Hos de missnöjda. 1 page

(1872.)

När Johan kom till Stockholm, började han att låna pengar till ett rum, vilket skulle vara beläget på Ladugårdslandet. Intrycksmänniska redan nu till ytterlighet valde han denna stadsdel av den orsak, att barndomens första-maj-promenader alltid gått dit; och Storgatan hade särskilt något av feststämning i sig. Därtill mynnade den snart ut till Djurgården, som blev hans promenadplats. Kasernerna med deras trummor och trumpeter hade något upplivande, och närheten av sjön öppnade fria utsikter. Där var luftigt och ljust. När han om morgnarne tog sin promenad, hade han att välja vägarne alltefter som hans stämning var. Trist och nedslagen gick han den skuggiga Sirishovsvägen; glad tog han av åt slätten till Manilla, där det paradisiska Rosendalslandskapet avmålade njutningslystnad och vällust; förtvivlad och skygg drog han ut på Ladugårdsgärdet, där ingen människa störde hans samtal med sig själv och hans böner till Gud. Ibland, när hans själ befann sig i tumult, kunde han stanna en lång stund vid korsvägen ovanför Djurgårdsbron, villrådig vilken väg han skulle välja. Då slet det i honom såsom om många makter dragit åt var sitt håll,

Hans rum var mycket tarvligt och saknade utsikt. Det luktade fattigdom såsom hela huset, vars enda ståndsperson var vicevärden, en poliskonstapel.

Han började sin verksamhet med att måla; av behov att se sina simmiga känslor taga form, kanske också för att få ett handgripligt sätt att uttrycka dem på, ty de små gnetiga bokstäverna på papperet lågo där döda och kunde ej så öppet och i ett slag visa honom för sig själv. Han hade ingen tanke på att bli målare, utställa i konstföreningen, sälja tavlor eller dylikt. Att gå till staffliet var som att sätta sig och sjunga. Samtidigt återknöt han bekantskapen med sin vän bildhuggaren, vilken införde honom i en krets av unga målare, alla missnöjda med akademien och de föråldrade metoderna, av den grund att dessa icke mer tillfredsställde dem, eller icke kunde uttrycka tidens dunkla halvdrömrnar. Det var nämligen vid denna period som Wahlberg lämnat Diisseldorffer-skolans realism och inträtt i efterromantikens stämningsmåleri, företrätt i Paris av Corot och Rousseau. Det var ett övergångsstadium och egentligen en anakronism, beroende på att Corot ej vann anhang förrän efter sin död, vilket förorsakade ett bakslag i verklighetsriktningen. Dessa unga målare voro fullständiga efterromantici utom i den punkten, att de sökte sanning i färgen. Hade de ej haft den moderna tekniken skulle de ha varit Fahlcrantz' lärjungar. De bibehöllo ännu Bohème-typen; ty så sent kommo de stora böljornas strandsvall till nordens avlägsna kuster. De buro långt hår, slokiga hattar, bjärta halsdukar och levde som fåglarne under himmelen. De läste och anförde Byron, och drömde om oerhörda dukar med ämnen så stora, att ingen ateljé ännu var byggd

för att kunna rymma dem. En bildhuggare hade gjort upp med en norrman, att de ur Dovre fjäll skulle hugga ut Dovregubben; en målare skulle måla havet, bara släta havet, men med så stor horisont, att man skulle se jordens rundning och vattenlinjen sålunda gå i en konvex kurva.

Detta slog an på Johan. Man skulle måla sitt inre och icke gå och rita av stockar och stenar, som ju voro betydelselösa i sig själva, och endast genom att passera det förnimmande och kännande subjektets smältugn kunde få någon form. Därför studerades ej ute, utan man målade hemma ur minnet och med fantasien. Johan målade alltid havet, med kust i förgrunden; vresiga tallar, några nakna skär längre ut, en vitmålad bak, ett sjömärke, en prick. Luften var mest mulen, med en svag eller stark ljusöppning i horisonten; solnedgångar eller månsken; aldrig klart dagsljus.

Men ur detta drömliv vaknade han snart; dels väckte honom hungern, dels erinrade han sig verkligheten, som han ju sökt opp för att rädda sig från drömmarna.

