte möjligt att bättra upp klädseln, utan hon fick gå ut och ta emot, sådan hon gick och stod.

Den lilla flickan kom inte i någon guldkaret, hon satt inte en gång uppe i kärran och åkte, utan hon gick till fots. Vägen till Askedalarna var lika dålig nu som på den tiden, då Erik i Falla och hans hustru hade kört med henne till prästen för att få henne döpt, och nu vandrade hon och skjutskarlen på var sin sida om åkdonet och höll emot, för att ett par stora koffertar, som hon hade uppstaplade bakom sitsen, inte skulle skakas ner i diket. Större ståt var det inte, när hon kom, och mer var det kanske inte heller att begära.

Kattrina hade just fått upp förstudörrn, när kärran stannade utanför grinden. Hon borde ju ha sprungit fram och öppnat den, men det gjorde hon inte. Hon kände helt hastigt en sådan tyngd över bröstet, att hon inte mäktade ta ett steg.

Det var Klara Gulla, som kom, det visste hon, fastän hon, som nu sköt upp grinden, såg ut som en herrskapsmänniska. Hon hade hatt med plymer och blommor och kläder av köptyg, men det var allt den lilla flickan ifrån Skrolycka i alla fall.

Hon skyndade in på gården före åkdonet och kom fram mot Kattrina med utsträckt hand. Men Kattrina stod stilla och slöt ögonen. Det steg upp så mcket bittert i hennes sinne just i det ögonblicket. Hon tyckte, att hon inte kunde förlåta dottern, att hon levde och kom hem frisk och färdig, efter att hon hade låtit dem vänta förgäves på henne alla dessa år. Hon önskade nästan, att dottern aldrig hade brytt sig om att komma igen.

Hon måtte ha sett fallfärdig ut, för Klara Gulla slog med all hast armarna om henne och närapå bar henne in i stugan.

­ Kära ni mor, ni ska väl inte bli så förskräckt! sa hon. Känner ni inte igen mej ?

Kattrina slog upp ögonen och betraktade henne noga. Hon var en förståndig människa, och hon hade aldrig väntat, att den, som hade varit borta i femton år, skulle vara alldeles sig lik, som då hon for hemifrån, men hon blev ändå förskräckt för vad hon såg.

Den människan, som hon hade framför sig, såg mycket äldre ut, än hon borde göra, för hon var ju inte mer än några och trettio år, men det var inte för det, att håret hade vitnat vid tinningarna eller för att pannan var full av smårynkor, som Kattrina blev rädd, utan därför att Klara Gulla hade blivit ful. Hon hade fått en besynnerlig grågul ansiktsfärg, och det var något tjockt och grovt omkring munnen. Hela vitögat hade gått över i grått och blivit blodsprängt, och under ögonen hängde skinnet ut i stora påsar.

Kattrina hade kommit ner på en stol, och där satt hon med händerna hårt knäppta om knäet för att hindra dem att skaka och tänkte på den unga, skinande adertonåringen i den röda klänningen. Sådan hade hon levat i hennes minne allt hittills. Hon undrade om hon någonsin skulle komma sig för med att bli glad över att Klara Gulla var vänd tillbaka.

­ Du skulle allt ha skrivit, sa Kattrina. Du skulle teminstingen ha skickat oss en hälsning, så att vi hade fått veta, att du fanns kvar i livet.

­ Ja, det vet jag nog, sa dottern. Och rösten den hade hon kvar åtminstone, den var käck och glad som förr. Men jag råka illa ut då i början ­ ­ ­ Ja, det har ni kanske hört?

­ Ja, så mycke vet vi, sa Kattrina och suckade.

­ Det var fördenskull jag kom åv mej med skrivningen, sa Klara Gulla och skrattade till ett tag. Hon hade något kraftigt och duktigt över sig nu som förr. Hon var nog inte en av dem, som pinade sig med ånger och självrannsakan.

­ Tänk inte på det där nu, mor! sa hon, när Kattrina alltjämt teg. Nu har jag fått'et riktigt bra. Jag har varit restauratris, jag sköter om mathållningen, vill jag säja, på en stor ångbåt, som går mellan Malmö å Lybeck, å i höst har jag hyrt mej bostad i Malmö. Ibland tänkte jag nog på att jag borde skriva, men det var svårt å komma i gång igen. Jag tyckte, att det fick vara, te dess jag var så långt hunnen, att jag kunde ta er å far te mej. Å nu, när jag har det ordnat, så att jag kan ta emot er, var det roligare å fara å hämta er själv än å skriva.

­ Å du har ingenting hört om oss? sa Kattrina. Alla dessa upplysningar borde ju ha gjort henne glad, men hon kände sig alltjämt lika nertryckt.

­ Nej, svarade Klara Gulla och la till, liksom urskuldande: Jag visste ju, att ni skulle få hjälp, om det blev för illa.

I detsamma måtte hon ha märkt hur händerna skakade på Kattrina, fastän hon höll dem hårt sammanknutna. Hon förstod, att de här hemma hade haft det svårare, än hon hade kunnat tro, och hon sökte förklara sig.

