SÖNDAGEN EFTER MIDSOMMAR.

Den första söndagen efter midsommar blev allt folket i Askedalarna bjudna till notbindarns på det stora kalaset, som han och hans svärdotter brukade ställa till med vartenda år vid den här tiden.

Man kunde nog undra på att två så utfattiga människor skulle göra ett gästabud vart år, men för alla dem, som hade reda på anledningen, föreföll det nog rätt naturligt.

Det förhöll sig nämligen så, att då notbindarn hade varit en rik man, hade han gett sina två söner var sin gård. Den äldsta sonen hade förfarit med sin egendom ungefär på samma sätt som Ol'Bengtsa själv och hade dött utfattig. Den andra sonen var mer stadgad och ordentlig. Han hade sin gåva i behåll och hade till och med förökat den, så att han hade blivit rätt förmögen.

Men det han nu ägde var ju bara en ömklighet mot vad han kunde ha haft, om fadern inte hade farit fram med sådant överdåd och slarv och gjort över med både pengar och egendomar till ingen världens nytta. Om en sådan rikedom hade fallit i sonens händer i hans tidiga ungdom, så var det omöjligt att säga hur långt han skulle ha kommit. Han kunde ha ägt alla skogar i Lövsjö härad, haft handelsbod i Broby och ångbåt på Löven. Ja, han kunde kanske till och med ha suttit som brukspatron på Ekeby.

Sonen hade förstås haft svårt att förlåta fadern hans misshushållning, men han hade alltid lagt band på sig, så att det inte hade kommit till någon brytning. När det gick omkull för Ol'Bengtsa, hade visst en hel del folk, och fadern med, väntat, att han skulle ha kommit honom till hjälp med det han ägde, men vad skulle det ha tjänat till? Det hade ju bara gått till fordringsägarna. Det var just med tanke på att fadern skulle ha något att komma till, när allt hans var slut, som sonen behöll det, som han hade fått.

Att nu Ol'Bengtsa hade slagit sig ner hos den äldsta sonens änka och bjöd till att försörja sig och henne med att knyta nät, det var inte sonens fel. Han hade bett fadern komma och bo hos honom inte en gång, utan minst hundra. Det var nästan en ny orätt, det här, som fadern begick mot honom, för han fick dåligt anseende bland dem, som visste, att gubben hade det svårt.

Men inte heller fördenskull hade det kommit till någon osämja mellan honom och fadern, utan för att bevisa honom sin vänskap krånglade han sig fram på den livsfarliga vägen till Askedalarna en gång var sommar med hustru och barn och stannade över där en hel dag.

Om nu folk hade vetat hur betryckta de kände sig, både hustrun och han, var gång de såg den lilla stugan och det eländiga rucklet till uthus och det steniga potatislandet och svägerskans alla trasiga ungar, så skulle de ha förstått vilket hjärta han hade för fadern, när han kunde gå igenom detta en gång om året för att få råka honom.

Allra värst tyckte både han och hustrun det var, att det skulle ställas till kalas för dem. De bad och tiggde, var gång de for sin väg, att han skulle låta bli att bjuda ihop grannarna för att fira dem, då de kom igen nästa år, men gubben var obeveklig. Han ville inte avstå från kalaset, fastän han visst inte hade råd till det. Man skulle inte ha trott, att det fanns mycket kvar av den gamla Ol'Bengtsa i Ljustersbyn, när man såg hur gammal och utslocknad han gick där, men lusten att slå på stort, den hade han i behåll. Den hade bragt honom i olycka, och den tycktes han aldrig kunna bli fri ifrån.

Sonen hade fått höra på omvägar, och det förstod han ju i alla fall av sig själv, att gubben och svägerskan sparade och skrapade hela året bara för att kunna ha ett hedersamt gille den dagen, då han kom. Men då var det också mat i ett, i ett. Kaffe och stort smörgåsbord, innan de var ur kärran en gång. Och middag för alla grannarna med fisk och kött och risgrynskaka och saftkräm och en myckenhet dryckesvaror. Det var så bedrövligt, att man ville gråta åt det. Han och hans hustru gjorde ingenting för att uppmuntra galenskapen. De tog ingen annan förning med sig än sådant, som bara kan ätas i vardagslag. Men kalaset, det slapp de inte undan i alla fall.

De sade ibland till varandra, att det blev väl ingen annan råd till sist, än att de fick låta bli att fara, för att inte fadern måtte för deras skull ruinera sig en gång till. Men de var rädda för att ingen skulle ha förstått deras välmening, om de hade stannat hemma.

