DET DÖENDE HJÄRTAT.

När ingenjör Boraeus på Borg gjorde sina dagliga korta turer ner till ångbåtsbryggan, kunde han förstås inte undgå att lägga märke till en sådan folksamling, som det jämt var nuförtiden omkring den lilla gubben ifrån Skrolycka. Numera behövde han inte sitta ensam och driva bort ledsamheten med tysta drömmar, såsom han hade måst göra förut under sommarn. I dess ställe kom alla de, som väntade på ångbåten, fram till honom för att höra beskrivas hur det skulle gå till vid kejsarinnans hemkomst, framför allt vid landstigningen här vid Borgs brygga. Var gång ingenjör Boraeus gick förbi, hörde han talas om guldmaljongen, som kejsarinnan skulle bära på håret, och om guldblommorna, som skulle slå ut på träd och buskar, så snart som hon satte foten på landbacken.

Långt fram i oktober, när ungefär tre månader var förflutna sedan den dagen, då Jan i Skrolycka för första gången just här vid Borgs brygga kungjorde nyheten om Klara Gullas upphöjelse, såg ingenjörn en förmiddag, att en ovanligt stor hop människor var församlad omkring honom. Ingenjörn hade ämnat gå förbi med en kort hälsning som vanligt, men han ändrade tankar och stannade för att ta reda på vad som försiggick.

Vid första blicken kunde han inte finna något anmärkningsvärt. Jan satt på väntestenarna, som han brukade, och hade en mycket värdig och högtidlig min på sig. Bredvid honom satt ett storvuxet kvinnfolk, som talade så fort och så ivrigt, att orden liksom sprutade ur munnen. Hon skakade på huvudet, knep ihop ögonen och böjde kroppen långsamt framåt, så att hon hade ansiktet ända nere vid jorden, när hon var färdig med det, som hon ville säga.

Ingenjör Boraeus kände förstås genast igen Stoll-Ingborg, men i början var det rent omöjligt för honom att höra vad hon sa. Han fick lov att fråga en av de kringstående vad det var fråga om.

­ Ho ber honom, att han ska ställa så, att ho får följa mä kejsarinna te Portugallien, när ho reser dit tebaka, upplyste denne. Ho har talat ve honom om detta nu e lång stund, men han vill inte ge'na någe löfte.

Nu var det inte svårt för ingenjörn att följa med samtalet. Men han blev inte glad åt det han hörde. Rynkan mellan ögonbrynen blev djup och röd, medan han lyssnade.

Här satt den enda i världen, som trodde på Portugalliens härlighet utom Jan själv, och hon blev nekad att resa dit! Den gamla stackarn visste, att i det landet fanns det ingen svält och ingen fattigdom, inga råa människor, som gjorde narr av en olycklig, inga barn, som följde efter ensamma, hjälplösa vandrare långa vägar och kastade sten på dem. Där rådde ständig frid och goda år, och dit ville hon bli förd bort ifrån allt sitt arma livs elände. Hon bad och hon grät, och hon brukade all sin övertalningsförmåga, men hon fick bara nej och nej till svar.

Och den, som gjorde sig döv för alla hennes böner, var en, som hade tillbragt hela detta sista år i längtan och sorg! Han skulle kanske inte ha sagt nej för några månader sedan, då hans hjärta ännu var vid liv, men nu tycktes det ha blivit alldeles förstenat under framgångens tid.

Till och med hans yttre röjde, att en stor förändring hade försiggått med honom. Han hade fått feta kinder, hakpåse, en tät mörk mustasch på överläppen. Ögonen var litet utträngda ur sina hålor, och blicken hade blivit stel och stirrande. Ja, ingenjörn undrade om inte näsan rentav hade höjt sig, blivit större och fått en ädlare form. Håret tycktes vara alldeles avfallet, inte ett strå sköt fram under läderkasketten.

Ingenjörn hade haft ögonen på honom alltsedan deras första samtal i somras. Det var inte hans stora längtan, som numera drev honom till bryggan. Han såg knappt efter ångbåten. Han kom bara dit för att råka folk, som gick in på hans galenskaper, som kallade honom kejsare för att få höra honom sjunga och berätta sina inbillningar.

Men vad var nu detta att förarga sig över? Karlen var ju en galning.

Men kanske att galenskapen aldrig hade behövt bita sig så fast, som den nu hade gjort? Det föll ingenjörn in, att om man kraftigt och obarmhärtigt hade ryckt ner honom från hans kejsartron strax i början, skulle han ha kunnat räddas.

Ingenjörn kastade ännu en prövande blick på Jan i Skrolycka. Han såg nådigt beklagande ut, men han var lika obeveklig.

I det där fina landet Portugallien skulle det förstås endast finnas prinsar och generaler, idel grannklätt folk. Det var nog så, att Stoll-Ingborg inte skulle ha tagit sig något ut där i sin bomullsduk och hemstickade kofta. Men, herregud! Ingenjörn tyckte verkligen ­ ­ ­

Det såg ut, som hade han haft lust att själv ge Jan den läxa han behövde, men så ryckte han på axlarna. Han var inte rätta mannen till detta, skulle bara göra ont värre.

Han avlägsnade sig tyst från folkhopen och gick ner till bryggan, där ångbåten just blev synlig bakom närmaste udde.

AVSÄTTNING.

