Själanöd.

(1873.)

Med sommarens inträde reste Johan åter ut till den ö i skärgården, där han bott som student tvenne år förut. När han nu återsåg detta landskap, där han drömt om en annan framtid, kände han sig främmande för sitt nuvarande jag. Men han kunde icke avgöra om han befann sig i utveckling eller återgång. Här, i samma stuga där han nu redigerade tidningen, hade han diktat »Avfällingen». Var hans nuvarande arbete verkligen så gagnande, att det kunde fylla hans själs behov, frågade han sig. Var det idealism att han måste svara det han gått ner från sin kallelse?

Även annat sällskap hade han. En banktjänsteman, som lämnat sin plats för att läsa på studentexamen och bli läkare, hade han fått med sig, och därtill en gammal Runabroder, vars åskådningar han numera ansåg antikvariska. Aron, så hette studentkandidaten, var en vaken intelligens, därom var ej fråga, men det fanns klass-differenser, som gjorde Johan och honom främmande. Köpmannen var aristokrat; men han satte ägodelar såsom gränsmärke mellan klasserna; han hade frigjort sig från en mängd fördomar, men behållit en hop auktoriteter, bevarat

en mängd små frimurartecken i samlevnaden, som överklassen uppfunnit för att känna igen de sina; han höll på det fina, på formen. Ett litet svek gjorde ingenting, om det var fint gjort; en sårande tillvitelse tilläts, om den inpassades i en städad form. Bönderna, med vilka Johan var du och umgicks förtroligt, ansåg han som lägre djur, och fattigt folk föraktade han. Med Måns och Per hade han umgåtts, därför att det var originellt och »stämning», som han sade. Aldrig hade Johan sett ett sådant utbildat medvetande av ras-överlägsenhet, och han märkte snart att det var eld och vatten, som råkat ihop. Om midsommarafton dansades i stugan efter ett dragklaver. Aron tog de grovväxta och fula flickorna om livet och svängde om med dem. Men han ledsnade snart och mot vanan drack han sig rusig. Därpå sprang han förtivlad ut i en backe. Johan följde honom för att hjälpa.

— Å, skrek han; det är förfärligt! Att jag ska dansa med dessa kor, jag som nu kunde vara ute på Skärsätra och dansa efter piano med mina förtjusande flickor i fina sommarklädningar. Du har inte sett Rosa, du! Å! Kinder som sammet, händer som liljor och sådana armar! Det är ju förnedring, detta! — Han grät!

Johan kunde icke svara på detta. Hans aristokratiska känslor hade aldrig tagit den riktningen, ty han tyckte att i botten voro alla människor ungefär lika, och ras-differensieringen kunde ju ej vara så stor, då en bondes son kunde bli ett snille. Han sökte en förklaring och ansåg sig stå inför en gåta i själens hemliga rike. Hur kunde denne unge man känna sig så högt över dessa flickor,

som visserligen voro groft byggda, sneda och krokiga av för tungt arbete, men dock ägde själar med rätt fina känslor? Johan hade på vindskontoret hittat ett kärleksbrev, som en av dessa bondpigor skrivit, och han hade funnit det vittna om adlade känslor, ett sentiment och en ursprunglighet, som Rosa helt visst saknade. Hur kunde Aron känna sig så förnäm gentemot dem och tro att de voro jämbördiga med kor? Hans far hade varit fattig vävare och kommit till förmögenhet; han själv hade börjat på kontor, och slutligen hade han fått plats i en privatbank. Han hade således icke flera generationers bördsfördomar i kroppen. Men han hade levat gott, ätit fint och haft fina kläder. Var det detta som skapade klass-skillnad liksom bildning? Troligen! Eller var det hans estetiska sinne, som bedrog honom? Säkerligen också, ty skönhetens sken har narrat mången förr och mången senare! Men han måste även vara dålig kännare av mänskan, då han satte dessa okunniga och tomma dockor över dessa dugande själar. Johan hade seglat i storm med en dräng och en piga, och under sjönöden hade han beundrat den modiga och i sitt fack överlägsna flickan. Hon hade sålunda stora och i hennes liv framstående egenskaper, som i de bildade herrarnes ,liv ej hade något värde. Varför skulle hon vara sämre, därför att hon ej var lika?

Det blev disharmoni i samlivet, men man undvek utbrott.

Emellertid verkade landskapet och minnena på Johan, så att han fann leda vid att redigera tidningen. Tankarne arbetade, och behovet av att dikta trängde sig på; men han hade förlorat modet. Dessutom var

hans själ i ett sådant smältningstillstånd, att han ej kunde få form åt något. Han tog därför upp målningen igen, men framför naturen lyckades han ej. Han fann landskapets färger banala, och han ville ge något annat, vackrare än dessa evigt återkommande stämningar och belysningar, som kunde återföras på några få formler.

Så stego de gamla tankarne upp och den aldrig vilande frågan, om ej bildningen skulle kunna demokratiseras, om ej klass-skillnaden skulle kunna upphävas och människorna bli jämlikar och få frid och lycka på jorden. Men nu väckte varje tanke sin motsats, och alltsammans upplöste sig i ett ändlöst motsägande.