­ Jag ville inte skicka hem småsummor, som andra gör. Jag ville spara, te dess att jag fick ett riktigt hem å kunde ta er te mej.

­ Vi har inte behövt pengar, sa Kattrina. Det hade vart nog för oss, om du bara hade skrivit.

Klara Gulla sökte att rycka upp modern ur hennes sorgbundenhet, såsom hon hade brukat göra förr i världen

­ Inte ska ni förstöra den här stunden för mej, mor! sa hon. Nu är jag ju här igen. Kom nu, ska vi få in mina koffertar å packa opp dom! Det finns matvaror i dom. Vi ska ställa te kalas, te dess att far kommer hem.

Hon gick ut för att hjälpa till med att flytta ner packsakerna från kärran, men Kattrina följde henne inte.

Klara Gulla hade inte frågat efter hur det stod till med fadern. Det föll henne inte in annat, än att han gick på arbete i Falla som förr i världen. Kattrina visste ju, att hon fick lov att tala om för henne hur han hade förändrats, men hon sköt upp och sköt upp. Det hade ändå kommit friska vindar in i stugan med den lilla flickan. Hon drog sig för att genast göra slut på hennes glädje över att vara hemkommen.

Medan Klara Gulla hjälpte till att lassa av, märkte hon, att en sex, sju barnungar kom fram till grinden och tittade in på gården. De sa ingenting, bara skrattade, pekade på henne och sprang sin väg.

Men om ett par ögonblick var de där igen, och denna gången hade de mellan sig en liten gubbe, som var gulnad och hopskrumpen, men gick uppstramad med tillbakakastat huvud och satte ner fötterna hårt i marken som en marscherande soldat.

­ Det var en besynnerlig figur, den där, sa Klara Gulla till skjutskarlen, just som gubben och barnhopen trängde in genom grinden. Hon hade inte den minsta aning om vem han var, men hon kunde ju inte undgå att lägga märke till en karl, som var så grant utstyrd. På huvudet hade han en hög läderkaskett med stor fjäderbuske, runtom halsen och långt ner på bröstet hängde stjärnor och kors av styvt guldpapper, hoplänkade till kedjor. Det såg ut, som skulle han ha burit en gyllene halskrage.

Barnungarna höll sig inte tysta nu längre, utan de ropade: "Kejsarinna, kejsarinna!" allt vad de orkade. Gubbstackarn tystade inte på dem. Han skred fram, som om de skrikande och skrattande ungarna skulle ha varit hans hedersvakt.

När skaran var nära nog framme vid stugdörrn, gav Klara Gulla till ett utrop och flydde in till Kattrina.

­ Vem är det? sa hon och såg alldeles förskrämd ut. Är det far? Har han blitt tokig?

­ Ja, sa Kattrina. Hon började gråta i sin upprördhet och förde förklädet upp till ögonen.

­ Är det för min skull?

­ Vår Herre ställde det så åv barmhärtighet, sa Kattrina. Han såg, att han hade det för svårt.

Mer hann hon inte att förklara, för nu stod Jan på tröskeln, följd av hela barnhopen, som ville se hur detta möte, som de hade hört så många gånger beskrivas, skulle avlöpa i verkligheten.

Kejsarn av Portugallien gick inte ända bort till dottern. Han stannade strax innanför dörrn och framsade sin välkomsthälsning.

Välkommen, välkommen, du Klara,
du Fina, du rika Gullborg!

De orden uttalade han med sådan där avmätt värdighet, som de högtstående visar i stora ögonblick, men på samma gång hade han riktiga glädjetårar i ögonen, och han hade svårt att hindra rösten från att darra.

Efter att den stora, väl övertänkta hälsningen var uppläst, stötte kejsarn tre gånger hårt i golvet med kejsarkäppen för att bjuda tystnad och uppmärksamhet, och så började han sjunga med en tunn, gnällig röst.

Klara Gulla hade ställt sig tätt vid Kattrina. Det såg ut, som om hon ville gömma sig, krypa undan bakom modern. Hittills hade hon tegat, men när Jan höjde rösten och sjöng, ropade hon till av förskräckelse och ville hejda honom.

Men då grep Kattrina henne hårt om armen.

­ Låt'en vara! Han har glatt sej åt å få sjunga den här visa för dej, alltsen du blev borta för oss.

Då höll hon sig stilla och lät Jan fortsätta.

Kejsarinnans fader
är så hjärtans glader.
Som tidningen haver sagt.
Österrike, Portugal
Metz, Japan, som det var.
Bom, bom, bom, å rulla
bom, bom.

Men längre stod inte Klara Gulla ut. Hon rusade fram, fick ut ungarna i en hast och stängde dörrn efter dem.

Sedan vände hon sig mot fadern, och hon till och med stampade i golvet åt honom. Hon var ond på allvar.

­ Tyst med er för all del! sa hon. Är det meningen å göra mej te ett spektakel å kalla mej för kejsarinna?

