Hos de missnöjda. 2 page

Han blev lugn när han fått veta, att allt det galna, som fanns i världen, var galet av lagbunden nödvändighet, men han blev rasande galen när han kommit underfund med, att det var på tok med samhällsskick, religion, moral. Han ville lära sig förstå och förlåta sina meningsfiender, efter som de voro ofria som han i sitt handlande, men han måste strypa dem av plikt efter som de hindrade utvecklingen till allas lycka, det enda och det största brott som fanns. Men det fanns ju inga brottslingar, huru skulle han kunna komma åt brottet?

Han jublade i sin själ att misstagen nu blivit upptäckta, men han nertrycktes till förtvivlan när han insåg, att upptäckten kommit för tidigt. Ingenting

fanns att på många år göra åt saken. Utvecklingen gick icke fort, och den måste gå långsamt. Alltså, han måste lägga sig för ankar på redden och vänta tidvattnet. Men så blev väntan för lång; så hörde han inre maningar, som bjödo honom tala, ty utan att någon upplyste, kunde ju ingen förändring i opinionen ske. Ja, men en upplysning, som kom för tidigt, kunde ej gagna. Så vräktes han fram och åter.

Allt föreföll honom nu så gammalt och antikvariskt, att han ej kunde läsa en tidning utan att få spasmer. De arbetade ju för stunden bara, men framtiden tänkte de ej på.

Hans filosofiske vän tröstade och lugnade honom, bland annat med La Bruyéres sentens: förarga dig icke över att mänskorna äro dumma och elaka, eller också förarga dig över stenen att han faller; båda äro underkastade samma lagar: att vara dumma och att falla!

— Ja, det var bra att säga det, men att vara en fågel och leva i en gruva! Luft, ljus, jag kan icke andas, icke se! bröt han ut. Jag dör av kvävning!

— Skriv, sade vännen.

— Ja, men vad?

Var skulle han börja? Buckle hade ju skrivit det alltsammans, och ändå var det som oskrivet! Det värsta var, att han kände sig sakna kraft. Hans äregirighet hade hittills varit måttlig. Att gå i spetsen, vara chef, bli segrare och dylikt föresvävade honom ej. Att gå framför med yxan som en simpel sappör och fälla trän, röja upp snår, och sedan låta de andra bygga bron och skansarne, det tyckte han var lagom, och man skall ofta se, att en stor are-

24 TJÄNSTEKVINNANS SON

girighet endast är ett uttryck av stor kraft. Johan var måttligt äregirig därför att han numera endast kände måttliga krafter. Förr, när han var ung och stark, trodde han sig örn mera. Han var en fanatiker, det vill säga hans vilja understöddes av kraftig passion, men vaknad insikt, det sunda tvivlet gjorde att han numera trodde sig om mindre. Arbetet som förelåg tog formen av bergväggar, som skulle rivas, och han var icke så enfaldig att han vågade på dem. Nu börjar han med våld idka tvivlet för att ge sig tålamod och ej explodera. Han arbetar sig in i tvivlet till och med på sin uppgift, och som räddning tar han sig för att i ett drama skildra sin strid och sina tvivel, och ämnet, som redan var planerat sedan ett halvt år, tog han ur svenska reformationshistorien. Och så uppkom dramat, som sedan blev bekant under namnet »En avfälling».

En avfälling.

(1872.)

På våren skulle förbundet Runa fira årsdagen av sin stiftelse, och Johan hade blivit på det enständigaste ombedd att komma upp till Uppsala. Han sade nej i det längsta, ty han hade en fasa för att se platser, där han lidit, så beroende var han av den miljö han rörde sig i. Han var även rädd för att träffa de gamla kamraterna, varför visste han ej rätt klart. Slutligen lät han beveka sig, ty han hade så svårt att göra någon en ledsamhet, och så for han.

