Hos de missnöjda. 4 page

människor tänkte således icke, oaktat de kallade sig fritänkare, men de talade — alltså voro de papegojor.

Men Johan kunde icke genomskåda att det ej var böckerna såsom böcker, vilka gjort de lärda till automater. Han själv och hans olärda filosofer hade ju vaknat till självverksamhet genom böcker. Faran med universitetslärdomen var den, att densamma genom styrelsens skyddsanda hämtades ur dåliga böcker, skrivna av överklassen i överklassens intresse, således i avsikt att fira det gamla och det bestående och sålunda hindra vidare utveckling.

*

Emellertid hade denna skepsis gjort Johan steril. Han hade insett, att konsten icke hade något att göra med utvecklingen, att den endast var en omsättning av fenomen och att den var desto fullkomligare som konst, så snart den endast förhöll sig avbildande. Driften att ombilda tingen behöll han än, och den tog sig uttryck i hans målning. Hans skaldekonst däremot sprang sönder, då den skulle återge tankar eller tjäna syften. Nederlaget med pjäsen hade ett ogynnsamt inflytande på hans ekonomi. De vänner, av vilka han lånat pengar, sammankommo en afton hemma hos Johan för att höra stycket läsas, men som de voro trötta av dagens arbete somnade de efter första akten och badö att få läsningen uppskjuten. En av de vaknare hade dock tyckt sig märka att det var för mycket Guds ord i stycket och att detta ej passade på scenen. Därmed voro hjälpkällorna uttömda, och nöden trängde på, omutlig, stendöv. Efter att ha varit utan middagar en tid bortåt, ledsnade

Johan på detta liv och ville se sig om efter ett bröd. Var skulle han taga bröd i öknen? Jo, det närmaste vore att söka ett engagernent vid en landsortsteater. Där såg han kreti och pleti spela hjälteroller i tragedierna och ofta göra sig ett namn, som slutade med anställning vid kungliga teatern. Hastigt nog fattar han sitt beslut, packar sin kappsäck, lånar respengar och far ner till Göteborg. Det var just under novemberstormen 1872. Känslig som han var för det medium, vari han levde, fattade han genast motvilja för staden. Mörk, korrekt, dyr, högfärdig, sluten, låg den instängd mellan sin ringmur av stenknallar och gjorde honom, den livlige uppsvensken, van vid Stockholms rika och leende natur, trist. Det var en kopia på huvudstaden, men en förminskad, och Johan kände sig som överklass gentemot detta i utveckling stående samhälle. Men han märkte dock att här fanns något, som saknades i huvudstaden. Gick han ner till hamnen såg han en flotta, som var destinerad till utlandet nästan hel och hållen, och stora fartyg underhöllo regelbundna förbindelser med kontinenten. Människorna och byggnaderna föreföllo icke så exklusivt svenska, tidningarne voro likasom mera vakna på de stora rörelserna ute i världen. Huru nära var icke härifrån till Köpenhamn, Kristiania, London, Hamburg, Havre! Här skulle Stockholm ha legat, här vid en vik av världshavet, under det att nu huvudstaden låg i en krok borta vid insjön Östersjön. I sanning, här låg cellen till ett nytt centrum, och nu förstod han, att Stockholm icke längre var nordens medelpunkt, utan att Göteborg höll på att bli det. Men för tillfället var detta ingen tröst för den, som kom i sådana småärenden som en aktör,

Han sökte teaterdirektören; presenterade sig såsom en, den där ville göra teatern en tjänst ungefär. Direktören ansåg sig emellertid ganska väl betjänad med den personal han redan hade, dock beviljade han ett prov, i den roll Johan ville ha som debut. Det var Dietrichsons »En Arbetare», dagens stora succés. Johan hade funnit en viss likhet mellan Stephensons lokomotiv och sin refuserade teaterpjäs, samt hoppades kunna ge ett sant uttryck åt ingenjörens förakt över hopens grin, de lärdes farhågor och släktingars sorg över en förspilld existens. Han provade en afton vid en gaslåga och för tomma väggar. Naturligtvis kunde han ej få någon expansion. Han kände det själv och bad om repetition i kostym. Nej, det behövdes icke. Direktören hade hört nog. Där fanns nog anlag, men de skulle utvecklas. Han erbjöd engagement från första januari året därpå med tolv hundra kronor. Johan funderade: slå dank i Göteborg två månader och sedan spela betjänt eller folk vid en landsortsteater? Nej! Det ville han inte. Vad återstod att göra? Låna pengar och resa hem igen. Och så gjorde han.