Hans anteckningar från denna tid ge en föreställning om hans själs strider och om hans ständiga drift att vilja lösa livets motsägelser. De innehålla hela programmet till hans blivande författeri och visa just genom motsägelserna, att förarbetet i den mänskliga tanken ännu ej var gjort för att frågorna då skulle kunna lösas. Kärntanken i allt synes vara: släktet påstås gå framåt, men individerna urarta, bli maskindelar, nervösa, olyckliga, omöjliga att reda sig i livet. Skulle icke man tänka mer på individen och söka göra fullkomliga människor, i stället för ett fullkomligt släkte med idiotiska individer. Bildningen skulle " demokratiseras, konsten demokratiseras och utgå i livet; varje människa skulle vara hantverkare, familjefar, artist, skald, präst, statsman, alltså den fullkomliga människan. Så ungefär ville han ha det!

Detta var hemligheten i hans sedan så illa förstådda, mycket beryktade och vanställda angrepp på kulturen. Kulturen, sade man, vilade just ytterst på

att individerna voro maskindelar. Bort med den kulturen, menade Johan då, och låt oss åtminstone vara hela maskiner! Hur kan ett släkte, som består av individer, vara lyckligt, när dess delar, individerna, äro olyckliga? Och hur kan ett samhälle äga bestånd, när dess lemmar äro söndrade genom klass-skillnad, klassintressen, och därav följande eviga missförstånd? Det är just denna arbetsdelning i detalj som gör varje reform omöjlig, emedan mänskor av olika klasser ej förstå varandra, emedan deras omdömen äro färgade av stridiga intressen. Vad är detta »hela», som lär gå framåt, när delarne försämras? Vad är detta för ett Babel det moderna samhället, där man talar så många tungomål, att slutet blir en sprängning och att var och en går åt sitt håll? En engelsk filosof har tyvärr karaktäriserat utveckling lika med evolution från det likartade (homogeneity) till det olikartade (heterogeneity). Detta är endast att förklara galenskapens uppkomst och natur, men det är intet bevis för att det galna är klokt. En fransk filosof har varit mindre filosofisk, men mera klarseende, då han konstaterar sjukdomsfenomenet sålunda, såsom varande en antagonism mellan intressena:

»Överallt ser man varje klass intresserad av att skaffa ont över de andra, då det enskilda intresset står i motsats mot kollektivintresset.

Lagkarlen är intresserad av att tvedräkt utbreder sig i alla förmögna familjer och därstädes framkallar goda processer.

Läkaren kan icke önska annat åt sina medborgare än goda febrar och sköna katarrer.

Soldaten önskar ett vackert krig, som dödar

hälften av kamraterna, så att han må få ett gott avancement.

Spannmålsköparen vill ha en god hungersnöd, som höjer brödpriset tio-dubbelt och mer.

Vinhandlaren önskar ett gott hagel på vinskördarne.

Arkitekten, muraren och timmermannen önska en god eldsvåda, som bränner upp några hundra hus.

Det mänskliga samhället leder nödvändigt mänskorna till att hata varandra ömsesidigt i proportion till deras korsade intressen, till att ömsesidigt göra varandra öppna tjänster men tillfoga varandra all möjlig hemlig skada.»

Att nu förena dessa intressen så vitt möjligt har socialismen tagit till sin uppgift; och den gör början med att undanskaffa de övre tärande klasserna, varigenom klass-skillnaden minskas. Vad den sedan ämnar är nu välbekant genom kända skrifter i ämnet. Men Johan sökte då efter sitt sinne en lösning, vars värde må lämnas oavgjort tills vidare.

*

Den elfte juli hade fått en särskilt fatal betydelse i Röda Rummets krönika. På den dagen skulle första avbetalningen på ett riksbankslån äga rum. Redan i början av sommaren hade det blivit en vanlig avskedshälsning att säga: Kom ihåg den elfte juli! Den nionde avsände Johan sin andel i inbetalningen jämte reversalet till löjtnanten, som skulle omsätta lånet. Den tolfte andades han såsom efter en överstånden fara. Men den femtonde får han ett stort, grant brev med ett kolossalt rött sigill på. Det var notis från

riksbankens ombudsman, att hela lånet såsom icke omsatt var förfallet till ögonblicklig inbetalning vid äventyr av utsökning. De hade klickat alltså! Samma dag anlände andre borgesmannen och förkunnade att allt var hopplöst. Vännen Jean var insolvent, hade i sin nöd spolierat Johans omsättning och kunde icke göra något åt saken.

Samtidigt kom räkning från tryckeriet på tidningen, jämte hotelse att tidningen ej vidare skulle tryckas förrän betalning anlänt. Summan' var åtta hundra kronor. Johan skriver nu till bolagen och anhåller bestämt om de utlovade garantierna. Dessa utfalla icke. Då faller han sjuk i gastrisk feber. Fantasierna röra sig omkring ett stort hus och ett rött sigill. I takets fuktfläckar ser han ombudsmannen för rikets bank med lagens insignier, svärdet, vågskålen och fascerna.