Festen skulle räcka hela dagen och stod i ett enskilt rum på Gillet, som var dekorerat med granrisruskor och flaggor. Det skulle nämligen bli ett nordiskt gästabud i stor stil, med helstekt gris, mjöd ur horn och så vidare. Det började med frukost klockan tio. Därpå genast punsch och festsammankomst. Högtidstalen föreföllo Johan ihåliga, och han försökte fåfängt skruva upp sig i stämning. Is var medsläppt denna gång mot löfte att uppföra sig anständigt. Men han kunde icke hålla sin småstadsavund, utan började hacka på Stockholm och kallade Johan obildad. Och då brast det löst. Johan rev ner universitet, professorer och tysk filosofi. Kamraterna åhörde leende. Vid middagstiden var man

färdig att sova och man lade sig på sofforna. Om aftonen hölls den egentliga måltiden och då talades icke längre om poesi. Man åt, drack och grälade. Det hela föreföll Johan barnsligt, arkaistiskt, och han kände, att en klyfta öppnat sig mellan honom och vännerna. De voro precis sådana som då han såg dem första gången: talade lika, tänkte detsamma. Nu märkte han, att man icke växer i Uppsala, och att de kunskaper där meddelades endast voro styltor, som man såg högre ut på, utan att man lade en tum till sin växt. Han kände att bröderna och han voro teoretiska fiender, och att det hela endast var en vapenvila.

När han återkom till Stockholm gjorde han i en väl studerad artikelserie ett anfall på arvfienden latinet och föreslog isländskan såsom avlösning. Det var en halvmesyr, kanske ett baksteg, ty ett ändå dödare språk än latinet kunde ju ej avhjälpa skadan. Om han föreslagit tyskans införande såsom ersättning av det kulturfientliga svenska språket hade det varit någon bragd, ty detta måste sägas så fort som möjligt, att vederbörande patrioter måtte få sina hundra år att sova på saken och vänja sig vid tanken.

Men under det artiklarne lågo, dog tidningen, och därmed var Johan på bar backe. Sommaren nalkades, rummet i staden blev kvavt. Nöden infann sig, ty under det han och filosoferna ombyggde världens öden, hade icke några livsmedel influtit. Här måste något göras, och bragt till det yttersta packade Johan sin nattsäck, köpte ett ris bikupa och reste ut till sina fiskare, där han kunde leva på kredit hela sommaren. Senare anlände tre av Uppsalavännerna, och så var stugan full igen.

Första dagarne i juni satte han sig till att skriva på sin dram »En avfälling». Ämnet hade han sorgfälligt studerat i Biblioteket och hade stora ark fulla med vad han kallade lokalfärg, och där han då och då hämtade en touche för att icke avsikten med stycket skulle för mycket lysa igenom. Ämnet var rikt och lämpade sig förträffligt att tummas för alla möjliga ändamål. Djärv efter läsningen av Goethes Götz med dess sextiotal tablåer hade han beslutat att bryta med det gängse skådespelet sådant det brukade tillskäras på Fryxell och Afzelius. Alltså ingen vers; ingen deklamation; ingen enhet i rummet. Handlingen själv skulle betinga tablåernas och akternas antal. Mänskorna fingo dessutom tala ett enkelt vardagsspråk, så som mänskor bruka utom scenen; tragiskt och komiskt, stort och smått omväxla såsom i livet. Det var gamla nyheter allt det där, men tiden var inne att återupptaga dem, menade Johan.

Därpå kom anfallsplanen. Dramat var den lämpligaste formen genom vilken man kunde få säga allt och sedan i femte akten taga tillbaka så mycket man ville, eller lämna öppet till begrundande. Bakom de historiska personerna skulle författaren gömma sig, och i Olaus Petri skulle han själv uppträda såsom idealisten, i Gustav Vasa såsom realisten och i vederdöparen Gert såsom kommunarden, ty han hade nu funnit att Pariserkommunens män endast satt i scen vad Buckle hade förkunnat. I de tre huvudpersonerna skulle Johan uttala sina tre tankar från tre ståndpunkter. För att få uttala allt måste han låta Gert (Karl Moor) spela vansinnig, Olaus återtaga sina meningar och Gustav Vasa få rätt, och ingen annan orätt. Fienden av de gamlas läger, Hans

Brask, behandlade han också med aktning, såsom den vilken hade haft rätt, men under tidens gång fått orätt. Stycket hade också därför varit ämnat att kallas: Vad är sanning? Men för aft få det spelat ändrades båda de föreslagna titlarne till det mera indifferenta Mäster Olof.

Och så började angreppen. Först på sanningen såsom något stående i evig utveckling, vilken skulle stanna var gång någon lyckades inbilla massan att han funnit den. Därför måste alla nyttiga sanningar vara övergående. Därpå anfölls äktenskapet såsom gudomlig instiftelse. Olaus Petri gifte sig emot kanoniska lagen, men med vigsel. Hans äktenskap erkändes icke av borgerliga lagen och allmänna meningen. Det var ett ganska listigt jäv mot den gudomliga lagen.