Alltså återigen ett fiasko. Vännerna hade hållit avskedsfest, skaffat respengar, gjort allt för att hjälpa, och nu kom han tillbaka med oförrättat ärende. Återigen skulle han få höra den gamla berättigade beskyllningen att han var ombytlig. Att vara ombytlig är ytterst opraktiskt i ett ordnat samhälle, där det fordras ihållande och ensidig utbildning i ett fack för att man skall kunna gå om sina medtävlare, och varje inrangerad individ erfar ett obehag, när han ser någon av sin krets börja vackla. Det behöver icke vara ren ytterlig egoism, det kan ju vara en yttring av

solidaritetskänsla, av omtanke för andra. Johan kände, att han med dessa otaliga ombyten oroade sina vänner och han skämdes däröver och led därav, men han kunde icke handla annorlunda.

Och så var han hemma igen och satt åter i Röda Rummet de långa kvällarna och undrade om icke någon plats skulle anstå även honom i det eljes på banor så rika samhället.

*

Vid jultiden skulle Johan återigen upp till Uppsala, ty såsom medarbetare i en där utkommande »Vitter Kalender» var han inbjuden till fest.

Kalendern, vilken som bekant mottogs med ett enhälligt »pereat», var icke betydelselös såsom exponent. Läsaren, som kunde förmås sträva igenom denna blomsterplockning på allmänningen, kunde berättigat fråga: Vad rör detta mig? Denna poesi kunde såsom signaturernas ha varit skriven femtio år förut, ja hundra. Den var indifferent, men den var även dålig. Dålig därför att den icke röjde någon utveckling i poeternas varseblivningssensorier, indifferent därför att den icke vuxit på tidens träd. Den var daterad 1872, och där fanns icke ett eko av jublet 1865, icke en blodsdroppe av 1870, icke en doft av brandrök från 1871. Hade denna elitungdom sovit? Ja förvisso! Och det egendomliga var att poeterna, som hittills ansetts vara antesignaner, nu befunno sig i trossen. Studenterna i genien, den stora massan, voro realister, skeptici, hånare, såsom tidens barn anstod, men poeterna voro troende fånar, med signaturidealen i hjärtat. De voro efteridealister, i

form, i tankar, ty den nya världsåskådningen hade ej trängt ner till dessa isolerade individualister, vilka ännu levde romantiskt bohémeliv. Det var efterklang. Men hade den svenska poesien varit annat förut, och kunde den vara annat? Var Tegnér annat än efterklingare från Schiller, Oehlenschläger, Eddorna och fornnordiska sagorna; var Atterbom annat än en tysk speldosa, konstruerad av Tieck, Hoffman, Wieland, Biirger, och så hela vägen ner? Men denna vittra kalender var efterklangens efterklang; det var drömmar om drömmar. Realismen, som genom Kraemers »Diamanter i stenkol» redan 1857 hållit sitt förtidiga intåg i Sverige, och sedan med Snoilsky gått fram med juebl, hade icke tryckt något spår på de unga. Signaturernas slappa poesi hade varit uttryck för en slapp tid, men denna poesi var icke uttryck för annat än författarens oförmåga.

Johan hade bidragit med en fri omarbetning av »Ån Båsveigs Saga». I denna kolbitare, manlige Cendrillon, hade han förhärligat sig själv såsom sin familjs erkända rötägg. Närmaste anledningen hade varit den missaktning, som hans gynnare och vänner av borgareklassen visat honom efter hans misslyckande som författare. Språket utmärkte sig genom en viss råhet i uttrycket och ett försök att adla det låga eller att åtminstone skrapa bort begreppet smuts från saker, som ej i sig voro vad man kallar smutsiga. Som ordet naturalism ej ännu var i svang, fick den passera under epitetet rå och smaklös.

