Home Random Page


CATEGORIES:

BiologyChemistryConstructionCultureEcologyEconomyElectronicsFinanceGeographyHistoryInformaticsLawMathematicsMechanicsMedicineOtherPedagogyPhilosophyPhysicsPolicyPsychologySociologySportTourism






BESÖKET I BONDGÅRDEN.

När den lilla flickan från Skrolycka gick på det femte året, tog Jan Andersson henne vid handen en söndagseftermiddag, och de vandrade tillsammans uppåt skogen

De gick förbi den skuggiga björkhagen, där de annars brukade slå sig ner. De gick förbi smultronbacken, ja, de gick till och med förbi den lilla slingrande Tvättbäcken utan att stanna.

De gick hand i hand, de var tysta och allvarliga, liksom för att visa, att det var något högtidligt, som förestod dem.

De försvann åt öster inåt den allra djupaste skogen, men de stannade inte där heller, utan så småningom kom de till synes i en skogsbacke ovanför Lobyn.

Härifrån gick de ner till vägskälet, där landsväg och byaväg korsade varandra, och nu skulle det väl äntligen bli tydligt vart de ämnade sig.

Men de gick inte till Nästa och inte till Nysta. De inte så mycket som såg åt Där Fram eller På Valln.

De fortsatte längre och längre inåt byn. Det var nästan omöjligt att förstå vart de skulle ta vägen. För det kunde väl aldrig vara hos Björn Hindrikssons i Lobyn heller, som de ville göra en påhälsning?

Det var ju sant förstås, att Björn Hindrikssons hustru var halvsyster till Jans mor, så att Jan verkligen var släkt med de rikaste i socknen och hade rättighet att kalla Björn Hindriksson och hans hustru för morbror och moster. Men hittills hade Jan aldrig velat låtsa om den saken. Det var knappt, att han hade talat om för Kattrina en gång, att han hade så hög släktskap. Han gick alltid ur vägen för Björn Hindriksson. Inte en gång på talbacken utanför kyrkan brukade han gå fram till honom för att hälsa och ta i hand.

Men nu, sedan Jan hade en så märkvärdig liten dotter, var han inte bara en fattig daglönare. Nu hade han en skatt att visa och ett blomster att pryda sig med. Nu var han rik med de rika och mäktig med de mäktiga. Nu gick han rätt fram till den stora manbyggningen hos Björn Hindrikssons för att hälsa på hos de fina släktingarna för första gången i sitt liv.

*

Det blev inte något långt besök i bondgården. Inom mindre än en timme gick Jan och den lilla flickan återigen över gårdsplanen fram mot grinden.

Men när Jan hade kommit så långt, blev han stående och såg sig tillbaka, som om han skulle ha lust att gå in en gång till.

Det var inte så, att han behövde ångra, att han hade gått dit. De hade blivit väl mottagna på alla sätt. Björn Hindrikssons hustru hade genast tagit jäntan med sig fram till det blåmålade skåpet, som stod mittpå långväggen, och gett henne en skorpa och en sockerbit. Och Björn Hindriksson själv hade hört efter hur gammal hon var och vad hon hette, och sedan hade han öppnat den stora läderpungen, som han bar i byxfickan, och skänkt henne en blank sexstyver.



Jan hade blivit fägnad med kaffe, och hans halvmoster hade frågat efter Kattrina och undrat om de hade ko eller gris, om stugan var kall om vintern och om han fick så mycket i dagspenning hos Erik i Falla, att han kunde leva på sin förtjänst och slapp att komma i gäld.

Nej, det var inte något med själva besöket, som gjorde Jan bekymmer. När han hade suttit och talat med Björn Hindrikssons en stund, så hade de sagt ifrån ­ och det var inte annat än rätt, det heller ­, att de var bortbjudna på kalas nu på eftermiddagen och skulle fara om en halvtimme. Jan hade ju förstått, att de behövde den tiden för att göra sig i ordning, och han hade rest sig upp och sagt adjö.

Men då hade hans halvmoster skyndat sig bort till matskåpet, plockat fram smör och fläsk, fyllt en liten påse med gryn och en annan med mjöl och bundit ihop alltsammans till ett knyte, som hon hade gett Jan i handen vid avskedet. Det var en liten förning till Kattrina, sa hon. Hon skulle väl ha någon lön för att hon satt hemma och vaktade huset

Det var detta knyte, som Jan stod och funderade på.

Han kunde förstå, att i knytet fanns det allt möjligt gott och präktigt, sådant, som de längtade efter vid vartenda mål i Skrolycka, men det kändes liksom en orätt mot den lilla flickan att ta emot det.

Se, han hade inte kommit till Björn Hindrikssons som tiggare, utan for att hälsa på släkten. Han ville inte, att de skulle missta sig om den saken.