Jan såg litet snopen ut, men det gick över i en blink. Hon var ju den stora kejsarinnan! Allt, vad hon gjorde, var väl gjort. Allt, vad hon sa, var honung och balsam. Han hade rent glömt bort i glädjen att titta efter guldkronan och guldtronen och de guldklädda krigsöverstarna. Om hon ville synas fattig och hjälplös, när hon kom, så var det hennes ensak. Det var nog glädje, att hon hade kommit tillbaka till honom.

FLYKTEN.

Åtta dar efter Klara Gullas hemkomst stod hon och hennes mor en morgon nere på Borgs brygga, färdiga att resa sin väg för alltid. Den gamla Kattrina var klädd i hatt och präktig klädeskappa. Hon skulle följa med dottern ner till Malmö och bli en fin stadsfru. Aldrig mer skulle hon behöva träla för födan. Hon skulle få sitta med händerna i kors i en soffa och ha det lugnt och sorgfritt alla sina återstående dagar.

Men trots allt detta goda, som väntade henne, hade visst Kattrina aldrig känt sig så eländigt olycklig, som när hon stod där på bryggan. Klara Gulla måtte allt ha märkt något, för hon började fråga henne om hon var rädd för sjön. Och så gav hon sig till att förklara för henne, att det inte var något farligt, fastän det blåste så, att folk knappt kunde hålla sig kvar på bryggan. Hon var ju sjövan, Klara Gulla, så hon visste vad hon talade om.

­ Det här är ju inga vågor, sa hon till mor sin. Jag ser allt, att han går vit, men jag skulle inte vara rädd å ro over honom i vår gamla ekstock.

Klara Gulla frågade inte efter stormen, utan stannade kvar på bryggan. Men Kattrina gick in i det stora godsmagasinet för att inte bli alldeles sönderblåst och kröp undan i ett mörkt hörn bakom ett par packlårar. Här ämnade hon stanna, ända tills ångbåten kom, för hon ville inte gärna råka någon av sockenfolket, innan hon gav sig i väg. På samma gång tänkte hon, att det var väl aldrig rätt, det hon gjorde, eftersom hon skämdes för att visa sig för folk.

En sak kunde hon ta sig fri för. Hon följde inte med Klara Gulla av någon lust efter vällevnad, utan endast och allenast därför, att händerna svek henne. Vad annat kunde hon göra när hon kände, att de höll på att bli så dåliga, att hon inte kunde spinna mer?

Hon såg klockar Svartling komma in i magasinet, och hon bad till Gud, att han inte måtte få se henne och komma fram och fråga vart hon tänkte resa. Hur skulle hon kunna tala om för honom, att hon ämnade fara ifrån Jan och stugan och allt det gamla?

Hon hade gjort ett försök att få det så ställt, att de skulle få bo kvar i Skrolycka, hon och Jan. Om dottern bara hade skickat dem lite pengar, en tioriksdaler i var månad kanske, så hade de ju kunnat reda sig något så när. Men det hade inte varit lönt att tala med Klara Gulla om den saken. Hon ville inte ge dem ett öre, om inte Kattrina följde med henne.

Kattrina förstod nog hur det hängde ihop. Klara Gulla sa inte nej av elakhet. Men nu hade hon hyrt rum och ställt i ordning åt bägge föräldrarna. Hon hade glatt sig åt den stunden, då hon skulle få visa dem hur hon hade tänkt på dem och arbetat för dem. Och hon ville åtminstone ha en av dem med sig, så att hon skulle få någon lön för allt sitt besvär.

Säkert var det Jan, som hon mest hade tänkt på, när hon redde till hemmet, för hon hade ju varit så särskilt god vän med far sin förr i världen, men honom tyckte hon nu att hon omöjligt kunde ta med sig.

Det var just i detta, som hela olyckan låg. Klara Gulla hade fattat en sådan motvilja för sin far. Hon kunde rakt inte stå ut med honom. Inte fick han tala med henne om Portugallien, inte om hennes rikedom och makt, ja, hon kunde knappt tåla att se honom gå klädd i kejsardoningen. Han var ju lika glad åt henne i alla fall och ville jämt vara i hennes närhet, men hon bara flydde honom, och Kattrina var viss om att det var för att slippa se honom, som dottern inte hade stannat hemma mer än en knapp vecka.

Nu kom också Klara Gulla in i magasinet. Och hon var inte rädd för klockar Svartling, hon, utan hon gick genast fram för att språka med honom. I de första orden, som hon sa till honom, berättade hon, att hon nu skulle resa hem till sitt och att Kattrina skulle följa med henne.

Klockarn frågade då, som man ju kunde veta att han skulle göra, vad hennes far sa om den saken. Och likaså lugnt, som skulle hon ha talat om en främmande, berättade Klara Gulla hur hon hade ordnat för Jan. Hon hade hyrt in honom hos Lisa, sonhustrun till den gamla notbindarn. Lisa hade byggt sig ett nytt hus efter Ol'Bengtsas död, och hon hade en kammare ledig, där Jan kunde bo.

