Home Random Page


CATEGORIES:

BiologyChemistryConstructionCultureEcologyEconomyElectronicsFinanceGeographyHistoryInformaticsLawMathematicsMechanicsMedicineOtherPedagogyPhilosophyPhysicsPolicyPsychologySociologySportTourism






Det offentliga ordet. 4 page

tillika hade strid att bestå. Han låter därför över de kämpande stå Den Evige. Gud måste han ha kvar, ehuru numera en ofattlig makt, vars väsen ej var lönt att utgrunda, och ehuru han omfattat Darwins nu spridda läror om en utveckling från oorganiskt till organiskt liv alltjämt framåt mot mänskan, kunde han icke alls däruti finna något stöd för ateismen; tvärtom fann han i den lagbundna utvecklingen just ett starkt bevis på tillvaron av en vis lagstiftare.

Pjäsen blev emellertid tryckt, och han fick själv skriva notisen om dess utkomst, naturligtvis utan att fälla några omdömen. Men därpå blev det alldeles tyst. De kvarlåtna i tidningarna gjorde sig icke brått att hylla honom såsom dramatisk författare, tills slutligen en tidning bröt ut och sade att stycket var humbug. Det var allt han fick för så många års mödor. Och huru pinsamt det kändes att veta det alla gamla gynnare och vänner, vilkas intresse han hållit vid liv genom att ge dem förhoppningar om just detta stycke, nu skulle läsa att han var en humbug. Och vad de båda teaterdirektionerna kände sig lätta om hjärtat när de fått skriftligt på att de icke gjort honom orätt.

Nu var han visserligen död. Man hade sett löften för tio år sedan av honom; därpå hade han gått som en tillbakasatt, och burit den misskändes ledsamma roll. Nu kom det i dagen att han aldrig varit »ämnad» till författare, ty man trodde ännu på det estetiska nådavalet. Det var med oblandat nöje de gamla tidningsbröderna ropade: AlPs todt! De hade halat ner honom till sig, under sig, sedan han kravlat upp från dem, och när de ej kunnat rycka honom ur lärdomens borg, så länge han höll sig

instängd där, var han nu däremot lätt att hetsa, när han givit sig ut på litteraturens öppna jaktmarker.

Det är vid denna tidpunkt han upptäcker Dickens. Som yngre hade han läst David Copperfield, men funnit den tråkig. Senare hade någon stuckit åt honom Vår gemensamma vän i handen. Han försökte läsa den, men kunde ej. Han bokstavligen var oförmögen att hålla ihop vad han läste, och när slutligen en bekant rent ut sade att Dickens var tokig, kände han sig lätt om hjärtat och slängde boken. Nu kom den igen genom en annan person som formligen avtvang honom ett löfte att läsa David Copperfield. Han läste och blev betagen. En stilla ro, ett lugn såsom >efter ett utkämpat liv, infann sig, och han tog genast ett abonnement på lånbibliotek för att gå mitt igenom hela romanföljden. Snart såg han dock att den kärleksfulle författaren, som under tårar och löjen betraktade de vanlottades öde, kunde vara ganska hätsk, när han angrep vad han ansåg vara missförhållanden i det sociala livet, och att han varken skonade personer eller vördnadsvärda saker. Under det år han nu läste Dickens vaknar hos honom begäret att på ett ungefär liknande sätt kunna rikta ett samlat anfall på hela detta samhälle, som han aldrig kunnat försona sig med, men som ändock pockade på hans aktning, beundran och hans arbete. Han tänkte först göra en Svensk Pickwick-klubb, men så stego hans egna minnen upp, och nu sökte han gruppera dem, få inrama dem, och sedan det länge kokat under hans smältugn, var det färdigt till gjutning. Samhället skulle passera revy för en modern man, och så fann han »denne



i tidningsreferenten. Men yttre omständigheter tillstötte nu som mognade hans beslut att låta masken falla, och tidvattnet han så länge legat och väntat hördes brusa över bränningar, där så många sköna skepp förlist. Han behövde bara lyfta ankaret, så skulle också hans skuta gå i land — äntligen.

 

Explosionen.

(1879.)