Skyldig! hör han inom sig och utom sig! Skyldig nationens bank! Fruktansvärda fordringsägare, en hel nation. Han hade förtärt folkets pengar och bedragit dess ombud. Han vill försvara sig med, att han alltid haft den elfte juli i tankarne, att han sänt sin andel, att han aldrig velat bedraga någon! Det hjälpte ej. Samvetskvalen rasade. Bädden var genomvåt av svett, och han måste kasta ut sängkläderna för att få ligga torrt. Så samlas andra skuggor kring hans feberläger. Prenumeranterna och boktryckaren, och bakom dem postdirektören, som uppburit medlen och nu ej kunde fullgöra sin förbindelse. Förgäves skylde han på bolagens osäkra garantier, förgäves bedyrade han sin goda, men svaga vilja! Fordringsägarne uppvaktade honom dag och natt. De ägde ju bitar av hans kropp, som var underhållen med deras pen-

gar; de ägde stycken av hans själ, som närts av denna intecknade kropp. Varför fanns ej det rättvisa och billiga bysättningsstraffet kvar? Fordringsägarne ägde ju denna kropp, som de matat; varför skulle de ej få sätta den i fängelse? Han ville ha ett reelt straff; det skulle återställa jämvikten; det skulle lindra samvetskvalen.

Så vaknade energien och han ville stå upp, bli frisk, resa in till staden och företaga något.

En middag, då kamraterna badade, gick han upp ur sängen, raglade ner till stranden, insvept i ett täcke, och så kastade han sig i sjön. Steg upp och föll i feber igen. Kamraterna visade en exemplarisk känslolöshet för den sjuke. De kommo och gingo i sjukrummet, smällde i dörrarne och satte sig att gräla i rummet. Ibland bad han dem om ett råd, om ett ord till tröst. De skrattade åt hans samvetsskrupler och tyckte, att han icke skulle ta så hårt vid sig. De sågo bara på följderna. Lagsökningen kunde ju ingen verkan ha, då ingenting fanns att ta.

Som Johan genom sjukdomen, vilken vänt ut och in på hans hjärna, icke kunde hålla reda på sina tankar, så stego gamla sådana upp. En Gud såsom upphovsman hade han aldrig strukit ut, om han också ej åkallade honom. Han sökte en orsak till sina olyckor, och som han genom religionen lärt sig söka allt utom sig i stället för inom sig, diktade han en ond Gud, som styrde människornas öden. Gamla minnen om Ormuz och Ahriman stego upp, och snart hade han ett system färdigt. Det föreföll honom så enkelt, att denna värld av lögner, av svek, av smärtor vore regerad av en ond makt, åt vilken den Högste upplåtit makten. Han kämpade sålunda mot den

onde, och Gud, den gode, satt och såg på, med händerna i kors. Denna feberreligion hängde länge i och var ett slags tröst, emedan den gjorde honom oansvarig för de klammerier, han genom brist på förutseende hade iråkat.

När han kom upp från sjukdomen hade han frossan såsom svit, och den sjukdomen följde honom i många år, undergrävde hans krafter, berövade honom mod och levnadslust och gjorde honom livet lett.

Men nu satte han sig till att skriva ett cirkulär till bolagen, vari han tillkännagav, att tidningen upphört av brist på medel. Den bar sig icke, och därför föll den. Därpå haglade skarpa brev, och han hade ingen ro mer natt eller dag. Tillgångarne voro slut; existensmedlen saknades, och hans liv var hotat. Nu ville han beröva sig livet.

En stormig eftermiddag tog han en stor skötbåt, riggade upp den och seglade ensam in till Dalarö för att än en gång vara tillsammans med en Runabroder, som han höll mycket av och som han ej sett på länge. Seglatsen var mödosam, när han skulle ensam sköta två skot och roder. När han kom i land, sökte han kamraten, fick ett rum på Societeten och beställde supé. De åto och drucko, men samtalet tog ej den fart Johan önskat. Han ville debauchera i hädelser, hån, förbannelser över livets uselhet, men Rejd hade icke fått Röda Rummets uppfostran och gav ej resonans. Han hade avlöst idealismen med en kälkborgerlig, nykter blick på livets realitet. Missnöjd och gäckad steg Johan upp från bordet, utan att ha lyckats få sig ett rus en gång, och så stack han ut i höstkvällen med sin båt. Det blåste rätt hårt, och det var mörkt. Det bar av

över strömmar och fjärdar, med skarp fart. Båten lade till med läsidan, så att vattnet forsade in. Ett tag gjorde han fast skoten, satte sig ner i läsidan och ämnade segla omkull. Men när han såg den svarta kåren komma brisande i lovart, mörk och kall som dödens fläkt, sprang han över på lovarts sida, lade upp stäven mot vinden och släckte på skoten. Självupphållelsedriften var starkare än dödslustan, och varje gång båten skulle välva räddade han sig. När han slutligen passerade Ornö huvud, där han såg järnkorset, som är rest till åminnelse av några drunknade, var han riktigt rädd att båten skulle kantra. Efter att ha gjort slag gick han in i sundet, där det läade av. Nu såg han ljusen från stugorna och längtade att komma in i värmen igen.

