Home Random Page


CATEGORIES:

BiologyChemistryConstructionCultureEcologyEconomyElectronicsFinanceGeographyHistoryInformaticsLawMathematicsMechanicsMedicineOtherPedagogyPhilosophyPhysicsPolicyPsychologySociologySportTourism






DEN FÖRBJUDNA FRUKTEN.

Det var många, som spådde Jan i Skrolycka, att han skulle få glädje av den lilla flickan, när hon blev stor. Folk begrep visst inte, att hon allaredan nu gjorde honom lycklig var dag och var stund, som Gud gav. Det var bara en enda gång under hela hennes uppväxttid, som han blev både förargad och skamsen för hennes skull.

Den sommarn, då den lilla flickan var elva år, vandrade Jan och hon över höjden till Lövdala den sjuttonde augusti, som var ägarns, löjtnant Liljecronas, födelsedag

Den sjuttonde augusti var en sådan glädjens dag, att man längtade efter den året runt både i Svartsjö och Bro. 0ch det inte bara bland herrskaperna, som fick vara med om all firningen, utan också bland barn och ungdom ute på bondbygden. De strömmade i stora skaror till Lövdala för att se på grannklätt folk och höra på sång och dansmusik.

Det var allt en sak till, som gjorde det rätt lockande för de unga att vandra till Lövdala den sjuttonde augusti och det var allt det goda, som fanns i trädgården vid den tiden. De var nog upplärda till sträng ärlighet i alla andra fall, men av sådant, som hängde på buskar och träd ute i det fria, kunde man då plocka till sig så mycket man ville, om man bara aktade sig för att bli ertappad.

När nu Jan och Klara Gulla kom in i trädgården, så märkte han nog hur storögd den lilla flickan blev, då hon fick se alla de vackra äppleträden, som stod fulla av grön, svällande kart. 0ch Jan skulle ju visst inte ha nekat henne att smaka på den, om han inte hade sett, att rättar Söderlind och ett par till av gårdsfolket gick och vaktade under träden, för att det inte skulle ske någon åverkan.

Han tog Klara Gulla med sig till gårdsplanen, där det inte fanns något, som frestade. Men han märkte allt, att hon hade sina tankar kvar hos krusbärsbuskar och äppleträd. Hon såg varken åt den finklädda herrskapsungdomen eller åt de granna blomsterrabatterna. Han kunde inte få henne att höra på de vackra talen, som hölls för löjtnant Liljecrona av prosten i Bro och av ingenjör Boreus på Borg. Ja, inte en gång klockar Svartlings gratulationsvers ville hon lyssna till.

Anders Östers klarinett hördes inifrån rummen. Den spelade en dansmusik så munter, att det var svårt att hålla sig stilla. Men den lilla flickan hon sökte bara att hitta på en förevändning att få komma tillbaka till trädgården.

Jan höll henne troget i handen hela tiden. Han släppte inte taget, vad hon än fann på för att slippa lös. Det gick också bra för honom, ända till dess att det blev mörkt fram på kvällssidan.



Då sattes det ut kulörta lyktor inte bara uppe i träden utan också nere på marken inne bland blommorna och i de yviga rankorna, som slingrade sig uppför husväggen. Det blev så vackert, att Jan, som aldrig förr hade sett något sådant, blev yr i huvudet och inte visste om han var kvar på Jorden.

Men han höll fast i den lilla handen i alla fall.

Handelsmannen nere vid kyrkan och hans bror och Anders Öster och hans brorson ställde sig att sjunga, då lyktorna var tända, och medan de sjöng, kände Jan, att det strömmade fram en besynnerlig glädje genom luften. Den tog bort allt, som tyngde en och gjorde en bekymrad. Den kom så stilla och ljuvlig i den ljumma natten, att Jan inte kunde stå emot den. Och på samma sätt var det med allihop. De var så lyckliga över att de fanns till och hade en så vacker värld till att leva i.