Och tänk ett sådant sällskap, som de fick vara tillsammans med på de där kalasen! Gamla smeder och fiskargubbar och backstusittare. Om inte ett så pass präktigt folk som De i Falla också hade brukat komma, så hade det inte funnits en människa, som de hade kunnat byta ett ord med.

Sonen till Ol'Bengtsa hade förstås tyckt mest om Erik i Falla själv, men han hade också riktigt stor högaktning för Lars Gunnarsson, som hade övertagit gården efter svärfaderns död. Han var ju inte kommen av någon förnämlig släkt, men det var en karl, som hade haft förstånd att skaffa sig ett gott gifte och som nog skulle komma att tränga sig fram till både rikedom och anseende, innan han gav upp spelet.

Det var alltså en stor missräkning för honom, när han kom till Askedalarna tredje året efter Erik i Fallas död, att få höra strax vid ankomsten, att Lars Gunnarsson troligen inte skulle komma på kalaset den här gången.

­ Det är inte mitt fel, sa den gamla notbindarn. Han är just inte av mitt folk, men jag gick ändå över te Falla i går å bjöd'en för di skull.

­ Han är kanske utledsen på di här kalasena, sa då sonen.

­ Å nej, sa gubben, jag tror allt, att han mer än gärna ville vara mä här, men det är nog någe annat, som hindrar.

Gubben förklarade inte närmare vad han menade, men när de höll på med den första kaffedrickningen kom han på nytt tillbaka till ämnet.

­ Du ska inte vara så ledsen för att inte Lars kommer hit i kväll, sa han. Det är inte sagt, att du skulle tycka om å vara i sällskap mä'n numera, för han har börjat bli oordentlig den sista tiden.

­ Ni menar väl aldrig, att han har slagit sej på dryckjom? framkastade sonen.

­ Å jo, det är nog inte så illa gissat, svarade gubben. Det har kommit över'n nu på vårn, å alltsen midsommar har han visst inte vart nykter en enda dag.

Det brukade gå så till vid de här besöken, att strax sedan kaffet var drucket, tog fadern och sonen var sitt metspö och ställde sig vid sjön för att meta. Därvid var gubben mestadels mol tyst för att inte skrämma bort fisken, men det här året gjorde han ett undantag.

Han gav sig i tal med sonen gång på gång. Det kom trögt förstås efter vanligheten med korta meningar, men det var tydligt, att det var mer liv i honom än förut om åren.

Man skulle nästan ha trott, att det var något särskilt, som han ville ha sagt, eller rättare, att det var något, som han ville ha svar på av sonen. Han var som en, som står utanför ett tomt hus och ropar och kallar och inte vill avstå från hoppet, att någon skall komma ut och öppna.

Han vände flera gånger tillbaka till Lars Gunnarsson. Han berättade en del om hur det hade gått till vid sista husförhöret, och han drog också fram allt pratet, som hade gått om honom i Askedalarna efter Erik i Fallas död.

Sonen gav honom rätt i att det nog hände, att Lars inte var riktigt oskyldig. Och om han nu hade börjat dricka, så var det ju dåliga tecken.

­ Ja, jag är nyfiken på hur han ska komma över den här dan, sa gubben.

Sonen fick ett napp i detsamma, så han behövde inte svara. Det var ju inte något i hela historien, som var likt det, som han och fadern hade emellan sig, men han kunde ändå inte låta bli att tro, att gubben ville lägga in en särskild mening i det, som han sa.

­ Jag hoppas, att han reser te prästen i afton, sa gubben. För det finns förlåtelse, bara han söker den.

När han hade sagt ut de orden, blev det tyst en lång stund. Sonen hade så brått med att sätta en ny mask på kroken, att han inte tänkte på att svara. Och det var ju heller ingenting, som han behövde svara på. Men då kom det från gubben en suck så djup, att han måste se bort till honom.

­ Ser ni inte, att ni har napp, far? sa han. Jag tror, att ni låter abborrn ta metspöet ifrån er.

Gubben ryckte till. Han tog fisken av kroken, men han bar sig så fumligt åt, att den föll i sjön tillbaka.

­ Det går nog inte för mej å ta in nån fisk i dag, hur gärna jag än vill, sa han.

Jo, det var säkert, att det var någonting, som han ville ha sonen att säga och erkänna. Men han kunde väl ändå inte begära av honom, att han skulle jämföra sig med en, som var misstänkt för att ha dödat sin svärfar.

Gubben hade inte satt någon ny mask på kroken. Han stod på en sten med händerna knäppta och stirrade utåt det blanka vattnet med de döda ögonen.

­ Jo, det finns förlåtelse, sa han. För alla dom, som låter de gamla ligga å vänta å förfrysa i isande köld, finns det förlåtelse ända te denna dag. Men sedan är det slut.