Han hade nog tänkt på detta genast inne i stugan, men respekten för Björn Hindriksson och hans hustru var så stor hos honom, att han inte hade annat vågat än att ta emot knytet.

Han gick tillbaka från grinden och satte ner knytet vid stallknuten, där husfolket jämt gick förbi, så att de inte kunde undgå att se det.

Det gjorde ont i honom att lämna det. Men den lilla flickan var ingen tiggartös. Ingen fick tro om henne och hennes far, att de gick omkring och begärde.

 

SKOLEXAMEN.

När den lilla flickan var sex år gammal, gick Jan i Skrolycka en vårdag till Östanby skolhus för att höra på skolexamen.

Det var det första skolhuset i socknen, och alla människor tyckte, att det var bra roligt, att det hade kommit till stånd. Förut hade klockar Svartling inte haft annan utväg än att vandra omkring från gård till gård med sina lärjungar.

Ända till år 1860, då det nya huset blev färdigt, hade han fått byta om skolsal var fjortonde dag, och många gånger hade han och hans små skolbarn måst sitta i ett rum, där husmodern lagade mat och husbonden stod vid sin hyvelbänk och snickrade, där gammalfolket låg i sängen kvar hela dagen och hönsen hade sin lilla bur under långbänken.

Det hade nog gått bra med undervisningen i alla fall, för klockar Svartling var en man, som kunde hålla respekten uppe i alla väder, men nog måtte det ha känts ljuvligt för honom att få arbeta i ett rum, som inte skulle användas till annat än skolsal. Här skulle inte väggarna betäckas med sängskåp och kärlhyllor och arbetsredskap. Här skulle det inte sättas upp en skymmande vävstol framme vid fönstret, där det var bästa dagern, och här skulle ingen grannhustru komma in för att språka och dricka kaffe mittunder skoltimmarna.

Nej, här fick han klä väggarna med bilder ur bibliska historien och med djurtavlor och porträtt av svenska konungar. Här hade barnen riktiga små pulpeter och låga bänkar och behövde inte sitta uppkrånglade kring höga slagbord, där de ibland inte kunde få näsan i jämnhöjd med bordsskivan. Och här hade klockar Svartling en egen kateder med hyllor och fack, där han hade utrymme för sina stora betygsböcker och där han satt och såg helt annorlunda myndig ut under timmarna än förr i världen, då han mången gång hade förhört läxorna sittande på spishällen med en god brasa i ryggen och barnskaran framför sig, hopkrupen på golvet. Här hade han en bestämd plats för svarta tavlan och hängare för kartor och tabeller och behövde inte ställa upp dem mot skåpdörrar och sofflock, som man eljest hade måst göra.

Nu visste han var han hade gåspennorna, och nu kunde han komma åt att lära barnen att rita raka streck och ovaler, så att hela socknen skulle bli lika skönskrivande som han själv. Och nu var det möjligt att lära barnen att resa sig på en gång och gå ut i jämna led som soldater. Det var ingen ände med alla de förbättringar, som kunde införas nu, sedan skolhuset var färdigt.

Så glada som alla människor var åt skolhuset, var det ändå inte utan, att föräldrarna kände sig litet främmande för barnen, sedan de hade börjat gå där. Det var, som om de hade kommit in i något nytt och förnämt, dit de gamla inte hade tillträde. Men det var ju bara orätt att tycka så. De måste ju vara nöjda med att barnen fick åtnjuta så mycket gott, som de själva inte hade fått del av.

Den dagen, då Jan i Skrolycka gick till skolexamen, vandrade han och den lilla Klara Gulla hand i hand, som de alltid brukade göra, hela vägen och var goda vänner och kamrater. Men när Klara Gulla kom i närheten av skolhuet och såg barnen, som stod samlade därutanför, drog hon sin hand ur hans och gick över på andra sidan vägen. Och så snart som de var framkomna, övergav hon honom alldeles och sprang och sällade sig till en barnflock.

Under examen satt Jan i Skrolycka på en stol helt nära skollärarns kateder ända uppe bland herrskaper och skolrådsledamöter. Han var tvungen att ta den platsen, annars hade han inte fått se annat än nacken på Klara Gulla, som satt på allra främsta bänken till höger om katedern, där de minsta var placerade. Han skulle aldrig ha satt sig så högt upp förr i världen, men den, som var far till en sådan liten flicka som Klara Gulla, behövde inte känna sig sämre än någon annan.

Det var omöjligt, att Klara Gulla inte skulle se fadern där hon satt, men hon gav honom inte en blick. Det var, som om han inte fanns till för henne.