Men av större betydelse än både kalendern och festsexan blev en bekantskap, som Johan händelsevis fick på den resan. Han bodde hos en kamrat, och på dennes skrivbord fann han ett häfte av Svensk

Tidskrift, i vilket Hartmanns »Det Omedvetnas Filosofi» anmäldes. Framställningen av systemet var gjord av finnen A. V. Bolin och röjde i det hela en halvdold beundran; men redaktören Hans Forssell hade i slutet skrivit en not på sitt vanliga pojkaktiga sätt, då han stötte på något nytt, som ej hans hjärna var kapabel att mottaga.

Detta var pessimismen! Medvetet liv var smärta, emedan omedveten vilja var världsprocessens rörelsekraft, och medvetandet hämmade den omedvetna viljan. Detta var den gamla myten om kunskapens träd, vars frukt gav vetande om vad som var gott och ont. Detta var Buddhismens innersta tro, detta var kristendomens huvudlära: vanitas, vanitatum vanitas.

De flesta stora, alltså medvetna andar hade varit pessimister, genomskådare, avslöjare av livets illusioner om lust. Endast vildar, barn och genomsnittsmänskor kunde därför vara glada, emedan de voro omedvetna om sveket, och därför; när man ville säga dem sanningen, höllo de för öronen och badö slippa bli berövade sina illusioner.

Johan fann allt detta i sin ordning och hade icke något väsentligt att invända. Det var då sant, detta han så ofta drömt, att det hela var bosch! Denna misstanke hade sålunda legat under hans synpunkt på världen, varigenom han fått allt stort och alla storheter reducerade. Detta medvetande hade han haft dunkelt i sig, då han som barn, ehuru valskapad, frisk och stark, gråtit i allmänhet över en okänd smärta, vars orsak han icke kunde förlägga någonstans inom sig eller utom sig. Det var hemligheten av hans liv, då han icke kunde beundra

något, fästa sig vid något, leva för något, att han var för medveten för att låta narra sig. Livet var en smärta, som endast kunde lindras, genom att så många hinder som möjligt för viljan undanröjdes; hans liv var därför så ytterligt smärtsamt, emedan hans klassställning, hans ekonomi hindrade hans vilja att få yttra sig.

Såg han på livet och särskilt historiens gång fann han endast cirklar och upprepandet av villfarelser. Nutidsmannen drömde om en republik, som grekerna och romarne haft för två tusen år sedan; egypternas kultur hade fallit sönder, när de genomskådat dess intighet; Asien sov den eviga sömnen, efter att ha varit drivet av omedveten vilja till världserövringar; alla folk hade uppfunnit bedövningsmedel och rusmedel för att släcka medvetandet; sömnen var en sällhet, och döden den högsta lycka. Men varför icke taga ut steget och beröva sig livet? Därför att den omedvetna viljan oupphörligt narrade mänskan att leva genom den illusion, som innebars i hoppet om ett bättre.

Pessimismen såsom mekanisk världsåskådning är mera konsekvent än transformismen, vilken ser en utveckling till mänskans lycka i den mekaniska utvecklingen. Är icke detta senare en kvarsittande och transformerad Guds Försyn? Eller kan man tro att de mekaniska, blint regerande naturlagarne arbeta med tanke på de mänskliga samhällenas gång mot sällhet, då de framkalla istider, floder, vulkaniska eruptioner, och skall en upplyst man kallas konservativ i förringande bemärkelse, därför att han icke kan tro att människan kuvat och nu regerar naturlagarne, såsom Stuart Mill skämtsamt uttrycker sig. Har man

ännu uppfunnit säkra medel mot skeppsbrott, åskslag på fältet, ekonomiska kriser, dödsfall i familjen, sjukdomar; och kan man efter behag reglera jordaxelns lutning, undanrödja för årsväxten hinderliga molnbildningar? Har man ännu på forskningens nuvarande höga ståndpunkt kunnat utrota fylloxeran, hindra översvämningar, avlägsna vidskepelse och despoter, hindra krig? Är det icke förmätet eller enfaldigt tro att människan, som själv regeras av naturlagarne, de kemiska, fysiska, fysiologiska, skulle stå över dem därför, att hon förstått begagna sig av några till sin fördel, likasom den seglande snäckan och fågeln förstått begagna vinden till fortkomst, eller som bävern begagna strömmens tryck till sitt byggeri? Äro icke falkens och flugans vingar fullkomligare rörelsematerial än järnvägen och ångbåten? Hur kan då mänskan vara så enfaldig att tro sig stå över naturen, när hon själv är en naturen så underdånig varelse, att hon icke ens kan vilja fritt, tänka fritt? Detta förefaller som en kvarleva från illusionens tidigare stadier. Och om det europeiska samhället nu utvecklas till ateism, så hade buddhisterna den förut, till religionsfrihet, så finns den på det lägre stadiet Kina, till polygami, så finns den hos atistralvildarne, till kollektiv egendom, så var denna form den äldsta, till metrisk jordbeskattning med uteslutande skatt på jorden, så kunna vi lära den konsten av kineserna. Nej, Europa har sist av alla stora folkgrupper vaknat till medvetande. Håller nu på att göra det och vänder sig icke som en del orientaler mot slö kvietism, utan gör det för att så vitt möjligt undanrödja jordelivets smärtor och obehag, ehuru man ännu icke funnit det lämpliga sättet.

