Home Random Page


CATEGORIES:

BiologyChemistryConstructionCultureEcologyEconomyElectronicsFinanceGeographyHistoryInformaticsLawMathematicsMechanicsMedicineOtherPedagogyPhilosophyPhysicsPolicyPsychologySociologySportTourism






DEN NYA ÄGARN.

När folket i Skrolycka kom hem från kyrkan densamma söndagen, som prosten hade sagt de vackra orden till Klara Gulla, satt två karlar uppflugna på gärdsgården tätt invid grinden.

Den ena var Lars Gunnarsson, som nu hade tillträtt husbondeväldet efter Erik i Falla, den andra var en bodbetjänt från en handel i Broby, där Kattrina brukade köpa socker och kaffe.

De såg så likgiltiga och obekanta ut, där de satt, så att Jan knappt kunde tro, att de hade ärende till honom. Han bara lyfte på mössan och gick förbi dem in i stugan utan att säga något.

De satt kvar på samma ställe, och Jan önskade, att de snart skulle slå sig ner på någon annan plats, där han slapp att se dem. Han kände på sig, att Lars Gunnarsson hade ont i sinnet mot honom alltsedan den där olycksdagen i skogen. Flera gånger hade han hört honom kasta fram en antydan om att Jan höll på att bli gammal och inte rätt länge kunde göra nytta för dagspenningen.

Kattrina satte fram middagsmaten, och det blev raskt undanstökat med ätningen. Lars Gunnarsson och bodbetjänten dröjde kvar på gärdsgården i muntert samspråk. Jan tyckte, att de satt där som ett par hökar. De bidade sin behagliga tid och gjorde sig lustiga över småfåglarna, som trodde, att de skulle kunna undgå dem.

Nu klev de ändå ner ifrån gärdsgården, öppnade grinden och gick fram mot stugan. Det var alltså till honom de hade ärende.

Han fick en sådan stark förkänsla av att de ville honom illa, och han såg sig omkring liksom för att söka en vrå, där han kunde gömma sig undan. Men så föll hans ögon på Klara Gulla, som satt och såg ut genom fönstret, hon med, och då fick han sitt mod tillbaka.

Vad skulle han vara rädd för, när han hade en sådan dotter? Hon var klok och rådsnar och inte förskräckt för någonting. Och lycka hade hon med sig i allt, vad hon företog sig. Det skulle inte bli lätt för Lars Gunnarsson att få bukt med henne.

Nu, då Lars och bodbetjänten kom in, var de likaså likgiltiga och främmande som nyss förut. Lars sa, att de hade suttit så länge på gärdsgården och sett på den lilla nätta stugan, att de till sist hade fått lust att gå in.

De berömde allt, som fanns där, och Lars tyckte, att Jan och Kattrina borde vara bra tacksamma mot Erik i Falla, för det var väl han, som hade ställt om, både att stugan hade blivit rest och att de hade blivit gifta.

­ Jag kommer å tänka på en sak, sa han strax därefter och vände i detsamma bort ögonen, så att han varken såg på Jan eller Kattrina. Erik i Falla var väl så förståndig, att han gav er papper på att marken, som stugan står på, skulle bli er tillhörighet?



Varken Jan eller Kattrina svarade ett ord. De förstod strax, att nu hade Lars kommit fram till det, som han ville tala med dem om. Det var bäst att först låta honom förklara sig med all tydlighet.

­ Jag har nog hört, att det inga papper ska finnas, sa Lars, men jag kan väl inte tro, att det står så illa te. För då är det möjligt, att hela stugan tillfaller den, som äger marken.

Jan sa ännu ingenting, men Kattrina blev så ond, att hon inte kunde tiga längre.

­ Erik i Falla har gett oss den här tomten, som stuga ligger på, sa hon, å den kan ingen ha rätt te å ta ifrån oss.

Ja, det vore ju inte heller meningen, sa den nya ägarn med försonlig röst. Han ville bara, att allting skulle bli ordnat. Det var det enda han ville. Om Jan kunde ge honom hundra riksdaler till oktobermarknaden ­ ­ ­

­ Hundra riksdaler! utbrast Kattrina, och rösten gick nästan över i ett skrik.

