KLARA FINA GULLEBORG.

Nästa dag stod Jan i Skrolycka flera timmar i stugdörrn och väntade med den lilla flickan på armen.

Det var en lång väntan, detta med, men nu var allt så annorlunda mot i går. Nu stod han där i så gott sällskap, att han varken kunde bli trött eller utledsen.

Han kunde inte beskriva hur gott det kändes att hålla den lilla varma kroppen tryckt intill sig. Han tyckte, att han allt hittilldags hade varit rätt osmaklig och bitter också för sig sJälv, men nu fanns det bara salighet och sötma inom honom. Han hade aldrig vetat om, att man kan bli så förljuvligad av att tycka riktigt om någon.

Han hade inte ställt sig där i dörröppningen utan ärende, som man kan förstå. Det var en viktig sak, som han skulle söka att få avgjord, medan han stod där.

Hela förmiddagen hade han och Kattrina försökt att välja namn åt barnet. De hade hållit på både länge och väl, men de hade inte kunnat bestämma sig.

­ Jag ser mej ingen annan råd, än att du får ta jänta å ställa dej på tröskeln mä'na, hade Kattrina sagt till sist. Å så får du fråga det första kvinnfolk, som går härförbi, vad ho heter. Det namnet, som ho då nämner, får vi ge flicka, vicket det så är grovt eller fint.

Men nu låg ju stugan litet avsides. Det var inte så vanligt, att någon gick förbi hos dem. Jan fick stå både länge och väl i dörröppningen, utan att det kom någon. Det var en gråvädersdag nu också, men det föll inte något regn, och det var inte blåsigt och kallt, utan snarast litet kvalmigt.

Om inte Jan hade stått med den lilla flickan i sina armar, så skulle han ha misströstat om alltsammans.

­ Min snälla Jan Andersson, skulle han ha sagt till sig själv, kommer du inte ihåg, att du bor borta vid Duvsjön i Askedalarna, där det inte ligger mer än en enda riktig bondgård å annars bara små backstugor å fiskarkojor? Vem finns det här, som har ett så fint namn, att du vill ge det te den lilla flicka?

Men när det nu gällde dottern, så tvivlade inte Jan på att allt skulle gå bra. Han stod och tittade neråt Duvsjön utan att vilja se hur avstängd från hela bygden den låg i sin bergkittel. Det kunde ju ändå hända, att det skulle komma någon herrskapsmänniska med ett grant namn roende från Duvnäsbruket där nere vid södra ändan av sjön. Bara för den lilla flickans skull var han nästan säker på att det skulle gå så.

Barnet sov hela tiden, så för den delen kunde han stå där och vänta, hur länge han ville. Men värre var det med Kattrina. Hon undrade och frågade gång på gång om ingen kom. För nu gick det väl inte an, att han stod ute längre med jäntan.

Jan vände ögonen uppåt Storsnipa, som steg rakt upp ur de små hagarna och åkertäpporna i Askedalarna och vaktade över dem som ett fästningstorn för att hålla alla främmande på avstånd. Det kunde ju ända hända, att några fina fruntimmer, som hade varit uppe på berget och sett på den granna utsikten, kunde gå vilse på nervägen och förirra sig bort till Skrolycka.

Han lugnade Kattrina så gott han kunde. Det gick ingen nöd varken på honom eller barnet. När han nu hade stått där så länge, ville han gärna vänta en stund till.

Inte en människa syntes, men han var viss om att bara han höll ut, så skulle han få hjälp. Det var inte möjligt annat. Det skulle inte ha förundrat honom, om en drottning hade kommit farande i guldkaret genom berg och snår för att ge sitt namn åt den lilla flickan.

Det led om än en stund, men nu kände han på sig, att det snart var kvällsdags, och då kunde han inte få stå där längre.

Kattrina kunde se på klockan inne i stugan, och hon gav sig återigen till att be honom komma in.

­ Ge dej bara te tåls ett ögonblick! sa han. Jag tycker att det skymtar fram nånting borta i väster.

Det hade varit mulet hela dagen, men just i den stunden hände det, att solen bröt fram ur molnen och sände ett par strålar ner till barnet.

­ Jag undrar inte på att du vill se på jänta ett slag innan du går ner, sa Jan till solen. Ho är allt värd å titta på.

Solen bröt fram allt skarpare och kastade ett rött sken över både barn och stuga.

­ Kanske att du te å mä vill vara gudmor åt'na? sa Jan i Skrolycka.