Klockar Svartling hade ett sådant ansikte, att det inte visade mer av hans tankar, än han ville att det skulle visa, och det höll sig alldeles orörligt, medan han talade med Klara Gulla. Men nog visste Kattrina i alla fall vad han tänkte, han, som var som en far för hela socknen. "Varför ska en gammal man, som har både hustru och dotter i livet, behöva komma till främmande? Lisa är en snäll människa, men hon kan ju ändå aldrig ha sådant tålamod med honom som hans egna." Det tänkte han. Och det gjorde han rätt i att tänka.

Kattrina såg helt hastigt ner på sina händer. Hon kanske allt bedrog sig själv ändå, när hon skyllde på dem. Den riktiga orsaken till att hon övergav Jan var nog den, att dottern var henne för mäktig. Hon var inte i stånd att sätta sig upp mot henne.

Klara Gulla stod alltjämt och talade med klockarn. Nu berättade hon för honom hur de hade måst smyga sig hemifrån, för att Jan inte skulle få veta, att de for.

Detta hade varit det värsta av alltsammans för Kattrina. Klara Gulla hade skickat bort Jan i ett ärende till en handelsbod långt uppe i Bro socken, och så snart han var gången, hade de packat koffertarna och gett sig av. Kattrina hade känt sig som en tjuv och en illgärningsman, när hon på detta sätt smög sig hemifrån, men Klara Gulla hade sagt, att det var tvungen sak. Om fadern hade fått veta något om resan, så hade han hellre lagt sig framför kärran för att bli överkörd, än han hade låtit dem fara. ­ Ja, nu skulle Lisa stå och ta emot honom, när han kom hem, och hon skulle nog försöka trösta honom, men bra svårt var det ändå att tänka på hur illa han skulle ta det, när han fick veta, att Klara Gulla hade rest ifrån honom.

Klockar Svartling stod så tyst och hörde på Klara Gulla. Kattrina började just undra om han var nöjd med det, som han fick veta, då han helt plötsligt tog Klara Gullas hand och sa med stort allvar:

­ Ja, eftersom jag är Klara Gullas gamla lärare, så säger jag nu min mening rentut. Klara Gulla vill resa ifrån en plikt, men det är inte sagt, att det lyckas. Jag har sett andra, som ha försökt göra på samma sätt, men det har hämnat sig.

Kattrina reste sig och drog ett andetag av lättnad, när hon hörde detta. Det var just de orden, som hon själv hade velat säga dottern.

Klara Gulla svarade ganska saktmodigt, att hon inte visste hur hon skulle ställa på annat sätt. Inte kunde hon ta en galen människa med sig till en främmande stad, och inte kunde hon själv stanna kvar i Svartsjö. Det hade Jan sörjt för. Nar hon gick förbi en gård, kom barnen utspringande och ropade "Kejsarinna" efter henne, och vid kyrkan i söndags hade folk varit så ivriga att få se henne, att de hade hållit på att springa omkull henne.

Men klockarn höll ändå på sin mening.

­ Jag förstår, att det kan vara svårt, sa han, men det har varit ett sådant samband mellan dej å din far. Du ska inte tro, att du kan hugga av det så lätt.

När detta var sagt, gick de båda två ut ur magasinet, och Kattrina följde efter dem. Hon hade ändrat mening och ville nu gärna tala med klockarn, men innan hon gick fram till honom, ställde hon sig att se uppåt backen. Hon kände på sig, att Jan snart måste vara där.

­ Är ni rädd för att far ska komma? frågade då Klara Gulla och gick från klockarn bort till modern.

­ Rädd! sa Kattrina. Jag bara ber te Gud, att Jan måtte hinna hit, innan jag är rest. Hon samlade allt sitt mod och fortsatte: Det känns, vet du, som om jag skulle ha gjort någe ont. Jag tror, att jag får lida för detta i hela mitt liv.

­ Det säjer ni bara, för det att ni har måst sitta i mörker å elände i så många år, sa Klara Gulla. Det blir annat, när ni väl är härifrån. ­ Far kan ju i alla fall omöjligt komma hit, när han inte vet, att vi har rest, la hon till.

­ Det ska du inte vara så säker på, sa Kattrina. Jan vet ändå vad han behöver veta. Det har vart så mä'n, alltsen du blev borta för oss, å det har tatt te mä vart år. Vår Herre tyckte väl, att sen han hade förlorat förståndet, måste han ge'n ett nytt ljus å lysa sej mä.

Kattrina berättade nu med få ord för Klara Gulla om Lars Gunnarssons död och ett par andra händelser från de senare åren för att visa henne, att Jan var i syne, som det heter. Klara Gulla hörde på henne med stor uppmärksamhet. Förut hade Kattrina försökt att tala om för henne hur god Jan var mot flera fattiga gamla stackare, men det hade hon inte velat lyssna till.

Detta däremot tycktes hon bli så gripen av, att Kattrina började hoppas, att hon skulle få andra tankar om Jan, ja, kanske till och med vända om hem, hon också.