 

Året 1878 slutade med en krasch, som litet var ännu torde minnas. Bolag störtade, gamla firmor upplöstes; växelförfalskningar, rymningar, självmord, vansinne bebådade slutet på den goda tiden, då var man, med alla lagliga medel som stodo till buds, sökt åtkomma så mycket av denna världens goda som kunde åtkommas. Bolagsidén, eller associationsprincipen hade tillämpats i för stor och osäker skala, och oaktat den bidragit till många allmännyttiga företags tillståndskommande hade den dock medfört en personlig oansvarighet i förvaltningen av andras egendom och ett lättsinne vid medels handhavande, som urartade till verkliga skälmstycken. Men icke alla av dem som stupade voro ohederliga. Många hade fattats av svindeln; en allmän sangvinism hade gripit sinnena och man hade överskattat landets förmåga att producera, förväxlande fingerade bytesbelopp med verklig avkastning. Man bytte och bytte, och när samma summa figurerat på många ställen så uppstod en skenbar exponent av tillgångar som saknades.

Förtroendet var stört, kredit vägrades, och Johan, som hade att balancera gamla skulder, kom i trångmål. Sedan han gift sig, hade kamraterna låtit honom inbetala deras parter i gemensamma lån, och slutligen stupade han på en borgensförbindelse. Som både han och hans hustru voro gammalmodiga i begreppen om förbindelsers uppfyllande, ställde de, oaktat äktenskapsförordet, alla boets tillgångar till fordringsägarnas disposition och bjödo de stora fordringsägarna sextio procents ackord. De små honorerades under hand med fulla 100 procent. Vännerna skrattade åt denna idealism och ville att han skulle bjuda 25 procent, lika mycket som de stora störtande bankirerna bjödo honom för de värdepapper han av dem innehade. Men han vidhöll och skulle ovillkorligen utföra sitt kraftprov i den gamla stora stilen och slutligen blevo alla till fullo (100 procent) betalade.

När saken var arrangerad och han fick någon ro igen, satte han sig att skriva sin roman, s in e ira et studio. I januari började han och i augusti var den färdig. Han hade endast haft två morgontimmar om dagen att ägna åt arbetet; förmiddagen tillbragte han i biblioteket och eftermiddagen översatte han åt förläggare. Sålunda uppstod Röda Rummet.

På hösten kom boken ut med motto av Voltaire: »Ingenting är så obehagligt som att hängas i lönn.» Vad ville han säga med det? Citatet hade han träffat i Candide, men man har velat lägga det i något ändrad form i munnen på Voltaire, vilken om Rousseau skulle sagt: »Den blygsamme mannen är så fåfäng att han skulle vilja sluta i galgen bara

han fick sitt namn på pålen.» Var det nu författaren till Röda Rummet, som så obevakat gav sin fåfänga till pris? Troligen icke; ty han var då icke mera naiv. Nej, det var nog hela hans generation med alla dess felslagna förhoppningar, som man hängt i lönn och som nu i den offentliga galgen ville räcka ut tungan åt bödlarna och de legda hurrabasarna samt möjligen få hålla ett litet tal på själva stegen, ett litet försvarstal, som icke kunde tystas av trumvirvlar.

Talet var hållet och man hade lystrat. Detta var succèsn. Den enklaste taktiska metod bjöd nu fienderna att förringa densamma, och försvarsväsendet ordnades. Med kännedom om den dåvarande publikens estetiska sinnelag, hade fienden nog förstånd att angripa det i sig självt oväsentliga: talangen, och han skulle nu med ett slag klassificeras som imitatör av Zola. Nu ville olyckan att han icke läst något av Zola, när han skrev sin bok, icke heller fått någon kännedom om mannens verksamhet eller idéer. Därför skulle han nu läsa något av Zola, och Fällan, som just utkommit i svensk översättning, råkade i hans hand. När han läst den boken och häpnat över dennes intensiva kraft i skildringen och över hans oförskräckhet i motivets gripande, ansåg han sig överflödig. Det var sålunda gjort, det han velat göra, även på romanens område. Avdankad än en gång, återvände han till det förflutna och gömde sig en tid i sina kartografiska och orientaliska studier. Under tiden fortforo försvarsrörelserna under form av angrepp, om vilka han ej tog kännedom, men av vilka åtskilliga småstick nådde fram. En recensent, som tillbragt sitt liv på bokauktioner, för-