Solen svarade just ingenting på detta. Hon lyste fram stor och röd än en gång, men så drog hon molnslöjan över sig och försvann.

Då hördes Kattrina återigen.

­ Var det nån där? Jag tyckte, att du talte ve nån. Du får allt komma in nu.

­ Ja, nu kommer jag, sa han och trädde in med detsamma. Det var e så fin herrskapsmänniska, som gick förbi. Men det var så brått för'na, så jag hann knappt säja go'dag, förrn ho var borta igen.

­ Kära då! Det var bra förargligt, när vi nu har väntat så länge. Du hann väl inte å fråga'na vad ho hette?

­ Jo, ho hette Klara Fina Gulleborg, så mycke fick jag ur'na.

­ Klara Fina Gulleborg! Det blir väl ett för grant namn, det, sa Kattrina, men hon gjorde ingen vidare invändning.

Men Jan i Skrolycka var rent häpen över sig själv, som hade kunnat hitta på något så fint som att ta solen till gudmor. Ja, han hade blivit en annan människa i det ögonblicket, då den lilla flickan blev lagd i armarna på honom.

DOPET.

När den lilla flickan från Skrolycka skulle till prästen för att döpas, bar sig Jan, far hennes, så dumt åt, att han höll på att få bannor både av Kattrina och gudföräldrarna.

Det var Erik i Fallas hustru, som skulle bära barnet till dopet. Hon åkte till prästgården med den lilla flickan i sina armar, och Erik i Falla själv gick bredvid kärran och körde. Den första vägbiten ända fram till Duvnäs bruk var ju så dålig, att den knappt kunde kallas för väg, och Erik i Falla ville vara försiktig, då han hade det odöpta barnet att köra för.

Jan i Skrolycka hade stått och sett på avfärden. Han hade själv hämtat ut barnet ur stugan, och ingen visste bättre än han vad det var för ett präktigt folk, som nu tog hand om det. Han visste, att Erik i Falla var likaså säker som körkarl som i allt annat, och om mor i Falla visste han, att hon hade fött och vårdat sju barn, så att han borde inte ha känt den minsta oro.

Men när de väl var borta och Jan igen hade tagit till med dikningen på Erik i Fallas träde, då kom det en sådan förskräcklig ängslan över honom. Tänk, om Erik i Fallas häst skulle skena, eller tänk, om prästen skulle tappa barnet, när han tog emot det av gudmodern, eller tänk, om mor i Falla skulle lägga för många schalar omkring den lilla flickan, så att hon vore kvävd, när de kom fram till prästgården med henne!

Han sa till sig själv, att det var orätt, att han gjorde sig sådana bekymmer, då han hade Erik i Falla och hans hustru till gudfolk. Men oron ville inte ge med sig. Och rätt som det var, satte han ifrån sig spaden och gav sig i väg till prästgården, just sådan som han gick och stod. Han tog genvägen över höjden, och han skyndade sig så, att när Erik i Falla kom körande in på stallgården hos prästens, så var Jan Andersson i Skrolycka den första, som hans ögon mötte.

Det är ju inte alls passande, att far eller mor är med, då barn ska döpas, och Jan såg strax, att de i Falla blev misslynta över att han hade sprungit till prästgården. Erik vinkade inte fram honom för att få hjälp med hästen, utan spände själv ifrån, och mor i Falla lyfte barnet högt på armen, och utan att säga ett ord till Jan gick hon uppför backen in i prästgårdsköket.

När gudföräldrarna inte ville låtsa om honom, tordes Jan inte närma sig dem. Men han hörde ett litet pip ur byltet, när grannmoran gick förbi, så att han fick åtminstone veta, att barnet inte hade blivit kvävt på vägen.

Han tyckte själv, att han bar sig dumt åt, som inte gick hem med detsamma, men nu kände han sig så säker, att prästen skulle tappa barnet, så att han blev nödsakad att stanna.

En stund väntade han på stallgården, sedan gick han upp till manbyggningen och trädde in i förstugan.

Det är så opassande, som något kan vara, att fadern kommer med in till prästen, framför allt då han har sådant gudfolk för sitt barn som Erik i Falla och Erik i Fallas hustru. Och när dörrn till prästens ämbetsrum gick upp och Jan Andersson i Skrolycka i sina dåliga arbetskläder sakta sköt sig in i rummet, strax efter att prästen hade börjat läsningen, så att det inte var någon möjlighet att köra ut den inträdande, då lovade sig båda gudföräldrarna, att bara de kom hem, skulle han få veta hur illa han hade burit sig åt.