Lars sa inte något vidare. Han bara drog huvudet bakåt och knep ihop munnen.

Du säjer inte ett ord, du Jan! sa Kattrina. Hör du inte, att Lars vill ta ifrån oss hundra riksdaler?

­ Det kanske inte blir så lätt för Jan te å komma ut mä hundra riksdaler, sa Lars Cunnarsson. Men jag får ju lov te å veta vad som är mitt.

­ Å därför ska ni stjäla vår stuga? skrek Kattrina.

­ Nej, det vill jag visst inte. Stugan den är er. Det är bara marken jag vill åt.

­ Ja, då ska stuga också bort från er mark, sa Kattrina.

­ Men det är kanske inte lönt, att ni gör er besvär mä å flytta en sak, som ni ända inte kan behålla.

­ Jaså, sa Kattrina, ni vill ändå lägga vantarna på'na?

Lars Gunnarsson slog ifrån sig med handen.

Nej, inte ville han lägga beslag på stugan, bevars nej, det hade han ju sagt att han inte ville. men det var så, att handelsman i Broby hade skickat hit bodbetjänten med några räkningar, som han inte hade fått betalt för.

Bodbetjänten tog nu fram räkningarna. Kattrina sköt dem över till Klara Gulla och bad henne räkna ut vad det gick till.

Det var inte mindre än hundra riksdaler, som de var skyldiga, och Kattrina blev alldeles blek där hon satt.

­ Jag ser, att meninga är, att vi ska gå från hus a hem, sa hon.

­ Å nej, svarade Lars, det är det visst inte, om ni bara betalar vad ni är skyldiga ­ ­ ­

­ Ni borde allt tänka på era egna föräldrar, ni Lars, sa Kattrina. Di hade det inte för gott, di, innan ni blev måg te en hemmansägare.

Det var Kattrina, som förde ordet hela tiden. Jan sa ingenting. Han satt och såg på Klara Gulla, såg och väntade. Det blev så tydligt för honom, att allt detta var tillställt för hennes räkning, för att hon skulle få visa vad hon dugde till.

­ När di tar stuga ifrån den fattige, då är det slut mä honom, jämrade sig Kattrina.

­ Jag vill ju inte ta stugan, försvarade sig Lars Gunnarsson. Jag vill bara, att det ska bli en uppgörelse.

Men Kattrina hörde inte på honom.

­ Så länge som den fattige har e stuga, känner han sej likaså god som alla andra. Men den, som inte har sitt eget hem, han känner sej inte som e människa.

Jan tyckte, att Kattrina hade rätt i allt, vad hon sa. Stugan var byggd av skräptimmer och var kall om vintern, den stod och lutade på sin dåliga grund, och trång och liten var den, men det var ändå, som om det skulle bli slut med dem, om de miste den.

Jan för sin del kunde inte tro ett ögonblick, att det skulle gå så illa. Här satt ju Klara Gulla, och han såg hur det började glänsa i ögonen på henne. Snart skulle hon säga ett ord eller göra en gärning, som skulle driva bort dessa plågoandar.

­ Ja, ni ska väl ha tid på er te å fatta ert beslut, sa den nya ägarn. Men kom det ihåg, att antingen flyttar ni första oktober, eller också ska handelsman i Broby ha full betalning! Å jag ska ha hundra riksdaler för tomten!

Kattrina satt och vred sina gamla arbetsnötta händer. Hon var så ifrån sig, att hon talade för sig själv utan att bry sig om vem som hörde på henne.

­ Hur ska jag kunna gå te körka, å hur ska jag kunna visa mej bland folk, när jag får det så dåligt, att jag inte en gång har egen stuga?

Jan tänkte på annat. Han kom ihåg alla de vackra minnen, som hängde ihop med stugan. Det var här, som barnmorskan lämnade honom barnet. Det var där i dörröppningen, som han stod, när solen tittade fram ur molnen för att ge flickan namn. Stugan hörde ihop med honom och med Klara Gulla och Kattrina. Den kunde inte gå ifrån dem.

Han såg hur Klara Gulla knöt ihop sin ena hand. Hon skulle nog komma dem till hjälp nu snart.