Långt innan Lars Gunnarsson hade blivit gift med Anna Eriksdotter i Falla, hade han en gång råkat vara närvarande vid en auktion.

Det var ett fattigt folk, som hade ställt till med den, och de hade kanske inte några lockande saker att bjuda kunderna, för det var rent märkvärdigt hur dåligt det gick med handeln. De hade haft rätt att vänta bättre, för Jöns i Kisterud var auktionist, och han var en sådan rolighetsmakare, att folk brukade gå till auktioner bara för att få höra på honom. Men fastän Jöns kom fram med alla sina vanliga kvickheter, kunde han inte sätta någon fart i buden den här gången. Till slut visste han sig ingen annan råd än att lägga klubban ifrån sig och säga, att han hade blivit så hes, att han inte förmådde ropa mer.

­ Riksdagsman får skicka fram nån ann, som kan göra utropena, sa han till Karl Karlsson i Storvik, som stod för auktionen. Jag har skrikit mej så hes på di stenbelätena, som står här omkring mej, så att jag får lov å gå hem å sätta mej å tiga i flera veckor, innan jag kan få tebaka målföret.

Det var en allvarsam sak för riksdagsmannen att vara utan utropare, när de flesta varorna ännu var osålda, och han gjorde flera försök att övertala Jöns i Kisterud att fortsätta, men det var ju klart, att Jöns inte kunde ge vika. Han ville inte förlora sitt goda anseende genom att hålla en dålig auktion, och han blev så hes på en gång, att han inte ens kunde viska fram orden. Han bara väste.

­ Ja, kanske det finns någon annan här, som kan ropa ut varorna en stund, medan Jöns vilar sej? sa då riksdagsmannen.

Han såg sig om i folkhopen utan stor förhoppning att finna en hjälpare, då Lars Gunnarsson trängde sig fram till honom och sa, att han var villig att försöka. Han såg så ung ut på den tiden, att Karl Karlsson bara skrattade åt honom och sa, att han inte hade användning för pojkar, som inte hade gått och läst en gång. Men Lars svarade, att han till och med hade exercerat, och bad så ivrigt att få sköta klubban, att riksdagsmannen gav med sig.

­ Nå ja, vi kan ju låta dej fresta på saken en stund, sa han. Det kan väl inte gå sämre, än det har gjort hittills.

Lars steg nu upp på Jöns i Kisteruds plats, tog en gammal smörbytta i handen för att bjuda ut den, men hejdade sig och blev i stället stående och bara såg på den. Han vände den upp och ner, knackade både i bottnen och på sidorna, såg ut att bli förvånad över att inte finna minsta fel på den och ropade sedan ut den med en bedrövad röst, liksom olycklig över att nödgas sälja bort en dylik kostbarhet.

Han för sin del såg tydligen helst, att det inga bud gjordes. Han trodde, att det var bättre för ägarn, om ingen förstod hur präktig den här smörbyttan var, så att han fick be— hålla den.

När nu det ena budet kom efter det andra, kunde man märka, att det gjorde riktigt ont i honom. Det gick an, medan de var så låga, att han inte behövde lyssna på dem, men när de steg och steg, förvreds hela ansiktet på honom av sorg. Det var ett tungt offer han gjorde, när han till slut lät förmå sig att slå bort den gamla sura smörbyttan.

Härefter kom turen till vattenämbar, såar och bykkar. Lars Gunnarsson var någorlunda medgörlig i fråga om de äldre och sålde bort dem utan alltför stor suckan. Men andra, som var nyare, ville han rentav inte bjuda ut.

­ Di är för goa, sa han till mannen, som ägde dem. Di är så lite begagnade, så att ni kunde sälja dom som nya på marknan.

De auktionsbesökande visste rakt inte hur det kom sig, att de började ropa mer och mer ivrigt. Lars Gunnarsson visade en sådan ängslan för varje nytt bud, att det visst inte var för att göra honom till viljes, som de bjöd på. Men de hade på något sätt kommit att inse, att det var riktigt värde med det, som han ropade ut. De tänkte på att de behövde både det ena och det andra där hemma. Här var riktiga affärer att göra, nu köpte de inte bara för lustighets skull, som när Jöns i Kisterud var auktionist.

Efter det där mästerprovet blev Lars Gunnarsson ständigt och jämt anlitad som utropare. Det blev inte så roligt som förr på auktionerna, sedan han hade börjat föra klubban, men det fanns ingen, som hade en sådan förmåga att få folk att längta efter att bli ägare till gammalt onyttigt skräp eller att locka ett par storgubbar att bjuda över varandra i tävlan om saker, som de platt inte behövde, bara för att få visa vad de hade råd att kosta på sig.

Lars Gunnarsson brukade också sälja bort rubb och stubb vid alla de auktioner, där han tjänstgjorde. En enda gång bara höll det på att gå illa för honom, och det var vid auktionen efter Sven Österberg i Storstuga i Bergvik. Han hade där ett präktigt bo att bjuda ut, mycket folk var församlat, och fastän det var långt lidet på hösten, var det så vackert väder, att auktionen kunde försiggå ute i det fria, men ändå ville det inte lyckas med försäljningen. Lars kunde inte förmå folk att intressera sig för utropen eller att bjuda på. Det såg ut, som skulle det inte gå bättre för honom, än det hade gjort för Jöns i Kisterud den dagen, då Lars hade måst överta klubban i hans ställe.