Det var inte länge hon fick ha den förhoppningen kvar.

­ Här, mor, har vi nu ångbåten! utbrast Klara Gulla med glad röst. Nu går det nog bra för oss ändå, så att vi får komma i väg.

Kattrina fick tårar i ögonen, när hon såg ångbåten lägga till vid bryggan. Hon hade ämnat be klockar Svartling fälla ett gott ord för henne och Jan hos Klara Gulla, så att hon skulle låta dem stanna i deras gamla hem, men det blev det inte tid med. Hon såg sig ingen utväg att slippa undan resan.

Båten måtte ha varit sent ute, för den hade en sådan brådska att komma åstad igen. Landgång hade den inte tid att lägga ut. Ett par stackars resande, som skulle stiga av, blev nästan kastade upp på bryggan av sjöfolket. Klara Gulla fick Kattrina vid armen, en karl tog emot henne, och så var hon ombord. Hon grät och ville vända, men det gavs intet förbarmande.

Just som Kattrina hade kommit upp på däck, la Klara Gulla armen om henne liksom för att stödja henne.

­ Kom, så går vi över te andra sidan! sa hon.

Men det var för sent. Den gamla Kattrina såg en karl komma springande utför backen, och hon kände igen honom också.

­ Det är Jan! sa hon. Å, vad tar han sej nu te månntro?

Jan stannade ytterst på bryggan. Han stod där liten och eländig. Han såg Klara Gulla på den bortdragande båten, och större förtvivlan och grämelse kunde inte ett ansikte uttrycka, än hans nu gjorde.

Men det behövdes inte mer, än att Kattrina såg honom, för att hon skulle få den kraft, som hon behövde, till att sätta sig upp mot dottern.

­ Du får resa, du, sa hon, men jag stiger åv ve nästa brygga å går hem igen.

­ Ni får göra, som ni vill, mor, sa Klara Gulla utledsen. Hon förstod väl, att detta kunde hon inte strida emot. Kanske tyckte också hon, att de hade varit för grymma mot fadern.

Men det gavs dem ingen tid till gottgörelse. För andra gången ville Jan inte mista hela sitt livs glädje. Han gjorde ett språng från bryggan och kastade sig ner i sjön.

Kanske att det hade varit hans mening att simma fram till ångbåten, kanske han helt enkelt hade känt, att han inte stod ut med stt leva längre.

Från bryggan höjdes höga rop, en båt sattes ut ögonblickligen, också den lilla lastångaren lade bi och skickade ut sin julle, men Jan hade sjunkit genast. Han kom inte en gång tillbaka upp till vattenytan.

Kejsarkäppen och den gröna läderkasketten låg och flöt på vattnet, men kejsarn själv hade försvunnit, så tyst, så spårlöst, att om dessa klenoder inte hade legat där, skulle man knappt ha kunnat tro, att han var borta.

KVARHÅLLEN.

Folk tyckte allt det var märkvärdigt, att Klara Gulla från Skrolycka skulle bli nödgad att dag efter dag stå på Borgs brygga och vänta på en, som aldrig kom.

Klara Gulla stod där inte och väntade i ljuvliga sommardagar, utan i mörk och stormig november och i mörk och kall december. Hon drömde inte heller några vackra och fina drömmar om långväga resande, som skulle stiga i land med pomp och ståt. Hon hade ögon och tankar bara för en båt, som rodde fram och tillbaka i sjön utanför bryggan och draggade efter en drunknad. I början hade hon trott, att så snart draggningen kom i gång, skulle den hon väntade på genast bli återfunnen, men det gick inte så. Dag efter dag arbetade ett par tålmodiga gamla fiskare vid draggen, men de kunde ingenting upptäcka.

Det skulle finnas ett par djupa hålor i sjöbottnen alldeles i närheten av Borgs brygga, och det var flera, som trodde, att Jan hade sjunkit ner i en av dem. Andra sa, att det var ett starkt strömdrag här vid udden och vidare inåt den stora Kyrkviken. Han hade kanske blivit bortförd dit. Klara Gulla lät öka på dragglinorna, så att de kunde nå till Lövens största djup, och hon lät draggen gå fram över varenda tum av Kyrkviken, men att föra sin far tillbaka upp i dagens ljus, det lyckades henne inte ändå.

Genast första dagen efter olyckan hade Klara Gulla låtit beställa en likkista, och när den var färdig, förde hon den till bryggan, för att hon skulle kunna härbärgera den döde där, så snart som han blev funnen. Hon hade den sedan alltid stående på bryggan och ville inte en gång ställa in den i godsmagasinet. Magasinet stängdes, då faktorn gick från bryggan, men kistan måste alltid vara till hands, så att Jan inte skulle behöva vänta på den.

Den gamla kejsarn hade ofta haft goda vänner omkring sig på bryggan, som hade förkortat väntetiden för honom, men Klara Gulla gick där nästan alltid ensam. Hon tilltalade ingen, och säkert lämnade man henne gärna i ro, för det låg något hemskt i folks ögon över henne, som hade varit orsak till sin fars död.