Det gick med dopet, som det skulle, utan det minsta tillbud till olycksfall, och Jan Andersson hade alls ingenting för, att han hade trängt sig in. Strax innan akten var slut, öppnade han dörrn och sköt sig sakta ut igen i förstugan. Han såg ju, att allt gick lyckligt och väl honom förutan.

Om en liten stund kom Erik i Falla och hans hustru också ut i förstugan. De skulle gå över till köket, där mor i Falla före dopet hade klätt av barnet alla överflödiga schalar.

Erik i Falla gick före och öppnade köksdörrn för hustrun, men som han detta gjorde, kom två kattungar rusande ut i förstugan och tumlade över varandra rätt framför fötterna på mor i Falla, så att hon kom att snava över dem och höll på att falla framstupa. Hon hann just tänka: "Nu faller jag mä barnet, å det slår ihjäl sej, å jag blir olycklig i alla mina dar", då en kraftig hand fick fatt i henne och höll henne uppe. Och när hon såg sig om, så fann hon, att hjälparen var Jan Andersson i Skrolycka, som hade stannat i förstugan, alldeles som om han visste, att här skulle han komma att behövas.

Innan hon hann att sansa sig och säga något till honom, var han borta. Och när hon och hennes man kom hemkörande, stod han igen och dikade.

Han hade känt på sig, att då det där olyckstillbudet var tillbakaslaget, kunde han tryggt gå hem.

Men varken Erik eller mor i Falla sade något till honom om att han hade burit sig opassande åt. I stället bjöd mor i Falla in honom på kaffe, just så lerig och nersmord som han gick där ute på det höstsura trädet.

VACCINERINGEN.

När den lilla flickan från Skrolycka skulle vaccineras, var det ingen, som satte i fråga annat, än att Jan, far hennes, skulle få gå med, då han själv så ville. Vaccinationen skulle försiggå en kväll långt fram i augusti, och det var så mörkt redan, när Kattrina gick hemifrån, att hon var glad att ha någon med sig, som kunde hjälpa henne över stättor och diken och alla andra svårigheter på den eländiga vägen.

Det var vaccineringsmöte hos Erik i Falla, och mor i Falla hade lagt ett så stort bål på spisen, att hon säkert ansåg, att hon inte behövde bestå annan upplysning, förutom ett smalt talgljus, som brann på ett litet bord, där klockarn skulle hålla till med sitt arbete.

Folket ifrån Skrolycka tyckte som alla andra, att det var ovanligt ljust i rummet, men i alla fall var det inte bättre beställt, än att mörkret stod som en gråsvart mur längs med väggarna och gjorde stugan mindre, än den var. Och i detta mörker skymtade fram en hop kvinnor med barn, som inte var mer än årsgamla, och som måste bäras på armen, gungas och matas och skötas om på alla möjliga sätt.

De flesta höll på att rulla fram sina småttingar ur schalar och höljen. Sedan drog de av dem deras brokiga sitströjor och löste upp banden, som höll ihop skjortan, för att det skulle gå lätt att blotta deras överkropp, när klockarn kallade fram dem till vaccineringsbordet.

Det var märkvärdigt tyst i rummet, fastän det fanns så många små skrikhalsar samlade på ett ställe. De tycktes ha så roligt av att se på varandra, att de glömde bort att väsnas. Mödrarna återigen var tysta för att bättre höra vad klockarn sa. Han höll på ooh småpratade hela tiden.

­ Det kan väl inte finnas något roligare än att fara omkring å vaccinera å titta på alla de vackra småbarnen, sa klockarn. Nu ska vi se om det är en fin årgang, som ni har att bjuda på.

Han var inte bara klockare, utan också skollärare och hade bott i socknen all sin tid. Han hade vaccinerat mödrarna, läst med dem, sett dem konfirmeras och vigas, och nu skulle han vaccinera deras barn. Det var det första, som de små fick att göra med honom, som sedan skulle spela en så stor roll i deras liv.

Det tycktes vara en god början. Den ena modern kom fram efter den andra, satte sig på en stol bredvid bordet och höll sitt barn så, att ljusskenet föll på den nakna vänstra armen. Alltmedan klockarn pratade, satte han därpå in de tre skårorna i det blanka, vita skinnet, utan att den lille gav ett ljud ifrån sig.

Sedan gick modern fram till spisen med barnet och stannade i närheten av brasan, för att vaccinen skulle torka in. Under tiden tänkte hon på vad klockarn hade sagt till henne om hennes barn: att det var stort och vackert och skulle göra heder åt gården, bli lika duktigt som far och farfar, ja, kanske än bättre.