Men Lars Gunnarsson hade ingen lust att lämna ämbetet till en annan, utan försökte i stället leta ut vad det kunde vara, som gjorde, att folk var så förströdda och inte ville göra några affärer. Och det dröjde inte heller länge, innan han fick reda på orsaken.

Lars hade ställt sig på ett bord, för att alla skulle kunna se vad han bjöd ut, och från den platsen var det inte svårt för honom att märka, att den nyblivna kejsarn, som bodde i den lilla grannstugan till Falla och hade gått på dagsverke där i hela sitt liv, gick omkring i folkhopen. Lars såg hur han hälsade till höger och vänster med nådiga småleenden och lät folk titta på den prydliga käppen och på stjärnorna. En lång rad av barn och ungdom följde honom i hälarna, vart han vände sig, och gammalt folk höll sig inte heller för goda att byta ord med honom. Det var inte underligt att det gick på tok med auktionen, då det var en sådan storkarl närvarande, som drog uppmärksamheten till sig.

Lars gjorde inte något avbrott i auktionen till en början Han bara följde Jan i Skrolycka med ögonen, ända tills han hade hunnit bana sig fram till främsta ledet närmast auktionsförrättarn. Man behövde inte vara rädd, att Johannes av Portugallien skulle stanna i skymundan. Han skakade hand med alla han kände och gav dem några förbindliga ord, men på samma gång trängde han sig förbi dem, så att han inom kort stod innerst i ringen.

I samma ögonblick, som han hade hunnit så långt, gjorde Lars Gunnarsson ett hopp ner från bordet, rusade rakt på honom, ryckte till sig både läderkaskett och kejsarkäpp och var uppe med dem på bordet, innan Jan hann att tänka på att göra honom motstånd.

Jan ropade högt och ville kasta sig upp på bordet för att ta tillbaka de rövade skatterna, men Lars svängde käppen mot honom, så att han fick lov att dra sig tillbaka. På samma gång uppstod det ett mummel av ovilja i folkhopen men Lars lät inte avskräcka sig.

­ Jag förstår, att ni är förvånade över att jag bär mej så här åt, ropade han med sin starka auktioniststämma som hördes över hela gården. Men den här mössa å käppen hör te oss i Falla. Min svärfar, Erik Ersa, har ägt dom, å han hade ärvt dom åv den gamla husbonden, som styrde gården före honom. Di här sakerna har alltid hållits högt i ära där hemma, å jag kan inte tåla, att en stolle ska gå å bära dom på sej. Jag kan inte säja hur han har kommit åt dom, men det vet jag, att nu ska det inte hända mer, att han får gå å göra sej grann mä det, som är vårt.

Jan hade hastigt lugnat sig, och medan Lars höll sitt tal, stod han med armarna korslagda över bröstet och ett uttryck i ansiktet, som om det vore likgiltigt vad Lars pratade. Så snart han tystnade, vände sig Jan till de närvarande med en myndig åtbörd.

­ Nu, mina snälla hovherrar, sa han, nu får ni lov å skaffa mej tebaka mina ägodelar.

Men inte en enda människa rörde sig för att hjälpa honom. Det var till och med flera, som skrattade åt honom. Nu hade allihop gått över på Lars' sida.

En enda fanns det, som tyckte, att det var synd om honom. Han hörde ett kvinnfolk inne i hopen ropa till auktionisten:

­ Å, Lars, låt honom ha kvar kejsargrannlåten! Ni kan ju inte själv begagna varken käppen eller mössa.

­ Jag ska ge'n en åv mina egna mössor, bara jag kommer hem, sa Lars, men näggum han får gå omkring längre mi di här arvklenodera å göra dom te ett åtlöje.

Det följde ett högt skratt från folkhopen på detta yttrande, och Jan blev så förvirrad av det, att han bara blev stående på en fläck och såg sig omkring. Han vände sig från den ena till den andra och kunde inte komma ifrån sin förvåning. Kära nån! Var det ingen av alla, som hade hyllat och hedrat honom, som ville hjälpa honom nu i nödens stund? Men de stod orörliga. Han såg, att ingenting betydde han för dem och ingenting ville de göra för honom. Han blev så skrämd, att hela kejsarvärdigheten föll av honom, och han liknade mest ett barn, som håller på att brista i gråt, därför att det har mistat sina leksaker.

Lars Gunnarsson vände sig mot den stora högen av varor, som låg uppstaplad bredvid honom, och ville börja försäljningen på nytt. Då gjorde Jan ett försök att reda sig på egen hand. Under jämmer och klagan gick han ända fram till bordet, där Lars stod, men hunnen dit, böjde han sig hastigt ner och sökte välta det över ända.

Men Lars lät inte överraska sig. Han svängde till med kejsarkäppen och gav Jan ett så hårt slag över ryggen, att han måste dra sig tillbaka.

­ Nej, du, sa Lars, jag behåller allt di här sakerna så länge. Å nu tycker jag, att du har förspillt nog mycken tid på det här kejsarskapet. Nu kan du gärna gå hem å ta te mä dikninga. Sånt folk som du har ingenting på auktioner å göra.

Det såg inte ut, som om Jan skulle ha haft stor lust att lyda, men då gjorde Lars en ny sväng med käppen. Och mer behövdes inte för att kejsarn av Portugallien skulle vända ryggen till och fly.

