Hos de missnöjda. 5 page

var oklokt för tidningens bestånd, och polemik uppstod, naturligtvis hänsynslös och med beskyllningar. Johan bedyrade att han, såsom varken aktieägare eller agent, kunde våga bedöma frågan opartiskt. Därpå svarades att tidningen ägdes av ett bolag, o. s. v.

Men nu hörde till redaktörens verksamhet och tidningens framgång, att han själv skulle gå omkring till bolagens direktörer, tala för varan, interviewa och få notiser. Han började i sjöförsäkringsbolagen. Som detta inträffade endast några år före den stora kraschen, så mottogs han med misstänksamhet och för-, behållsamhet. Man talade om dåliga tider, och de utlovade garantierna utföllo icke med detsamma. Man skruvade sig och lovade — framdeles. Därpå skulle han upp på Börsen.

Det var första gången han trädde in i denna sorlande krets en middag, när mäklarne voro i full verksamhet. Han kände sig först rädd. Vad hade han här att göra, han, poeten, den misslyckade författaren? Man tittade på honom, och han såg osäker ut som en spion. Oamla bekanta köpmän skrattade åt honom och frågade vad han hade där att göra. Så presenterades han för några direktörer, men mottogs frostigt och undfägnades med löften.

Just i samma veva råkade Johan få i händerna Plimsolls ryktbara anförande i engelska parlamentet rörande sjöförsäkringssvindeln, spekulationerna i gamla fartyg och premiernas hejdlösa nedtryckande. Utan att besinna sig på följderna tar han, omedveten om vilka sår han saltade, och river opp med sjöförsäkringsbolagen. När han sedan kom upp i det stora sjöförsäkringsbolaget, där direktionen hade sammanträde, fick han vänta bra länge. Slutligen

insläpptes han i det inre rummet, där direktörerna sutto. Han presenterade sig och frågade om de ville prenumerera på hans tidning. Det blev alldeles tyst. Herrarne sutto i soffor och sågo nedslagna ut. Slutligen frågade den verkställande direktören de andra herrarne om deras mening. De svarade ohövligt. Därpå kommo de överens om att ta fem exemplar, oaktat de halvlovat taga fyrtio. Om Johan hade vetat vad han anade, eller att han kommit in i en krets av livdömda, som nu sutto skeppsbrutna av just den storm, som rasat i november, då han var i Göteborg! Om han hade vetat att han rört opp i ett grumligt vatten och att man hatade honom, men fruktade honom än mera! Men det fick han veta efteråt!

Tidningen kom ut två gånger i månaden, dyrt tryckt, omsorgsfullt redigerad. Det var ett ganska tungt arbete att studera saken, samtidigt skriva full tidningen, ombesörja tryckning, läsa korrektur och expediera. Därtill kommo utgifter, såsom springgosse, postporton, litografiskt arbete, åkningar till tryckeriet, som låg långt bort på Söder, tidningslitteratur och böcker. Och så skulle han leva efter sitt stånd under tiden, vara anständigt klädd och betala tryck, papper och annonser, räknande sig till godo efter ett tusen kronor om året, såsom redaktör, redaktion, korrektör, expeditör. Han insåg ganska snart, att detta icke skulle bära sig alls, men han litade på att garantierna skulle utfalla bara tidningen visade sig komma ut. Och han gick på oförskräckt, ehuru han kände marken gunga under sig.

Röda Rummet blomstrade, och nya ledamöter infunno sig; numera mest ur handelsståndet. Johan tyckte om deras sällskap, ty de voro verklighetsmän. Och vad som förvånade honom var att bland dem träffa mera verkligt moderna och upplysta själar än bland de lärda. De voro bildade och levde i denna världen, utan att bry sig om himlen och andra luftmålningar. De voro frigjorda, utan att ha läst Buckle eller Hartmann, så att Johan verkligen på allvar tvivlade om böckerna gjorde mänskorna eller mänskorna böckerna. De läste ingenting annat än tidningar, men i tidningarne stod ju allt. Där diskuterades alla frågor, där omtalades dag för dag varje faktisk reform, där utminuterades böckernas visdom. Och så mycken talang dessa mänskor ägde! En bokhållare var virtuos på viol, kände hela musiklitteraturen. En annan spelade piano genialiskt utan att ha lärt på det. En tredje improviserade på vers. Där funnos även originella anlag, som icke nöjde sig med exekvering. Genom dem drogs Johan in i två hem, där han lärde sig akta de föraktade och förakta de aktade. Det ena samlingsstället var hos en målare, som, änkling, bodde tillsammans med sina två söner, vilka båda voro köpmän. Där spelades till exempel pjäs en gång, inför målarakademiens professorer, vid en kvällsmuntration. Ungherrarne hängde opp ett par skynken och arrangerade en scen. Idén till pjäsen var löst uppkastad i minnet vid ett glas punsch kvällen förut. Rollerna utdelades, kostymeringen skedde, och så var det bara att gå in och spela. Men det är ju genier, menade Johan, som dikta och spela på en gång. Och nog var det det. Stycket gick i den burleska genren, men man skulle i alla fall in och svara på replik.