Hemkommen och på land igen erfor han en stark lust att leva, och han fann sig ha en stor fond av krafter kvar. När han kom in i stugan och fann hushållerskan ensam i hela huset, emedan kamraterna voro resta till stan, stegrades levnadslusten. I tre dagar lefde de som gifta, ensamma i hela huset, och Johan kände sig leva upp igen. Det uppstod ett osynligt band mellan dem, och som hon varit den enda människa, som visat honom deltagande under sjukdomen, och nu var vänlig och smeksam, fastade han sig vid henne. Fastade sig så, att han satt hela dagarne och såg på henne, talade vid henne och följde alla hennes rörelser.

Passionen blandade sig i tycket, och snart kände han sig bunden vid denna kvinna med starkare band än han velat, så starka att när hon strax därpå övergav sig åt en annan, han höll på att gå totalt förlorad.

Nu blev det svart för hans ögon, och svartsjukan rasade sin gilla gång.

Vad är svartsjukan? Äganderättskänsla, haremsföreställningar, säger den vise. Ja, men hur kan kvinnan då vara svartsjuk, som aldrig haft män i harem eller som egendom. Sårad egenkärlek, säger en annan. Till en del, måste medgivas, men hellre då sårad annankärlek.

Johan tyckte sig först vara föremål för ett förräderi. Hon hade lovat och icke hållit. Vidare kände han sig kränkt såsom förbigången. Varför blev han förbigången?

Men så kom något annat. Han hade deponerat bitar av sin själ i denna flickas; han hade behandlat henne som jämlike, intresserat sig för hennes öden, visat henne sin tacksamhet för hennes välvilja. Detta kastade hon bort, kanske gycklade med det nu i denna stund. Vidare hade han blandat sitt blod med hennes, givit impulser, stämt sina nervers fina strängar i samklang med hennes, så att de .redan tillhörde varandra, och nu kom en annan och rörde om, där han sökt ordna, avbröt hans ;elektriska ledning, stämde om strängarne, förstörde hans arbete och bragte disharmoni i hans själ, som han varit nog oförsiktig att ympa på en kvinnas. Rent uteslutande fysiskt kunde det icke vara, ty om allmänna flickor var han icke svartsjuk, där endast kroppen var med. Det var en skakning i hela ,hans själskomplex, som försiggick. Det var en del av honom själv, som nu intogs av en annan, en del av hans inälvor, som man nu lekte med, det ,var så, och nu ville han gå och taga igen sig själv, sin ena halva,

utan vilken han icke längre kunde leva, det trodde han sig känna.

Han ville amputera bort henne, men hon satt redan fast som en växt. Men så skämdes han över sin svaghet, att ha låtit drift och passion tyrannisera förnuftet. Var det möjligt att han var kär i denna kvinna, att han ville riskera, med henne som medium, mångfaldiga och förstora sitt jag? Var han säker på att hon icke skulle begå ett nytt svek, så att han sedan fick gå hela sitt liv och vårda andras plantor? Snarare hade han ju anledning tro motsatsen. Han föraktade henne, och han blygdes. Hon hade tagit en del av hans kropp, när han även ville ge sin själ.

När hon kom in till bordet på ;morgonen såg hon generad ut, och Johan talade icke vid ,henne.

Och därpå bröt stormen ut igen. Han gick ut i skogen för att lugna sig, men jm var landskapet ej mer den källa till njutning som ,förut. Genom att observera färg och teckning, genom att se efter huru träden stodo mot luften, huru terrängen gjorde sig i färgen, kunde han ej njuta som förr av det hela. Det stämde honom icke mera, det var bara motiv och studier alltsammans. Naturen var död för honom, såsom den var för bonden. Hur ofta hade han ej beklagat bonden, som saknade skönhetssinnet, så att han på sjöns färg såg en spådom om vackert eller fult väder. Hur ofta hade han ej i skogen hört fiskaren tala om ett vackert båtbord, en vacker bjälke, där Johan såg en väl tecknad tall och en fint vuxen gran. Kanske skönhetssinnet endast var ett lägre sätt att förnimma tingen, då det i dem inlade falska föreställningar, som ej funnos? Var icke bonden en klarsynt realist, som fattade tingens nytta? Och

huru hade å andra sidan Johan kommit att förlora njutningen av naturen? Var ej hans nya synpunkt såsom artistisk lika subjektivt praktisk som bondens, då han nu endast såg studier och motiv? Sågo icke en skogsköpare, en jägmästare, en odlare, en landskapsmålare, en botanist, en jägare och en poet samma skog med olika ögon? Jo visserligen, men vem såg då rätt på skogen? Vem såg vad skogen egentligen var? Botanisten kanske, som endast fann en samling fanerogamer och kryptogamer, vilka omsatte upplösta mineraler och gaser i sina kärlknippen! Den som såg ytligast och falskast var väl då artisten, som endast såg på ytan, teckningen och färgen. Men vad hade han sett såsom poet? Sina känslor återfunna i halvdunkel och heldagrar, i mossornas färgspel, vilka väckte minnen om hans simmiga inre, där alla själens funktioner arbetade utan beroende av viljan.