Ingen rörde sig för att gå efter honom och säga ett tröstens ord, ingen kallade honom tillbaka. Ja, de flesta kunde inte låta bli att gapskratta, när de såg hur ömkligt och utan all heder han förlorade hela sin storhet.

Men detta var inte i Lars Gunnarssons smak, det heller. Han ville ha det likaså högtidligt på sina auktioner som under en gudstjänst.

­ Jag tror, att det är bättre å tala allvar mä Jan än å skratta åt'en, sa han. Det är många, som går in på hans galenskaper, å som tell å mä kallar'n för kejsare, men det kan ju inte vara rätt handlat emot'en. Då är det väl bättre å försöka få'n te å förstå vem han är, om det också inte skulle vara välbehagligt för'en. Jag har vart hans husbonde så pass länge, så att jag tycker, att det tillhör mej å se te, att han börjar arbeta igen. Annars lär han snart komma å ligga sockna te last.

Efter detta höll Lars en riktigt grann auktion med täta bud och höga priser. Och belåtenheten, som han kände, blev inte mindre, när han vid hemkomsten nästa dag fick höra, att Jan i Skrolycka hade satt på sig arbetskläderna och börjat dika på trädet.

­ Då ska vi aldrig mer påminna'n om hans galenskap, sa Lars Gunnarsson, så kanske han får ha kvar sitt förstånd. Det har aldrig vart större, än att han behöver behålla det oförminskat.

HUSFÖRHÖRET.

Ingenting var Lars Gunnarsson så glad åt som att han hade fått det infallet att ta käppen och läderkasketten ifrån Jan i Skrolycka. Det såg rentav ut, som om han skulle ha tagit galenskapen ifrån honom på samma gång.

Ett par veckor efter auktionen i Bergvik skulle det hållas husförhör i Falla. Människor samlades dit från hela trakten runtom Duvsjön, och folket från Skrolycka kom bland de andra. Och tänk, att det var inte möjligt att märka på Jan, att det inte skulle stå rätt till med hans förstånd!

Allt vad bänkar och stolar, som fanns i Falla, var inflyttade i det stora rummet på nedre botten. Här slog nu husförhörsfolket sig ner i täta rader och Jan med dem, men utan att tränga sig fram till en bättre plats, än som tillkom honom. Lars höll ögonen på honom hela tiden, och han måste medge, att det var en sanning, att galenskapen hade gått tillbaka. Jan uppförde sig alldeles som en annan människa.

Han var rätt tyst, och den, som hälsade på honom, fick inte något annat svar än en tvär nick, men det kunde ju också bero på det, att han inte ville bryta andakten på husförhöret.

Innan själva förhöret började, skulle alla de närvarande antecknas, och när prästen ropade upp Jan Andersson i Skrolycka, svarade Jan ja utan minsta betänkande, liksom om kejsar Johannes av Portugallien aldrig hade funnits till.

Prästen satt vid ett bord överst i rummet med den väldiga husförhörsboken framför sig. Bredvid honom satt Lars Gunnarsson och hjälpte honom till rätta genom att upplysa om vilka som hade flyttat från detta husförhörsdistrikt under året, och vilka som hade gått och gift sig.

När nu Jan svarade så riktigt och rätt, såg alla de närvarande, att prästen vände sig till Lars och med låg röst fragade honom om någonting.

­ Det var inte så farligt, som det såg ut, svarade Lars. Jag tog det ur honom, jag. Han går på arbete här i Falla var dag, som han jämt har gjort.

Lars hade inte haft förstånd att dämpa rösten, han, som prästen. Alla begrep vem det var han talade om, och många blickar sökte sig fram till Jan, men han satt så lugn, som om han ingenting skulle ha hört.

Sedan, när förhöret kom i gång, föll det sig så, att prästen bad en av de darrande ungdomarna, som skulle prövas i sin kristendomskunskap, att läsa upp fjärde budet.

Det var inte alldeles tillfälligtvis, som prästen valde att tala om just det budet denna kvällen. När han satt så här i en trygg och ståtlig gammal stuga med väggfasta bänkar och gammaldags inredning också i övrigt och med tydliga tecken till välstånd, vart han såg, så kände han sig manad att påminna människorna om hur väl det går dem, som håller ihop släktled efter släktled, som låter de gamla styra, så länge de mäktar, och sedan vördar och hedrar dem under alla de år de finns kvar i livet.

Han hade just börjat utveckla de stora löften, som Gud gjorde dem som hedrar fader och moder, då Jan i Skrolycka reste på sig.

­ Det är nån, som står utanför dörrn å inte törs komma in, sa han.

­ Se efter hur det förhåller sej, ni Börje, som sitter närmast dörrn! bad prästen.

Börje reste sig, öppnade dörrn och såg ut i förstugan.

­ Nej, det finns ingen här, sa han. Jan har allt hört miste.

Förhöret tog vid på nytt. Prästen förklarade för sina åhörare, att det här budet var inte så mycket en befallning som ett gott råd, som man borde noga följa, om man ville, att det skulle gå en väl i livet. Han var bara en ung man, sa han, men så mycket hade han redan hunnit se och erfara, att han kunde vittna om att förakt för föräldrar och olydnad mot deras bud var det, som säkrast la grunden till en hel levnads olyckor.