­ Ja, nu märks det, att det är den sjuttonde augusti, viskade de omkring honom.

­ Så här kändes det väl för dom, som bodde i paradiset, sa en ung karl och såg riktigt högtidlig ut.

Jan tyckte som de, men ännu hade han så pass besinning kvar, att han inte släppte den lilla barnhanden.

Efter sången kastades det upp några raketer. Och när de små eldkulorna for rakt upp i den djupblåa natthimlen och sedan föll sönder i ett regn av röda och blåa och gula stjärnor, då blev Jan så försagd och så upplyftad på samma gång, att han för ett ögonblick glömde bort Klara Gulla. Och när han kom till sig själv igen, så var hon försvunnen.

"Ja, det är det inga råd mä", tänkte Jan. "Vi ska väl tro det går bra för'na, som det plär göra, å att varken rättar Söderlind eller nån åv di andra vaktkarlarna får tag i'na."

Det var inte lönt för honom att försöka leta reda på henne i den stora, mörka trädgården. Det klokaste han kunde göra var att stå kvar på samma ställe och vänta på henne

Det blev inte heller någon lång väntan. Det sjöngs än en sång, och nätt och jämnt var det slut på den, då han fick se rättar Söderlind komma gående med Klara Gulla på armen.

Löjtnant Liljecrona stod med flera andra herrar på översta steget av förstutrappan och hörde på sången. Rättar Söderlind stannade framför honom och satte ner den lilla flickan på marken.

Klara Gulla varken skrek eller gjorde något försök att fly. Hon hade plockat förklädet fullt av äpplekart, och hon tänkte inte på något annat än att hålla upp det med ett säkert grepp, så att ingenting föll ur.

­ Den här ungen satt oppe i ett äppleträ, sa rättar Söderlind. Å löjtnanten sa ju, att om jag fick fatt i nåra äppletjuvar, så ville löjtnanten själv tala mä dom.

Löjtnant Liljecrona såg på den lilla flickan, och så började det på att rycka i smårynkorna omkring ögonen, så att man inte kunde veta om han skulle komma att skratta eller gråta i nästa sekund.

Han hade väl tänkt, att han skulle säga ett par allvarsord till den, som stal hans äpplen, men när han nu såg hur tösen knep ihop händerna om förklädet, fick han i stället en sådan innerlig medkänsla med henne. Han visste bara inte hur han skulle kunna ställa det så, att hon fick ha kvar sina äpplen. För släppte han henne lös utan vidare, så kunde det leda till att hela hans trädgård blev ödelagd.

­ Jaså, du har varit oppe i äppleträna, du, sa han. Du har ju gått i skolan å läst om Adam å Eva, så du skulle väl veta hur farligt det är å stjäla äpplen.

I detta ögonblicket kom Jan fram och ställde sig bredvid Klara Gulla. Han var riktigt missnöjd med henne för att hon hade stört glädjen för honom, men han fick ju lov att stå henne bi i alla fall.

­ Gör inte någe åt den lilla flicka, löjtnanten! sa han. För det var jag, som gav'na lov te å kliva opp i trät efter äpplena.

Knappt var det sagt, förrän Klara Gulla gav fadern en harmsen blick och bröt sin tystnad.

­ Nej, det är inte sant, sa hon. Det var jag, som ville ha äpplena. Far har stått å hållt mej i hand hela kvälln, för att jag inte skulle få ta ner dom.

Nu blev löjtnanten stornöjd.

­ Se, det var rätt, det, flicka mi, sa han. Det var rätt, att du inte lät far din ta skulden på sej. Se, du vet, att när Vår Herre blev så ond på Adam å Eva, så var det inte därför, att di stal äpplen, utan därför att di var fega å skyllde undan, den ena på den andra. Du får gå din väg å ta äpplena med dej, därför att du inte var rädd för å säja sanningen

Därmed vände han sig till en av sönerna sina.