Men hur han gick, i stranden, över hagar och in i skogen, började teckning och färg att flyta samman, såsom om han sett alltsammans genom tårar. Själsskakningen, samvetskvalen, ångern, blygseln, började upplösa honom, och medvetandet lossnade i fogarne. Gamla tankar om en förfelad uppgift, om en mänsklighet, som led av misstag och villfarelser, döko upp. Lidandet förstorade hans jag, intrycket av att han stred mot en ond makt retade upp hans motståndskraft till vilt trots; kamplusten mot ödet vaknade, och ur en gärdselhög tog han tanklöst en lång, spetsig stör. Den blev ett spjut i hans hand och en klubba. Han bröt in i skogen, slog ner grenar omkring sig såsom om han slagits med dessa mörka jättar. Han sparkade svampar under sina fötter såsom

om han slagit in lika många tomma dvärgskallar. Han skrek som om han jagat opp vargar och rävar, och opp! opp! opp! rullade ropet i granskogen. Slutligen kom han till en bergshäll, som nästan lodrät ställde sig som en vägg för honom. Han slog emot den med sitt spjut, som om han ville fälla den, och så stormade han upp. ESuskar knakade under hans hand och rasslade ner för berget, uppryckta med rötterna; stenar rasade ner; han satte foten på unga enar och piskade dem, tills de lågo brutna som nertrampat gräs. Så svängde han sig upp och stod på bergsplatån. Där lågo skären och därutanför havet i en ofantlig, stor rundvy. Han andades såsom om han nu först fått utrymme. Men på berget stod en avblåst tall, som var högre än han. Med spjutet i ena handen klättrade han upp, och på toppen, som bildade en sadel, satte han sig som en ryttare. Därpå tog han av sin livrem och hängde den om en gren, gick ner ur trädet och bar upp en stor sten, som han lade i den hårt tilldragna remmen, vilken skulle föreställa slunga. Nu hade han bara himlen över sig. Men under honom stod granskogen, huvud vid huvud, som en armé, vilken stormade hans borg; bortom den rasade fjärden och kom emot honom våg efter våg som ett kavalleri av vita kyrassierer; och bortom dem lågo de nakna skären som en hel flotta monitorer.

— Kom! ropade han och svängde sitt spjut, kom hundra, kom tusen! skrek han. Och så sporrade han sin höga trähäst och skakade spjutet.

Septembervinden blåste från fjärden, och solen gick ner. Granskogen under honom blev en sorlande folkhop. Och nu ville han tala till den! Men den

sorlade bara, oförstådda ord, och de svarade bara »trä», när han talade till dem.

— Jesus eller Barrabas! röt han. Jesus eller Barrabas!

— Naturligtvis Barrabas, svarade han sig själv, när han lyssnade efter svar. Mörkret föll, och han blev rädd. Steg ner ur sadeln och gick hem.

Var han galen? Nej! Han vara bara en poet, som diktat ute i skogen i stället för vid skrivbordet. Men han hoppades att han var vansinnig, han önskade att mörkret skulle släcka hans ljus, sedan han icke såg något hopp att lysa opp i mörkret. Hans medvetande, som genomskådade livets intighet, ville icke se mer; det ville hellre leva i illusionerna, såsom den sjuke, vilken vill tro att han skall bli frisk och därför hoppas det! Med tanken på att han var galen, dövades samvetskvalen, och han kände sig oansvarig som en galen. Därför vande han sig att tro det scenen på berget varit ett utbrott, och slutligen trodde han på det, i många år framåt, tills han läst en ny psykologi, som upplyste honom om att han var klok. En galen skulle nämligen aldrig ha figurerat så logiskt med skogen och kobbarne och aldrig fått dem att så kongruera med hans inre stämningar, att de kunde bli material till en rätt väl formulerad dikt, som kunde taga sig bra ut på papperet, när den arrangerades litet. En galen människa skulle nog ha sett fiender bakom träden, men ej fordringsägare, ej meningsfiender; bara fiender helt enkelt, mördare; kanske också omvandlat dem till personer, som det brustna minnet ej förmådde sätta i sammanhang med de timade händelserna. Han skulle ha sett negrer eller hottentotter, med ett ord figurer utan logiskt sam-

manhang med verkligheten, och dessa skulle ha tagit full kroppslig form, vilket aldrig granarne gjorde för honom. Han hade diktat; det var alltsammans!