klarade helt frankt att boken var en dikt, att sådana figurer och sådant bohèmeliv ej fanns i Sverige; en annan, som haft någon kännedom om Röda Rummet, förklarade att alltsammans var oblyg verklighet. En professor i de sköna konsterna, som genomskådat det hela, fann medelproportionelen och förebrådde författaren att han förstört figurerna genom att sätta falska masker på dem. Denna anmärkning var riktig, men det var ju ett humant tillvägagående för att icke blottställa privatpersoner. Författaren hade sålunda lika rätt, då han till en vän påstod att han kunde visa fotografier av figurerna, och lika rätt då han förklarade att han ej fotograferat. Det var dikt och det var verklighet, och alltså verklighetsdiktning eller realism. Hur mycket han omdiktat vet endast han själv, men det var mycket mer än man hade lust att tro, ty han ägde ännu då den förmågan att med fantasien trolla figurer och scener. Sålunda är grosshandlaren Nicolaus Falk en gjord figur; den omtalade sexan på Österlånggatan med rumsdekoration och hela scenen fullkomligt påhittad. Begravningen på Nya kyrkogården hade han hört berättas kort och gott. Vita bergen hade han ej sett och visste knappt var de lågo. Tidningsredaktören i Gråkappan var lik många, men var ej någon viss; att en förläggare som Smitt ej fanns i Stockholm var lätt att kontrollera då endast ett tiotal förläggare existerade; pastor Skåre var ett papiermachéskelett, hopplockad ur alla möjliga bensamlingar, så att han var svår att bli riktigt sammanhängande. Men fiendens nästa taktiska rörelse blev mycket riktigt den: att dels öva egen hämnd på de uppgivna model-

lerna, dels att hetsa dem på författaren. Det var ett gott schackdrag.

Var boken gallsprängd? Nej, det vilar även här ett stilla skeptiskt lugn över skildringen, och där karikatyren träder fram, verkar den endast förmildrande. Sålunda är den överdrivna teckningen av ämbetsverket endast lustig på sin höjd och därför kunde man med gott lynne spraka om densamma i det verk där författaren dagligdags levde. Ja, man kom till och med och bjöd honom på ännu vassare detaljer, såsom att i det och det verket, där sagesmannen arbetat, man förvarade brännvinsflaskorna i registratorns skåp. Antaget att han nu tagit upp en sådan i det hela oskyldig detalj, som endast innebar att tjänstemännen måste taga sin frukostsup på ämbetsrummet i stället för på källaren, så hade han kastat en ful och orättvis skugga på en hel kår. Nu utelämnade han den detaljen och tog endast mera oskyldiga, men icke mindre i botten fullt faktiska. Visste man huru många och än starkare saker han måste utelämna skulle han aldrig tagits vid öronen för den affären.

Hemligheten i den verkan boken gjorde låg däri att författaren anlagt den stora synpunkten på livets småsaker. Vilken tröst för de små, de misslyckade, de hetsade, att se det allt de dyrkat och förgäves eftersträvat endast var stoft och aska.

Det var ju lika gott som Kristendom med den skillnad att pessimismen icke gjorde mänskor olyckliga med att uppställa några nya illusoriska förhoppningar som måste ramla. Han var så fri från alla illusioner att han icke en gång låtit narra sig av tidens modefrågor. Oaktat han själv levde i det

högsta erotiska stadiet såsom nygift, genomskådar han ändock äktenskapets natur såsom givande kvinnan vad hon begärt, rollen av femme entretenue. Han hade själv i sitt äktenskap löst frågan om kvinnans självständiga ställning, då hans hustru hade inträtt i kvinnans arbetsmarknad och försörjde sig utan att inbryta i mannens arbetsmarknad, men längre hade han icke kommit på erfarenhetens väg och hade sålunda ej sett att denna ställning dels lätt kunde bli ohållbar, dels att en sådan förbindelse icke var något äktenskap. Här höjer han sitt första varningsord till de gifta männen emot det svekfulla försöket att genom gifta kvinnors äganderätt slå familjeförsörjaren i fullständigt ekonomiskt slaveri. Om kärlekens verkliga natur synes han dock ännu sväva i ett saligt självbedrägeri, lätt förklarligt, då han nyss sett densammas våldsamma framträdande föranleda stormar, i vilka han höll på att förlisa. Det är ännu en oförklarlig naturmakt, som bryter band, som gör den fege till hjälte och den hederlige mindre samvetsgrann, krossar hjärtan, slår den tappre till marken, upprättar den svage.