Detta kunde ju inte vara sagt åt sonen. Gubben tänkte väl högt bara, såsom gammalt folk brukar.

I alla fall föll det nu sonen in, att han skulle försöka få honom att tala om något annat.

­ Hur står det te mä den där karln här i Askedalarna, som blev stollig förra hösten? sa han.

­ Jaså, Jan i Skrolycka! sa gubben. Jo, han har vart klok hela vintern. Han ämnar sej inte på kalaset, han heller, i dag, men honom kommer du väl inte å sakna. Han är bara en fattig backstusittare, han som jag.

Det kunde nog vara sant, men sonen var så glad att få tala om någon annan än Lars Gunnarsson, att han med stort deltagande frågade vad det var för fel med Jan i Skrolycka.

­ Å, det är bara det, att han har blitt sjuk åv längtan efter e dotter, som har rest bort för två år sen å inte låter höra ett ord ifrån sej.

­ Ho, som råka i olycka ­ ­ ­

­ Jaså, du kommer ihåg det. Men det är inte fördenskull, som fadern sörjer sej te döds. Det är den stora kärlekslösheta, som han inte kan bära.

Det var för ängsligt med denna talträngdheten. Fadern språkade visst mer, än som var nyttigt för honom.

­ Vet ni, att jag tror, att jag ska gå ut på den yttersta stenen här borta, sa sonen. Jag ser hur fisken slår omkring'en.

Genom den flyttningen kom han utom hörhåll för gubben, och sedan blev det inte något mer samspråk mellan dem på hela förmiddagen. Men vart än sonen gick, kände han hur de skumma, glanslösa ögonen följde honom.

Han blev rent glad den här gången, när främmanden kom.

Det var dukat utanför stugan, och när fadern väl hade slagit sig ner vid middagsbordet, så gjorde han ett försök att kasta sorger och bekymmer ifrån sig. När han satt som värd vid ett kalas, då kom det fram så mycket av den gamla Ol'Bengtsa, att man något så när kunde förstå hurudan man han hade varit förr i världen.

Ingen var närvarande ifrån Falla, men nog märktes det, att Lars Gunnarsson var i allas tankar. Och det var förstås ingenting att undra på, när det just var den här dagen, som Lars hade blivit varnad för. Men nog fick sonen till Ol'Bengtsa höra mer om husförhöret i Falla och hur besynnerligt det var, att prästen skulle tala om plikterna mot föräldrar just den kvällen, än han kunde ha roligt av. Han sa ingenting i alla fall, men gubben Ol'Bengtsa måtte visst ha sett på hans min, att han höll på att bli bra uttråkad, för han vände sig till honom.

­ Vad säjer du om allt detta, du Nils? Du sitter visst å tänker för dej själv, att det är bra besynnerligt, att Vår Herre inte har skrivit ett bud för föräldrar om hur di ska förhålla sej mot sina barn?

Det kom så oväntat över sonen. Han kände, att han blev röd i ansiktet, liksom hade han blivit tagen på bar gärning.

­ Men, käre far! sa han. Jag har då väl aldrig varken tänkt eller sagt ­ ­ ­

­ Nej, det är sant, avbröt gubben och vände sig nu till dem, som satt med vid bordet. Jag vet, att det är svårt för er å tro på vad jag säjer. Men sanninga är, att den här sonen min har aldrig sagt ett ont ord te mej å inte hustrua hans heller.

Gubben hade inte vänt sig till någon särskilt med dessa ord, och det var heller ingen, som tyckte, att han ville ta på sig att svara honom.

­ Det har vart hårda prov, som di har fått gå igenom, fortsatte Ol'Bengtsa. Det är stora egendomar, som har gått ifrån dom. Di kunde ha vart herrskapsfolk nu, om jag bara hade skött mej rätt. Men di har aldrig sagt nånting. Å var sommar kommer di å hälsar på mej för te å visa, att di inte är onda på mej.

Det var så dött nu igen, hela ansiktet på gubben, och rösten var så stillsam. Sonen visste inte om det var något särskilt, som han ville komma till, eller om han bara talade för att ha något att säga.

­ Det är annat, det, än Lisa här, sa gubben och visade bort till den sonkvinnan, som han bodde hos. Ho grälar på mej var dag för att jag har förstört mina pengar.

Sonhustrun blev inte det minsta besvärad, utan svarade honom med ett godmodigt skratt:

­ Å ni grälar på mej, ni, för att jag inte hinner mä å laga alla hålena på pojkarnas kläder.

­ Ja, det är sant, medgav gubben. Se, vi är inte blyga för varandra, vi, utan vi säjer ut. Vi kan tala om allting, å allt, vad jag har, är hennes, å allt, vad ho har, är mitt. Så jag börjar tro, att det är ho, som är mitt rätta barn.