Däremot hängde Klara Gullas blickar vid skollärarn. Han höll på att förhöra de stora barnen, som hade sin plats till vänster om katedern. De fick läsa innantill och peka ut länder och städer på kartan och räkna på svarta tavlan, och han hade knappt tid att titta åt småbarnen på högra sidan. Det kunde alltså inte ha betytt så mycket, om Klara Gulla hade kastat en sidoblick på sin far, men hon inte så mycket som vände huvudet åt hans håll.

En liten tröst var det ju, att alla barnen gjorde på samma satt. De satt med sina små klara ögon riktade mot skollärarn. Och de små kräken låtsade, som om de förstod, när han sa något kvickt, för då stötte de till varandra med armbågarna och skrattade.

Det var nog en överraskning för föräldrarna att barnen skickade slg så väl, som de gjorde på examen. Men klockar Svartling var en märkvärdig man. Han kunde få dem till vad som helst.

Jan i Skrolycka för sin del började på att bli både förlägen och ängslig. Han visste inte längre om det var hans egen lilla flicka, som satt där, eller om det var en annans barn. Rätt som det var, makade han sig bort från platsen bland skolrådsledamöterna och flyttade sig närmare dörrn.

Till sist hade de stora barnen blivit prövade tillräckligt och nu kom turen till de små, de, som nätt och jämnt hade lärt att läsa rent. Det var inte stora kunskapsförråd, som de satt inne med, men några frågor skulle de väl ha, de också. Och så skulle de göra litet reda för skapelsehistorien.

Först fick de svara på frågan vem det var, som skapade världen, och den kunde de klara, men sedan föll det sig till all olycka så, att skollärarn frågade om de visste någon annan benämning på Gud.

Då blev de bet, alla de små abcdarierna. De blev heta i kinderna, och de rynkade ihop pannskinnet, men det var omöjligt för dem att tänka ut svaret på en sådan förståndsfråga.

I de bänkarna, där de stora barnen satt, blev det ett viftande med händerna och ett viskande och ett fnissande. Men de åtta små nybörjarna knep ihop munnarna och fick inte ett ord för sig, inte Klara Gulla och inte någon av de andra heller.

­ Det är en bön, som vi bruka läsa varje dag, sa skollärarn. Huru kalla vi Gud där?

Nu kom Klara Gulla på det! Hon förstod, att skollärarn ville, att de skulle svara, att de kallade Gud för fader, och så sträckte hon upp handen.

­ Vad kalla vi Gud för, Klara Gulla? sa skollärarn.

Klara Gulla reste sig upp i bänken med högt blossande kinder och den lilla snärten till fläta bak i nacken stående rätt ut.

­ Vi kallar honom Jan, svarade hon med hög och tydlig röst.

Och med detsamma gick det ett litet fnissande genom hela skolhuset. Herrskaper och skolrådsledamöter och föräldrar och skolbarn, alla drog de litet på munnen, och till och med skollärarn såg road ut.

Klara Gulla rodnade och fick tårar i ögonen, men skollärarn stötte pekpinnen i golvet och ropade:

­ Tyst! Sedan sa han ett par ord för att förklara saken.

­ Det var väl far, som Klara Gulla ville säga, sa han, å så sade hon Jan i stället, därför att hennes egen far heter Jan. Men vi få inte undra så mycket på den här lilla flickan, ty jag vet knappt om det finnes något barn i skolan, som har en så god fader som hon. Jag har sett honom stå här å vänta på henne utanför skolhuset i regn å rusk, å jag har sett honom komma bärande med henne till skolan, då vi ha haft yrväder å vägen har varit full av snö. Man får inte undra på att hon säger Jan, när hon ska nämna det bästa hon vet.

Skollärarn klappade den lilla flickan på huvudet, och människorna skrattade och var rörda på samma gång.

Klara Gulla satt och såg ner och visste inte var hon skulle göra av sig, men Jan i Skrolycka var glad som en kung, för han hade helt plötsligt fått klart för sig, att den lilla flickan, hon var alltjämt hans och ingen annans.

 

SKOLTÄVLAN.

Det var konstigt med den lilla flickan från Skrolycka och hennes far. Det såg ut, som om han och hon var så skurna ur ett stycke, att de kunde läsa varandras tankar.­ ­ ­

I Svartsjö fanns det en skollärare, som var en gammal soldat. Han undervisade långt borta i socknen och hade inte något skolhus som klockarn, men var alldeles ofantligt älskad av alla barn. De visste inte själva om, att de gick i skola för honom. De trodde, att de bara var tillsammans och lekte.

Det rådde den allra största vänskap mellan de två skolmästarna, men det hände ibland, att den yngre sökte förmå gubben att följa med sin tid och ville sätta honom in i ljudmetod och andra nymodigheter. Gubben fördrog sådant med lugn för det mesta, men hur det nu var, så blev han ond en gång.

­ Du är så stor på dej, du Svartling, för att du har fått skolhus, sa han. Men jag ska säja dej, att mina barn läser lika bra som dina, fast vi bara har bondstugor å sitta i.