Lars Gunnarsson och bodbetjänten reste sig och gick mot dörrn. De sa adjö, då de avlägsnade sig. Men ingen av dem, som satt kvar i stugan, gav dem hälsningen tillbaka.

Så snart som de var gångna, gjorde den unga flickan ett stolt kast med huvudet och steg upp.

­ Om ni ville låta mej fara ut i världen! sa hon.

Kattrina slutade med att mumla och vrida händerna. Orden hade väckt ett svagt hopp hos henne.

­ Det ska väl inte vara så omöjligt å tjäna ihop två hundra riksdaler te den första oktober, sa Klara Gulla. Vi har ju nyss haft midsommar, så att det är tre månar dit. Om jag bara får fara te Stockholm å ta tjänst där, så lovar jag er, att stuga ska bli kvar i er ägo.

När Jan Andersson i Skrolycka hörde dessa ord, bleknade han bort, och huvudet sjönk bakåt, som om han skulle svimma av.

Det var så vackert av den lilla flickan. Det var på detta han hade väntat hela tiden. Men hur, hur skulle han kunna leva, om hon for bort ifrån honom?

 

STORSNIPA.

Jan i Skrolycka kom gående på samma skogsstig, där han och hans kvinnfolk hade vandrat fram glada och lyckliga för ett par timmar sedan på hemväg från kyrkan.

Kattrina och han hade haft en lång rådplägning, och de hade kommit överens om att innan de skickade bort dottern eller gjorde något annat vid saken, skulle Jan gå och fråga riksdagsman Karl Karlsson i Storvik om Lars Gunnarsson hade rätt att ta stugan ifrån dem.

Ingen hade så bra reda på lagar och förordningar i hela Svartsjö socken som riksdagsman i Storvik. Den, som bara var nog klok att ta honom till hjälp vid skifte och köp, vid bouppteckning och auktioner och uppsättande av testamente, den kunde vara viss om att allt blev lagenligt och riktigt, och att det inte gavs någon möjlighet efteråt att ställa till med bråk och processer.

Men riksdagsmannen var en sträng och myndig karl med ett barskt utseende och en hård röst, och Jan var just inte glad åt att behöva komma till tals med honom. "Det första han gör, när jag kommer te'n, blir, att han håller en straffpredikan, därför att jag inga papper har", tänkte han. "Det är många, som han har skrämt så illa i första början, att di aldrig våga sej fram mä det, som di ville fråga'n te råds om."

Jan hade kommit i väg hemifrån med sådan fart, att han inte hade haft tid att tänka på vilken fruktansvärd man han skulle möta. Men när han gick genom hagarna i Askedalarna upp mot storskogen, kom den gamla rädslan över honom. Det var dumt, att han inte hade tagit Klara Gulla med sig.

Han hade inte sett till flickan, när han gick hemifrån. Hon hade kanske gått och satt sig på en ensam plats i skogen för att gråta bort sorgen. Hon brukade aldrig vilja visa sig för någon, när hon var bedrövad.

Just som Jan skulle vika av inåt skogen, fick han höra någon, som trallade och sjöng uppe i berget till höger om honom.

Han blev stående och lyssnade. Det var ett kvinnfolk, som sjöng. Men det var väl aldrig möjligt, att det kunde vara den rösten, som han tyckte att det liknade?

I alla fall ville han ha reda på hur det förhöll sig, innan han gick vidare. Sången hörde han klart och tydligt, men skogen skymde bort sångerskan. Han vek av från vägen och trängde sig fram genom några snår för att kunna genskjuta henne.

Men hon var inte så nära, som han hade trott. Hon stod inte stilla heller, utan hon flyttade sig längre och längre bort, alltsom han kom efter. Längre bort och högre upp; ibland tyckte han, att sången hördes rätt uppöver honom.

Det måtte visst vara så, att hon, som sjöng, höll på att gå upp till Storsnipa.

Han förstod. att hon hade tagit en väg, som slingrade uppför berget, där det var nära nog tvärbrant. Den var kantad av ungbjörk så tätt, att det var helt naturligt, att han inte kunde se henne. Men hur brant än vägen var gick det lika raskt uppåt för henne. Han tyckte, att hon höjde sig med en fart som en flygande fågel, och sjöng gjorde hon hela tiden.