— Sonen blev förlägen på nytt och ängslig med. Det var någonting, om gubben ville tvinga fram. Det var ett svar, som han väntade på. Men man kunde väl inte begära, att det skulle komma här, mittibland alla de främmande.

Det blev en verklig lättnad för sonen till Ol'Bengtsa, när han såg upp och märkte, att Lars Gunnarsson och hans hustru stod vid grinden och ämnade sig in på gården.

Men inte bara han, utan alla de närvarande blev förnöjda över att de kom. Nu var det, som om ingen hade något minne av alla de mörka misstankarna.

Lars och hustrun ursäktade sig många gånger över att de kom för sent, men Lars hade haft en svår huvudvärk, så att de hade inte trott, att de skulle kunna vara med alls. Nu hade den gett med sig en smula, och då hade han tänkt, att han skulle försöka att gå på kalaset. Kanske att han skulle glömma bort sina plågor, om han kom ut bland folk.

Lars såg litet hålögd ut, och håret hade fallit av vid tinningarna, men han var lika glad och umgängsam, som han hade varit förra året. Han hade knappt fått i sig ett par matbitar, förrän han och sonen till Ol'Bengtsa kom in i samtal om skogsaffärer, om stora förtjänster och utlånta pengar.

Småfolket omkring dem satt rent häpna över de stora summorna och tordes ingenting säga. Det var bara den gamla Ol'Bengtsa, som ville ha ett ord med i laget.

­ När ni nu talar om pengar, sa han, så undrar jag om du, Nils, kommer ihåg den där reversen på 17,000 riksdaler, som jag hade fått åv gamla patron på Duvnäs. Du minns, att den var förlagd å inte kunde komma te rätta, när jag var i mi värsta nöd. Jag skrev te brukspatron å krävde honom i alla fall, men fick det svaret, att han låg för döden. Å sen, när han var död, så kunde inte boutredningsmännerna finna nånting om min fordran i böckerna. Jag fick det beskedet, att det var omöjligt för dom å betala den, då jag inte kunde visa fram reversen. Vi sökte efter'n, bå jag å sönerna mina, men vi var inte i stånd å finna'n.

­ Ni vill väl aldrig säja, att ni har fått fatt i'n nu? utbrast sonen.

­ Det var för märkvärdigt, fortfor gubben. Jan i Skrolycka kom in här en morron å sa te mej så bestämt, att han visste, att reversen fanns i lönnlådan i min klädkista. Han hade sett mej ta fram'en i en dröm.

­ Men där har ni väl sökt?

­ Ja, jag har sökt i den lönnlådan, som fanns te vänster i kista. Men Jan sa mej, att den skulle ligga på högra sida. Å när jag nu såg efter, så fanns det e lönnlåda på det hållet, som jag aldrig hade vetat om. Å där låg den.

­ Ni hade väl lagt in'en på den sida en gång i fyllan och villan, framkastade sonen.

­ Jag hade väl så, ja, medgav gubben.

Sonen lade ifrån sig kniv och gaffel för ett ögonblick, men han tog upp dem igen. Det var någonting i gubbens röst, som varnade honom. Det var kanske lögn alltihop.

­ Den var väl för gammal? sa han.

­ Å ja, sa gubben, det skulle den nog ha vart mä en annan gäldenär. Men jag rodde ner mä'n te unga patron på Duvnäs, å han erkände genast, att den var riktig. "Det är klart som dagen, att jag ska betala min fars skuld te er, Ol'Bengtsa", sa'n, "men ni får väl ge mej nåra veckors anstånd. Det är en stor summa å lägga ut på en gång."

­ Det var talat som en hedersman, sa sonen och la handen tungt på bordet. Glädjen började stjäla sig över honom till trots för allt misstroende. Tänk, att det var något så präktigt, som gubben hade gått och burit på hela dagen och inte orkat komma fram med!

­ Jag sa te brukspatron, att han inte behövde betala kontant, förklarade notbindarn. Om han bara gav mej en ny revers, så kunde pengarna gärna få stå kvar hos'en.

­ Det var ju bra, det mä, sa sonen. Han hade svårt att visa sig så lugn, som det hade varit önskligt. Rösten ville bli så hög och glad. Han visste, att man aldrig kunde vara riktigt säker med den gamla Ol'Bengtsa. I nästa ögonblick kunde han hitta på att säga, att alltihop bara var ett påfund.

­ Du tror mej visst inte, sa gubben. Vill du se reversen? Gå in efter'n, du Lisa!