­ Ja, sa klockarn, det vet jag, å jag har aldrig annat sagt. Jag menar bara, att om barnen kunna lära en sak med mindre besvär ­ ­ ­

­ Ja, vad så? sa gubben.

Klockarn hörde på rösten, att han hade sårat honom, och han försökte dra sig tillbaka.

­ Du gör det ju i alla fall så lätt för dina barn, så de klaga aldrig över några läxor.

­ Kanske att jag gör det för lätt för dom? Kanske att jag inte lär dom någe? sa gubben och slog handen i bordet.

­ Vad i all världen går det åt dej i dag, Tyberg? sa klockarn. Du blir ju ond för allt, vad jag säger.

­ Ja, du gör jämt så många anspelningar.

Folk kom nu till, och det blev utjämnat mellan skolmästarna, så att de var lika goda vänner som vanligt, då de skildes åt. Men när gubben Tyberg blev ensam på hemvägen, kom klockarns ord igen upp i hans tankar, och han blev nästan mer ond än förut. "Varför ska den där pojkvaskern komma å säja, att jag kunde lära barna mera, om jag följde mä min tid?" tänkte han. "Han tycker nog, att jag är för gammal, fast han inte vill säja't mä rena ord."

Han kunde inte glömma sin förtret, och när han kom hem, talade han om alltsammans för hustrun.

­ Inte ska du ta dej åv vad klockarn pratar, sa hon. Yngre är lättare, men äldre är rättare, plär jag säja. Ni är bra skolmästare, både du å klockarn.

­ Ja, vad hjälper det, att du säjer så? svarade mannen. Di andra tror vad di tror i alla fall, di.

Han gick där ett par dar och såg så mörk ut, att hustrun fick riktigt ont av honom.

­ Kan du inte visa dom, att di har orätt då? sa hon.

­ Visa dom vad? Vad menar du nu?

­ Jag menar, att om du vet, att dina skolbarn är likaså styva som klockarns ­ ­ ­

­ Visst vet jag det.

­ Ja, då borde du begära, att era barn fick prövas på samma gång.

Gubben låddes, som om han inte brydde sig om vad hon sa, men det var nog ändå så, att tanken slog an. Om några dagar fick klockarn ett brev, däri skolmästarn föreslog, att barnen från de två skolorna skulle få mäta sina krafter med varandra.

Ja, inte hade klockarn något emot den saken, men han önskade, att tävlingen skulle äga rum under jullovet, för då kunde man göra den till en liten rolighet för barnen och behövde inte begära tillåtelse av skolrådet.

"Det var riktigt bra påhittat, det här", tänkte klockarn. "Nu ska jag slippa att ge några bakläxor på den här ter— minen."

Och det slapp han också. Det var alldeles förskräckligt vad det lästes och knogades i de två skolorna.

Annandag jul på kvällen skulle den stora tävlingsstriden försiggå. Skolsalen var klädd med granar, och i dem strålade alla de ljus, som hade blivit över i kyrkan efter julottan. Det fanns äpplen så många, att det skulle räcka till ett par åt vart barn, och det viskades om att föräldrar och målsmän, som hade kommit för att höra på barnen, skulle bli bjudna på kaffe.

Men det var då i alla fall den stora tävlingen, som var det förnämsta. På ena sidan av skolsalen satt Tybergsbarnen, och på den andra satt klockarbarnen. Och nu gällde det för lärjungarna att försvara sina lärares anseende, för det var skolmästar Tyberg, som skulle förhöra klockarbarnen, och klockarn, som skulle förhöra Tybergsbarnen. Om det var några frågor och tal, som den ena skolan inte kunde reda sig med, så fick de gå till den andra. Och varenda sådan fråga skulle räknas, så att man kunde avgöra vilken skola som var den förnämsta.

Klockarn fick börja, och det märktes nog, att han gick fram varsamt i förstone, men så snart han kom underfund med vad det var för kunniga barn, som han hade att göra med, satte han åt dem värre och värre. Det var riktigt grant att höra Tybergsbarnen. De var så bergfasta, att de inte lät en enda fråga gå ifrån sig.

Sedan blev det Tybergsgubbens tur att förhöra klockarbarnen.

Gubben var inte ond nu längre, och då hans barn redan hade visat, att de kunde sina stycken, så flög skälmen i honom. Han gjorde klockarbarnen några ordentliga frågor till att börja med, men länge kunde han inte hålla sig allvarsam, utan han blev likaså munter, som han brukade vara i sin egen skola.

­ Ja, jag vet ju, att ni har läst mycke mer än vi, som kommer ifrån en avkrok i socken, sa han. Ni har läst både naturlära å annat. Men jag undrar om det finns nån ibland er, som kan säja mej hurudana stenarna är i Motala ström.