Hur hade den svenska samtidens verklighet utbildat sig under de år Johan sysslat med Thorvaldsens brödbekymmer och Hellas’ erövring av Macedoniern? Genom vallagen av 1865 hade bondeståndet inträngt i de nya kamrarne och där bildat majoritet med ett program samt konstituerat sig som politiskt parti. Man har obetänkt nog velat förneka lantmannapartiet karaktären av att vara parti, och menat sig förringa dess värde genom att kalla det en fraktion. Bönderna voro en homogen fraktion av befolkningen, de voro nationen nästan, och därför

låg något mycket berättigat i att denna naturliga grupp slöt sig samman till ett parti med flertalsintressen av största vikt för hela landet. I parti ensamt ser man vanligen ett sammanslående av antingen någras enskilda intressen, vilka icke allenast icke gagna landet i sin helhet, utan snarare motverka dess förkovring, eller ett teoretiserande meningssällskaps sammangaddning till framdrivande av meningen. Exempel på ett parti, som icke är någon fraktion, är intelligenspartiet, som arbetat för sina sysslors och sin maktställnings bibehållande och sina hugskotts genomdrivande.

Strax när lantmannapartiet stod under bildning 1867 hade det framträtt såsom ett demokratiskt sådant och utfärdat ett program, som endast var korollariet av parlamentsreformen eller det sammas sättande i verket. Adeln var avskaffad såsom självskrivet stånd, men feodalväldets (ty det har verkligen funnits en art av sådant i Sverige) gamla ekonomiska förmånsrätter kvarstodo. En sådan var skattefrihet eller skattelindring på frälsejord. Bönderna, som mest ägde »icke-privilegierad» jord, ville ha en skattejämkning, och det var mycket billigt. Men då upphävdes ropet på egoism, likasom icke all strävan vore egoistisk. Faran i detta fall var dock icke så stor, då böndernas egoism var av det berättigade slaget, emedan den gagnade flertalet och hela landet. Köpmansståridet skulle allra minst ropat på egoism, då en lindring i bondens skattebördor skulle framkallat en stor hop köpare, varav även industrien haft sitt gagn.

Partiet uppträdde även med demokratiska fordringar på reformer i andra avseenden såsom: skol-

väsendets ombildning, frihandelns erkännande »i princip», sparsamhet i statsutgifter, förenkling i förvaltningen, bättre lagskipning samt utsträckt rösträtt vid kommunala val med mera. Det var sålunda icke något reaktionärt parti den tiden.

Men icke nöjda med halva steg, passade de »alltid missnöjda» tillfället medan sinnena voro varma och bildade sällskapet De nyliberal a. Dess program utfärdades 1868 och gavs i tryck genom tvenne förträffliga broschyrer. »Vad vilja De Nyliberala» (av Hultgren) och »Vad folket väntar av den nya representationen» (av Hedin). Det nyliberala partiets program, uppsatt i Hultgrens broschyr, är ett mönsterarbete. Det innehåller alla de omskapningsförslag, som i ordning skulle genomförts innan de nya socialistprogrammen frampressades. Där funnes tidsenliga och möjliga reformförslag och i vederbörlig ordning, och alla på en gång. Faran med våra dagars reformarbete är att förslagen hagla ner utan ordning, så att det ena kommer efter, där det skulle gå före, och tvärtom, såsom då man vräker in kvinnofrågan, innan man utrangerat det gamla patriarkatsamhället, inkastar kvinnan i mannens arbetsmarknad, innan man befriat mannen från äktenskapets och barnförsörjningens skyldigheter, och då man vill släppa in flickorna i statens läroverk för gossar, innan man ombildat dessa läroverk.