Strax därefter hade sonen reversen under sina ögon. Först såg han på underskriften, och han kände genast igen den klara och tydliga namnteckningen. Sedan såg han på summan, och den var också riktig. Han nickade åt hustrun, som satt mittemot honom, att allt var, som det skulle, och räckte henne reversen på samma gång, för han kunde ju förstå hur otålig hon skulle vara att få se den.

Hustrun läste igenom skuldsedeln ordentligt från början till slut.

­ Vad är det här? sa hon. "Betalar till Lisa Persdotter i Askedalarna, änka efter Bengt Olsson från Ljusterbyn, ­ ­ ­ Ska Lisa ha reversen?

­ Ja, sa gubben, ho har fått di här pengrna åv mej, för ho är mitt rätta barn.

­ Men det är orätt mot ­ ­ ­

­ Nej, sa gubben med sin trötta röst, det är ingen orätt. Jag har gjort rätt för mej å är ingen någe skyldig. Det kunde ha vart så, fortfor han och vände sig mot sonen, att jag hade haft en annan fordringsägare också, men jag har tatt reda på den saka, å jag vet, att jag ingen har.

­ Ja, ni menar mej, sa sonen. Mej tänker ni aldrig ­ ­ ­

Men allt det, som sonen nu var på väg att säga fadern, det blev osagt. Han blev avbruten av ett högt utrop från andra sidan bordet.

Där hade Lars Gunnarsson helt plötsligt ryckt till sig en full brännvinsflaska och satt den för munnen. Hustrun skrek högt av ängslan och försökte ta den ifrån honom.

Han höll henne undan, tills han hade tömt halva flaskan. Då satte han ner den på bordet igen och vände sig mot hustrun. Han var röd i ansiktet, ögonen stirrade vilt, och han knöt händerna.

­ Hörde du inte, att det var Jan, som fann reversen? Det är sant allt, vad han drömmer. Du begriper väl, att han är "i syne". Å du ska få se, att i denna dag kommer olycka över mej, som han har sagt.

­ Han har ju bara bett dej, att du skulle akta dej!

­ Du tiggde å bad, att jag skulle gå hit, för att jag skulle glömma bort vad det var för en dag. så fick jag den här påminnelsen i stället!

Han lyfte återigen brännvinsflaskan till munnen, men hustrun kastsde sig över honom med gråt och böner. Han satte ner den på bordet med ett skratt.

­ Behåll'na, behåll'na gärna för mej! sa han, i det han steg upp och sparkade undan stolen. Å ajö mä er, Ol'Bengtsa! Ni ursäktar väl, att jag går min väg? I dag får jag lov å fara te ett ställe, där jag kan få supa i fred.

Han gick mot grinden. Hustrun följde efter honom.

Men när han skulle gå genom grindhålet, stötte han henne tillbaka.

­ Vad vill du mä mej? Jag har fått mi varning. Jag går mot undergången.

SOMMARNATT.

Hela den dagen, som det stora kalaset hade firats hos notbindarns, hade Jan i Skrolycka hållit sig inne, men när det blev kväll, gick han ut och satte sig på stenhällen framför tröskeln, som han brukade. Han var inte så sjuk just, bara matt och svag, och stugan var så upphettad efter den långa solskensdagen, att han tyckte, att det skulle bli skönt med litet frisk luft. Han märkte nog strax, att det inte var mycken svalka att få ute heller, men han satt kvar i alla fall, mest därför att det var så mycket grant att se på.

Det hade varit en obegripligt het och torr juni månad, och skogseldarna, som brukade härja alla torksomrar, hade redan kommit i gång. Det förstod han av de vackra, vitblåa rökbankarna, som tornade upp sig över Duvsjöbergen mittemot på andra sidan sjön. Snart såg han också ett vitglänsande, lockigt molnhuvud långt i söder, och när han vände sig väster ut mot Storsnipa, stack det upp höga, rökblandade skyar åt det hållet med. Det var, som om hela världen skulle ha stått i brand.

Han såg inga lågor, där han satt, men det var ändå hemskt att veta, att elden hade sluppit lös och kunde regera, bäst den ville. Man fick väl hoppas, att den höll sig till skogsträden och inte kom i tillfälle att kasta sig över stugor och gårdar.

Det var tungt att andas, liksom om så mycket luft hade blivit uppbränd, att den nu höll på att ta slut. Inte jämt och ständigt, men med korta mellanrum kom en lukt som av vidbränt och stack i näsan. Men den lukten kom inte från någon spis i Askedalarna, utan den var en hälsning från de stora bålen av barr och mossa och ris, som fräste och brann flera mil därifrån.