­ Ge Jan ett glas punsch! sa han. Vi ska skåla med honom, därför att hans tös svarade bättre för sej, än moder Eva gjorde förr i världen. Det hade varit väl för oss alla, om Klara Gulla hade stått i paradisets lustgård i hennes ställe.

 

LARS GUNNARSSON.

Erik i Falla och Jan i Skrolycka var en kall vinterdag uppe i storskogen och högg timmer.

De hade sågat igenom en grov stam. Trädet skulle till att falla, och de drog sig åt sidan för att inte komma under grenarna, när det störtade till marken.

­ Akta er, husbond'! sa Jan. Jag tror, att ho kommer åt ert håll.

Det hade varit god tid för Erik att springa undan, medan granen stod och vägde och lutade. Men han hade fällt så många träd i sitt liv, att han tyckte, att han borde förstå sig på saken bättre än Jan, och han blev stående på samma fläck. I nästa ögonblick låg han kullslagen på marken med granen över sig.

Han gav inte ett ljud ifrån sig, när han föll, och grangrenarna låg så täta över honom, att han var alldeles skyld av dem. Jan stod och såg sig omkring och visste inte vart husbonden hade tagit vägen.

Då hörde han den gamla rösten, som han hade lytt i alla sina dar, men så svag, att han knappt kunde bli klok på vad den sa.

­ Gå efter häst å folk, Jan, så jag kan bli hemkörd!

­ Ska jag inte hjälpa fram er först? frågade Jan. Har ni det inte svårt där ni ligger?

­ Gör, som jag säjer, Jan! sa Erik i Falla. Och Jan visste ju, att husbonden var sådan, att han först och främst ville bli åtlydd, så han gjorde ingen mera invändning.

Jan sprang alltså hem till Falla så fort, som det var honom möjligt. Men det låg just inte nästgårds, utan han behövde en rundlig tid för att komma dit.

Den första han träffade av gårdsfolket var Lars Gunnarsson, som var gift med Erik i Fallas äldsta dotter och var utsedd till att överta gården, då den gamla husbonden fölle ifrån.

Så snart Lars Gunnarsson hade fått besked, gav han Jan befallning att gå in i huset till matmodern och tala om för henne hur det stod till. Sedan skulle Jan gå och båda drängpojken. Lars själv skulle springa till stallet och sela på en av hästarna.

­ Det är väl inte så noga mä å tala om olycka för kvinnfolkena nu genast, sa Jan. Det blir så lätt dröjsmål, när di börjar på te å gråta å ängslas. Han lät så svag i rösten, han Erik, där han låg, så det är bäst, att vi skyndar oss.

Men Lars Gunnarsson hade varit noga med att sätta sig i respekt, alltsedan han kom till gården. Han tog likaså litet tillbaka en befallning, han, som svärfadern.

­ Gå du genast in te mor! sa han. Begriper du inte, att di behöver göra i ordning sängen, så att vi har någe te å lägga ner'en i, när vi kommer tebaka mä'n?

Jan fick då lov att gå in till mor i Falla, och hur mycket han än skyndade sig, sa tog det sin tid att berätta för henne vad som hade skett och hur det hade gått till.

När Jan kom ut på gården igen, hörde han hur Lars dundrade och svor i stallet. Lars hade en dålig hand med djur. Hästarna slog, bara han kom i närheten av dem. Nu hade han inte varit i stånd att få någon av dem ut ur spiltan på hela den tiden, som Jan hade talat med mor i Falla.

Det skulle inte bli vältaget, om Jan försökte hjälpa honom, det visste han, så att han gav sig i stället av i det andra ärendet och hämtade drängpojken. Det var rätt besynnerligt, att Lars inte hellre hade bett honom säga till Börje, som stod och tröskade på logen alldeles i närheten, utan skickade honom efter pojken, som gick och gallrade ungträd borta i björkhagen ett gott stycke från gården.