Så fortsatte det i lugn och ro, ända tills turen kom till Kattrina i Skrolycka att sätta sig vid vaccinationsbordet med sin Klara.

Den lilla flickan ville rakt inte veta av någon vaccinering. Hon skrek och slog och sparkade. Kattrina hyssjade på henne, och klockarn talade milt och vänligt till henne, men hon var lika ostyrligt rädd.

Kattrina måste bära bort henne och försöka att få henne lugn. En stor, stark pojke blev därpå vaccinerad utan att låta höra ett enda skrik, men då Kattrina återigen kom fram med flickan, blev det samma elände. Hon kunde inte förmå barnet att hålla sig stilla så länge, att klockarn fick göra ett enda stick.

Det var ingen mer kvar nu att vaccinera utom Klara ifrån Skrolycka, och Kattrina var alldeles över sig given för att hennes barn skulle bära sig så illa åt. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till, då Jan helt hastigt kom fram ur mörkret vid dörrn.

Han tog barnet i sina armar, och Kattrina steg upp från stolen och lämnade platsen åt honom.

­ Ja, försök du, om det går bättre för dej! sa hon med litet försmädlig röst, för hon var inte den, som tyckte, att den lilla utslitna drängen hos Erik i Falla, som hon hade gift sig med, var bättre än hon själv på något sätt.

Men innan Jan satte sig ner, kastade han tillbaka tröjan, och nu visade det sig, att han hade kavlat upp skjortärmen där borta i mörkret, så att vänstra armen var bar.

Han ville så gärna bli vaccinerad, sa han. Han hade aldrig blivit vaccinerad mer än en gång, och det fanns ingenting i världen, som han var så rädd för som för smittkoppor.

— I detsamma som flickan såg den nakna armen, blev hon stilla och stirrade på fadern med stora, kloka ögon.

Hon följde helt uppmärksamt med, då klockarn satte in de tre röda strecken i armen. Hon såg från den ena till den andra, och hon märkte väl, att fadern inte for så värst illa.

När Jan Andersson var färdig, vände han sig till klockarn.

­ Nu är jänta så stilla, så klockarn kanske kan försöka sej på'na.

Ja, klockarn försökte, och denna gången gick det bra. Flickan satt med samma förnumstiga min hela tiden och lät inte höra ett enda rop.

Klockarn var också tyst, ända tills han hade slutat sitt arbete.

­ Om Jan gjorde det där bara för att lugna barnet, sa han, så kunde vi ju ha låtsats ­ ­ ­

Men då sa Jan:

­ Nej, vet klockarn, då hade det aldrig gått. Det finns inte maken te barn. Det är inte te å tänka, att en ska få'na te å tro på någe, som inte är vad det ger sej ut för å vara.

FÖDELSEDAGEN.

Den dagen, då den lilla flickan fyllde året, gick Jan, far hennes, och dikade på Erik i Fallas träde.

Han försökte påminna sig hur det var förr, då han inte hade någon att tänka på, medan han arbetade ute på åkern, då han ännu inte hade det klappande hjärtat i bröstet, då han aldrig längtade och aldrig var orolig.

­ Tänk, att e människa kan leva på det sättet! sa han och föraktade sig själv.

­ Ja, fortfor han, det är det enda, som det kommer an på. Om jag vore rik som Erik i Falla eller stark som Börje, som går här breve på åkern å dikar, så betydde det ingenting mot å ha ett klappande hjärta i bröstet.

Han såg bort till sin kamrat, som var en ofantligt stark karl och kunde arbeta ungefär dubbelt så mycket som han själv. Därvid kom han att märka, att Börje den här dagen inte hade hunnit undan så raskt med dikningen, som han brukade.

De arbetade på beting. Börje åtog sig alltid mer än han och blev ändå alltid färdig ungefär samtidigt. Men i dag hade det gått långsamt för Börje. Han höll sig inte en gång jämsides, han hade blivit långt efter.

Men Jan hade också arbetat av alla krafter för att snart komma hem till den lilla flickan. I dag längtade han allt efter henne mer än vanligt. Hon var kvällssömnig, så att om han inte skyndade sig, kunde det hända, att hon hade somnat in för natten.

När Jan var färdig, såg han, att Börje knappast hade sitt beting halvgjort. Något sådant hade inte hänt på alla de år, som de hade arbetat tillsammans, och Jan blev så förvånad, att han gick fram till honom.