Solen hade gått ner ellande röd för en liten stund sedan, men hon hade lämnat kvar efter sig nog med färg för att måla hela himlen. Den blev blekröd inte bara i det hörnet, där solen nyss hade stått, utan över hela sin vidd. På samma gång blev vattnet i Duvsjön svart som spegelglas borta under de branta Duvsjöbergen, och i detta svarta gick det fram strimmor av röd blod och blänkande guld.

Det var en sådan natt, då man tycker, att jorden inte är värd en blick. Det är bara himlen och vattnet, som speglar himlen, som det är lönt att se på.

Men bäst som Jan satt och såg på grannlåten, så började han undra på en sak. Det kunde väl inte vara någon möjlighet, att han såg rätt, men nog tyckte han, att himlavalvet hade börjat sjunka. För hans ögon åtminstone hade det kommit bra mycket närmare ner mot jorden än vanligt.

Bestämt var det inte någonting, som var på tok! Han kunde väl inte se alldeles fel heller. Det var sanning, att den stora, blekröda kupan gav sig av ner mot jorden. Kvalm och hetta tog till på samma gång, så att han höll på att gå åt. Han kände redan den starka värmen, som gick ut från det smältheta valvet, som kom ner emot honom.

Jan hade ju hört mycket tal om att jorden en gång skulle förgås, och som oftast hade han tänkt, att det komme att ske med starkt åskväder och jordskalv, som skulle kasta bergen i sjöarna och driva sjöarnas vatten upp över dalar och slättland, så att allt levande skulle gå under. Han hade aldrig förr tänkt, att slutet kunde komma på det sättet, att jorden blev begravd under himlavalvet och människorna dog av hetta och kvalm. Han tyckte, att detta måtte vara värre än allt nnnat.

Han lade pipan ifrån sig, fastän den bara var halvrökt, men annars satt han stilla på samma fläck. För vad annat kunde han göra? Detta var ingenting, som man förmådde avvärja, ingenting, som man kunde gå ur vägen för. Man kunde inte ta till vapen för att försvara sig, inte söka sig gömställen för att krypa ner i. Om man också förmådde tömma alla sjöar och hav, så räckte inte deras vatten till att svalka himlavalvets glöd. Om man kunde rycka bergen från deras rötter och resa dem som stöttor mot himlen, detta tunga valv mäktade de inte hålla uppe, när meningen var, att det skulle sjunka.

Det, som var besynnerligt, det var, att ingen mer än han la märke till vad som stod på.

Men se nu! Vad var det, som steg upp där borta över bergkammen? Var det inte en mängd svarta punkter, som blev synliga mot de ljusa rökmolnen? De for om varandra så hastigt, att det blev som korta streck för ögonen, ungefär på samma sätt, som när bin svärmar.

Det var fåglar förstås. Men det märkvärdiga var, att de hade höjt sig från nattkvisten och stigit upp i luften mitt i natten.

De visste allt mer än människor. De hade känt på sig, att det var någonting, som höll på att ske.

Det blev inte svalare i luften, som det skulle ha blivit en annan natt, utan varmare och varmare. Och något annat var ju inte att tänka på, för det röda valvet kom allt närmare. Jan tyckte, att det redan hade sjunkit så djupt, att det rörde vid hjässan av Snipaberget där högt uppöver honom.

Men om undergången var så nära och han inte kunde hoppas att få något bud från Klara Gulla och än mindre att få se henne, innan allt var slut, då ville han bara be om en enda nåd: att han måtte kunna utfundera vad det var, som han hade gjort henne emot, så att han kunde försona det, innan det var slut med allt det, som jordlivet tillhör. Vad var det han hade gjort, som hon inte kunde glömma och förlåta? Varför hade kejsarklenoderna blivit tagna ifrån honom?

Just som han gjorde dessa frågor, föll hans blickar på en liten guldpappersbit, som låg och glimmade på marken framför honom. Det lyste till i den, som ville den dra uppmärksamheten till sig, men han var inte så sinnad nu. Den hade väl hört till en av de där stjärnorna, som han hade fått låna av Stoll-Ingborg. Men han hade inte brytt sig om den där fåfängligheten på hela vintern.

Det blev alltmer hett och alltmer svårt att andas. Det var slutet, som kom, och det var kanske rätt så bra, att det inte drog längre ut.

Han kände hur en stor svaghet stal sig över honom. Den tilltog så, att han inte orkade sitta upprätt längre, utan han lät sig glida ner från stenen och sträckte ut sig på marken.

Det var väl orätt mot Kattrina, att han inte talade om för henne vad som stod på. Men hon var inte hemma, utan hon var ännu kvar på kalaset hos notbindarns. Om han bara hade orkat släpa sig dit! Den gamle Ol'Bengtsa hade han också gärna velat säga ett ord till farväl.