Medan prästen talade, vände Jan i Skrolycka gång på gång huvudet mot dörrn. Han tecknade åt Kattrina, som satt på bortesta stolraden och hade lättare att tränga sig fram än han, att hon skulle gå och öppna. Hon satt stilla i det längsta, men hon var också litet rädd för att inte göra Jan till lags i de dagarna, och till sist lydde hon honom. Men då hon väl hade fått upp dörrn, såg hon lika litet till någon människa i förstugan, hon, som Börje. Hon skakade på huvudet åt Jan och gick tillbaka till sin plats.

Prästen hade inte låtit störa sig av Kattrinas vandring. Till alla de läsepliktigas stora glädje hade han nästan kommit ifrån att göra frågor och hängav sig i stället åt att framlägga alla de vackra tankar, som trängde sig på honom.

­ Tänk, sa han, så gott å vist det är anordnat med de kära gamla, som sitter hos oss i våra hem! Är det inte ljuvligt för oss att få vara ett stöd för dem, som hjälpte oss, då vi ingenting förmådde, att få göra livet lätt för dem, som kanske både svalt å frös för att skaffa oss bröd? Det är en heder för ett ungt par att ha en gammal far eller mor, sittande lycklig å nöjd ­ ­ ­

Just som prästen sa detta, hördes en sakta gråt från en vrå i andra ändan av rummet. Lars Gunnarsson, som hade suttit med andäktigt sänkt huvud, reste sig genast. Han gick på tå över golvet för att inte störa, la armen om livet på sin svärmor och drog henne med sig fram till bordet, där prästen satt. Här fick hon inta Lars Gunnarssons plats, medan han själv ställde sig bakom och såg ner på henne. Han gjorde också ett tecken till hustrun, och hon kom då och ställde sig på andra sidan. Det såg vackert ut. Alla förstod, att Lars ville visa dem, att här hos honom var det så, som prästen sa att det borde vara.

Prästen såg ljus och glad ut, när han blickade upp på den gamla modern och hennes barn. Det enda, som verkade litet oroande på honom, var, att gumman alltjämt grät, så att hon kunde flyta bort. Han hade aldrig förr lyckats framkalla en sådan rörelse hos någon av sina församlingsbor

­ Ja, fortfor prästen, det är inte något svårt att hålla det fjärde budet så länge som vi är unga å står under våra föräldrars lydno, men det är sedan, som det kostar på. När vi själva har blivit vuxna å tycker, att vi är likaså kloka ­Ê­Ê­

Här blev prästen på nytt störd av Jan. Han hade nu äntligen själv trängt sig fram till dörrn och öppnat den.

Jan hade bättre tur än de andra. Man hörde hur han sa go dag till någon, som stod ute i förstugan.

Alla vände sina ögon mot utgången för att kunna se vem det var, som hade stått där ute under hela husförhöret utan att våga sig in. De hörde hur Jan bad och trugade och såg honom slå upp dörrn på vid gavel, men den, som stod där ute, gjorde visst invändningar nu också. Till sist drog Jan igen dörrn och kom ensam in i rummet. Men han gick inte tillbaka till sin förra plats, utan trängde sig med stort besvär fram till bordet, där prästen satt.

­ Nå, Jan, sa prästen lite otåligt, får vi nu veta vem det är, som har stört oss hela kvällen?

­ Det var den gamla husbonden här i Falla, som stog där ute, förkunnade Jan utan att själv vara det minsta förvånad eller upprörd över det, som han hade att berätta. Han ville inte gå in, men han bad mej framföra e hälsning te Lars, att han skulle ta sej i akt för den första söndan efter midsommar.

I första ögonblicket var det inte många, som förstod vad som låg under orden. De, som satt på de bakre bänkarna hade inte kunnat höra riktigt, men de märkte av det sätt, varpå prästen ryckte till, att Jan hade sagt något förskräckligt. De sprang upp och trängde sig närmare och frågade till höger och vänster vem i all världen det var, som Jan hade hälsat ifrån.

­ Men, Jan! utbrast prästen med sträng röst. Vet du vad du säjer?

­ Visst vet jag det, sa Jan och nickade bestyrkande åt prästen. Jag har ju hört'en där ute hela tiden. Jag bad'en gå in, men han ville inte, utan bara han fick framföra hälsninga te mågen, så gick han sin väg. "Säj honom", sa'n, "att det inte är jag, som vill honom någe ont för att han lät mej ligga i snön i mitt elände å inte kom mä hjälp i tid! Men det fjärde budet är ett strängt bud. Hälsa honom från mej, att det är bäst, att han ångrar å bekänner! Han får tid på sej te söndan efter midsommar."

Jan talade så redigt och framförde det märkvärdiga budskapet så trovärdigt, att både prästen och de andra under flera sekunder kände sig bundna i den tron, att Erik i Falla verkligen hade stått utanför dörrn till sitt gamla hem och talat med honom. Och de vände ovillkorligen ögonen mot Lars Gunnarsson för att se vad Jans ord skulle ha för verkan på honom.

Men Lars stod och skrattade.

­ Jag trodde, att Jan var klok, sa han, annars skulle jag inte ha låtit'en komma på husförhöret. Pastorn får vara god å ursäkta störninga. Det är galenskapen, som bryter fram igen.

­ Ja visst! sa prästen lättad och for med handen över pannan. Han hade varit nära att tro, att han hade råkat ut för något övernaturligt. Det var gott, att det inte var fråga om annat än ett påhitt av en galning.