Såsom efterromantiker och kulturmänniska kunde han ej tillskriva en rå naturkraft en sådan makt mitt i det bildade samhället, därför stannar han ännu undrande och tillbedjande.

Däremot är han icke vilseförd av de urartades sjukliga sympati för den prostituerade kvinnan. Han hade av lång erfarenhet, vilken han även fann bekräftad delvis i den engelske läkarens (Lewis) nyss utgivna bok Samhällslärans grunddrag, väl insett att de prostituerade hade uppkommit genom naturligt urval. Under många och långa nätters samtal med

dessa kvinnor hade han aldrig träffat en enda sentimental, en enda som sagt sig vara olycklig. Hans läsning av berättelser från Magdalenahem hade även lärt honom, att nästan alla som blivit dragna från sin bana, med nöje återvänt till densamma. Och ingen enda av dessa kunde skylla på fattigdom, då hemmet underhöll dem och skyddade dem. Av dem han själv träffat voro de flesta helt enkelt pigor som velat bli mamseller och slippa arbeta. Många lade ihop pengar och uppträdde sedan som gifta, andra suddade upp sin inkomst. Detta hans sannfärdiga framläggande av sina rön kallades nu hjärtlöst. Han ömmade icke för dem som icke voro missnöjda med sin lott. Detta hans fördomsfria behandlande av prostitutionsfrågan var närmast framkallad av det oväsen som federationen då börjat hålla. Intet sällskap av fruntimmer bildat har haft ett så oredigt program, och intet har så illa dolt sina verkliga avsikter. Att avskaffa prostitutionen? Vad vill det säga? Hindra en hel klass kvinnor att sälja sin gunst. Genom vilka medel? Att borttaga besiktningen! Detta vore ju att underlätta hanteringen; men hanteringen skulle ju hindras! Vad ville man, vad menade man? Förmodligen var denna rörelse ett kvinnans uppvaknande till medvetenhet om sitt val av den sämre delen, och nu ville hon dölja sin blygd och kasta skulden på mannen. Därmed börjar denna förföljelse av män som på gatorna enligt gammal sed tillfrågade misstänkta fruntimmer om de tilläto dem göra sällskap. Mången hederlig mans bana blev genom detta lömska tillvägagående bruten, och missbruken urartade, likasom i England, till ren spekula-

tion, och de som icke ledo minst på affären voro de prostituerade.

I arbetarfrågan intog författaren en reserverad, av de verkligt frisinnade kallad misstänkt hållning. Såsom missnöjda ägde de hans sympati, men såsom fattiga, de enda fattiga, kunde han icke fullt vara med dem, då det finnes mycket fattigare av andra samhällsklasser. Han hade också sett huru arbetarföreningens ledande män, så snart de kommit upp, genast blevo nöjda, och de hade till och med räckt en hjälpsam hand åt det konservativa lägret, ja, till och med fjäskat med uppvaktningar för kungliga personer, varemot de å andra sidan begagnats såsom valkorporation och i religiösa frågor voro mer än reaktionära.

Som han då ännu icke studerat arbetarfrågan, avgav han icke något bestämt utlåtande, men slutar boken med ett löfte att han skulle undersöka den.

I boken fanns bland annat en upptäckt på själslivets svårutforskade område. Han hade observerat att mänskor på samma bildningsgrad hade samma omdömen om samma saker, och att dessa omdömen förändrades med epoken eller generationen. Han låter därför hjälten sitta och läsa andras tankar, och trycker fram yttranden, omdömen, kritiker ur deras hjärnor såsom om han arbetade med en lufttelegraf. Det var automatismen eller hjärnans viljelösa verksamhet hos flertalsmänskan han iakttagit, ehuru han ännu icke kunde giva formeln för densamma. Men med denna kännedom om omdömets relativa ogiltighet, slutade han att läsa kritiker om sina arbeten.

— Vad bryr jag mig om vad bror Pettersson

tänker om mina skrifter, sade han. Jag känner förut vad han på sin ståndpunkt är tvingad att tänka, och kände jag det ej, skulle jag kunna räkna ut det. För övrigt, han kommer ännu med gamla alnmåttet, medan vi redan begagna det nya metermåttet!

Nog av: han slöt sig inom sitt hem med sina studier och tänkte varken på succés eller att fortsätta författeriet. — Jag har sagt mitt ord, nu har jag intet mer att tillägga. Härtill kom att han genom att läsa Zola fann sig alldeles överflödig. — Det är ju tryckt redan, sade han, varför skulle jag då skriva det?...