Börje stod nere i diket och strävade med att lossa en jordtorva. Han hade trampat på en glasbit och fått en djup skåra under foten. Han kunde inte uthärda att ha stöveln på sig, och man kan förstå ett sådant elände det skulle vara att stå och tvinga ner spaden i jorden med en sårig fot.

­ Ska du inte ge dej mä det där? frågade Jan Skrolycka.

­ Jag är tvungen å bli färdig i dag, sa den andre. Jag får inte ut nån säd av Erik i Falla, innan betinget är klart. Det är slut mä rågmjölet för oss.

­ Ja, go natt i dag då! sa Jan.

Börje svarade inte. Han var så trött och förbi, att han inte en gång orkade säga ut den vanliga kvällshälsningen.

Jan i Skrolycka gick till kanten av åkern, men där stannade han.

­ Vad gör det den lilla flicka, om du kommer hem te hennes födelsedag? sa han till sig själv. Hon har det lika bra utan dej. Men Börje har sju barn hemma å ingen mat åt dom. Ska du låta dom svälta, för att du ska få komma hem å leka mä Klara Gulla?

Han ställde sig att arbeta bredvid Börje, men han var bra trött redan förut, så att det gick inte fort för honom. Det var närapå mörkt, innan de var färdiga.

"Nu sover Klara Gulla för länge sen", tänkte han, då han äntligen tog det sista spadtaget.

­ Go natt i dag! ropade han till Börje för andra gången.

­ Go natt, sa Börje, å tack för hjälpen! Nu går jag å tar ut råg genast. Å jag ska ge dej ett handtag en annan gång, var säker på det!

­ Jag vill ingen betalning ha. Go natt nu!

­ Vill du inte ha någe för att du hjälpte mej? Vad är det åt dej, som är så schangtil?

­ Å, det är ... det är jäntas födelsedag i dag.

­ Å för det får jag hjälp mä dikninga?

­ Ja, för det å för e anna sak också. Ja, go natt!

Han gick hastigt bort för att inte bli lockad att förklara vad detta andra var. Det brände honom på tungan att säga: "Det är inte bara Klara Gullas födelsedag, det är också mitt hjärtas."

Men det var väl, att han inte kom att säga det, för Börje skulle säkert ha trott, att han hade blivit tokig.

JULMORGONEN.

När den lilla flickan var ett år och fyra månader gammal, tog Jan Andersson i Skrolycka henne med sig till kyrkan på julmorgonen.

Kattrina, hustrun, tyckte nog, att tösen var bra liten för att komma till kyrkan, och var rädd för att hon skulle sätta till att skrika, såsom hon hade gjort på vaccineringsmötet. Men mannen fick sin vilja fram, eftersom det ändå var brukligt, att småbarnen följde med till julottan.

De gav sig alltså åstad med tösen vid femtiden på julmorgonen. Det var mulen himmel och mörkt som i en säck, men det var inte kallt, utan nästan ljumt i luften och alldeles stilla, såsom det brukar vara så där inemot slutet av december.

Till att börja med hade de att gå en liten trång stig mellan åkrar och hagar i Askedalarna. Sedan måste de följa den branta vintervägen över Snipaåsen, och först därefter kom de in på ordentlig väg.

Det stora tvåvåningshuset i Falla hade ljus i vartenda fönster, och det stod som en ledfyr för folket i Skrolycka, att de kunde leta sig fram till Börjes stuga. Där träffade de på några av grannarna, som hade gjort i ordning bloss på julaftonen för att lysa sig med, och slöt sig till dem. Var blossbärare gick i spetsen för en liten skara människor. De flesta var tysta, men alla var glada till sinnes. De tyckte sig vara ute och vandra som de tre vise män, lysta av en stjärna, för att söka den nyfödda judakonungen.

När de hade kommit upp på skogshöjden, hade de att gå förbi en stor sten, som en jätte nere i Frykerud hade kastat mot Svartsjö kyrka en julmorgon, fast den till all lycka hade flugit över kyrktornet och blivit liggande här på Snipaåsen. Nu, då kyrkovandrarna närmade sig den, låg stenen som vanligt nere på marken, men de visste alla, att under natten hade den varit upplyftad på tolv guldpelare och att trollen hade ätit och druckit och dansat under den.

Det var inte så roligt att gå förbi en sådan sten på julmorgonen, och Jan tittade bort till Kattrina för att se om hon höll den lilla flickan säkert tryckt intill sig. Kattrina gick trygg och lugn som vanligt och småpratade med en av grannarna. Hon tycktes inte alls tänka på vad detta var för en farlig plats.