Såsom parallell och motsättning måste skökan dragas in, en person, som Johan av erfarenhet varken sympatiserade med eller fann beklagansvärd, emedan alla de skökor han sett valt sitt vidriga yrke av böjelse och drevo det med lust och glädje. Att hon förlorat sitt borgerliga anseende var icke heller sant, ty hon fick umgås både med.syskon och föräldrar och andra av samma samhällsklass. Och mannen var icke skyldig till hennes förnedring, alldenstund ingen man förfört en flicka till att driva allmän näring med sin kropp, och alldenstund alla skökor icke begärde bättre än att bli »förförda» så ofta som möjligt. Mannen skulle helst velat ha förhållandet idealt, det vill säga slippa betala. Skökan måste emellertid fram, och hon hade här till ändamål att visa det skillnaden mellan henne och »frun» ej var så fasligt stor.

Vidare skulle familjen såsom antisocial instiftelse

angripas. Modersväldet och dess motverkande av samhällets större intressen gisslades i Olaus' moder och hennes övermodiga och tyranniska uppträdande.

Styrelsen, vilken Buckle frånkänt varje gott inflytande, togs i upptuktelse i Gustav Vasa, vars reformationsarbete icke utfördes av honom, utan av reformatorerna, ehuruväl konungen såsom realisten (Bismarck kanske) tog frukterna och äran.

Folket, den blinda massan, behandlades som boskap. De ville slippa betala till kyrkan, men de ville ha vidskepelsen kvar, och de voro de första, som kastade sten på befriaren.

Detta var icke alls vad våra så kallade demokrater kallade demokratiskt. Övertygelsen om omöjligheten att operera med de ovetande hade Johan också stadgat med Buckles hjälp. Franska revolutionen gjordes icke av »folket», utan av adel, präster och lärda, men dess verkningar hindrades just av »folket». Samma folk hade under Carlos III av Spanien visat vådan av att makten ett ögonblick lämnades åt dem. Denne upplyste konung hade år 1767 fördrivit jesuiterna ur Spanien. Året därpå, då konungen på sin namnsdag, enligt hävd, gav massan rättighet att yttra en önskan, som måste uppfyllas, var det första folket begärde: återkallandet av jesuiterna. Detta sakförhållande låter Johan sin Gustav Vasa äga kännedom om, då han får säga: man skall upplösa först och reformera sedan; men att på scenen framlägga ett förslag till universitetens avskaffande och undervisningens frigivande var icke lämpligt. För övrigt kunde det vara stark fråga om icke undervisningens frigivande skulle ha samma följder som i Amerika: att den föll i händerna på vidskepliga läsare.

Rättast vore naturligtvis att störta styrelsen och tvångskyrkan och sålunda giva de upplysta full frihet att upplysa, som de än i dag sakna, då de kallas bedragare och hotas med fängelse var gång de vilja upplysa.

Stycket bar även färg av den tid det skrevs. Pariserkommunen spökar i vederdöparnes kulturfientlighet. Fransk-tyska kriget har givit anledning till tyskens uppträdande på krogen, där den övermodige, annekterande preussaren får sig en släng. Men opartiskt nog hånas fransmannens lättsinne i adelsmannen, samtidigt med att tysken (icke preussaren) får beröm för sitt »sedliga» allvar. Även det på reaktionärt återtåg stadda lantmannapartiet får ett rapp, när marsken bryter ut mot dalkarlarne.

Mot hjälten Olaus är författaren opartisk. Han hånar sig själv och sina underklasskänslor, då han satt bland ordonnanserna-gardisterna i Carl XV:s tambur, genom den scen då Olaus väntar på audiens hos Gustav Vasa. Han gör honom till en svag själ, som drives fram underifrån, och som helst skulle vilja gå i andra ledet. Han gör honom till en idealist, som icke förstår deri realistiske kungens mera rationella metoder att dräpa kyrkan genom att svälta henne. Olaus7 äktenskap är också något egendomligt. Det är satir på ett andligt äktenskap eller ett modernt resonemangsparti. Kristina friar själv: »Olov,» säger hon, »jag vill bli din maka, se här min hand. Du var icke mina drömmars riddare, och jag tackar Gud att han aldrig kom, ty då hade han gått — som en dröm.»