Tilläggas måste att alla dessa ungherrar voro av Israels vakna och begåvade stam, ty en så livlig esprit saknar svensken, som även är dålig talare. En annan kväll, vid ett födelsedagstillfälle, skulle man spela för en publik av grosshandlare, bankdirektörer och kamrerare. Johan skulle sätta ihop en pjäs, som passade för tillfället. Och han satte ihop en pjäs, som visserligen hade tillämpning för stunden, men just ej kunde roa den fina publiken. Stycket handlade, i tre akter, om ett sällskap avsigkomna artister, som ville bilda ett bolag. Bolaget kommer till stånd och har till ändamål att assurera unga geniers framkomst i världen. Grundfonden och reservfonden, som spelades av två påmålade garderobsdörrar och artistens stora studieportfölj, innehöll tre biljetter till New-York på White-Star-Line. Bolaget går inte, och direktionen lyfter fonderna och skall resa. Men då upptäckes att även biljetterna voro ogaranterade. Sista scenen framställde verkställande direktören, lånande en »middagskrischa» av bolagets vaktmästare. När ridån föll hade publiken tagit sina rockar. En direktör, som icke hunnit utför trapporna, uppfångades i tamburen och tackade för den angenäma aftonen, försäkrande att stycket var mycket roligt, men att det var »väl långt».

Efter den betan var Johans redaktörskap mindre populärt än någonsin, och han kände att brytningens stund nalkades. Affärsmännen äro ett allvarsamt folk och låtsas icke förstå satir.

Det andra samlingsstället var hos en rik köpman, som ville bli road. Som han gav utmärkt fina middagar och var älskvärd, lät man icke bedja sig. Här utvecklades mycken talang; det talades vid des-

serien, improviserades vers; och, vad värre var, man gjorde jubeluvertyrer på fri hand för piano och stränginstrumenter. Även detta hus var av Israels, och man rörde sig här friare, tyckte Johan, än bland landsmän med religiösa, politiska, sociala fördomar, vilka bevakade varandra avundsjukt och alltid medförde sin graderade skala. Här träffades man på neutral mark; löjtnanten vid gardet och handelsagenten eller provryttaren som han kallas; artisten utan namn och professorn; verkställande direktören och yngste kontoristen; doktorn och bokhandelsbiträdet. Som ännu inga brinnande frågor kommit upp, var sällskapslivet ostört, och man dansade, sjöng, spelade, lekte, med ett ord begagnade de sköna konsterna till vad de skulle vara: till fri lek på vilans stunder och icke till yrke, till befordrare av äregirighet, eller till handelsvara.

Johan befann sig mycket väl i denna demokratiska krets, och han bildade sig en något idealiserad föreställning om köpmannen, vilken han ämnade sammanfatta i en historisk figur. Till ändamålet valde han först Jacques Coeur, Carl VII:s finansminister, i vars person han ville förhärliga kälkborgaren, vilkens orättvisa ringaktning av de lärde han fann sig uppkallad att slå tillbaka. Senare spökade Lorenzo di Medici, köpman, lärd, konstnär, författare, statsman, men obehagliga personliga erfarenheter av köpmän kommo honom att ändra beslut, och när han slutligen fick fatt i ett bakben av socialismen, ville han med detsamma stryka ut hela klassen såsom onödig, vilket väl var något förhastat.

Det är vid denna tidpunkt han, med illusioner om tidningens tillväxt, börjar lära sig att låna pengar

i bank. Redaktören som låntagare, löjtnanten och hovmannen såsom borgesmän, gick galant. Blygsam var början, åttio kronor på hans del att avbetalas med en femtedel varje halvår; men snart upptäckte vännerna att det fanns flera banker, och nu växte lavinen. Lånade pengar ha en underlig egenskap att vara flya, och betalningsförmågan växer i fantasien, förfallotiden synes oändligt avlägsen, den redliga viljan gäckas av hoppet, och en vacker dag är man icke längre en fullt hederlig människa.

När lånen utföllo skulle så många hungriga äta på kakan, så många skulder betalas och så många vänner handräckas. Så många uteblivna middagar och supéer skulle då ätas på en gång; man hade en skuld mot sig själv; man hade en fordran på sin egen person. Vid sådana tillfallen gavs öppen taffel på Manegen, en blygsam källare för övrigt, för Röda Rummets icke betalande ledamöter. Därpå hölls klubb ini pianorummet, där musik omväxlade med skämt och lärda samtal.

Ibland höllos mindre aftonsammanträden i Artillerigårdens vaktrum, då sällskapets löjtnant hade jour. Då var det eget att så huru dessa samhällets hemliga fiender betraktade och fingrade på kaskar och sablar, som hängde där. Man kände sig såsom både säkrare under maktens beskydd och rädd för att se sablarne röra sig på väggen. Hörde man då vaktens »werda» utanför porten och slamret av sporrar, så spratt man till som skrämda skolpojkar och fruktade se majoren eller någon annan hög herre inträda. Men så kom kalfaktorn med punsch och gjorde ställningssteg för löjtnanten, och då kändes

det lugnt igen. En kväll steg sergeanten in och rapporterade eldsvåda.