Jan åter gick mera snett uppåt berget. Men han hade kommit bort från vägen i sin iver och hade hindrande skog att bana sig fram genom, så att det var inte underligt, att han blev långt efter. Därtill kom också, att han fick en svår tyngd över bröstet och kände det mer och mer omöjligt att andas, medan han gick och lyssnade efter sången.

Till sist skred han fram så långsamt, att det knappt märktes, att han rörde sig.

Men det är inte så lätt att känna igen röster, och i skogen är det svårare än annanstans för det är så mycket där, som prasslar och susar och liksom sjunger med. Det var nödvändigt, att han kom så långt, att han fick se den ungdomen. som var så glad, att hon nästan flög uppför den branta höjden, annars skulle han gå i tvivel och misstankar i alla sina dagar.

Han visste ju också, att han skulle få klarhet, bara han kom upp på bergshöjden, för den var alldeles kal och tom, och där kunde hon inte mer undgå honom.

Det hade nog varit skog på Storsnipa också en gång, men för några och tjugu år sedan hade det gått skogsbrand över den, och sedan stod det breda bergtaket naket. Ljung och kråkris och islandsmossa hade så sakteligen krupit fram över hällarna, men inte ett skymmande träd hade ännu vuxit upp där.

Det var grann utsikt där uppe, sedan skogen hade kommit bort. Där såg man hela den långa sjön Löven, hela den gröna dalen, som omgav sjön, alla de blå bergen, som skyddade dalen. När ungdomen från Askedalarna ur sin trånga däld klättrade upp till Snipahöjden, tänkte de på det berget, dit frestaren förde Vår Herre för att visa honom alla riken i världen och deras härlighet.

När Jan äntligen hade skogen bakom sig och kom ut i det fria, såg han genast den sjungande. På den allra högsta klinten, där utsikten var vidast, var upplagt ett gränsröse av sten, och på översta stenen stod Klara Fina Gulleborg i sin röda klänning. Hon syntes klart och tydligt mot den bleka aftonhimlen, och om folk nere i dalar och skogar djupt under henne hade haft sina ögon riktade mot Storsnipa, borde de ha kunnat se henne, där hon stod i sin lysande dräkt.

Hon blickade ut över mil och mil av land. Hon såg vita kyrkor på branta kullar vid sjöstränderna, bruk och herrgårdar, inbäddade i parker och trädgårdar, bondgårdar i en lång, tät rad utmed skogsbrynet, åkerfältens rutor, långa, slingrande vägar, skogar utan gräns och slut.

I början sjöng hon, men hon tystnade snart och tänkte endast på att se ut över den vida, öppna världen framför henne.

Till sist slog hon ut med armarna. Det var, som om hon ville ta allt detta i famn, allt detta stora, mäktiga, rika, som hon hade varit avstängd från ända till denna dag.

*

Det dröjde långt in på natten, innan Jan kom hem, och när han kom, kunde han inte göra reda för någonting. Han påstod, att han hade varit hos riksdagsmannen och talat med honom, men vad han hade rått dem att göra, det mindes han inte.

­ Det lönar sej inte te å göra någe, sa han gång på gång. Det var det enda besked Kattrina kunde få.

Jan gick krokig och såg dödssjuk ut. På rocken hade han mossa och jord. Kattrina frågade om han hade fallit och slagit sig.

Nej, det hade han inte, men han hade visst legat på marken en stund.

Då var han väl sjuk?

Nej, inte det heller. Det var bara någonting, som hade stannat.

Men vad det var, som hade stannat i det ögonblick, då han förstod, att den lilla flickan hans hade erbjudit sig att rädda stugan åt dem, inte av kärlek, utan därför att hon längtade bort från dem ut i världen, det ville han inte säga.

 

RESKVÄLLEN.

Kvällen innan Klara Gulla i Skrolycka skulle resa till Stockholm, kunde Jan, far hennes, aldrig bli färdig med allt det, som han hade att ombestyra. Strax han kom hem ifrån dagsverket, måste han gå uppåt skogen och söka efter ved. Sedan grep han sig an med att laga en spjäla i grinden, som hade hängt avbruten ett helt år, och när detta var gjort, började han på att plocka och ordna med sina fiskedon.