*

För sjunde gången måste Johan krypa hem och presentera sig som den förlorade sonen, men nu fanns det ingen gödd kalv att slakta, och tålamodet var slut. Han såg att han var ytterst ovälkommen, sjuk som han var. Man visade honom öppen missaktning, och de yngre syskonen hade också lärt sig att han var en odåga, eller ändå värre. Denna orättvisa, som de icke förstodo att de gjorde sig skyldiga till, kränkte honom, brände honom. Själv visste han sig vara framstående i sitt yrke, och han misstänkte, att han som dramatisk författare var faktiskt lika god som dagens storheter. Men hur skulle han ådagalägga det? »Avfällingen» hade han arbetat om, fått tillbaka igen med uppmaning att inlämna den till Akademien; och alldenstund hans föräldrar trodde på Akademien och han icke ansåg omoraliskt att tävla i Akademien, inlämnade han stycket med ett konstigt företal.

Men nu blev det olidligt att vara hemma. Han lånade ännu en gång en summa pengar av en barmhärtig köpman, och så reste han ut till Sandhamn att skriva något, han visste ej vad, och så dyka upp igen.

I nödhamn.

(1873.)

Sjukdom, skam, skulder, gäckade förhoppningar, visad missaktning, allt vidrigt livet kan bjuda på, hade sammanstött. Johan kände det som en personlig förföljelse av en personlig, ond makt. Han var för svag för att beröva sig livet och ägde ändock nog styrka att våga hoppas.

Passionen för kvinnan låg ännu och glödde, och han ville befria sig från bandet såsom från något, som ville tyrannisera honom och trycka ner honom. Nu, på avstånd, sökte han reflektera över saken. Var det ett verkligt tycke för henne personligen? Kunde det icke ha varit någon annan kvinna likaväl? Jo, förmodligen, men hon var den enda därute i ödemarken, som hade anstrykning av bildning, så obetydlig den än var. Ute bland bondfolket hade hennes huvudstadsdräkt, hennes språk, hennes hy, hennes hela yttre varit det mest kultiverade, och i kärlek var mannen alltid omedveten aristokrat. Hade han ej sommaren förut haft på samma plats ett svagt tycke för en piga med vit hy och fina ansiktsdrag, vita tänder, och hade ej hon fångat honom på samma

grund, eller att hon i den omgivningen var den finast utvecklade! Johan mindes mycket väl huru hon förefallit honom tarvlig och ful en söndag, då »familjeflickor» från Dalarö kommit ut på besök, och det då erbjudit sig jämförelsepunkter. Det var sålunda bara en brist på bättre. Och huru kunde han känna sig nerdragen av denna böjelse? Var han icke lika stor aristokrat som Aron i detta fall? Hur kom det sig att han, som var son av en piga, kände det som en skam att vara dragen till en piga? Fanns det då verkligen ett själarnes tidelag, och var bildning verkligen en utveckling, ett högre? Eller sutto klasskänslans fördomar så djupt? Varför skulle det kallas fördomar, då denna straffande och ogillande inre dom uppträdde med samma symptom som ett samvete? Vad skulle hans mor sagt om hon levat och fått veta, att han ville förena sig med en piga? Hon skulle ha gråtit av sorg över sonens förnedring, glömmande sitt ursprung. Det fanns då en lag, som bjöd mänskan såsom en plikt att höja sig, som det hette. Men var detta en samhällslag, en konventionell, godtycklig, eller var det en naturlag? Gjorde icke rashästen motstånd, när man ville kopulera honom med ett bondsto! Jo, men detta behövde icke bero på att hingsten var högre utvecklad, det kunde bara bero på att stoet var av annat slag. Och detta sociala högre var det högre, det är: bättre, därför att det var placerat ovanför? Hans mor hade kommit upp, blivit fru, lärt sig medelklassens språk och seder, men hade hon därför utvecklat sig, så att hon verkligen blivit en högre art? Hon hade icke kunnat amma själv och dog av barnsängarne; alltså var hon av en utdöende art, som icke kunde hålla sin släkt-

ledning vid liv! Det var troligen ett konventionellt samvete, som straffade Johan för mesalliansen.

Emellertid när några dagar gått om, och han sett stadsflickorna, fördunklades flickans bild hastigt och försvann. Men vare sig han skämdes över att hans smärta var byggd på så lös grund, eller han blygdes över att ha varit narrad, eller om hans sorg behövde det illusoriska underlaget, nog av, nu när såret ville läkas, rev han upp det. Det lär finnas ett behov för somliga mänskor (vi få ju icke säga alla, eftersom undantag givas) att vara intressanta inför sig själva. Vad är det för ett behov? Är det att känna sig i kampen om artens utveckling vara inne i differentieringen? Känna sig stå över de andra? Eller vara på väg att gå om de andra? Varför skryter man med sina sorger, sina fel understundom? För att slippa vara en del av den homogena massan, och få illusion av att vara heterogen?

När Johan kommit ut till Sandhamn, var hela bubblan upplöst i intet.