Samtidigt inträffar en händelse som bildar vändpunkt i hans liv och som måste göra det i varje sund människas: han stod i begrepp att efter två års äktenskap bli far. Första vissheten härom mottog han med fruktan. Hur skulle han kunna mottaga och försörja ett barn, och huru skulle nu hans drömda idealäktenskap realiseras! Men snart vande han sig vid tanken, och den ofödde blev snart en personlig bekantskap, en kär gäst, man väntade, och för vilkens framtida liv han ville kämpa. Hustrun, som förut varit en kamrat, fick en annan valör som moder, och det osköna i förhållandet, vilket redan låtit märka sig, försvann. Ett stort, högt gemensamt intresse förädlade förhållandet, gjorde det intimare, och väckte slumrande krafter till verksamhet. Denna väntans tid var skönare än förlovnings- och nygiftastiden, och den då barnet kommit den skönaste i hans liv.

När han fick den nyfödda dottern i sina armar, kände han att själen endast kan bli odödlig genom att överflyttas i en yngre kropp, och att utan barn livet är ett rovdjur som bara äter andras utan att

låta sig ätas. Men han erfor också en underlig känsla av att han var utblommad och gått i frö. Han var som barn på nytt i sitt barn, men själv tyckte han sig ha blivit gammal. Han var avsatt och hade redan efterträdaren i huset. Denna känsla av att vara gammal tog sig snart uttryck i hans författarverksamhet, på samma gång han ville ge, skänka bort, offra sig, flytta in hela sin själs bohag i de andras hem. För att göra en glädje åt modern, vilken nu började oroas dels över sin bana, dels över barnets framtid, skrev han en pjäs för att hon skulle få en roll. Ämnet hade länge legat och handlade om ingenting. Det var en idyll som dock icke kunde undgå att färgas av vissa minnen från hans förflutna liv, dels syrsättas något av tidens tankar som lågo i luften. I Gillets Hemlighet förhärligar han tron, såsom den drivande kraften i livet, och han symboliserar den under det gamla tecknet korset, den götiska kyrkans korsform. Med barnets födelse hade han nämligen återfått känslan av livets relativa värde för individen, när det nämligen går mänskan väl, och barnets framtid gav honom en maning att arbeta för framtiden, så att hans barn skulle få det bättre med sina samtida, än han haft med sina. Hans uppfattning av kvinnan har undergått en märkbar och välgörande förändring. Han inser nu mycket riktigt att hennes enda och höga värde är att vara mor. På alla andra områden är hon överflödig, då mannen kan allt annat bättre än hon, och äger tillräckligt med krafter också, och hans typ av en sann kvinna är mönstergill. Det otäcka amazonideal, som en sjuklig tidsström narrat på honom, har han lämnat, för att senare experimentvis återupptaga det och

draga det ut i det absurdas konsekvenser, dit det leder.

Pjäsen innehöll därbredvid en ny tanke (av Darwins tillverkning) rörande individens övergående och självständiga liv i släktet, samt några antydningar om degeneration, där sonen ärver faderns plats utan att ärva hans stulna meriter m. m. Som man icke går på teatern för att höra filosofi, så föll stycket, tyst och stilla som det kommit, men begrovs under lovsång av en del gamla, som i detsamma sett något mycket skönt och ett löfte om bättring från den ryslige författaren till Röda Rummet, som i narrens roll bett om ursäkt i fall han slagit för hårt. De verkligt frisinnade brummade, och talade om Svenska Akademien. Oförklarligt föreföll dem hans angrepp på tvivlet och anbefallandet av tron, naturligtvis emedan de ej visste att han genom att författa detta stycke ville dikta bort ur sig sitt tvivel, såsom skadligt för hans framkomst i världen, och nöden tvingade honom att stanna vid ett program som det kallas, det vill säga en tillfällig åsikt, om vilken han dock visste att den i morgon skulle bli hälsad som det absolut förnuftiga.

Emellertid hade pjäsen en icke alls åsyftad verkan; den lade balsam på såren som Röda Rummet givit, och de framkomne förvandlade Röda Rummet till en litterär succès, eller också hade romanen även verkligen varit en sådan, fastän författaren icke fått något redigt begrepp därom, då hans umgänge var av den naturen att man knappast bestod varandra några artigheter.