Hela tiden tänkte han på hur besynnerligt det var, att han inte kände någon riktig sorg. Nu var han densamma, som han hade varit för aderton år sedan. Han kunde inte bli glad, och han kunde inte bli ledsen. Hjärtat hade stannat som ett urverk, som får en häftig stöt, då han hade sett Klara Gulla uppe på Snipaberget sträcka ut armarna och ta hela världen i famn.

Detta var som en gång förr. Då ville folk, att han skulle vara glad över att den lilla flickan kom till honom. Men han hade inte frågat efter det ett grand. Och nu väntade de allesammans, att han skulle vara förtvivlad och bedrövad. Men det var han heller inte.

Inne i stugan var det fullt med folk, som hade kommit för att säga adjö till Klara Gulla. Han var rentav skamsen att gå in och visa dem, att han varken grät eller klagade. Det var bäst, att han stannade utanför.

I alla fall var det väl för honom, att det hade gått så här. Om allt hade varit som förut, så visste han inte hur han skulle ha stått ut med all längtan och sorg.

När han gick förbi fönstret nyss, hade han sett, att det var lövat i stugan. Och på bordet hade det stått kaffekoppar alldeles som den dagen han tänkte på. Kattrina hade velat ställa till en liten högtid för dottern, som skulle dra ut i världen och frälsa hemmet.

De grät visst där inne både de, som hade kommit för att säga adjö, och hemfolket. Han hörde Klara Gullas gråt ända ut på gården, men det gjorde honom ingenting.

­ Mina snälla människor mumlade han där han stod, detta är ju, som det ska vara. Se på fågelungarna! Di blir utkastade ur boet, om di inte går godvilligt. Och har ni sett en gökunge? Det finns väl inte någe värre än å se honom, där han ligger tjock å fet i reden å bara skriker efter mat, medan fosterföräldrarna får slita ut sej för hans skull.

­ Nej, det är allt så bra, som det är. Di unga, di kan inte bli sittande hemma å ligga oss gamla te last. Di får lov å ut i världen, di, mina snälla människor.

Till sist blev det stilla i stugan. Nu var visst alla grannarna borta, och han kunde våga sig in.

Men han gick och ställde med fiskedoningen än en stund. Helst ville han, att både Klara Gulla och Kattrina skulle ha lagt sig och somnat, innan han steg över tröskeln.

När han inte hade hört något buller på aldrig så länge, smög han sig upp till stugan så sakta som en tjuv.

Men kvinnfolken hade ännu inte gått till sängs. När han gick förbi det öppna fönstret, såg han Klara Gulla. Hon satt med armarna framsträckta över bordet och hade lagt ner huvudet på dem. Det såg ut, som om hon grät.

Kattrina stod längre in i rummet. Hon höll på att svepa sin stora schal omkring Klara Gullas klädpacke

­ Ni kan sluta opp mä det där, mor, sa den unga flickan utan att lyfta huvudet. Ni ser väl, att far är ond på mej för att jag reser.

— Han får väl bli god igen, sa Kattritla lugnt.

­ Ja, det säjer ni, för ni bryr er inte om honom, fortfor Klara Gulla under snyftningar. Ni tänker bara på stuga. Men, ser ni, far å jag vi är ett. Jag reser inte ifrån honom.

­ Men stuga då? sa Kattrina.

­ Det får gå mä stuga, hur det vill, bara far vill tycka om mej igen.

Jan gick sakta bort ifrån dörrn och satte sig på tröskeln. Han trodde inte, att Klara Gulla skulle stanna hemma. Nej, han visste bättre än någon annan, att hon måste resa sin väg. Men ändå var det, som hade det lilla mjuka byltet blivit lagt i hans armar på nytt. Och hjärtat hade kommit i gång igen. Det slog med en fart, som om det hade stått stilla i åratal och behövde ta igen så mycken förlorad tid.

Med detsamma kände han, att nu var han utan skydd och värn.

Nu kom sorg, och nu kom längtan. Han såg dem som svarta skuggor borta under träden.

Han öppnade sina armar och bredde ut dem, och han fick ett lyckligt leende över ansiktet.