Det var inte ett av klockarbarnen, som satte upp handen, men på den andra sidan for det upp hand vid hand.

Där satt då på klockarsidan Olof Olsson, han, som visste, att han hade det bästa huvudet i socknen, och August Där Nol av den goda bondeätten, och de kunde ingenting säga. Och där satt Karin Svens, den raska tösen från soldatbostället, som inte hade försummat en dag i skolan, och hon som de andra kunde bara undra och tänka, att det var besynnerligt, att klockarn inte hade lärt dem vad det var för märkvärdigt med stenarna i Motala ström.

Och där satt Klara Fina Gulleborg från Skrolycka, som var uppkallad efter själva solen, och i hennes hjärna var det lika mörkt som i alla de andras.

Skolmästar Tyberg stod och såg allvarsam ut, och klockarn satt och stirrade ner mot golvet i djupt bekymmer.

­ Det blir visst inte någe annat, än att denna frågan får gå ifrån er, sa skolmästarn. Tänk, att så många klipska pojkar å töser, som här sitter, inte ska kunna svara på e så lätt sak!

Det var i sista minuten, som Klara i Skrolycka vände sig om och såg bort till Jan, som hon var van att göra, när hon inte visste sig någon annan råd. Jan stod så långt bort från Klara Gulla, att han inte kunde viska svaret till henne, men när Klara Gulla hade mött faderns blick, så visste hon vad hon skulle säga.

Hon satte inte bara upp handen. Hon reste sig upp, hela ungen, så ivrig var hon.

De vände sig mot henne, alla kamraterna, och klockarn såg glad ut över att inte frågan skulle gå ifrån hans barn.

­ Di är blöta! skrek hon utan att vänta på att frågan skulle ges henne, för det var det ju inte tid med.

Och i den nästa stunden tänkte hon, att hon hade svarat något så dumt, så att nu hade hon fördärvat saken för dem allihop. Hon sjönk ner igen på bänken, och hon nästan kröp ihop under pulpeten, för att ingen skulle se henne.

­ Ja se, det var rätt svarat, det, min tös, sa skolmästarn. Det var väl för er klockarbarn, att det fanns en ibland er som kunde svara, för nu höll ni på å bli bet, så morska ni än vill vara.

Och det blev ett sådant skratt ibland barnen på bägge sidor och ibland de stora med. Det var barn, som fick ställa sig upp för att riktigt kunna skratta ut, och det var andra, som måste lägga sig ner med ansiktet mot bänken, och det var slut med all ordning.

­ Ja, nu tror jag vi flyttar ut bänkarna å tar oss en sväng kring julgran, sa Tybergsgubben.

Och så roligt hade de aldrig förr haft i skolhuset och inte sedan heller.

 

FISKAFÄNGET.

Det var omöjligt förstås för någon människa att tycka lika mycket om den lilla flickan i Skrolycka, som hennes far gjorde. Men nog kan man säga så mycket, som att hon hade en riktigt god vän i den gamla Notbindar-Ola.

Vänskapen mellan dem började på det sättet, att Klara Gulla en vår hade tagit sig för att lägga ut ståndkrok i Tvättbäcken för de små laxöringarna, som drev fram där. Det gick bättre för henne, än man skulle ha tänkt sig. Hon kom hem med ett par fiskpinnar redan första dagen.

Hon var styv på saken, som man kan förstå, och hon fick beröm till och med av mor sin för att hon kunde dra hem mat till huset, då hon inte var mer än åtta år gammal. Och för att uppmuntra henne lät Kattrina henne rensa fisken och steka den, och Jan åt av den och sa, att maken till fisk hade han aldrig smakat. Detta var säkert rena sanningen, för fisken var så benig och torr och nerrökt, att den lilla flickan själv knappast kunde få ner en munsbit.

Men hon var lika ivrig med fiskafänget fördenskull. Hon steg upp vid samma tid på mornarna som Jan själv. Hon tog en korg på armen för att bära hem fisken i, och mask till att sätta på de avätna krokarna förde hon med i en liten blecklåda. På det sättet rustad gick hon uppåt Tvättbäcken, som kom dansande ner ifrån höjden med många branta fall och långa forsdrag, men däremellan också hade mörka, still— samma dödvatten och klara ställen, där vattnet flöt sakta och genomskinligt över sand och släta hällar.

Men tänk, att det tog slut med fiskelyckan efter den första veckan! Masken var borta för det mesta från alla krokarna, men ingen fisk hade fastnat på dem i dess ställe. Hon flyttade sina don från forsar till dödvatten och från dödvatten till branta fall, och hon bytte om krokar, men det blev ingen bättring.