Industrisocialisternas misstag är att de, enligt den mångtydiga utvecklingsteoriens formel, vilja bygga på det bestående, ty de tro, att det bestående består av nödvändighet och är uppbyggt till allas lycka. Men det bestående nu är hopkommet till någras lycka, är alltså en abnormitet, och att bygga på en abnormitet är att resa hus på odränerad mark. Troligen är dock denna samhällsform, som åstundas, huru orimlig den är, ett nödvändigt misstag, genom vilket mänskorna skola gå fram till ett bättre. Dess fara och dess hopp till framgång ligger i att den redan har sitt program färdigt och därför redan är automatisk, varför den kommer att verka som en blind, omotståndlig massa verkar. Vill den ombilda hela samhället efter en minoritets, industriarbetarnes klass, och göra alla mänskor till maskinarbetare, så må den icke anse alltför galet, om några våga tvivla på att detta blir sällheten. Socialismen såsom samhällsreform kan däremot icke utebliva, ty Europa har i sin självförgudning icke sett huru långt efter det är. Begåvat med en asiatisk styrelseform, som styr ända in i detaljer, underhållande en med gamla asiatiska vidskepelser besudlad religion, levande mitt i ett gruvligt kapitalslaveri, som upprätthålles av beväpnad styrka, anställer det politiska och religiösa förföljelser, dyrkar det balsamerade monarker såsom Faraomumier, civiliserar det vilda folk med utskottsfabrikat och Kruppska kanoner, och glömmer att dess civilisation en gång kom österifrån och då var bättre än nu, lika mycket bättre som Aristoteles filosofi var bättre än våra dagars kristendom.

Hartmann och pessimismen tror att denna för-

bättring, som kallas socialism, skall komma, men att efter den skall följa något annat.

Kälkborgaren är optimist, ty han förmår ej se ut över eller tänka bortom de dagliga fenomenen. Detta är en lycka för honom och icke en förtjänst, ty han äger intet val. Ja, han förstår icke ens vad pessimism är, utan tror att därmed menas den åsikt, som anser denna värld vara den sämsta av världar. Hur skulle någon kunna ha en grundad åsikt om det? Voltaire, som icke var pessimist, skriver en hel bok för att bevisa, att denna värld åtminstone icke var den bästa av världar för oss, såsom Leibnitz inbillat sig. Den är naturligtvis den bästa för sig, om också icke för oss, och detta är just skillnaden mellan hypokondrens och pessimistens världsåskådning, att den förre anser den som minst bra för honom, under det pessimisten frånser vad den kan vara för individen. Hartmann är icke någon hypokonder såsom man velat tro, och han söker avlägsna livets smärta så långt möjligt genom att försätta sig i omedvetet tillstånd.

Vår tids yngre släkte är trist, emedan det vaknat till medvetande och förlorat illusionerna om Gud, om liv efter detta och mycket annat, men det är icke hypokondriskt, och det arbetar på förverkligandet av världens inträde i illusionens sista stadium eller det nya samhällsskicket, såsom om de av detsamma hoppades en lindring i smärtan, och desto mera fanatiskt, ju djupare de känna den.