­ Välkomna, välkomna, välkomna! sa han.

 

PÅ BRYGGAN.

När ångbåten "Anders Fryxell" la ut från bryggan på Borgs udde med Klara Gulla från Skrolycka ombord, stod Jan och Kattrina och stirrade efter den, ända tills de inte mer såg en skymt varken av båten eller av flickan. Alla andra människor, som hade haft något att beställa nere vid bryggan, gick sin väg. Faktorn tog ner flaggan och stängde magasinet, men de blev stående kvar.

Det var väl naturligt, att de skulle stå där, så länge som de inbillade sig, att båten syntes. Men varför de sedan inte gick sin väg, det visste de väl knappast själva.

Kanske att det var så, att de var rädda för att komma hem och stiga in i den tomma stugan i varandras sällskap.

"Nu är det bara honom jag ska laga mat åt", tänkte Kattrina, "bara honom jag har te å vänta på. Men vad bryr jag mej om honom? Han kunde likaså gärna ha rest, han mä. Det var jänta, som förstod sej på honom å hans pjoller, men inte jag. Det vore bättre å vara ensam."

"Det vore lättare å gå hem mä si sorg. om jag inte hade den gamla sura Kattrina sittande i stuga", tänkte Jan. "Flicka kunde så väl mä'na, så att ho fick'na både mild å glad. Men nu lär en aldrig mer få höra ett vänligt ord från det hållet."

Bäst som det var, ryckte Jan till. Han böjde sig framåt och slog sig på knäna i förvåning. Ett nytt liv tändes i ögonen på honom, och han sken och strålade över hela ansiktet.

Han höll blickarna fästade på vattnet, och Kattrina kunde inte låta bli att tro, att han såg något märkvärdigt där, fastän hon, som stod bredvid, ingenting kunde varsna. Hon såg ingenting alls, hon, utom de små grågröna böljorna, som jagade varandra över vattenytan, utan att det någonsin kom till något slut på leken.

Jan sprang så långt ut på bryggan, som han kunde, och där lutade han sig ner mot vattnet med det utseendet, som han alltid hade, när Klara Gulla kom emot honom, och som han aldrig kunde få på sig, när han talade med någon annan.

Munnen öppnade sig, och läpparna ryckte, men inte ett ord hördes fram till Kattrina. Det ena leendet efter det andra gick fram över ansiktet, alldeles som när flickan stod och raljerade med honom.

­ Men, Jan, sa Kattrina, vad är det åt dej?

Han svarade inte, bara tecknade åt henne med handen, att hon skulle vara tyst.

Strax därefter reste han litet på sig, och det märktes, att han med blicken följde någonting, som begav sig bort över de små gråa vågorna, vad det nu kunde vara.

Det drog hastigt sin väg åt samma håll som ångbåten nyss. Snart stod Jan inte mer framåtböjd, utan helt upprätt och skyggade ögonen med handen för att kunna se bättre.

Så stod han, till dess det inte måtte ha varit något mer att se. Då vände han sig mot Kattrina. Han gick till och med ända fram till henne.

­ Du kanske inte så nånting, du? sa han.

­ Vad skulle det vara å se här annat än sjön å vågorna? frågade hon tillbaka.

­ Det var den lilla flicka, som kom roende, sa han och sänkte rösten med detsamma, så att han bara viskade. Ho hade fått låna båt åv kapten. Jag såg, att den var märkt på samma sätt som ångbåten. Ho sa, att ho hade glömt e sak, när ho for. Det var nånting, som ho ville tala mä oss om.

­ Käre du, du vet väl inte vad du säjer! sa Kattrina. Om flicka hade kommit tebaka, så skulle jag väl ha sett'na, jag också.

­ Tyst nu, ska du få höra vad ho ville oss! viskade Jan lika hemlighetsfullt och högtidligt. Jo, det var så, att ho hade blitt bekymrad för hur vi två nu skulle få det. Förr i väla, sa ho, hade ho gått mellan oss mä mej i den ena hanna å dej i den andra, å på det sättet hade allt gått bra. Men när ho nu inte gick där å höll oss samman, så visste ho inte hur det skulle gå. "Nu kommer far å mor kanske te å gå åt var sitt håll", sa ho.