Granarna var uråldriga och grova här uppe på höjden. Och när man såg dem i skenet från blossen, med stora snöklumpar på grenarna, kunde man inte undgå att märka, att flera av dem, som man förut hade trott vara träd, inte var annat än troll, med vassa ögon under de vita snöhättorna och med långa, skarpa klor stickande fram under de tjocka snövantarna.

Det gick an, så länge som de höll sig stilla, men tänk, om en av dem skulle sträcka ut en arm och rycka till sig någon, som gick förbi! De vuxna och gamla var det väl inte så farligt för, men Jan hade alltid hört, att trollen hade en stor kärlek för små, små människobarn, ju mindre, ju bättre.

Han tyckte allt, att Kattrina höll den lilla flickan bra bekymmerslöst. Det var ingen konst alls för de stora, klobeväpnade trollhänderna att rycka barnet ifrån henne. Inte tordes han ta barnet ur hennes armar heller här mittpå det farliga stället. Det kunde just ha kommit trollpacket att röra på sig.

Det började redan susa och viska från det ena trädtrollet till det andra. Det knarrade till uppe i grenarna, som om de skulle försöka sätta sig i rörelse.

Inte tordes han fråga de andra om de såg och hörde det, som han såg. Det kunde ha varit just den frågan, som hade satt liv i trollpacket.

I den våndan visste han bara en sak att ta sig till. Han började sjunga en psalm i skogen.

Han hade dålig sångröst och hade aldrig sjungit förr, så att någon hade hört det. Han var så klen att hålla tonen, att han inte en gång vågade sjunga i kyrkan, men nu måste han däran, det fick gå, hur det ville.

Han såg, att grannarna blev litet förvånade. De, som gick före, stötte till varandra och såg sig om. Det fick inte hindra honom, utan han måste fortsätta.

Men strax därpå viskade en av kvinnorna till honom: ­ Vänta lite, Jan, så ska jag hjälpa er! Och så tog hon upp julpsalmen med rätt melodi och rätt ton.

Det ljöd vackert i natten mellan träden. De andra kunde inte låta bli, utan de stämde in, de också. "Var hälsad, sköna morgonstund, som av profeters helga mund är oss bebådad vorden!"

Då gick det liksom ett sus av ängslan genom trädtrollen De sköt ner snöhuvorna, så att man inte mer såg de arga trollögonen, och de drog tillbaka de utsträckta klorna under granbarr och snö. När första versen hade klingat ut, var ingen i stånd att se, att det fanns annat än vanliga gamla ofarliga granträd på skogshöjden.

*

Stickblossen, som hade lyst folket från Askedalarna över skogen, var utbrända, när de kom till landsvägen Men här gick man fram med ledning av de upplysta bondstugorna. När ett hus kom ur synhåll, strax glimmade ett annat fram på litet avstånd. De hade ljus utställda i alla fönster för att visa fattiga vandrare till rätta på kyrkvägen.

Till slut kom man då upp på en kulle, därifrån man kunde se kyrkan. Den låg där, med ljusskenet strömmande ut genom alla fönster, som en jättestor lykta. När de vandrande fick syn på den, blev de tvungna att stanna och dra efter andan. Efter alla små stugor och alla låga fönster, som de hade gått förbi, tyckte de, att kyrkan var så förunderligt stor och så förunderligt lysande.

Då Jan såg kyrkan, kom han ovillkorligen att tänka på ett fattigt folk i Palestina, som en natt hade varit ute och gått och burit med sig ett litet barn, deras enda tröst och glädje. De kom ifrån Betlehem, och de skulle gå till Jerusalem, därför att barnet måste omskäras i Jerusalems tempel. Men de var tvungna att smyga sig fram i mörka natten, därför att det var många, som stod efter det barnets liv.

Folket från Askedalarna hade gått hemifrån tidigt för att hinna fram före dem som åkte, men i närheten av kyrkan blev de dock upphunna av dessa. De kom med frustande hästar och klingande bjällror och for förbi i flygande fläng, tvingande de stackars fotgängarna att ge sig upp i den höga snön.

Nu var det Jan, som bar barnet. Han måste oupphörligen springa undan för de åkande. Vandringen blev svår på den mörka vägen, men framför dem låg det strålande templet, och bara de kunde komma dit, var de trygga och bärgade.