Det riktigaste i partiets program var, att det ville förverkliga de teorier, som reformen innebar. Man hade redan 1864 fått kommunal självstyrelse på papperet. Landstingen, som inneburo fröet till decentralisation, hade genom landshövdingens veto blivit ett slags regeringsbyråer. De nyliberala fordrade

landstingens frigivande och den kommunala rösträttens utsträckning. Men de begärde även allmän rösträtt till kamrarne, riddarordnarnes avskaffande, tjänsters indragning, inskränkning i konungens makt inom den viktiga ekonomiska lagstiftningen, landshövdingeämbetenas avskaffande, indragning av presidenters, biskopars och generaldirektörers ämbeten, statens skiljande från kyrkan, civiläktenskaps införande, folkskolans ersättande av de två nedre klasserna i elementarläroverken, undervisningens ombildning, försvarets ordnande efter grundsatsen allmän värneplikt och mera. Här fanns allt, som då begäras kunde, och mera till, och hade man fasthållit och i samdräkt arbetat på programmets utförande steg för steg skulle mera vunnits än med alla dessa språng förbi ini framtiden. Men svensken är något fantast och icke handlingsduktig, därför trodde han reformerna färdiga, när de voro utdiskuterade. Att diktarne lupo i förväg, trötta på de aldrig förverkligade planerna, var naturligt, och de ha ju rättighet att röra sig i fantasier, men att de politiska männen släppte taget, var mera klandervärt, om de ens rådde för den vanmakt, som överföll alla vid åsynen av ett stillastående, som slutade med tillbakagång. Hedins kommentarier till programmet voro förkrossande, och de kunna och böra läsas om än i dag av den som vill se huru långt tillbaka det gått med svenska framåtskridandet. Breven sluta med en djärv sats, som nu kanske skulle bli föremål för åtal eller anses som vanvettig av de slughuven, som tro sig äga de vises sten i byxfickan.

»Vi äro således ense om,» slutar han, »att la monarchie c'est une affaire de la liste

civile. Frågan är då blott den, om man har råd att kosta på sig tillfredsställandet av denna romaneskt-politiska fantasi.»

Om allt detta hade Johan intet begrepp.. Han visste endast, att bönderna kommit till makten, att de förklarat borgarskap och ämbetsmän krig och att man i Uppsala hatade dem. Och nu skulle han själv träda in i de stridförandes led och angripa det gamla samhället. De enda kunskaper han medfört från Uppsala, vilka kunde vara till direkt bruk, var den lilla statskunskap han studerat. Vad hjälpte här astronomi, filologi, estetik, latin och kemi. Landets grundlagar och kommunallagar hade han reda på, men politisk ekonomi, kamerallagfarenhet, juridik, icke alls.

När han nu skulle söka sig en lämplig tidning för sin verksamhet, föll det honom icke in att begagna sina gamla förbindelser med Aftonbladet, utan tog han fatt i en liten nybörjande aftontidning, som gick för att vara radikal och som utgått från Nyliberala Sällskapet. Redaktören hade mottagning på La Croix's café, och där infördes Johan i tidningsmäns sällskap. Han kände sig främmande ibland dem. De tänkte icke som han, föreföllo obildade, som de ock voro; skvallrade mera än de talade om viktiga händelser. De sysslade med verkligheten visserligen, men dagens lilla nyhet var dem mera än dagens och tidens stora fråga. De sade fraser och tycktes icke behärska de ämnen de skrevo om. Han var för mycket universitetsaristokrat mot sin vilja för att kunna sympatisera med dessa demokrater, som icke valt sin bana, utan som de flesta, kastats in på den. Luften föreföll hans idealistiska sinne kvävande och han gick

icke på mottagningen mer, sedan han fått sitt ärende uträttat och anmodats skriva i tidningen.

Så debuterade han som konstkritiker. Det var Winges Thor med Jättarne och Rosens Erik XIV och Karin Månsdotter det gällde. Den unge kritikern ville naturligtvis visa sina kunskaper och hade bara sådana ur kollegier och böcker. Därför blev kritiken över Winge en lovsång. Ärnnet såsom nordiskt och i stora stilen utgjorde föremålet för betraktelsen, vilket högeligen ogillades av målarne, som ville att man bara skulle se till huru det var målat. På Rosens Erik XIV anlade han siri monomanistiska synpunkt: aristokratisk eller demokratisk, och klandrade den orättvisa uppfattningen av Göran Persson, vilken han i sin uppbrända tragedi Eirik XIV framställt såsom en adelshatare och folkets man. Nerstigen från sin höjd som lovande student, författare och kunglig protegé, ner till den då mindre aktade tidningsskrivarklassen började han åter känna med de lägre klasserna. Sedan man på redaktionen utstrukit lärdomsgrannlåterna trycktes artiklarna. Redaktören förklarade, att de voro pikanta, men bad författaren lägga sig vinn om att få dem mera lättflytande. Han hade icke ännu fått in tidningsstilen, »frasen», som redaktören uttryckte sig.