­ Kors, att ho kunde tänka på detta! sa Kattrina. Hon blev så gripen av orden, därför att det var hennes egna tankar, som gick igen i dem, att hon glömde, att dottern omöjligt kunde ha kommit roende till bryggan och talat vid mannen, utan att hon skulle ha märkt det.

­ "Så nu har jag kommit tebaka för te å lägga era händer i varandras, å ni får inte släppa taget, utan hålla fast för mi skull, te dess jag kommer igen å tar en åv er i vardera hanna som förr i väla", sa ho. Å så snart som ho hade sagt detta, rodde ho bort igen.

Det blev tyst en liten stund där på bryggan.

­ Å här är nu mi hand, sa Jan med osäker röst, som om han var både blyg och ängslig, och räckte fram en hand, som alltid höll sig besynnerligt mjuk, hur styvt han än arbetade. Det är därför, att flicka vill'et, la han till.

­ Ja, å här är mi, sa Kattrina. Jag förstår inte vad det kan ha varit, som du såg, men om du å flicka vill, att vi ska hålla ihop, så nog vill jag.

Sedan gick de hand i hand hela vägen hem till stugan.

 

BREVET.

När Klara Gulla i Skrolycka hade varit borta ett par veckor, gick Jan, far hennes, en förmiddag och lagade en gärdsgård i beteshagen närmast storskogen. Den var inte längre borta, än att han hörde gransuset, och han kunde se tjäderhönan gå och plocka under träden med en lång rad av ungar efter sig.

Han var närapå färdig med arbetet, då han fick höra ett starkt vrålande uppifrån höjden. Det lät så hemskt, att han rentav höll på att bli rädd.

Han stod stilla och lyddes, och snart hördes det på nytt. Men då det kom igen andra gången, förstod han, att det inte var någonting att bli rädd för. Tvärtom var det säkert någon, som ropade på hjälp.

Han kastade vidjor och störar ifrån sig och gav sig i väg genom björkhagen in i svarta granskogen. Där behövde han inte gå så värst långt förrän han såg vad som stod på. Det låg en stor och farlig myr här uppe, och det förhöll sig, just som han hade trott. En av Deras i Falla kor hade gått ner sig i ett gungfly.

Det var den bästa kon, som fanns i lagården, det såg han strax, en, som Lars Gunnarsson hade varit bjuden tvåhundra riksdaler för.

Hon var djupt nersjunken i gyttjan och var så skrämd nu, att hon låg stilla och bara gav till ett svagt råmande med långa mellanrum. Men han kunde se hur hon hade arbetat. Hon var överstänkt med dy ända upp till hornen, och de gröna mosstuvorna var upprivna både vitt och brett omkring henne.

Hon hade råmat så, att Jan tyckte, att det borde ha hörts över hela Askedalarna. Men det var ingen mer än han, som hade kommit upp till myren. Han dröjde inte ett ögonblick, utan bara han hade fått klart för sig hur det stod till, sprang han ner till gården för att skaffa hjälp.

Det blev ett långsamt arbete med att lägga ut bräder och stänger på myren och få rep under kon for att hissa upp henne. Hon hade sjunkit ner ända till ryggen och höll bara huvudet över gyttjan, när de kom fram till henne.

Sedan de äntligen hade henne på fast mark igen och hade fraktat ner henne till Falla, kom det bud ifrån matmodern, att de, som hade strävat med kon, skulle gå in och få sig kaffe.

Det var ingen, som hade varit så ivrig med räddningsarbetet som Jan i Skrolycka. Hela förtjänsten av att kon var bärgad den var hans. Och tänk, att det var en ko, som var värd minst tvåhundra riksdaler!

Det var allt en ofantlig tur, detta, för Jan, för man kunde då inte tänka sig, att det nya husbondfolket inte skulle låtsa om en sådan bedrift.

En gång hade det hänt något liknande i den förra husbondens tid. Då var det en häst, som hade rivit sönder sig på en gärdsgård Han, som upptäckte hästen och ställde om, att den blev hemförd, hade fått tio riksdaler av Erik i Falla, och det fastän den hade varit så svårt skadad, att Erik hade måst skjuta den.