Antag emellertid att Hartmanns filosofi vore ett misstag, och en skeptiker måste antaga sådant, oaktat den har all sannolikhet för sig, då ju livets grundvillkor, självbevarelsedriften, består i avlägsnandet av smärta, och sålunda smärtan är yttersta rörelsekraften,

så måste man söka en historisk förklaring till denna filosofis uppkomst och utbredning. Ytligare betraktare, såsom spiritualisten Caro, tveka icke begå den inkonsekvensen, att förklara den såsom framsprungen ur kroppslig sjukdom. Socialisterna, som måste ingiva hopp om sina lärors utförbarhet, förklara den såsom känslan av förestående undergång hos en klass, vilken i Hartmann haft sin representant. Men Hartmann tror på socialismen och det nya samhället, ehuru såsom övergångsformer. Han är icke förtvivlad, icke melankolisk ens. Han är, synes det, den första filosof, som, fullständigt rengjord från kristendom, europeism, idealism, söker förklara världsprocessen ur den mekaniska världsåskådningens teorier. Så här är det, så går det till, säger han rent ut. Vi ha utvecklat oss från omedvetna mineral, blivit äggvitekroppar, fått nervganglier med medvetande, och slutligen hjärnor med ett alltmera vaknat självmedvetande. Ju högre nervliv, dess högre smärta, mottaglighet för intryck. Först i våra tider lyckades det stora hjärnan att få klara förnimmelser och sålunda genomskåda världsprocessen.

Hartmann kan sålunda anses vara den till högsta medvetande komne och skall därför leva såsom den store avslöjaren, för vars skarpa blick bindlarneföllo. Det är också ett misstag att kalla honom förtvivlans profet. Den kristne och idealisten skola känna sig tomma och förtvivlade inför den nakna sanningen, men transformisten erfar ett outsägligt lugn. Människan skall bli blygsam, då hon kan mäta sin litenhet såsom ett grand, placerat på ett kosmiskt stoft; hon skall icke vidare göra några gudar ur sig själv, icke bygga sin lycka på ett kommande liv, utan just

genom pessimismen drivas att ställa sitt enda liv så bra som möjligt för sig, och alltså för alla andra. Hon skall inse det ohjälpliga i att gråta och jämra över tillvarons uselhet, som de kristne göra, och hon skall taga smärtan som ett faktum och fördriva den så gott hon kan.

Hartmann är realist, och har mera på elakhet fått namnet pessimist i föråldrad bemärkelse. Han gruvar sig icke över världens elände, och säger icke ens att det är något elände. Han visar bara att livet ej är så stort, ej så skönt, som mänskorna älska att föreställa sig, och smärtan är för honom icke kroppslig plåga, endast rörelsevehikel. Det är en sund, livskraftig världsåskådning, mot vilken socialismen stundom kan förefalla såsom idealism, då den vill bygga om samhället efter önskningar, icke efter möjligheter.

*

Emellertid, på Johan verkade referatet av systemet uppfriskande. Där fanns således ett system i galenskapen, och hans medvetande hade sålunda gått i förväg och misstänkt att det hela var något ganska obetydligt. Men en världsåskådning ränner icke in i hjärnan hel och hållen på en gång. Den lämnade också här endast vissa avsättningar och gav en grundton. Som teoretisk synpunkt grumlades den ännu av hans religiösa, idealistiska uppfostran, fördunklades av hans medfödda och förvärvade klasshat och hans naturdrift att söka jämvikt utom sig i livet. Det hela var, stort taget, bosch, men skulle man leva tills man dog, fick man tu itu med verkligheten, och när man gick in i den fick man anlägga en annan var-

dagssynpunkt. Och det gjorde man nog, gunås! När man sökte bröd, blev svårigheten att vinna det något stort, sökte man äran blev motståndet något ofantligt. Äran var icke, stort taget, något, men relativt till livets små förhållanden var den något mycket stort och eftersträvansvärt. Detta förstodo icke kälkborgarne, och de hade sedan mången rolig stund, när de sågo honom, pessimisten, knoga efter utmärkelser. Detta funno deras urverkshjärnor inkonsekvent, efter som de icke förstodo att övertermen: äran, hade två värden, ett absolut och ett relativt!

Redaktören.

(1873.)