Den svaga rösten under grangrenarna ljöd i öronen på Jan, medan han gick dessa onödiga ärenden. Den var inte så befallande mer nu, utan den tiggde och bad, att han skulle hasta.

­ Jag kommer, jag kommer, viskade Jan tillbaka, men han hade densamma känslan över sig, som då man ligger i en mardröm och gör allt, vad man kan, för att skynda sig men inte kommer ur fläck.

Nu hade Lars fått hästen försatt, men så kom kvinnfolken och sa åt honom att ta med sig halm och täcken, och det var ju rätt och bra, men det blev förstås nytt dröjsmål, innan detta var ordnat.

Äntligen körde de från gården, Lars och Jan och drängpojken, men de kom inte längre än till skogsbrynet, förrän Lars stannade hästen.

­ En blir som vilsen, när en får så'na här nyheter, sa han. Inte förrän nu kommer jag å tänka på att vi har Börje stående på logen.

­ Ja, sa Jan, det hade vart gott å ha honom mä. Han är dubbelt så stark som nån av oss andra.

Då fick drängpojken befallning av Lars att springa ner till gården och hämta Börje, och det blev ny väntan.

Medan Jan satt på släden och ingenting kunde göra, tyckte han, att inom honom öppnade det sig ett stort, tomt, isande kallt svalg, som var mörkt och hemskt att se ner i. Men på samma gång var det inte något svalg, utan bara den vissheten, som han hade, att de skulle komma för sent.

Börje och pojken kom till sist springande med andan i halsen, och nu fick de då köra in i skogen.

Men det gick inte fort för dem. Lars hade tagit den gamla stelbenta Bruningen och satt för släden. Det måtte visst vara sant, som han sa, att han var vilsen i huvudet.

Det visade sig snart på nytt, att han inte var redig. Rätt som det var, ville han ta av på galen väg.

­ Nej, om ni far åt det hållet, kommer vi opp på Storsnipa, sa Jan, å vi ska te skogen ovanför Lobyn.

­ Ja, det vet jag, sa Lars, men det finns en avväg längre opp, som är bättre å köra.

­ Vad skulle det vara för en avväg? frågade Jan. Den har jag aldrig sett.

­ Vänta bara, så ska du få se'n!

Han ville prompt fortsätta uppåt berget. Men Jan fick medhåll av Börje, och då måste Lars ge med sig. Det hade i alla fall dragit ut en stund, medan de tvistade med honom, och Jan kände hur den svarta tomheten spred sig genom hela kropper. Han tyckte, att armar och händer blev så ihåliga och valna, att han inte kunde röra dem. "Detsamma gör det", tänkte han. "Vi kommer för sent. Erik i Falla behöver ingen hjälp åv oss, när vi kommer fram."

Den gamla hästen stretade framåt skogsvägen så gott den kunde, men den hade inte krafter nog för en sådan färd. Den var illa skodd och snavade gång på gång, och när det bar uppför, måste karlarna stiga av och gå. Då de skulle ge sig in på obanad mark i storskogen, var Bruningen nästan mer till hinder än till gagn.

De kom ändå fram till sist, och då fann de Erik i Falla så tämligen välbehållen. Han var varken krossad eller bruten. Ena låret hade blivit uppfläkt av en kvist, och där hade han ett svårt sår. Men det var ingenting, som han inte kunde repa sig efter.

Nästa morgon, då Jan kom till arbetet, fick han höra, att Erik låg sjuk i stark feber och svåra plågor.

Han hade förkylt sig medan han hade legat på marken under den långa väntetiden. Det blev lunginflammation, och fjorton dagar efter olyckshändelsen var han död.

 


Date: 2016-01-14; view: 799


<== previous page | next page ==>
BESÖKET I BONDGÅRDEN. | DEN RÖDA KLÄNNINGEN.
doclecture.net - lectures - 2014-2024 year. Copyright infringement or personal data (0.009 sec.)