Hon frågade pojkarna hos Börjes och hos Eriks i Falla om det var de, som steg upp i ottan och tog bort fisken för henne, men de ville knappt svara på en sådan fråga, för det var ingen pojke, som nedlät sig till att ta fisk i Tvättbäcken. De hade ju hela Duvsjön att meta i. Det var lagom för småjäntor, som inte fick gå ner till sjöstranden, att springa och leta efter fisk i skogsbackarna.

Men hur sturskt än pojkarna svarade, så trodde hon dem inte mer än jämnt. Det fick väl i all världen lov att vara någon, som tog fisken av krokarna, för det var riktiga krokar och inte bara krökta knappnålar, som hon la ut i Tvättbäcken.

För att få klarhet i saken steg hon till sist upp en morgon tidigare än både Jan och Kattrina och sprang bort till bäcken. När hon kom nära den, saktade hon farten, gick med små, små steg och aktade sig för att halka på stenar och rassla i buskar.

Och tänk bara! Hon tyckte, att hon blev stel i hela kroppen, när hon kom fram till bäckkanten och såg, att hon hade haft rätt. Det stod en tjuvfiskare just på det stället, där hon hade lagt ut sina krokar förra morgonen, och vittjade dem.

Det var ingen av pojkarna, såsom hon hade väntat, utan det var en vuxen karl. Han stod lutad över vattnet och drog just upp en fisk. Hon såg hur den blänkte till, när han tog den av kroken.

Klara Gulla var inte mer än åtta år, men rädd var hon aldrig, och nu rusade hon fram och tog tjuven på bar gärning.

­ Jaså, det är ni, som går här å tar min fisk! sa hon. Det var då väl, att jag kom på er en gång, så att det kan bli slut på detta tjuveriet.

Nu lyfte karlen på huvudet, så att Klara Gulla fick se hans ansikte. Det var den gamla notbindarn, som bodde i en av grannstugorna.

­ Jag vet allt, att det är dina don, di här, sa han alldeles lugnt utan att bli förargad och häftig, som folk eljest brukar bli, när man kommer på dem med något orätt.

­ Men hur understår ni er å ta någe, som inte är ert? sa flickstackarn.

Då såg karlen på henne, och den blicken glömde hon aldrig. Hon tyckte, att hon såg ner i två tomma, öppna svalg, där det låg ett par halvslocknade ögon, som var utanför både sorg och glädje.

­ Jo, ser du, jag vet, att du får vad du behöver åv föräldrarna dina, å att du fiskar bara för ro skull. Men hemma hos mej håller vi på å svälta ihjäl.

Den lilla flickan blev röd över hela ansiktet. Hon begrep inte hur det kom sig, men nu var det hon, som skämdes.

Notbindarn sa inte något mer. Han tog upp mössan, som hade fallit av honom, medan han hade böjt sig över krokarna, och gick sin väg.

Klara Gulla sa ingenting, hon heller. Det låg ett par fiskar och sprattlade på stranden, men hon tog inte upp dem. När hon hade stått och sett på dem en stund, sparkade hon till dem med foten, så att de for ut i vattnet tillbaka.

Hela den dagen kände sig den lilla flickan missnöjd med sig själv, utan att hon förstod varför. Det var ju i alla fall inte hon, som hade gjort orätt.

Hon kunde inte få den gamla notbindarn ur tankarna. Folk sa om honom, att han hade varit rik en gång i tiden. Han skulle ha ägt sju gårdar, som var för sig var lika mycket värda som Erik i Fallas. Men han hade gjort av med alltsammans på något märkvärdigt sätt, så att nu var han utfattig.

Nästa morgon gick hon allt ändå till Tvättbäcken och såg efter sina krokar. Nu hade ingen varit där och vittjat dem, utan hon fann fisk på varenda en. Hon lossade fiskarna från krokarna och la dem i korgen, men hon gick inte hem med dem, utan hon vandrade raka vägen till notbindarns.

Den gamla karlen stod ute på backen och högg ved, när Klara Gulla kom gående med sin korg. Hon stannade vid stättan och såg på honom, innan hon steg över. Han var bra fattigt och trasigt klädd. Hon hade aldrig sett far sin se ut på det sättet.

Hon hade hört sägas, att det fanns välbärgat folk, som hade bjudit honom att bo hos dem ända till döddagar. Men han hade i stället flyttat till en sonhustru, som bodde här i Askedalarna, för att hjälpa henne så gott han kunde. Hon hade många små barn, och mannen hade givit sig av bort för länge sedan och skulle nu vara död.

­ Det var allt fisk på krokarna i dag! ropade den lilla flickan, där hon stod på stättan.

­ Jaså, du, sa notbindarn, det var bra, det, du.

­ Jag vill gärna ge er all fisk, som jag får, om jag bara får sköta om fiskninga själv, sa den lilla flickan.