Bakom dem hördes ett väldigt buller av dombjällror och hästtramp. Det kom en stor släde, förspänd med parhästar. I sitsen satt en ung herreman i svart päls och hög pälsmössa med sin unga fru vid sidan. Han körde själv, men bakom honom stod kusken med ett brinnande bloss i handen. Han höll det högt i luften, lågan kastades bakåt av luftdraget och lämnade efter sig en lång svans av gnistor och rök.

Jan stod högt uppe på snökanten med barnet i famnen. Det såg vådligt ut, för hans ena fot sjönk plötsligen djupt ner i drivan, och han var nära att falla. Den åkande herrn drog häftigt in tömmarna och ropade till dem, som han hade kört från vägen.

­ Ge hit barnet, så ska det få åka med mej till kyrkanl sa han vänligt. Det är farligt att gå å bära en liten, när det är så många åkande ute.

— Tack! sa Jan Andersson. Men det går nog bra

— Vi ska sätta flickan här emellan oss, Jan, sa den unga frun.

— Tack! Men det får vara.

­ Jaså, du törs inte lämna henne ifrån dej? sa den åkande och for skrattande vidare.

Vandrarna fortsatte alltså, men deras färd blev allt farligare och besvärligare. Släde följde släde. Det fanns inte en häst i socknen, som inte var ute och skjutsade på julmorgonen.

­ Du kunde ha låtit dom tatt jänta, sa Kattrina. Jag är rädd för att du faller mä'na.

­ Skulle jag ha låtit dom tatt barnet? Du vet inte vad du säjer. Såg du inte vem det var?

­ Vad skulle det ha vart för farligt å låta'na åka mä brukspatrons på Duvnäs?

Jan Andersson i Skrolycka tvärstannade

­ Var det brukspatrons på Duvnäs? sa han och såg ut, som skulle han ha vaknat ur en dröm.

­ Visst var det han! Vem trodde du att det var?

Ja, var hade Jan varit med sina tankar? Vad var det för ett barn, som han hade gått och burit på? Vart hade han ämnat sig? I vilket land var det, som han hade vandrat?

Han strök sig över pannan med handen och såg litet förlägen ut, då han svarade Kattrina.

­ Jag trodde, att det var kung Herodes av Judaland och Herodias, hans hustru!

SCHARLAKANSFEBERN.

När den lilla flickan i Skrolycka var så där en tre år gammal, fick hon en sjukdom, som nog tör ha varit scharlakansfeber, för hon var röd över hela kroppen och brände som eld, när man tog i henne. Hon ville ingenting äta och kunde inte heller sova, utan låg bara och yrade. Jan var inte i stånd att gå hemifrån, så länge som hon var sjuk, utan satt kvar i stugan dag efter dag, så att det såg ut som om Erik i Fallas råg skulle bli otröskad det året.

Det var Kattrina, som skötte tösen, som bredde över henne täcket, var gång hon hade kastat av sig det, och gav henne att dricka litet utspädd blåbärssaft, som hon hade fått låna av mor i Falla. När den lilla flickan var frisk så var det mestadels Jan, som tog hand om henne. Men i samma ögonblick hon blev sjuk, tordes han inte komma nära henne. Han var ängslig, att han skulle göra henne illa och inte ta nog varligt på henne.

Men ut ur stugan gick han inte, utan han satt i vrån vid spisen och stirrade bort till den lilla sjuklingen.

Hon låg i egen säng, men hon hade bara ett par halmdynor under sig och inga lakan. Det var nog strävt och svårt för den lilla fina kroppen, som hade blivit ömtålig av utslag och svullnad, att ligga på de grova blångarnsöverdragen.

Det var så eget, att var gång Jan såg hur hon kastade sig fram och tillbaka i sängen, måste han tänka på det finaste han ägde i denna världen, som var hans söndagsskjorta.

Han ägde inte mer än en, som var av vitt, blankt lärft och hade styvt skjortbröst. Den var så väl sydd att den kunde ha dugt åt brukspatronen på Duvnäs, och Jan höll den högt i vördnad. De andra plaggen, som han begagnade, var likaså grova som dynöverdragen, som den lilla flickan låg på.

Men det var bara galet att tänka på den där skjortan. Kattrina skulle aldrig i världen gå in på att han fick förstöra den, för det var hon, som hade gett den till honom i brudgumsgåva.

Kattrina gjorde nog ändå allt, vad hon förmådde. Hon lånade sig häst av Erik i Falla, lindade in den lilla flickan i schalar oh täcken och for till doktorn med henne. Det var duktigt gjort av Kattrina, men Jan kunde inte se, att det var till någon nytta. Inte kom det någon hjälp ur den stora droppflaskan, som hon hade med sig från apoteket, och inte heller från någon annan av doktorns ordinationer.