Därpå anlade Johan en artikelserie, som under namn av Perspektiv anställde betraktelser över sociala och ekonomiska frågor. Här gjorde han anfall på studenteriet och klassbildningen, det fördärvliga mångläseriet och de studerandes olyckliga ställning. Som arbetarfrågan ännu icke var brännande, vågade han göra en jämförelse mellan en studerad persons och en arbetares utsikter i livet, varvid han

fann arbetarens lott lyckligare, emedan denne med bibehållen hälsa kunde börja försörja sig vid aderton år och få gifta sig vid ett par och tjugo, under det den studerade ej förr än efter trettio kunde tänka på äktenskap och bärgning. Han rekommenderade som botemedel studentexamens avskaffande, såsom Jaabaek redan gjort i Norge, universitetets flyttning till huvudstaden för att bereda studenterna tillfälle till utkomst under studietiden, och han anförde exempel från nutidens studenter i Athen, vilka drevo ett hantverk jämte studierna. Allt detta var han på det klara med redan 1872, och ändock mottogs tolv år senare hans framställningar i ämnet såsom hugskott, skakade ur armen för stunden.

Samtidigt sökte han sig in i en ny liten illustrerad tidning för fruntimmer och fick skriva biografier och noveller. Damerna voro mycket älskvärda, men läto honom arbeta väl strängt och skickade honom ärender. När han tillbragt ett par dagar med att gå omkring på besök, dyka igenom ett förlagsmagasin i Katarina församling, läsa den biograferades romaner (i tre, fyra delar), gjort undersökningar i Biblioteket, sprungit till tryckeriet, och slutligen med omsorg skrivit ned sina spalter, sättande in personen i fråga i tidsbelysning, analyserande hennes uppkomsthistoria, så hade han för hela arbetet femton kronor. Han räknade ut att det per timme var mindre än vad ett stadsbud hade i inkomst.

Litteratörens bana gav ett hårt bröd, och att alla andra litteratörers varit lika hård förbättrar icke saken. Men yrket åtnjöt stor missaktning, och Johan kände, att han i socialt anseende stod under bro-

derna, under sina vänner köpmännen, och under aktörerna, ja, under folkskolelärarne.

Litteratörerna förde en underjordisk existens. De hade inga namn, men de skrevo Vi och talade såsom med Guds nåde; de hade mänskors väl eller ve i sin hand, då striden om tillvaron, numera civiliserad, fördes med det sociala anseendet. Huru hade samhället kunnat avstå en sådan fruktansvärd makt åt friskaror och utan några garantier? Ja, men vad hade man för säkerhet om lagstiftarnes förmåga och insikt i riksdagen, i ministären, på tronen? Ingen alls! Det var sålunda jämnt spel. Men det var dock två klasser av tidningar: de som ville bevara samhället med dess lyten, de konservativa, och de som ville förbättra det alltid bristfälliga samhället, de liberala. De förra åtnjöto ett visst anseende, de senare intet alls. Johan gick av instinkt med de senare och han kände huru han behandlades såsom vars mans niding, i det närmaste. Liberal tidningsman och skandalskrivare var ungefär ett. I hemmet hade han hört den vedertagna satsen, att »ingen var hederlig karl, som icke stått i Fäderneslandet». På gatan hade han blivit påvisad en bandittyp med neddragen hatt och ett knivshugg mellan ögonen, och man hade sagt: där går litteratören X. På La Croix hade han känt sig illa till mods bland de nya ämbetsbröderna, han visste ej varför, och han valde likafullt deras mindre aktade krets. Valde han? Man väljer icke sina drifter, och det är icke någon dygd att vara demokrat, när man känner hat till överklassen och saknar lust att vara med den.