Johan hade valt Sandhamn som gömställe av flera orsaker. Han hade där tillbragt ett par oförgätliga sommardagar under en jaktsegling såsom ung student, i gott sällskap, glad sinnesstämning och under sång och pokuleringar. Likasom landskapet färgade hans stämningar, så avsatte hans stämningar sin färg på landskapet och återverkade. Vid Sandhamn hade han öppna havet, med bränningar, fyrar, kanske skeppsbrott nu på hösten; en ödslig natur, utan lövträn, där man knappt kunde se om det var som-

mar eller vinter, ty tallarne voro alltid lika gröna och den sandiga marken alltid lika vit. Vidare låg det undan från Stockholm, och färdvägarne voro svåra samt skyddade för besök. Där fanns gästgivaregård, och där ville han bo. Dessutom trodde han lotsarne vara ett naturfriskt folk, vilka, likasom han, delvis stodo utanför samhället och levde på öppna havet, långt från civilisation och förkonstling.

Han kom dit; hyrde ett rum av en lots och skulle börja skriva. Men en omständighet, som han ej tagit i betraktande, var att han sedan gammalt, ända sedan sommaren 68, kände överuppsyningsmannen vid tullstationen. Bekantskapen förnyades av sig själv, och Johan fann en hjärtlig och manlig vän, som just var, vad Johan önskat vara, en verklighetsmänniska. Han hade en glad och av erfarenheten vunnen världsåskådning, som nog var grundad på genomskådning, men som lämpat sig efter livets små krav. Här var icke värt för Johan att komma och jämra sig över livets boschhet.

— Skäms du inte, min gosse lilla, att vara så stor och inte kunna leva livet än, bannade den prövade mannen med sin faderliga, älskvärda ton. Tror du inte jag vet, att det är bosch alltsammans från den stora synpunkten sett, men från den lilla, ser du, är det ganska stort att kunna leva. Och är det din mening att leva, så stoppa du pipan i säcken och tag skeden i vackra hand, om du har något att äta!

Det var att ta herrn i kragen, och den metoden passade utmärkt för Johan.

— Du är tjugufyra år och är ännu ingenting, fortfor vännen. Du skall väl bli någonting som andra

människor, om du också tänker bli författare, för det lever man inte på!

Det var sunt förnuft, och man funderade tillsammans.

— Se på den pojken bara, fortfor han och pekade på telegrafkommissarien, han skulle kunna ha tid att skriva en bokhylla full om året, på den plats han har. En sådan syssla skulle passa dig.

Orden föllo i väl beredd jord, och innan veckan gått ut satt Johan och knackade på en blindapparat, hörande till kungliga elektriska telegrafverket. Därpå inlämnade han ansökan att bli elev vid verket, och efter en månad avsände han väderlekstelegrammen från Sandhamn.

Genom det nya umgänget med tvenne gifta och i statens tjänst installerade män, vande han sig småningom att äntligen anlägga den lilla synpunkten på livet. Leva var ett och dikta ett annat. Att dikta i livet slutade med hungersnöd och lagsökning; alltså: livet för sig och dikten för sig.

Men det gick icke utan svårighet att vara maskinarbetare. Så snart han slapp ifrån byrån gick han hem och målade; numera alltid havet.

Försökte han skolka en hel dag, så hämtades han med tjänliga medel, det vill säga, han togs vänligen i örat och kallades till ordningen. Man behandlade honom som en sjuk eller som ett barn, och sönderriven och viljelös som han var, såg han med tacksamhet upp till tvenne goda mänskor, som utan en gnista intresse togo hand om honom och satte vilja i honom. Föremål därjämte för en obegränsad gästfrihet i de båda hemmen, indragen i en krets av sjökaptener, bogserare, dykare, vinddrivare, kom han

varje dag i beröring med personer, som strävade i dagens och livets tunga arbete. Alla voro verksamma, muntra och jämförelsevis nöjda med sin lott. Där fanns ingen romantik, inga svärmerier, men mycken plikt och mycken möda. Sådant var det att leva. Men ibland dessa var Johan den siste. Han erkände villigt deras stora överlägsenhet i livets konst, och han insåg, att han var en stackare, jämförd med dem, på detta område, men han visste, att det fanns ett område, där han var dem överlägsen; men detta visste icke de, ty han hade ej haft tillfälle visa vad han kunde. Och för övrigt, menade han, fanns det väl andra berättigade banor än tjänstemannens, sjömannens och köpmannens, och litteratörens och artistens voro ju icke ännu utstrukna ur samhällets huvudbok.

I november inträffade ett skeppsbrott under särdeles pittoreska omständigheter, och Johan var närvarande vid sjöförklaringen och sexorna. Hela sceneriet var så nytt och måleriskt, att han fick lust att skildra det, men nu räckte icke pensel och färg, utan han måste taga till pennan. Och så skrev han några korrespondenser till Stockholms liberala morgontidning.

Genom sysslande med målning hade hans blick blivit likasom vässad, så att han skarpt uppfattade detaljer och kunde genom dessas hopande och ordnande hos läsaren framkalla en stark vision av det skildrade. En lätt skepsis, blandad med en smula känslosamhet, gav något luftigt åt stilen, och utan

att veta det hade han träffat just den ton, som kom tidens mänskor att lyssna. Breven gjorde en viss lycka. Men de gåvo tillika Johan en lärdom.