— Åt helvete med er! ljöd ordern, och i ett ögonblick var vaktrummet tomt.

När sällskapet sedan såg löjtnanten till häst rida ut i spetsen för sin trupp, vågade de icke skratta åt honom. Han, som man eljes skämtade med och som själv i egenskap av »idiot» ansåg sig hedrad av att få vara med artister och talanger, var nu överst. Det var uniformens filosofi. Rocken och de arkaistiska attributerna av makt verkade omotståndligt på den mest skeptiska. Med uniformen i sällskap på gatan fick man hälsningar, som eljes ej bestodos, och köpmännen tyckte särskilt om att få »guldremmen» med sig på middagar på Hasselbacken. Då blev man bättre serverad.

— Det heter kartoucherem, din fan! rättade han då, och visade dem öppet, att han förstod bjudningens karaktär.

Vid sådana fester fick icke Pelle eller Måns vara med. Men kartoucheremmen blev grosshandlarne dyr, ty den hade den ovanan, att också låna pengar, och den var endast täcket på ett stort elände: en falsk ställning, som endast med möda kunde uppbäras, och som gav anledning till många tragiskt komiska scener.

Det var dagen före Oscar II:s kröning, då Johan vid middagstiden tittade in till hovmannen. Denne satt just framför ett knyte, i vilket hans uniform (lilla hovuniformen) nyss kommit från assistansen. Han tog ut vecken med en våt handduk och gned av guldet på trekantighatten, då löjtnanten inträder med stormsteg.

— Tag fram era pengar bara! Jaså du har fått ut din! Jag måste ovillkorligen ha ut min paraduniform innan klockan åtta i morgon, eller är jag förlorad.

— Jaså, du ska också på kröningen.

— Också? Ska du rned då?

— Jag ska vakta i Logarn.

— Såå! Men det är inte jag hjälpt med. Fram med pengar bara!

Pengar i tillräcklig mängd kunde ej anskaffas före två, då assistansen stängdes. Själv kunde ej löjtnanten gå dit och arrangera saken, utan Johan måste åtaga sig den. Han sökte en vaktmästare i dennes bostad; bad honom till följande morgon hålla knytet numro det och det i ordning, så skulle det lösas med gratifikation klockan sju. Därpå gjordes razzia efter pengar. Vid sextiden anträffades en banktjänsteman, som lämnade summan, och som i förtjusning över att ha fått genomskåda royauténs emblemer bjöd på supé. Glad över att ha blivit räddad, och för att likasom borttaga det mindre lysande intryck hans transaktion gjort, bjöd löjtnanten på kaffet.

— Nu släpper jag dig inte, sa han till Johan, utan nu följer jag dig vart du än går. Jag ligger på ditt golv, jag sitter på en stol vid din säng med klockan i hand. Och sup dig inte för full i kväll.

Emellertid drogs kaffet ut och man drack betydligt. Därpå bar det av till flickor.

— Nu ska du låna mig lite pengar, sa Johan, tills i morgon bittida, efter som du ändå rört på fonden. Jag vet precis var jag skall ta igen dem.

I yran lämnar han pengar ifrån sig. Johan låg

hos flickan, men i samma rum låg löjtnanten på en soffa, utan att klä av sig en tråd, i full mundering, och läste en roman av Gerstäcker. När klockan slog fem, kände Johan en stark arm, som lyfte honom ur sängen.

— Opp med dig! Opp, opp, opp, för tusan, klockan är fem! Kan du inte skaffa pengar, så är du dödens man.

Han drog sin sabel och svängde den över den yrvaknes huvud.

Nu blev det ett rännande kring stan, ty en del portar voro icke öppnade än. Slutligen lyckades Johan driva upp de äskade sjutton kronorna, och så bar det av till assistansen. Opp med knytet i en droska och så hämta löjtnanten på Vasakaféet.

När de kommo hem till dennes bostad på Regeringsgatan och fingo upp kläderna, befunnos de så skrynkliga, att allt hopp ansågs ute. Därjämte voro de för trånga, och vapenrocken gick icke igen i halsen. Minuterna voro dyra, och om en halv timme skulle offret vara hos majoren.

Sedan han dragit på kläderna, tog Johan en hårborste, doppade den i rent vatten och stänkte över rock och byxor, varpå han gned ut vecken så gott sig göra lät. Så slog klockan! En kvart till och all räddning vore ute.

Så rände den arme mannen i väg sådan han var, ut på gatan i den vackra majmorgonen, och såg ut som om han kommit från ett regnväder.

Om aftonen träffade Johan Pelle och Måns i Röda Rummet.

— Nå, såg ni Jean och Ludvig?

— Ja visst, grinade Pelle. Jean satt så grann

på en svart häst med kasken över ögonen, och Ludvig gick med värja och trekantig hatt och kommenderade lakejerna.

Och så läste de i aftontidningen om det lysande tåget, om de granna uniformerna, om militärparaden! Det var en oförgätlig fest, stod det, som lämnade ett minne efter sig! Och det gjorde den verkligen, ty Johan kunde aldrig sedan se en kunglig kortége utan att tänka på assistansen,

Date: 2015-12-18; view: 542