I december upphörde sjöfarten, och sedan fick Klara Gulla ha bryggan alldeles för sig själv. Ingen störde henne. Fiskarna, som skötte sökandet ute på sjön, ville också sluta, men detta gjorde Klara Gulla alldeles förtvivlad. Det var hennes enda hopp och räddning, att fadern blev funnen. Så länge som sjön gick ren, måste de fortsätta. De måste söka vid Nygårds udde, vid Storviks, de måste söka igenom hela Löven.

Själv blev Klara Gulla alltmer ängsligt ivrig att finna den döde för varje dag, som gick. Hon hade hyrt in sig hos en av torparna vid Borg, och i början hade hon gett sig tid att stanna inne åtmistone någon stund på dagen. Men så småningom greps hon av en sådan ångest, att hon knappt hade ro att sova och äta. Hon vistades ständigt på bryggan, gick och stod där inte bara under de korta dagarna, utan också under de långa, oändliga kvällarna, ända tills det blev sängdags.

Under de två första dagarna efter Jans död hade den gamla Kattrina stått vid Klara Gullas sida på bryggan och väntat på Jan. Men sedan hade hon gått hem till Skrolycka.

Det var inte av likgiltighet, som hon lämnade bryggan, utan därför att hon inte kunde stå ut med att vara tillsammans med dottern och höra henne tala om Jan. Ty Klara Gulla förställde sig inte. Kattrina visste, att det inte var av öm omsorg eller av samvetskval, som Klara Gulla var så ivrig att sörja för att hans kropp skulle få vila i vigd jord, utan därför att hon var rädd, ostyrligt rädd, så länge som den, vars död hon var skuld till, låg obegravd på sjöbottnen. Om hon kunde få sin far nermyllad i kyrkogårdsmull, då skulle han inte vara så farlig för henne. Men så länge som han fanns, där han fanns, kände hon en obeskrivlig fasa för honom och det straff, som han skulle komma att kräva ut av henne.

*

Klara Gulla stod på Borgs brygga och såg ner i sjön. som alltid var upprörd och grå. Ingen av hennes blickar nådde längre än till vattenytan, men hon tyckte ändå, att hon kunde se den vida sjöbottnen, som bredde ut sig under henne.

Där nere satt han, kejsarn av Portugallien. Han satt på en sten med händerna knäppta om knäna och ögonen stirrande in i det grågröna vattnet, i ständig väntan på att hon skulle komma till honom.

All kejsardoningen hade han lämnat ifrån sig. Käppen och läderkasketten hade aldrig följt med ner i djupet, och pappstjärnorna hade väl blivit upplösta av sjövattnet. Han satt där i sin gamla blankslitna rock med två tomma händer. Men till gengäld var det inte något falskt eller löjligt över honom numera. Nu var han bara mäktig och förskräcklig.

Det var inte med orätt, som han hade sagt, att han var kejsare. Så stor makt hade han haft i livet, att den fiende, som han hade hatat, hade blivit störtad och hans vänner hulpna. Den makten hade han kvar ännu. Den övergav honom inte, därför att han var död.

Det hade aldrig varit mer än två människor, som hade gjort honom ont. Den ena hade han redan hämnats på. Den andra var hon, hans dotter, som först hade gjort honom vansinnig och sedan hade vållat hans död. Henne bidade han på där nere i djupet.

Det var slut nu med hans kärlek till henne. Nu väntade han henne inte för att ge henne pris och ära. Men till dödens mörka land ville han dra ner henne som straff för allt, vad hon hade förbrutit mot honom.

*

Det var något, som lockade Klara Gulla. Hon skulle ha velat ta det stora, tunga locket av likkistan och sedan sätta ut den i sjön här utanför bryggan som en båt. Därpå ville hon själv stiga ner i den, stöta ut från land och sedan helt varligt sträcka ut sig på sågspånsbädden.

Hon visste inte om hon skulle sjunka genast eller om hon skulle komma att driva omkring en stund på sjön, tills vågsvallet fyllde hennes farkost med vatten och drog ner den i djupet.

Hon tänkte också, att hon kanske inte alls skulle sjunka, utan endast bli förd ut på sjön och kastad i land vid någon av de alomkransade uddarna.

Det var en stor frestelse att anställa ett sådant prov. Hon ämnade ligga alldeles stilla hela tiden, inte göra en rörelse. Hon skulle inte nyttja händer och armar för att driva kistan framåt, utan alldeles överlämna sig i sin domares våld. Han skulle få dra henne till sig eller låta henne undkomma, som han ville.

Om hon på det sättet underkastade sig hans välbehag, skulle kanske den stora kärleken åter säga ett ord. Kanske komme han att förbarma sig över henne och ge henne nåd.

Men hennes förskräckelse var för stor. Hon vågade inte mer lita på hans kärlek. Hon tordes aldrig sätta den svarta kistan ut i sjön.