Men den här kon, hon levde ju och hade inte tagit skada på något sätt. Det var klart, att nästa dag skulle Jan få gå till klockarn eller till någon annan skrivkunnig och be honom skriva ett brev till Klara Gulla för att kalla hem henne.

När Jan kom in i storstugan i Falla, så var det inte utan att han sträckte på sig. Det var gammalmoran, som gick omkring och slog i kaffe, och han undrade inte på att hon räckte honom hans kopp, till och med innan Lars Gunnarsson hade fått sin.

Under kaffedrickningen talade alla om hur rask Jan hade varit. De enda, som inte sa något, var husbondfolket. Varken den nya ägarn eller hans hustru öppnade sin mun för att säga ett ord till beröm.

Men då nu Jan så väl visste, att den onda tiden var förbi och lyckan på hemfärd, så föll det sig inte svårt för honom att finna tröstegrunder.

Det kunde ju hända, att Lars teg, bara därför att det, som han hade att säga, skulle komma att märkas så mvcket bättre.

Han dröjde allt bra länge, innan han kom fram med berömmet. De andra blev också tysta och såg litet förlägna ut.

När den gamla matmodern i Falla bjöd omkring påtårn, var det flera, som krusade, och Jan med dem.

­ Å, drick ni, Jan! sa hon. Om inte ni hade varit så rapp åv er i dag, så hade vi mistat e ko, som var värd sina tvåhundra riksdaler.

Efter detta blev det djup tystnad. Allas ögon vändes mot husbonden, för nu kunde man inte annat än vänta, att det skulle komma en tacksägelse också från honom.

Han harskade sig ett par gånger, liksom för att det, som han ville säga, skulle komma med tillräckligt eftertryck.

­ Jag tycker, att det är lite besynnerligt mä den här saka, sa han. Alla vet vi, att Jan är skyldig tvåhundra riksdaler, å alla vet vi, att just den summan var jag bjuden i våras för Stjärna. Det passar liksom alldeles för bra ihop för Jan, att Stjärna skulle komma ner i myren i dag, å att han skulle få frälsa'na.

Lars tystnade och harskade sig en gång till. Jan reste sig och kom närmare, men varken han eller någon av de andra hade ett svar tillreds.

­ Jag vet inte varför det just kom å falla sej så, att det var Jan, som fick höra koa där oppe i myren, fortfor Lars Gunnarsson. Kanske att han var närmare, än han vill låta oss veta, när olyckan skedde. Kanske att han såg en möjlighet te å komma ifrån si skuld, å att det var han, som drev koa — ­ ­

Här föll Jans knytnäve ner på bordet med sådan kraft, att kaffekopparna hoppade högt från faten.

­ Du dömer andra efter dej själv, du, sa Jan. Det där är sånt, som du kan göra, men inte jag. Fast nog ska du veta, att jag lägger märke te dina rävkonster. Det var en dag i vintras, du ­ ­ ­

Men just som Jan höll på att säga något, som inte kunde ha slutat med annat än oförsonlig fiendskap mellan honom och husbondfolket ryckte mor i Falla honom i rockärmen.

­ Se ut, Jan! sa hon.

Jan gjorde så, och då såg han Kattrina komma gående över gårdsplanen med ett brev i handen.

Det var väl brevet från Klara Gulla, som de hade längtat efter, alltsedan hon for. Kattrina visste hur glad han skulle bli, och därför kom hon hit med det.

Jan så sig omkring med en förvirrad blick. Det var många vreda ord, som brände på tungan, men nu hade han inte tid. Vad brydde han sig om att ta hämnd på Lars Gunnarsson? Vad brydde han sig om att försvara sig själv? Brevet drog honom med en makt, som han inte kunde stå emot, och han var ute ur rummet och framme hos Kattrina, innan folket i stugan hade kommit tillbaka från sin skrämsel för vad han skulle våga att slunga ut för anklagelser mot husbonden.

 


Date: 2016-01-14; view: 834


<== previous page | next page ==>
DEN RÖDA KLÄNNINGEN. | AUGUST DÄR NOL.
doclecture.net - lectures - 2014-2024 year. Copyright infringement or personal data (0.02 sec.)