Han blev rätt glad, när han i detsamma märkte, att Kattrina kom gående i sällskap med notbindarn. Han ville ropa åt dem, att de skulle skynda sig, men var inte i stånd att få ett ord över läpparna. Strax därefter stod de båda två lutade över honom.

Kattrina gick efter vatten och gav honom, och han fick då så pass krafter tillbaka, att han kunde tala om, att yttersta domen var för handen.

­ Det vet jag visst! sa Kattrina. Yttersta domen! Det är du, som har fått feber å ligger å yrar.

Då vände Jan sig till notbindarn.

­ Ser inte ni heller, Ol'Bengtsa, att himlavalvet sjunker å sjunker ?

Notbindarn svarade honom ingenting alls. Han vände sig i stället till Kattrina.

­ Det här går aldrig väl, sa han. Jag tror, att vi är tvungna å försöka med det, som vi tala om på vägen. Det är så gott, att jag går över te Falla nu genast.

­ Men Lars sätter sej nog emot'et, sa Kattrina.

­ Ni vet ju, att Lars är rest te gästgivargårn. Jag tänker, att mor i Falla ska ta mod te sej å ­ ­

Jan avbröt honom. Han kunde inte tåla att höra dem stå och språka om alldagliga saker, då det var så stora ting på färde.

­ Säj inte någe mer! sa han. Hör ni inte domsbasunera? Hör ni inte hur det dånar oppe i bergena?

De gav sig ro att lyssna ett ögonblick för att göra Jan till viljes, och nu märktes det på dem, att de hörde något besynnerligt, de med.

­ Det kommer ett åkdon skramlande oppe i skogen, sa Kattrina. Vad i all världen ska det betyda?

De blev allt mer och mer förvånade, allt som ljudet närmade sig.

­ Å söndagskväll är det! sa Kattrina. Om det vore en vardag, kunde man ju ändå förstå saka. Men vem kan det vara, som kör mä hjuldon på skogsvägen en söndagsnatt?

Hon tystnade igen för att lyssna, och nu hörde man hur hjulen skrapade mot stenhällar och hur hästen hasade utför tvärbranta backar.

­ Hör ni? sa Jan. Hör ni?

­ Ja, jag hör, sa Kattrina, men det angår inte mej vem det är. Jag får lov å bädda åt dej nu för det första. Det är det, som jag har å tänka på.

­ Å jag ska gå te Falla, jag, sa notbindarn. Det är viktigare än allt annat. Ajö så länge!

Gubben skyndade bort så fort han kunde, och Kattrina gick in i stugan för att göra i ordning sängen. Men knappt var hon ingången, förrän det där rasslet, som hon och notbindarn trodde kom av en vanlig kärra, var alldeles inpå dem. Det var ett dunder av svåra stridsvagnar, och hela jorden skakade, när det närmade sig. Jan ropade högt på Kattrina, och hon kom genast ut.

­ Käre du, var inte så rädd! bad Kattrina. Nu ser jag hästen. Det är den gamla Bruningen från Falla. Sätt dej opp, så ser du'n, du mä!

Hon la armen under Jans nacke och reste upp honom. Mellan albuskarna, som stod utmed vägen, såg Jan en skymt av en häst, som i vild fart jagade fram mot Skrolycka.

­ Ser du nu? sa Kattrina. Det är bara Lars Gunnarsson, som kommer hemåkande. Han har väl suttit å druckit sej så full på gästgivargårn, så han inte vet vilken väg han kör.

När hon sa detta, for åkdonet just förbi deras grind, så att man kunde se det bättre. Både Jan och Kattrina märkte, att kärran var tom, hästen var utan körsven.

Med detsamma gav Kattrina till ett skrik och drog armen undan Jan så hastigt, att han föll tillbaka med en duns.

­ Gud fri mej! sa hon. Såg du'n, Jan? Han låg på släp!

Hon väntade inte på svar, utan rusade över gården och bortåt vägen, där hästen nyss hade skenat fram.

Jan lät henne gå utan att göra några invändningar. Han var glad att bli ensam igen. Han hade ännu inte funnit svar på frågan varför kejsarinnan var ond på honom.

Den lilla guldpappersbiten låg nu alldeles under hans ögon och glittrade så, att han måste se på den en gång till. Och från pappersbiten gled tankarna till Stoll-Ingborg och till den gången, då han hade råkat henne vid Borgs brygga.

Och nu slog det honom, att här var svaret på det, som han hade frågat om. Nu visste han vad det var, som den lilla flickan hade varit missnöjd med hela vintern. Det var mot Stoll-Ingborg, som han hade handlat orätt! Han skulle aldrig ha nekat henne att resa med till Portugallien.