Detta smakar av Ibsens »Kärlekens komedi». Emellertid är Olaus kär i Kristina. Han älskar henne

med den sunda, sinnliga kärleken, som åtminstone lever längre än den ostadiga vänskapen. Men Kristina är ett litet förmätet höns, som vill förstå den starka intelligensens syften, och när hon ej kan det, drar hon ner honom. Antaget att hon fått samma djupa bildning, som det stod alla kvinnor fritt att skaffa sig, och som Heliga Brigitta skaffade sig bland andra, hade hon bättre förstått Olaus, och hade äktenskapet blivit lyckligare? Troligen ändå olyckligare, ty undantagsmän sådana som Olaus Petri fingo ju gå oförstådda av starka manliga huvuden. Men upphetsad av att den store mannen såg upp till henne, inbillar hon sig vara i jämnbredd med honom och vill över honom. Författaren visar tydligt, att man och kvinna äro inkommensurabla storheter, och att kvinnan står över såsom kvinna och mannen över såsom man, och detta var ganska rätt tänkt av Olaus Petri 1872.

Icke dess mindre är författaren här och där fången under den urgamla kvinnodyrkan och ger Kristina för mycket rätt gentemot Olof, och, såsom ogift, är författaren naturligtvis alldeles för artig mot den unga frun. Fullt fri är han däremot, när han ger törnar åt matriarkatet.

»Vill ni ha tacksamhet,» får Kristina försiktigtvis och icke sonen Olaus säga åt modren, »sök den, men på annat sätt; tror ni det är barnets bestämmelse att offra sitt liv blott för att visa tacksamhet? ... Skall han gå vill, skall han offra sina krafter, som tillhöra samhället, mänskligheten, blott för att tillfredsställa er enskilda lilla själviskhet, eller anser ni er gärning att ha givit honom livet och uppfostran ens förtjäna tacksamhet? Var icke detta ert livs uppgift och bestämmelse?»

Detta var djärva ord för fjorton år sedan, men mödrarne synas än å ena sidan berömma sig av sitt moderskap och vilja hava det som en maktställning, å andra sidan anse det vara något lågt, som bör ersättas med akademiska examina. Redan nu vädrade Johan tyranni i modersväldet och kvinnoväldet, och var helst han såg orättvisa — eller tryck slog han till, även på den ömmaste punkten, kulten av sin döda mor, som icke är annat än vildens idyrkan av förfädren och som borde undanskaffas med vördnaden för det gamla, såvida det skall bli allvar av framåtskridandet. När han blev äldre, såg han alltid en självisk så kallad öm mamma stå bakom dörren och hålla den djärve ynglingen i rockskörtet, när denne skulle springa ut och deltaga i sådan livets kamp, som icke lönades med guld eller ära, och med långa års mödor lyckades det honom slutligen att utrota denna gamla vidskepelse: undantagsvördnaden för modren och kvinnan.

Vad karaktärerna beträffar hade han i den handlingsduktige kungen och dennes halvskugga, den förståndige marsken, diktat sig sådan han önskat vara; i Gert sådan han i lidelsens ögonblick var, och i Olaus slutligen sådan han efter åratals självprövning funnit sig vara. Äregirig och svag i viljan; hänsynslös när det gällde, och undfallande när det icke gällde; stort självförtroende blandat med djupt missmod; sansad och oförnuftig; hård och vek. Denna dubbelhet i karaktären var en naturlig följd av hans dubbla uppfostran i kristendom och positivism. Som en övergångsform till ny människa innehöll han gamla och nya avlagringar av idealism och realism. Med sina två synpunkter, samtidens lilla och framtidens stora,

måste han beständigt se sakerna från minst två sidor. Olyckan blev att hans häftiga temperament icke tillät honom alltid bestämma över, när den ena eller andra synpunkten skulle anläggas. Som fiender betraktade måste han på vedertaget sätt hugga in på fienderna med avsikt att tillintetgöra; som medmänniskor betraktade och lydande lagarne för utveckling genom förutsättningarne, måste han överse med dem, förklara och förlåta dem. Men när det ena, och när det andra?