Det var kanske så, att man inte kunde få behålla en så märkvärdig gåva, som den lilla flickan var, om man inte var färdig att offra för henne det, som man hade bäst. Men det var inte så lätt att få en sådan människa som Kattrina att förstå detta.

Den gamla Finn-Karin kom in i stugan en dag, medan flickan låg sjuk. Hon förstod sig på att bota sjukdom hos djur, som alla av finnras, och hon var inte heller så bet att trolla bort stolsteg och bölder och onda bettet. För andra sjukdomar ville man just inte anlita henne. Det var liksom inte rätt att begära hjälp av en trollkäring för annat än småkrämpor.

När hon kom in i stugan, såg hon ju strax, att barnet låg sjukt, och Kattrina talade om för henne, att det hade scharlakansfeber, men det var ingen, som bad henne om ett gott råd.

Att föräldrarna var ängsliga och oroliga, det kunde hon nog se i alla fall, och när hon hade blivit fägnad med kaffe av Kattrina och Jan hade gett henne en bit rulltobak, så sa hon alldeles av sig själv:

­ Den här sjukdomen går det över mi makt å bota. Men så mycke ska jag lära er, att ni kan ta reda på om det bär mot liv eller död. Håll er vakna te klocka tolv i natt, å sätt då ihop pekfingret å lillfingret på vänstra hanna som e ögla, å se igenom den bort te flickungen! Ge då akt på den, som ligger breve'na i sängen, så får ni veta vad ni har å vänta!

Kattrina tackade henne så vackert, för det är bäst att hålla sig väl med sådant folk. Men inte ett ögonblick ämnade hon göra, som hon var tillsagd.

Jan fäste ingen vikt vid rådet, han heller. Han tänkte inte på något annat än skjortan. Om han bara tordes för Kattrina! Men det var ju omöjligt att be henne om att få riva sönder brudgumsskjortan. Inte kunde det göra den lilla flickan bättre, det förstod han ju, och om hon i alla fall skulle dö, så var det ju rent bortkastat.

När det blev kväll, gick Kattrina och la sig vid vanlig tid, men Jan hade inte ro att sova, utan satt uppe i sin vrå, som han brukade. Han såg hur Klara Gulla låg och våndades Det var för grovt och för hårt, det, som hon hade under sig. Han tänkte, att det skulle vara ljuvligt att få bädda henne en bädd, som var kall och fin och glatt.

Skjortan låg nytvättad och obegagnad borta i klädkistan. Det gjorde ont i honom att veta den ligga där, men det var ju inte rätt gjort mot Kattrina heller att använda hennes gåva till lakan åt den lilla flickan.

Hur det nu var, så när klockan närmade sig midnatt och Kattrina sov som djupast, gick han bort till kistan och tog fram skjortan. Först rev han ur den det styva skjortbröstet, och sedan slet han den i två delar. Den ena smög han under den lilla kroppen, och den andra bredde han ut mellan flickan och det varma, tjocka täcket, som hon hade över sig.

— Sedan kröp han ihop igen i sin vrå och vaktade på henne som förut. Han hade inte suttit länge, förrän klockan slog tolv. Nästan utan att tänka på vad han gjorde höll han då upp fingrarna på vänstra handen som en ring framför ögonen och såg mot sängen.

Och se! Då satt där en liten naken Herrans ängel på sängkanten. Han var rispad och stucken av de grova sängkläderna, och han hade visst ämnat gå sin väg från alltsammans. Men nu vände han sig om och kände på den fina skjortan, strök över lärftet med båda händerna, och rätt som det var, svängde han benen inom sängkanten och la sig ner igen för att vaka över barnet.

Men uppför den ena sängstolpen kom det på samma gång krypande något, som var svart och hemskt, och när det såg, att Herrans ängel var på väg att ge sig av, stack det upp huvudet över sänggaveln och grinade av glädje över att det skulle få krypa upp i sängen och lägga sig på hans plats.

När det sedan såg, att Herrans ängel tog igen vakten, vred det ihop alla sina lemmar, som skulle det lida avgrundens skarpaste kval, och så drog det sig tillbaka ner mot golvet.

Nästa dag var den lilla flickan på bättringsvägen. Och Kattrina blev så glad över att sjukdomen gav med sig, att hon inte hade hjärta att säga någonting om den förstörda brudgumsskjortan, fast nog kan man veta, att hon tyckte, att hon hade en stolle till man.

Date: 2016-01-14; view: 1016