­ Jan har nog ingen stor kärlek te mej, ser pastorn, fortfor Lars att förklara, å det röjer han nu, då han inte har förståndet, som håller tebaka. Jag får ju erkänna, att om en ska räkna noga, så är det mitt fel, att dottra måste ge sej ut i väla å tjäna pengar. Det är det, som han inte kan förlåta mej.

Prästen blev visst litet förvånad över den ivriga tonen. Han gav Lars en forskande blick ur de djupa blå ögonen. Lars mötte inte blicken, utan såg åt sidan. Han märkte, att detta var illa gjort, ansträngde sig för att se prästen rakt i ansiktet, men kunde det inte och vände sig bort med en svordom.

­ Lars Gunnarsson! utbrast prästen. Vad går det åt er?

Lars hämtade sig strax.

­ Kan jag inte bli åv mä den där stollen? sa han, som om det var Jan han hade svurit åt. Här står pastorn å alla mina grannar å betraktar mej som en mördare, bara för det att en galning har ett gammalt agg te mej. Jag säjer er ju, att det är för dottras skull, som han vill åt mej. Inte visste jag, att hon skulle fara bort å råka i olycka, därför att jag ville ha ut min fordran. Är det inte nån här, som kan ta vara på Jan, så att vi andra får fortsätta andakta?

Prästen strök sig än en gång över pannan. Han kände sig illa till mods vid Lars' ord, men inte kunde han våga tala bestraffande till honom, då han ingenting bestämt visste. Han såg sig om efter den gamla matmodern, men hon hade smugit sig bort. Sedan blickade han ut över församlingen, men där fick han ingen ledning. Han var säker på att varenda en visste om Lars var brottslig eller ej, men när prästen vände sig mot dem, tycktes deras ansikten stänga till sig, så att de förlorade allt uttryck. Kattrina hade kommit fram och tagit Jan under armen. De var på väg mot utgången, och med dåren ville prästen i alla fall inte anställa något förhör.

­ Jag tror, att det kan vara nog för i dag, sa prästen stilla. Vi ska göra en avslutning.

Han bad en kort bön, och man sjöng en psalm. Därpå avlägsnade sig alla de främmande.

Prästen var den sista, som gick. Då Lars följde honom till grinden, vände han självmant samtalet till det, som nyss hade hänt.

­ Märkte pastorn, att det var söndan efter midsommar, som jag skulle akta mej för? sa han. Det visar just, att det är flicka, som Jan tänker på. Det var söndan efter midsommar i fjol, som jag var inom hos Jan för å göra opp om stugan.

Prästen blev alltmer hemsk till mods vid alla dessa förklaringar. Helt hastigt la han sin hand på Lars Gunnarssons axel och försökte se in i hans ansikte.

­ Lars Gunnarsson! sa han med varmt övertalande röst. Jag är ingen domare. Men glöm inte, att om ni har något på ert samvete, så kan ni komma till mej! Jag väntar er, Lars Gunnarsson, var dag. Låt det bara inte bli för sent!

ETT GAMMALT TROLL.

Den andra vintern, som den lilla flickan ifrån Skrolycka var borta från hemmet, blev det rent ohyggligt kallt framme i slutet på januari. Kölden var så svår, att man fick lov att skotta upp snö runtom de små stugorna i Askedalarna, för att den skulle hjälpa till att hålla kvar värmen, och korna måste man var natt bädda över med halm, av ängslan för att de annars skulle frysa ihjäl.

Det var så kallt, att brödet frös och osten frös, ja, till och med smöret blev till en isklump. När kölden stod på som värst, tycktes det, som om inte en gång elden själv var i stånd att hålla sig så varm, som den brukade. Hur stor brasa man än la in i spisen, så ville inte värmen sprida sig längre än till kanten av spishällen.

En dag, då kölden kändes strängare än eljest, gick inte Jan i Skrolycka bort på arbete, utan satt hemma och hjälpte Kattrina med att hålla elden vid makt. Varken han eller hustrun hade vågat sig utom dörrn alltsedan morgonen, och ju längre de satt inne, ju mer frusna blev de. När det började skymma på så där vid femtiden, sa Kattrina, att de gärna kunde gå och lägga sig. Det var ingen nytta med att de satt uppe längre och pinade sig.

Jan hade varit framme vid fönstret flera gånger under eftermiddagen och sett ut genom ett litet hörn på glaset, som alltjämt höll sig klart, fastän alla rutorna för övrigt var täckta med tjocka isblommor, och nu gick han dit tillbaka.

­ Du kan gärna gå å lägga dej, mi snälla Kattrina, sa han, medan han stod och såg ut, men jag får lov å stanna oppe en stund te.

­ Det vet jag visst! sa Kattrina. Vad har du oppe å göra? Varför skulle du inte kunna gå å lägga dej, du som jag?

Jan svarade inte direkt på frågan.

­ Det är besynnerligt, att jag inte har sett Agrippa Prästberg gå förbi än, sa han.

­ Är det honom du väntar på? sa Kattrina. Han har just inte vart så mot dej, att du kan behöva sitta oppe å frysa för hans skull.