En annan slitning i karaktären yppade sig även vid skildringen av Olaus: den mellan drift till estetisk verksamhet och etisk. I första aktens första scen sitter Olaus och repeterar sitt skådespel »Tobiae comcedia». Detta kallar han »leka». Och i slutet av akten ser han med saknad tillbaka till sin lek, som han måste lämna för att gå upp till Stockholm att predika. Det var också Johans strid mellan aktören och prästen, varförutom redan här röjes hans dunkla insikt i konstens ringa betydelse gentemot de uppdrivna överskattningarne av den samma.

Sin största betydelse och förklaring erhöll dock stycket genom sin avslutning. Alla få rätt och hava relativt rätt, ty absolut finns ingen rätt. Marsken har rätt i samtiden, då han ber Olaus vara lugn och fortsätta predika; Olaus har rätt, då han erkänner att han gått för långt; ynglingen Scholaris har rätt, då han såsom ung fordrar en ny sannings utveckling; Gert har rätt, då han kallar Olaus avfälling. Individen skall alltid bli avfälling av naturlagars nödvändighet; av trötthet, av oförmåga att utveckla sig längre, då hjärnan stannar i sin växt vid fyratiofem års ålder, av verklighetens krav, som även av en reformator

fordrar att han skall leva som människa, make, familjefar, samhällsmedlem. Men de som fordra ett gå på i oändlighet av individen, de äro kortsynta, helst om de mena att saken skall falla, därför att individen faller av. De kunna ju själva roa sig att fortsätta, de som ingenting gjort för saken, men skrika mest.

För övrigt är frågan om Olaus ej hade bättre tillfälle att verka för sin sak från predikstolen i den reformerade Storkyrkan än från gatukrogarne. De bildningsfrön han sådde från den förra platsen föllo icke på hälleberget, men de han strödde från de senare kommo nog att kvävas av törnen, med den kännedom Olaus borde ha av folket, som kastat första stenen på honom.

Stycket kom till under två sommarmånaders stilla, regelbunda, sunda liv, utan dryckenskap. Havsluft, simturer, segelfärder, fiske, fäktning, lekar i det fria, mjölk och tidigt gående i säng gjorde själ och kropp spänstiga. Frihet från societetsliv, konvenans och alla samhällsband höll anden modig och hänsynslös. Kamraternas närvaro och ändlösa diskussioner med anledning av Buckle gav en nödig gymnastik åt själsförmögenheterna. Mot den stundom vaknande oron för levnadskostnadernas betalning gjorde han sig döv. Och när sommaren gick ut och stycket låg färdigt, var han beredd att rymma från skulden om så skulle behövas, då han visste att den förmögne fiskaren väl kunde vänta, och han var säker om att ha valuta i sitt arbete, som han efter genomläsning

befann vara gott. Men en sådan åtgärd förekoms av en ädelmodig kamrat, som lånade honom den erforderliga summan.

Och så reste han in till staden igen, segerviss och förhoppningsfull, lugn efter att ha fått lätta sitt hjärta och ha sagt allt.

Röda rummet

(1872.)

På hösten dog Carl XV. I sorgen, som var tämligen uppriktig och allmän, blandade sig dunkla farhågor för framtiden. En av de unga målarne, som tillhörde Johans umgänge, låg just i Norge på konungens stipendium och hemkom nu utblottad och utan framtidsutsikter. Med honom brukade Johan gå ut till Djurgården att måla, för att under avvaktan på svar om sin pjäs »idiotisera» sig.

Det fanns nämligen ingen sysselsättning, som så uppsög alla tankar, alla känslor som detta att måla. Men sittande framför naturen gick det ingen väg. Johan såg och njöt av linjernas fina rytmer i trädens grenbildning, i terrängens våglinjer, men penseln var för trubbig att kunna återge konturen som han ville. Då tog han till pennan och gjorde en i småsakerna gående teckning. Men när han skulle använda studien på duken, och färgen kom med, blev det hela bara sudd.

Pelle däremot, som var stämningsmålare, såg aldrig detaljer. Han borstade upp hela landskapet på en gång och tog ut färgens valörer, men föremålen upplöste sig i obestämda silhuetter. Johan tyckte

att Pelles landskap voro vackrare än de i verkligheten, oaktat han hyste stor vördnad för »skaparens» verk. Efter att ha fördrivit en månads tid ungefär med målning gick Johan en kväll in på La Croix. Den första han råkade var hans forne redaktör.