Hon kom fram till honom och tömde ut korgen på marken bredvid honom, och hon väntade sig, att notbindarn skulle bli glad och berömma henne, såsom hon var van, att Jan, far hennes, blev glad över allt, vad hon sa eller gjorde.

Men han tog det på samma lugna sätt som allt annat.

­ Behåll du det, som är ditt! sa han. Vi är så vana å svälta här, så nog kan vi undvara ett par småfiskar.

Det var något eget med den här gamla fattiga karlen. Klara Gulla kunde inte ge sig med mindre än att han skulle tycka om henne.

­ Ni får ta fisken åv krokarna å sätta på mask, ni får ta alltsammans, erbjöd hon.

­ Nej, du, jag vill inte ta den roligheta ifrån dej, sa gubben.

Men Klara Gulla stod kvar. Hon ville inte gå sin väg, förrän hon hade funderat ut ett sätt att få honom nöjd.

­ Vill ni, att jag ska komma hit å hämta er var morron, å att vi ska ta opp krokarna tesammans, å att vi ska ta hälften var åv fisken? frågade hon.

Då slutade gubben upp att hugga. Han vände de besynnerliga, slocknade ögonen mot henne, och skymten av ett leende for över hans ansikte.

­ Ja, nu fick du napp te sist, sa han. Det förslaget ska Jag inte säja nej te.

 

AGRIPPA.

Den lilla flickan hon var för märkvärdig. Hon var inte mer än tio år, när hon kunde reda sig med självaste Agrippa Prästberg.

Om man bara tänker på hur han såg ut, med de gula, rödkantade ögonen under de buskiga ögonbrynen, med den förskräckliga näsan, som slog bukt på bukt, med det stora, toviga skägget, som stod ut omkring munnen som resta borst, med de djupa rynkorna i pannan, med den långa, skrangliga kroppen och med den trasiga soldatmössan på huvudet, så får man medge, att vem som helst kunde bli rädd för att komma i delo med honom. ­ ­ ­

Det var en dag, som den lilla flickan satt alldeles ensam på den flata stenhällen utanför stugdörren och åt sin aftonvardssmörgås.

Då fick hon se, att det kom en lång karl gående på vägen, och det dröjde inte länge, förrän hon kände igen, att det var Agrippa Prästberg.

Men hon tappade inte besinningen fördenskull. Utan för det första bröt hon ihop smörgåsen och la skivorna på varandra, så att de inte skulle smeta av sig, och så stoppade hon in dem under förklädet.

Och sedan varken sprang hon sin väg eller försökte bomma igen stugan, för det visste hon inte skulle ha tjänat något till med en sådan karl, utan hon blev sittande. Det enda hon gjorde, det var, att hon tog strumpstickningen, som Kattrina hade lämnat efter sig på stenhällen, då hon gick bort till Jan med hans aftonvard för en liten stund sedan, och började på att sticka, så att det skramlade i spetorna.

Hon satt, som om hon skulle vara riktigt lugn och belåten, hon, men hon tittade allt i smyg bort till grinden. Jo då, det slog inte fel, att han ämnade sig in till dem. Han höll just på att lyfta av kroken.

Hon flyttade sig litet högre upp på stenen och bredde ut kjolarna, för nu kände hon på sig, att det var hon som fick lov att ta vård om hemmet.

Klara Gulla hade förstås så pass reda på Agrippa Prästberg, att hon visste, att han inte var sådan, att han stal, och inte heller var han sådan, att han slogs, om man bara inte kallade honom för "Greppa" eller bjöd honom på smörgås. Inte heller stannade han länge på vart ställe, om det inte var så olyckligt, att man hade en dalkarlsklocka i huset.

Han gick runt i bygden för att laga klockor, och kom han in i en stuga, där han såg ett av de gamla, höga klockfodralen, så gav han sig inte, förrän han fick lyfta ner urverket och se efter om det var fel på det. Och fel var det alltid. Han blev rent tvungen att plocka sönder hela klockan. Sedan kunde det dra om flera dagar, innan han fick den hopsatt igen, och under tiden var man tvungen att hysa och föda honom.

Det värsta med detta var, att om Prästberg väl hade fått hand om en klocka, så ville den sedan aldrig gå så bra som förut. Och minst en gång om året måste man låta Prästberg ta vård om den, annars slutade den upp att gå. Gubben försökte nog att göra sitt arbete samvetsgrant och ärligt, men det stod inte att hjälpa: klockorna blev förstörda.

Därför var det det bästa, om han aldrig kom i håll med ens klocka. Det visste Klara Gulla väl, men hon såg sig inte någon utväg att rädda dalkarlsuret, som stod och tickade inne i stugan. Prästberg hade reda på att det fanns där, och han hade länge lurat på det, men de andra gångerna, då han hade visat sig där, hade Kattrina varit hemma och hindrat honom.