*

Det var en gammal bekant och vän till Klara Gulla, som kom och sökte upp henne i dessa dagar. Han hette August och bodde ännu kvar Där Nol i Prästerud i sitt föräldrahem.

Det var en lugn och klok karl, som hon hade gott av att tala vid. Han sa till henne, att hon borde resa sin väg och ta upp sitt gamla arbete. Det var nog inte så bra för henne att gå på den ensliga bryggan och vänta på en död. Hon svarade, att hon alls inte vågade resa, förrän hennes far hade kommit ner i vigd jord, men det ville han inte höra talas om.

Första gången han talade vid henne, blev intet avgjort, men nästa gång han kom tillbaka, lovade hon att följa hans råd. De skildes med den överenskommelsen, att han dagen därpå skulle komma och hämta henne med sin egen häst och föra henne till järnvägsstationen.

Om han nu hade gjort detta, hade kanske allt gått bra. Men han hade blivit hindrad att själv komma och skickade en drängpojke med hästen. Klara Gulla satte sig ändå upp i kärran och for. Men på vägen började hon språka med körsvennen om sin far och uppmuntrade honom att berätta historier om hans klarseende, desamma, som Kattrina hade talat om på bryggan, och ännu andra.

När hon hade lyssnat en stund, bad hon gossen vända. Hon hade blivit så uppskrämd, att hon inte vågade resa vidare. Han var alltför mäktig, den gamla kejsarn av Portugallien. Hon visste väl hur de döda, som inte hade begravts i kyrkogårdsmull, jäkta och jaga efter sina fiender. Hon måste ha fadern upp ur vattnet, hon måste ha honom lagd i kistan. Guds ord måste läsas över honom, annars skulle hon inte få ro ett ögonblick.

AVSKEDSORDEN.

Fram emot jul fick Klara Gulla bud, att Kattrina låg på sitt yttersta, och detta var äntligen i stånd att rycka henne från bryggan.

Hon vandrade hem till fots, därför att detta var bästa färdesättet för den, som ämnade sig till Askedalarna, och tog den gamla vanliga vägen genom Lobyn och vidare uppöver storskogen och Snipahöjden.

När hon gick förbi gården, där den gamla Björn Hindriksson son i Lobyn en gång hade bott, såg hon en stor karl med ett duktigt och allvarligt utseende stå vid vägen och laga en gärdsgård. Hah hälsade med en kort nick, när hon gick förbi, men sedan blev han stående och såg efter henne, och till slut skyndade han fatt henne.

­ Det är visst Klara Gulla ifrån Skrolycka? sa han. Jag skulle med rätta ha talt ett par ord. Jag är Linnart, son te Björn Hindriksson, la han till, då han märkte, att hon inte visste vem han var.

­ Tiden är allt så kort för mej, sa Klara Gulla, så kanske att det kan vara te en annan gång? Jag har fått bud, att mor håller på å dö.

Men Linnart Björnsson föreslog i stället, att han skulle få följa henne framåt vägen en bit. Han hade flera gånger ämnat gå ner till bryggan för att träffa henne där, och nu ville han inte försumma det goda tillfället. Det var nog så nödvändigt, trodde han, att hon fick höra vad han hade att säga.

Klara Gulla gjorde inga fler invändningar. Men hon märkte, att karlen hade svårt att komma fram med sitt ärende, så att hon väntade sig intet gott. Han harskade sig flera gånger och sökte efter ord.

­ Jag tror inte, att Klara Gulla vet, att jag var den sista, som talte ve Klara Gullas far, kejsarn, som vi bruka kalla'n.

Klara Gulla svarade, att det hade hon inte vetat. Och på samma gång ökade hon på stegen. Hon tänkte nog, att det här samtalet var någonting, som hon helst hade velat undkomma.

­ Jag stog ute på gårn en dag i höstas å satte för en häst, därför att jag skulle åka te handelsbon, fortfor Linnart Björnsson, å då fick jag se kejsarn komma springande framåt vägen. Han hade stor brådska, det märktes nog, men han stanna i alla fall, när han fick syn på mej, för te å fråga om kejsarinna hade rest förbi. Det kunde jag ju inte neka te, å då kom tårarna störtande ur ögona på'n. Han hade vart på väg te Bro, sa'n, men han hade känt en sån oro, så han hade vänt om. Å när han kom hem, var stuga tom. Kattrina var också borta. Di skulle säkert fara mä ångbåten, å han visste inte hur han skulle komma ner te Borg i tid, innan di var resta.

Klara Gulla tvärstannade.

­ Det gick väl så, att han fick åka med er? sa hon.

Ja, svarade bonden. Jan hade gjort mej e stor tjänst en gång i tiden, och nu ville jag gälda den. Det var kanske illa gjort åv mej, att jag hjälpte'n på väg?

­ Å nej, allt felet ligger hos mej, sa Klara Gulla. Det var jag, som aldrig borde ha försökt å fara ifrån honom.