— Nå, jag hör av X. (namnet på en ung författare), att Kungliga teatern lämnat igen »Avfällingen».

— Detta vet jag ej av, svarade Johan och kände sig illamående, samt lämnade sällskapet så fort han kunde.

Morgonen därpå gick han upp till sin förre lärare för att höra huru det förhöll sig. Denne började med att berömma stycket och slutade med att kritisera det, såsom rättvist var. Gustav Vasa och Olaus Petri voro neddragna och vanställda. Johan vidhöll, att de tvärtom voro återställda i det skick, i vilket de troligen en gång befunnit sig, men som genom patriotiska och idealistiska villfarelser småningom blivit tillmålat. Det hjälpte ej, och publiken skulle ej ta emot någon ny uppfattning förrän forskningen gjort sitt förarbete.

Det var nog riktigt, men slaget var ändå bedövande, oaktat det gjordes så lindrigt som möjligt och författaren uppmuntrades att omarbeta stycket. Han hade återigen kommit för tidigt. Återstod bara att vänta och fördriva tiden. Att tänka på en omarbetning nu var icke möjligt, ty Johan såg vid genomläsningen, att stycket var gjutet i ett block och att allt var på sin plats. Det kunde icke ändras utan att hans tankar ändrades, och på det fick han nu sätta sig att vänta.

Så tog han till böckerna igen. Händelsen fogade

att han fick i handen två av »de bästa böcker någon kan läsa». Det var Tocqueville's Folkväldet i Amerika, och Prevost-Paradol’s Nya Frankrike. Den förra ökade hans tvivel på demokratiens möjlighet i ett oupplyst, gammalt samhälle. Skrivet med en uppriktig beundran för Amerikas politiska institutioner, och framhållande dem såsom mönster för Europa, innehåller detta arbete sådana rättframma vinkar om massväldets faror, att även en född adelshatare måste hysa farhågor. Det var fruktansvärda slag för pannan Johan nu fick, och hans goda förstånd segrade över lidelsen denna gång, men med förlusten av tron på sin livsdrift föll han sönder och samman och var snart mogen för absolut skepsis. Satser sådana som dessa tålde ingen vederläggning då: »Majoritetens moraliska välde grundar sig till någon del på den övertygelsen, att det finnes mera förstånd, upplysning och visdom hos flera människor än hos en enda, i lagstiftarnes antal mer än i urvalet därav. Detta är jämlikhetsprincipen tillämpad på själsförmögenheterna. Denna lära angriper människans stolthet i dess innersta fristad.»

Att denna stolthet kunde och måste kuvas insåg icke en sådan individualist som Johan, och lika litet att vishet och upplysning kunde med goda skolor spridas till massorna.

»Då en man eller ett parti lider en orättvisa uti Förenta Staterna, till vem skall han vända sig? Till allmänna opinionen? Den utgör majoriteten. Till lagstiftande makten? Denna utnämnes av majoriteten och lyder blint densamma. Till verkställande makten? Denna utnämnes av majoriteten och tjänar den såsom ett passivt verktyg. Till offentliga styr-

kan? Den är icke annat än majoriteten under vapen. Till juryn? Den utgör majoriteten, försedd med rättighet att fälla utslag.»

Å ena sidan skulle ju flertalets lycka, bestående i att få rätt, vara erkännansvärd, och lindrigare vore ju att en minoritet fick lida tryck än en majoritet, men de lidanden en upplyst minoritet tillfogades av en oupplyst majoritet voro oändligt mycket större än majoritetens tryck av en bildad minoritet, menade den bildade. Å andra sidan förstode minoriteten alltid bättre än majoriteten vad som vore densammas och allas lycka, och därför vore minoritetens tyranni icke alls att jämföra i obehag med majoritetens. Ja, men huru led icke underklassen i Europa av minoritetens tyranni? Bara det att det fanns en överklass låg som ett tungt moln över massans liv. Varför, kan man nu fråga, skall olika klassbildning skapa en vetande minoritet och en ovetande majoritet? Men det frågade man icke då! För övrigt, hade man ännu sett någon stat, där den vetande minoriteten verkligen haft makt att »förtrycka»? Nej, ty regenter och ministrar och riksdagar voro i allmänhet lagom vetande.

Date: 2015-12-18; view: 730