När gubben kom till stugan, stannade han mittframför den lilla flickan, stötte käppen hårt i marken och rabblade:

­ Här kommer Johan Utter Agrippa Prästberg, kunglig majestäts å kronans trumslagare. Har stått för kulor å krut å är varken rädd för änglar eller djävlar. Är det nån hemma?

Klara Gulla behövde ingenting svara. Han tågade förbi henne rätt in i sturan och styrde genast sina steg mot den stora dalkarlsklockan.

Flickan sprang in efter honom och försökte tala om för honom hur bra den gick. Den varken drog sig efter eller före. Den behövde rakt inte lagas.

­ Hur ska e klocka kunna gå rätt, som inte Johan Utter Agrippa Prästberg har skött om? sa gubben.

Han var så lång, att han kunde öppna klockfodralet utan att stiga upp på en stol. I nästa ögonblick hade han lossat urtavlan och verket och satt dem på bordet. Klara Gulla knöt ihop näven under förklädet och fick tårarna i ögonen men inte hade hon makt att hindra honom.

Prästberg hade bråttom att ta reda på vad det var för fel med klockan, innan Jan eller Kattrina skulle komma hem och säga, att den ingen lagning behövde. Han hade med sig ett litet knyte med verktyg och smörjburkar. Han rev upp detta i all hast, och därvid skyndade han sig så, att en del av innehållet föll till golvet.

Klara Gulla blev tillsagd att plocka upp allt, som hade fallit. Och vem helst, som har sett Agrippa Prästberg, förstår nog, att hon inte tordes göra annat än lyda. Hon la sig ner på golvet och räckte honom en liten såg och en mejsel.

­ Är det någe mer? röt gubben. Du ska vara glad, att du får passa opp kunglig majestäts å kronans trumslagare, din förbaskade torparunge.

­ Nej, inte som jag ser, sa tösen och var så betryckt och olycklig som aldrig förr. Hon skulle ju vakta stugan, hon, åt far och mor, och så gick det på detta vis.

­Nå, än glasögona då? frågade Prästberg. Di måtte ha fallit, di mä.

­ Nääj, sa flickan, här finns inga glasögon.

Med detsamma gick det upp en liten förhoppning inom henne. Tänk, om han inte kunde göra något vid klockan utan glasögon! Tänk, om de var bortkomna för honom!

Just då fick hon syn på glasögonsfodralet. Det hade kommit att ligga bakom bordsbenet.

Gubben skramlade och letade bland alla gamla kugghjul och fjädrar, som han hade i knytet. Kanske att det skulle gå så lyckligt, att han inte fann reda på glasögonen?

­ Det blir väl inte annat, än att jag får lägga mej själv på golvet å leta, sa han. Opp mä dej, torparunge!

Den lilla flickans hand for ut snabb som en blixt, fick fatt i glasögonsfodralet och stoppade in det under förklädet.

­ Kom opp mä dej! brummade gubben. Jag tror dej inte mer än jämnt. Vad är det, som du håller under förklät? Fram mä't, säjer jag dej!

Hon sträckte genast fram ena handen. Den andra hade hon hela tiden hållit under förklädet. Nu måste hon visa den också, och så fick han se smörgåsen.

­ Usch! Jag tror, att det är smörgås, sa Agrippa Prästberg och for tillbaka, som om tösen hade gått och burit på en huggorm.

­ Jag satt å åt på'na, när ni kom, å jag stack'na undan, för jag vet ju, att ni inte tycker om smör.

Gubben la sig själv på golvet, men det var fåfängt. Han fann ingenting.

­ Ni har väl glömt dom kvar, där ni var sist, sa Klara Gulla.

Detsamma hade han själv tänkt på, fast han inte ville tro, att det var så.

Men i alla fall kunde han inte komma någon väg med klockan, då glasögonen var borta. Det var inte annat att göra än att binda ihop knytet och sätta in urverket i fodralet igen.

Medan han då vände ryggen till, smög den lilla flickan glasögonen tillbaka in i knytet.

0ch där fann han dem, då han hade gått till Lövdala herrgård, där han sist hade arbetat, för att fråga efter dem. Han hade löst upp knytet för att visa, att de inte fanns där, och då var glasögonsfodralet det första han såg.

Nästa gång han fick se Jan och Kattrina på talbacken vid kyrkan, gick han fram till dem.

­ Den dära jänta era, sa han, den dära lilla behändiga jänta era, den kommer ni allt te å få glädje åv.

 


Date: 2016-01-14; view: 842


<== previous page | next page ==>
KLARA FINA GULLEBORG. | DEN FÖRBJUDNA FRUKTEN.
doclecture.net - lectures - 2014-2024 year. Copyright infringement or personal data (0.025 sec.)