Under det bullret lade sig, ordnade han ett stort kulturhistoriskt material, som under åren samlat sig

under biblioteksarbetet, och under intryck av de beskrivningar av gamla tiders liv i Europas huvudstäder som på sista tiderna utgivits, upplade han planen till Gamla Stockholm. Det sövde honom att gå tillbaka till gamla tider och den omnämnda känslan av åldrighet bröt här fram, så att han tyckte sig sitta och berätta om den gamla goda tiden för sitt barn. Och när han såg tillbaka över sitt pinsamma förflutna, kom denna optiska villa att det låg så avlägset, allt det mörka förgångna, under det att det närvarandes förgrund var idel ljus, hopp och kärlek. Denna illusion att han vid trettio års 'ålder var gammal framträdde så skarpt, att han till arbetet under händer lät avrita föremål från sin barndom såsom antikviteter, vilka vid korrekturläsningen måste kasseras emedan de voro alltför nya.

När han så planerat arbetet och skrivit halva första häftet, blev han trött och sjuklig av överansträngning och måste engagera en medarbetare, varefter Gamla Stockholm så sakta utkom under loppet av två år; men innan sista häftet gick ut hade han redan kastat sig in i en ny strid.*

Under det han satt fördjupad i studiet av gamla tiders liv hade samtidens rörelser gått honom något förbi. Han hörde visserligen buller, men han lyss-

* Bibliografisk notis: Strindberg har av Gamla Stockholm ensam skrivit kapitlen: En Stockholmspromenad på 1730-talet; Högtiderna Jul och Påsk; Gatmusik och folknöjen; Barn och Ungdom; Gillen, Skrån, Gesällskap; Slangord och Bångmål; Sägner och Skrock; Flora och Fauna; samt skrivit med i kapitlen: Gratisnöjen; Farsoter; Gatans ryktbarheter; Ordenssällskap och Klubbar; Kommunikationer; Polis. Av de 222 i boken förekommande illustrationerna har Strindberg framdragit 193.

nade ej så noga till det. Sålunda fick han höra om en student i Uppsala som uppträtt och förkunnat nödvändigheten av folkökningens frivilliga inskränkning hos den fattigare klassen. Som samma fråga några år förut behandlats av Bergstedt i Samtiden med åtföljande polemik, elär den fint bildade mannen blivit skamlöst behandlad, och som Johan nyss läst Samhällslärans Grunddrag, där ämnet var uttömt, lade han kivet till handlingarna.

Oväsendet efter Röda Rummet hade knappt tystats ner, förrän ett nytt uppstod om Dockhemmet. Johan gick ej på teatern, och ville icke läsa pjäsen emedan han fruktade starka intryck av litteratur, därför att han visste en författare sedan så lätt sammanblandar läst och levat. Så mycket fick han reda på att stycket försvarade skilsmässa, och därmed var han naturligtvis nöjd. Men om han vetat på vilka villkor, skulle han kanske genast ha rest borst. Nu kom han ej att läsa Dockhemmet förrän två år senare. Vad var nu Dockhemmet? Kanske helt enkelt upptäckten att kvinnan var mannen moraliskt och intellektuellt underlägsen. Det var gott och väl, men skulden sköts på mannen därför att man på forskningens dåvarande ståndpunkt trodde att kvinnan vara underkuvad av mannen, vilket sedan befunnits vara falskt. Följden av den upptäckten blev ett nytt misstag, nämligen att man inbillade sig höja kvinnan till mannen genom att vilja giva henne samma uppfostran. Rätteligen skulle nu den kvinnliga uppfostran reformerats i riktning att kvinnan uppfostrats till hustru, mor, barnasköterska och ekonom, så att icke männen nödgades lämna sitt hus, sin ekonomiska välfärd, sina barns uppfostran åt halvbildade dockor

med eller utan studentexamen. Men nu var rörelsen i gång och kvinnan, som skulle tuktas för hennes samvetslösa skötande av sina husliga plikter, blev martyr och alla ungherrar gräto över Noras sorgliga lott i livet.


Date: 2015-12-18; view: 571


<== previous page | next page ==>
Det offentliga ordet. 3 page | Det offentliga ordet. 5 page
doclecture.net - lectures - 2014-2024 year. Copyright infringement or personal data (0.011 sec.)