Att han hade kunnat tro så illa om den stora kejsarinnan, som att hon inte skulle vilja ha Stoll-Ingborg med sig! Just sådana som hon ville hon helst hjälpa.

Det var inte underligt, att hon hade varit ond. Han borde ju ha förstått, att de fattiga och olyckliga alltid var välkomna i hennes rike.

Det var inte mycket att göra vid saken, om det inte blev någon morgondag. Men om det blev en! Han skulle gå och tala vid Stoll-Ingborg det första han gjorde.

Han slöt ögonen och knäppte händerna. Det var ändå ljuvligt, att denna oron var stillad. Nu var det inte på långt när så svårt att dö.

Han visste inte hur lång tid som hade gått, innan han hörde Kattrinas röst tätt bredvid sig.

­ Käre du, hur är det mä dej? Du ligger väl aldrig å dör för mej ?

Hon lät så ängslig, att han fick lov att göra sig det besväret att öppna ögonen.

Och med detsamma såg han i Kattrinas hand kejsarkäppen och den gröna läderkasketten.

­ Jag bad Dom i Falla, att jag skulle få ta mä det här te dej. Jag sa dom, att hur det än går, så är det bättre, att du får dom tebaka, än att du ska alldeles förlora lusten å leva.

Jan knäppte sina händer.

Den lilla flickan, den stora kejsarinnan, hon var väl märkvärdig! Inte förr hade han fått reda på sin synd och lovat att försona den, än hon gav honom sin nåd och sitt välbehag tillbaka.

Han kände en så märkvärdigt stor lättnad. Det var himlavalvet, som höjde sig, som släppte fram luft och drog undan sin stora hetta. Han blev i stånd att resa sig och famla efter kejsarklenoderna.

­ Ja, nu kan du äga dom mä lugn, sa Kattrina. Nu blir det väl ingen mer, som kommer å tar dom ifrån dej, för Lars Gunnarsson är död.

KEJSARHUSTRUN.

Kattrina ifrån Skrolycka hade kommit in i köket på Lövdala med spånad, och fru Liljecrona tog själv emot garnet, vägde upp det, lämnade betalning och berömdee arbetet.

­ Det är väl för er, Kattrina, sa hon, att ni är så duktig att arbeta. Ni får nog förtjäna födan både åt er å er man nuförtiden.

Kattrina rätade upp sig litet, och det sprang fram en smula färg i ansiktet just över de skarpa kindknotorna.

­ Jan bjuder nog te, sa hon, men han har ju aldrig haft såna krafter som en vanlig arbetskarl.

­ Nu gör han väl i alla fall ingenting, sa fru Liljecrona. Jag har hört, att han bara springer från gård till gård för att visa sina stjärnor å sjunga visor.

Fru Liljecrona var en allvarsam och plikttrogen människa, och hon tyckte om andra arbetsamma och strävsamma människor, sådana som Kattrina i Skrolycka. Hon hade medkänsla med henne, och det var detta, som hon ville visa henne.

Men Kattrina fortfor att ta mannen i försvar.

­ Han är gammal, å han har haft mycken sorg de sista årena. Han kan behöva en liten frihet, då han har gått i hårdarbete ett helt liv.

­ Det är ju gott, att ni kan ta er olycka så lugnt, Kattrina, sa fru Liljecrona med litet skärpa i rösten. Jag tycker allt annars, att ni, som är så förståndig, borde försöka att ta ur Jan det där, som han går å inbillar sej. Ni ska få se, att om detta får hålla på, så slutar det så, att vi får skicka honom på dårhus.

Men nu reste sig Kattrina och såg ganska förolämpad ut.

­ Jan är inte stollig, sa hon. Men Vår Herre har satt en skärm för ögona på'n, så att han inte ska behöva se det, som han inte tål ve å se. Å det kan en bara vara tacksam för.

Fru Liljecrona ville inte vara påstridig. Hon tyckte nog också, att det var rätt och riktigt, att hustrun ställde sig på mannens sida.

­ Ja, då är ju allting bra, som det är, då, Kattrina, sa hon vänligt. Å glöm inte, att här finns arbete åt er för hela året!

Med detsamma såg hon hur det gamla, strama ansiktet framför henne veknade och upplöstes. Allt det, som band och höll, gav efter. Sorg och ängslan och kärlek bröt sig fram, och ögonen flöt över.

­ Det är mi enda glädje å få sträva för'en, sa hon. Han har blitt så märkvärdig med årena, så att han är mer än e människa. Men just fördenskull kommer di väl å ta'n ifrån mej.

Date: 2016-01-14; view: 774