Jan slog upp med handen. Det var det enda av alla de maner, som han hade lagt sig till med under kejsartiden, som han inte alldeles hade slutat med. Det var inte tal om att Prästberg skulle komma in till dem, men Jan hade hört, att han var bjuden på supkalas till en av fiskargubbarna här i Askedalarna, och nu undrade han på att han inte hade sett honom gå förbi.

­ Han har väl vart så pass klok, att han har stannat hemma, sa Kattrina.

Det blev allt kallare och kallare, ju längre det led på dagen. Det small i knutarna, liksom om kölden ville knacka på för att be om lov att komma in. Alla buskar och träd var höljda i så tjocka pälsar av snö och rim, att de såg oformliga ut, men de var väl tvungna, de som andra, att sätta på sig allt, vad de kunde komma över, för att få skydd mot kölden.

Om en stund kom Kattrina igen med sitt förslag. ­ Jag ser nog, att klocka inte är mer än halv sex, sa hon, men jag sätter i alla fall på grötgryta å lagar i ordning kvällsmaten. Sen kan du lägga dej eller sitta oppe å vänta på Prästberg, allt som du har lust te.

Jan hade inte vikit från fönstret på hela tiden. ­ Jag tycker, att det är rent omöjligt, att han kan ha gått härförbi, utan att jag skulle ha sett'en, sa han.

­ Det måtte väl göra dej detsamma om en sån karl kommer eller inte kommer, sa Kattrina med skarp röst, för nu var hon trött på att höra talas om den där gamla landstrykarn.

Jan drog en tung suck. Kattrina hade mer rätt i det hon sa, än hon själv visste. Jan frågade inte en smul efter om den gamla Greppa gick förbi. Det var bara för att få en förevändning att stå vid fönstret, som Jan hade talat om, att han var att vänta.

Intet tecken och intet bud hade han fått från den stora kejsarinnan, den lilla flickan ifrån Skrolycka, alltsedan den dagen, då Lars i Falla tog makten och härligheten ifrån honom. Han visste, att det inte hade kunnat ske utan hennes tillstånd, och därav förstod han, att han, Jan, hade gjort något, som hade varit henne misshagligt. Men vad det var, det kunde han omöjligt utfundera. Det grundade han på under de långa vinterkvällarna, under de långa, mörka mornarna, när han stod och tröskade på logen i Falla, under den korta dagen, då han körde ner ved från storskogen.

Inte kunde han tro, att hon hade misstyckt detta med kejsarskapet. Allting hade ju gått lyckligt och bra i hela tre månader. Han hade då haft en tid, som han aldrig kunnat drömma om att han, fattig karl, skulle få uppleva, men det kunde ju inte vara Klara Gulla emot.

Nej, han hade gjort eller sagt någonting, som hon hade blivit missnöjd med. Det var därför, som straffet hade kommit över honom.

Men hon kunde väl inte vara så långsint att hon aldrig skulle förlåta honom? Om hon bara ville tala om för honom vad hon var ond för! Vad han kunde göra för att försona henne, det ville han underkasta sig utan klagan. Hon såg ju själv att han hade satt på sig arbetskläderna och gått bort på dagsverke, så fort som hon hade låtit honom veta, att hon ville ha det så.

Han ville inte tala varken med Kattrina eller med notbindarn om hur han hade det. Han skulle vara tålig och vänta, tills det kom ett säkert tecken från Klara Gulla. Han kände också många gånger, att det var så nära, att han borde kunna nå det bara genom att sträcka ut handen.

Just den här dagen, då han hade suttit instängd, hade han känt så säkert på sig, att det var nyheter från Klara Gulla i antågande. Och dessa var det, som han stod och spejade efter genom det lilla klara hörnet på rutan. Han kände på sig, att om de inte kom snart, så skulle det inte vara möjligt för honom att stå ut med livet.

Nu hade det i alla fall blivit så mörkt, att han knappt kunde se så långt som till grinden, och alltså var det slut för i dag med allt hopp. Han gjorde inte heller några fler invändningar mot att de skulle lägga sig. Kattrina satte på gröten, kvällsvarden blev äten, och innan klockan var kvarten över sex, hade de redan gått till vila.

De somnade nog in också, men det blev ingen lång slummer. Den stora dalkarlsklockan hade knappast hunnit fram till halv sju, förrän Jan sprang upp ur sängen. Han skyndade sig att lägga nytt bränsle på elden, som inte var alldeles utgången, därpå började han att klä sig.

Han försökte nog att vara så tyst som möjligt, men han undgick inte att väcka Kattrina. Hon satte sig upp och frågade om det redan var morgon.

Nej då, det var det visst inte. Men den lilla flickan hade kallat på honom i drömmen och befallt honom att gå uppåt skogen.

Nu var det Kattrinas tur att sucka. Det var väl galenskapen, som hade kommit tillbaka. Hon hade väntat den var dag den sista tiden, för Jan hade varit så nedstämd och orolig.

Hon gjorde inga försök att förmå honom att stanna hemma. I stället steg hon upp och klädde sig, hon med.

­ Vänta lite! sa hon, då Jan stod färdig borta vid dörrn och ämnade gå. Om du ska ut i skogen i natt, så vill jag gå mä dej.

Hon hade väntat, att Jan skulle göra invändningar, men det kom inga, utan han stod kvar vid dörrn, tills hon var färdig. Han tycktes nog ha mycket bråttom, men på samma gång var han mer redig och sansad nu än förut på dagen.