­ Han grät som ett barn hela långa tiden, som han satt i kärra, sa Linnart Björnsson, a jag visste just inte vad jag skulle säja för å trösta'n, så att jag höll mej tyst. "Vi hinner'na nog, Jan", sa jag te sist. "Du ska inte gråta så! Di här småbåtarna, som går på hösten, är inte så fortfärdiga åv sej." Men knappt hade jag detta sagt, förrän han la sin hand på min arm å fråga mej om jag trodde, att di skulle bli hårda å svåra mot kejsarinna, di, som hade fört bort'na.

­ Di, som hade fört bort mej! upprepade Klara Gulla med undran i rösten.

­ Jag blev förvånad, jag som Klara Gulla, å jag fråga'n vilka han mena. Jo, han mena dom, som hade legat på lur omkring kejsarinna, medan ho hade vart hemma. Alla di fienderna, som Klara Gulla hade vart så rädd för, så ho inte hade vågat sätta på sej si gullkrona eller så mycke som tala om Portugallien, å som nu hade kastat sej över Klara Gulla å fört bort'na i fångenskap.

­ Jaså, på det sättet! sa Klara Gulla.

­ Ja, just på det sättet, Klara Gulla, sa Linnart Björnsson med eftertryck. Klara Gulla förstår, att hennes far inte grät, därför att han hade blitt övergiven å lämnad ensam, utan därför att han trodde, att Klara Gulla var i fara.

Linnart Björnsson hade haft litet svårt att få fram de sista orden. De ville stocka sig i halsen på honom. Han tänkte kanske på gamla Björn Hindriksson och på sig själv. Det fanns nog det i hans egen historia, som gjorde, att han förstod vad värde man borde sätta på en kärlek, som aldrig svek.

Men Klara Gulla förstod det ännu inte. Hon hade bara tänkt på fadern med avsmak och förskräckelse, alltsedan hon kom hem. Hon mumlade för sig själv någonting om att far var en stolle.

Linnart Björnsson hörde vad hon sa, och det sårade honom.

­ Jag vet just inte om Jan var så tokig, föll han in. Jag sa te'n, att jag inga fångvaktare hade sett omkring Klara Gulla. "Såg inte min snälla Linnart Björnsson", svara han då, "hur di gick vakt omkring'na, när ho for härförbi? Det var Högfärda å Hårdheta, det var Last å Lusta, det var alla di, som ho har te å kämpa emot där borta i sitt kejsarrike."

Klara Gulla stannade och vände sig mot honom.

­ Nå? sa hon endast.

­ Jag svara'n, att di fienderna hade jag också sett, genmälde Linnart Björnsson barskt.

Klara Gulla skrattade ti]l.

­ Men jag ångra strax, att jag hade sagt detta, fortsatte bonden. För nu börja Jan gråta rent förtvivlat. "Å, bed Gud, min snälla Linnart Björnsson", sa han, "att jag må kunna frälsa den lilla flicka från allt ont! Det gör detsamma hur det går mä mej, bara ho blir hjälpt."

Klara Gulla gick på än fortare, och hon svarade ingenting. Det var något, som började riva och slita inne i hjärtat, men hon tvang det till stillhet. Om det, som låg dolt där inne, skulle slippa löst, då visste hon inte hur hon skulle stå ut.

­ Ja, det blev alltså liksom hans avskedsord, detta, sa Linnart Björnsson. Å sen dröjde det inte länge, innan han fick visa, att han mena vad han sa. Klara Gulla ska aldrig tro, att Jan sprang i sjön för te å komma ifrån si egen sorg. Det var bara för å rädda Klara Gulla från hennes fiender, som han kasta sej efter ångbåten.

Allt fortare och fortare stormade Klara Gulla framåt. All faderns kärlek från det första till det sista började uppenbara sig för henne. Men hon ville bara fly undan. Hon kunde inte bära den kunskapen.

­ Vi håller allt lite reda på varandra i den här socken, fortfor Linnart Björnsson och följde henne utan minsta ansträngning. Det var mycken ovilja mot Klara Gulla i början, strax efter att kejsarn hade drunknat. Å jag för min del höll inte Klara Gulla värd å få höra hans sista ord å tankar. Men vi har ändrat oss nu. Vi tycker om, att Klara Gulla står där nere på brygga å väntar på'n.

Klara Gulla stannade. Hon var röd på kinderna, och ögonen glänste av vrede.

­ Jag står där, bara därför att jag är rädd för honom, sa hon.

­ Klara Gulla har aldrig velat visa sej bättre, än ho är. Det vet vi. Men vi förstår kanske bättre än Klara Gulla själv vad det är, som ligger under den där väntan. Vi har också haft föräldrar. Å vi har inte handlat rätt mot dom, vi heller.

Klara Gulla var så vred, att hon ville säga något förfärligt, men det blev ingenting av. Hon ville stampa med foten åt honom för att få honom att tiga, men hon förmådde inte det heller. Då såg hon sig ingen annan råd än att vända sig bort och springa sin väg.

Linnart Björnsson följde henne inte. Han hade sagt vad han ville säga, och han var inte missnöjd med den förmiddagens arbete.

Date: 2016-01-14; view: 795