Samma dag de kommo ut var han inne till staden i ett kort ärende. Om aftonen fick han följa med en bogserångare ut, som var full med lotsar. Han hade visserligen förut genom umgänge med dessa insett, att de icke voro några naturmänniskor, utan att de voro högfärdiga kungliga ämbetsmän. Aldrig hörde han dem tala om havets stora skådespel såsom något skönt eller stämmande; aldrig hörde han dem betrakta ett skeppsbrott såsom annat än en god affär: bara bärgningspengar och lotspengar. Och han hade föreställt sig detta folk som ett slags hjältar, de där offrade sina liv för att försörja sig och familj och för att bistå nödlidande. Och nu fick han aldrig höra något tal om livsfara. I mannaminne hade ingen lots drunknat i tjänsten på havet, men väl ett par inomskärs i överlastat tillstånd.

Nu sutto dessa herrar kronolotsar i aktersalongen och drucko brännvin, då en gammal man av sällskapet tar opp tidningen och börjar läsa högt.

— Det ska stå något om Sandhamn här, säger han och letar opp artikeln. Därpå läser han. Johan trodde sig anonym, men det var han visst icke. Emellertid låtsades lotsarne ej veta, att han var författaren. Och gubben läste, och de andra hörde på.

Han läste i ett sträck, utan skiljetecken, så att alltsammans smälte ihop i en underbar röra. Johan frågade sig först, om det var möjligt att förstå vad man läste på detta sätt. (Att obildade alltid läste högt och måste taga förståelsen genom örat, det hade han reda på.) Snart insåg han huru förtivlat miss-

förstådd han var. Roligheter gingo förbi dem och predikades fram; satiren togs som allvar; och känslofulla ställen hälsades med skratt såsom kvickheter. De begrepo synbarligen icke ett smul. Men en faktisk uppgift, som var mindre exakt, slog dem och väckte livlig diskussion, och ovilja mot författaren.

Johan fick en livlig försmak av att vara obegripen av obildade. Och dessa skulle han skriva för! Huru hopplöst, huru lönlöst!

När läsningen var slut, tyckte Johan vara lämpligast att säga någonting.

— Vem kan ha skrivit det där? frågade han.

— Ja, vem kan säga det? sade gubben. Det är inte illa hopkommet, fortfor han, men hur kan han veta vad som händer ute vid Gillöga?

Det blev tyst i salongen och alla slogo ner ögonen, såsom om de ville dölja sina tankar vid den fula insinuationen om skeppsbrottets orsak.

Havets arbetare äro i det fallet lika bildade som de bildade, att de veta tiga, när så behövs, och hålla ganska väl i styr sina passioner.

— Har jag sagt någonting? återtog gubben, när tystnaden fortfor. Kom och tag en smörgås nu, om det smakar en sådan herre.

Johan ville närma sig dessa människor, som han fortfarande beundrade, och förklarade att det nog skulle smaka honom, ty han var icke bortskämd, och så som han svultit i Uppsala hade ingen av dem kanske.

Saken var den, att ingen hade svultit av dem, och därför ansågo de det sluskigt att ha behövt svälta, och i samma stund hade de honom under

sina stövlar. En äldre lots tyckte nu tillfället vara inne att hugga till och drog stad.

— Ja, svälta, ja, det kan man gärna göra, när man super opp pappas pengar i punsch! Jag känner herrar studenter, jag!

— Den där är inte så dum, han, tänkte Johan, men det sa han inte högt.

*

Senare på hösten timade ett nytt skeppsbrott utanför fyrarne. Lotsen var hotad med fängelse, och nu åkallades Johan såsom skrivkunnig att hjälpa den stackarn med framdragande av förmildrande omständigheter, vilka även förefunnos, då den lotsande karlen haft barnsängsvaka hemma och icke sovit på ett par nätter. Först skildrade han äventyret i tidningen och så satte han upp en försvarsskrift med nådeansökan. Men när han kom upp i domstolen hade lotsen redan påtagit sig allt, så att ett återtagande endast skulle tolkas som tvetalan och ytterligare förvärra saken. Försvaret fick sålunda falla, och saken hade sin gång. Senare begagnade Johan händelsen såsom motiv till en novell, ur vilken skulle framgå huru opålitligt poetens sätt att se verkligheten kunde vara, och huru falska omdömen kunde bli, då de dikterades av känslan.

Emellertid hade breven den påföljd, att Johan erbjöds anställning i tidningen, ganska förmånlig och hedrande. Och nu lämnade han telegrafverk, vänner och gömställe, för att gå rakt ut i brinnande offentliga livet och mönstra på i det ordnade samhället.

Han längtade efter detta ögonblick, då han skulle

få rycka in i ledet och se sina färdigheter bära frukt, men han bävade för det också, och det var med saknad han skildes från det tysta och gästfria Sandhamn, där han träffat goda mänskor, som givit honom en fristad, när han som en skeppsbruten kastades upp på den ofruktbara, men vänliga lilla Sandön.

Date: 2015-12-18; view: 582