Jo, det var allt en kväll att ge sig ut i! Kölden stod emot dem som en mur av rivande och stickande glasskärvor. Det stack i skinnet, det kändes, som om näsan skulle hålla på att slitas ur ansiktet, det sved i fingertopparna, och tårna tycktes ha blivit avhuggna med detsamma; man kunde inte märka vidare, att man hade några.

Men Jan lät inte höra ett ljud av klagan oeh inte Kattrina heller. De gick bara på. Jan tog av in på vintervägen över höjden, densamma, där de hade gått med Klara Gulla en julmorgon, då hon var så liten, att hon måste bäras.

Det var klar himmel, och en smal, vit månskärva satt och blänkte i väster, så att det var långtifrån mörkt. Men det var ändå svårt att hålla vägen, därför att allt var så vitt. Gång på gång kom de för långt ut på kanten och sjönk djupt ner i drivan.

De arbetade sig i alla fall framåt ända till den stora stenen, som en gång av en jätte hade blivit kastad mot Svartsjö kyrka. Jan hade redan hunnit förbi den, då Kattrina, som kom efter, gav till ett skrik.

­ Jan! ropade hon, och Jan hade inte hört henne låta så rädd sedan den dagen, då Lars hade kommit för att ta stugan ifrån dem. Ser du inte, att här sitter nån?

Jan vände om och gick fram till henne, och nära var det, att de hade tagit till fötter, både han och Kattrina, för sannfärdeligen satt där inte lutat mot stenen och nästan överklätt med vit rimfrost ett stort gammalt troll med borstigt skägg och en näsa som en snabel.

Det satt alldeles orörligt, och man kunde ju inte tro annat, än att det hade blivit så förstelnat av köld, att det inte hade tagit sig tillbaka ner i sin jordhåla, eller var det nu eljest höll till.

­ Tänk, att det ändå finns såna här te! sa Kattrina. Det hade jag inte velat tro, så mycke jag än har hört talas om dom.

Den, som först sansade sig, så att han begrep vad det var de såg, var inte Kattrina, utan Jan.

­ Det är inte någe troll, Kattrina, sa han. Det är Agrippa Prästberg.

­ Kära då, vad är det du säjer? utbrast Kattrina. Ja, han ser ju sån ut, att det är lätt å ta miste.

­ Han har satt sej ner här å somnat. Han måtte väl aldrig vara död!

De ropade gubbens namn, och de skakade honom, men han satt där stel och orörlig.

­ Spring du tebaka efter kälken, så att vi får dra hem'en! sa Jan. Jag ska stanna här å gnida'n mä snö, te dess att han vaknar.

­ Bara du inte fryser ihjäl, du mä! sa Kattrina.

­ Min snälla Kattrina, sa då Jan, jag har inte vart så varm som nu i kväll på mången god dag. Jag är så lycklig över den lilla flicka. Var det inte bra vackert åv henne, att hon skicka ut oss för te å frälsa livet på den, som har gått omkring å spritt ut så mycke lögner om'na?

*

Ett par veckor efteråt, just som Jan var på hemväg från arbetet, kom Agrippa Prästberg emot honom.

­ Jag är allt frisk å färdig nu igen, sa Greppa, men jag förstår nog, att om inte du å Kattrina hade kommit å hjälpt mej, så hade det inte funnits mycke kvar åv Johan Utter Agrippa Prästberg ve det här laget, å därför har jag funderat på hur jag skulle kunna visa er en återtjänst.

­ Det behöver ni alls inte tänka på, min snälla Agrippa Prästberg, sa Jan och slog upp med handen.

­ Tyst nu, ska du få höra! sa Prästberg. När jag säjer, att jag tänkte på å göra er en återtjänst, så är det inte tomt snack, utan det är mening mä't. Å nu är det redan ombeställt. Jag mötte häromdan den där handelsman, som gav tösa eran den rö klänninga.

­ Vem? sa Jan och blev så upprörd, att han började flämta efter luft.

­ Den karln, som gav tösa klänninga å som sen ställde så, att ho råka illa ut i Stockholm. Å först gav jag'en så mycke smörj för eran räkning, som han kunde tåla, å sen sa jag te'n, att härnäst han visa sej i detta häradet, skulle han få lika mycke te.

Jan ville inte tro, att han hörde rätt.

­ Men vad sa han? Frågte ni'n inte efter Klara Gulla? Hade han inga hälsningar?

­ Vad skulle han säja? Han tog emot stryket å teg. Å nu har jag gjort er en återtjänst, så att nu är vi kvitt. Johan Utter Agrippa Prästberg vill inga skulder ha.

Han marscherade vidare, men Jan stod kvar på vägen och jämrade sig högt. Den lilla flickan, den lilla flickan! Hon hade velat skicka honom ett budskap. Den här handelsmannen hade nog hälsningar från henne. Men nu fick Jan ingenting veta. Karlen var bortjagad.

Jan vred sina händer. Han grät inte, men han kände plågor i hela sin kropp, värre än om han hade varit sjuk.

Nu förstod han, att det hade varit Klara Gullas mening, att Prästberg, som alltid var på vandrande vägar, skulle ha tagit emot en hälsning från handelsmannen och fört den vidare till Jan. Men det var så med Prästberg som med trollen, att antingen de ville hjälpa eller stjälpa, så kom de bara olyckor åstad.

Date: 2016-01-14; view: 856