1860-talet hade gått ut med dåliga år och dåliga affärer, men med 70-talets ingång inträder den goda tiden, med goda skördar, gynnsamma konjunkturer för trä och järn, allmän vaknande företagsamhetslust hos den eljes löje svensken. Buckle hade upptäckt att svensken och nordbor i allmänhet voro mera ostadiga, emedan klimatets föränderlighet gör starka avbrott i arbetet, så att om vintern både åkerbruk, handel, sjöfart och näringar avstanna, och mänskorna tvingas till lättja, under det den korta sommaren pressar fram en feberaktig brådska. Någon sanning synes ligga i detta, och svensken arbetar stötvis med stor iver, faller så ihop och blir rådlös och oföretagsam igen. De gynnsamma åren i 70-talets början tycktes ha stigit honom åt huvudet, så att han angreps av den då i Tyskland och Österrike rasande svindeln. Järnverken utvidgade sin verksamhet, köpte och byggde; trävaruhandlare höggo och sågade; jordbrukarne togo hypotekslån och nyodlade; järnvägar anlades parallellt med varandra förbi varje husknut; hittills obegagnade rikedomar i torv och stenkol uppgrävdes; bolag grundades, ofta

i god mening, stundom i mindre god. Man har kallat denna tid grundartiden. Bolaget är en stor och välgörande uppfinning och har bragt många fruktbara företag till stånd, men genom den oansvarighet som medföljer en opersonlig förvaltning, kunde den lätt ge anledning till en vårdslöshet, som den enskilde måste akta sig för.

Genom en slump kommer Johan att ett tu tre kastas in i en verksamhet, som tillät honom åskåda på nära håll denna ekonomiska revolution, vilken sträckte sina verkningar långt in i framtiden och fick sitt bakslag i den kris, som slutligen bröt ut 1878.

En dag, när nöden var som störst, kommer en delegerad av Röda Rummet, eljes vice häradshövding och banktjänsteman, och frågar Johan om han, såsom skrivkunnig, skulle vilja ha en god idé till utgivandet av en tidning. Intresset för försäkringsväsendet hade nämligen på sista åren tilltagit i hög grad, och de många olikartade försäkringsbolagen ägde tusentals agenter i landet, vilka skulle bilda en självskriven prenumerantkrets till den föreslagna tidningen. Johan svarade, som sant var, att han ej begrep den affären alls. Vännen invände, att han kunde sätta sig in i den på kort tid, och att han dessutom skulle få vid sin sida en matematiker och en i försäkringsväsendet väl bevandrad direktör, så att han själv endast skulle bli utgivare, redigera artiklarne, ombesörja korrektur och tryckning. Nej, det ville han inte, ty då skulle han bara bli en bulvan, och han kunde icke veta vilka ärenden han kunde få gå. Underhandlingarne nedlades för en tid, men togos upp igen. Nu kom man med erbjudande av garantier. Alla bolag hade till hälften lovat understödja företaget,

och det var icke fråga om att stödja något bolag, endast befordra försäkringsväsendet i allmänhet. Han skulle reflektera, och som han icke hade annat bröd och han ansåg det ena lika bosch som det andra, så öppnade han underhandlingar. Garantierna syntes lovande, och så fick han bordet fullt med böcker och tidningar, som han skulle studera. Den inblick han nu tog i affärsväsendet, försäkringsaffärens sammanhang med statistiken, med nativitets- och mortalitets-förhållandena, med pauperismen, med handeln, med sjöfarten lockade honom först. Det var. det levande pågående arbetet till allmänt välstånd och lycka, som han nu fick upp ögonen för, och han upptäckte ett intresse i detta studium, som han ej misstänkt förut. Här råkade han även för första gången på arbetarsocialismen, vilken framställdes i orimliga drag och bekämpades såsom överflödig, då man redan hade försäkringsväsendet såsom botemedel.

Men Johan ville icke börja företaget, förrän han var inne i affärens innersta och visste lika mycket som sin ledare. Därför tog han upp sin gamla matematik; genomgick serier och probabilitetskalkylen, på vilken senare premietabellerna voro uppgjorda. När han kände sig hemmastadd, började han redigera provnumret. Kritiskt anlagd och fast besluten att icke gå ärenden, utan verkligen hålla ögat på alla avsteg, börjar han med en kritik på ett uppstående bolag, som ville nedsätta premierna och utlovade andel i vinst. Som bolagssvindel inom försäkringsväsendet i utlandet tagit fart, och konkurrensen hänsynslöst bedrevs med nedtryckning av premierna, drog han till med en varning. Varje nedsättning i premierna minskade de försäkrades garantier och vore svindel. Detta

Date: 2015-12-18; view: 589