Sitt umgänge hade han däremot bland artisterna. Det var en sällsam värld deras. Det fanns så mycket

natur hos dessa mänskor, som sysslade med konsten. De klädde sig illa, bodde såsom inhyseshjon — en av dem bodde tillsammans med och i samma rum som en gårdsdräng —, åto vad de kommo över; de kunde knappt läsa innantill, och stavning var dem okänd, men ändock talade de som bildade, ja, de hade självständiga synpunkter och tänkte stundom skarpt, alltid obesvärade av dogmer. En hade vaktat gäss för fyra år sedan, en annan hade fört släggan, en tredje hade varit bonddräng och gått efter dyngkärran, en fjärde hade varit gardist. De åto med kniven och torkade sig på rockärmen, saknade näsdukar och gingo i en rock om vintern, men ändock kände Johan sig hemmastadd med dem, oaktat han de sista åren endast umgåtts med förmögna och bildade ynglingar. Det var icke därför att han var dem överlägsen, ty det erkände de icke, och det var ej lönt komma med böckerna mot dem, ty de togo inga auktoriteter. Hans tvivel på böckerna, åtminstone läroböckerna, vaknade nu upp, och han började till och med misstänka att de gamla böckerna skadat en nytidsmänniskas tankeverksamhet. Och detta tog den fulla visshetens karaktär när han träffade på en av bandet, som av alla ansågs vara snillet.

Det var en trettio-årig målare, som varit bonddräng, men kommit upp till akademien för att bli artist. Efter att ha tillbragt några år vid målarskolan hade han funnit konsten otillräcklig såsom uttrycksmedel för sina tankar och levde nu på ingenting, sysselsättande sig med att tänka över tidens stora frågor. Med dålig folkskolebildning hade han kastat sig över de nyaste böckerna, och, sålunda börjande där Johan slutat, hade han försprånget. Det var

samma skillnad mellan Johan och honom, som mellan en matematiker och en styrman. Den förre kunde räkna ut logaritmerna, men den andra kunde begagna dem till att manövrera med. Men Måns var därjämte kritiskt anlagd och tog icke böckerna på god tro, utan han kalfatrade dem och hade icke något schema, efter vilket hans hjärna tänkte, intet färdigt system, under vilket hans tankar voro bundna, utan han tänkte fritt, sökte, sofrade och behöll endast vad som han fann fullviktigt. Friare från passioner än Johan, kunde han draga slutledningar hänsynslöst även om de gingo emot hans önskningar och intressen, naturligtvis med inskränkningar såsom alltid, och klok som han var och måste vara för att kunna bogsera sig fram från djup underklass visste han även att förtiga sådana slutledningar, som, uttalade högt och på orätt ställe kunde skada honom.

Vid sin sida såsom litterat rådgivare hade han en telegraf-assistent, vars kunskaper Måns visste begagna bättre än deras ägare, ty denne hade icke ett så livligt ingenium, oaktat han genom sin språkkännedom ägde nycklarne till de tre stora kulturländernas litteratur. Passionslös och medveten, med en stark behärskning av sina lidelser, stod denne däremot över och utom det hela, betraktande och småleende åt tankarnes fria spel, vilka han åsåg som man ser på ett konstverk, njutande, men med visshet om att det ändå till sist bara är en illusion.

Med dessa två hade Johan sina fredliga duster. Måns kunde han hänföra och narra med sig långa stycken, när han kastade upp sina planritningar till framtidens människa och samhälle, men när han så i bilder och målningar med passion och fantasi hissat

upp sina åhörare väl långt, så tog denne fram sin loupe och han såg genast rämnan, där kniven skulle sättas, och så skar han till. Johan blev då otålig och slog ifrån sig.

— Du är så småaktig, sa han, och skall alltid hugga fast på en detalj.

Men då befanns ibland, att den där detaljen var premissen, med vars utskärning hela den granna konklusionen störtade samman. Johan var alltid diktaren och hade han fått gå fram obehindrat på den vägen skulle han kanske kommit långt. Diktaren får tala till punkt själv, som prästen, och det är en behaglig position. Han ramlar på utan att bli avbruten, och därför kan han övertala, om icke övertyga.

Det är genom dessa tvenne olärde som Johan får reda på en filosofi som Uppsala icke kände. Under samtalens gång vädjade motståndarne esomoftast till en okänd auktoritet, som de kallade Buckle. Johan tillbakavisade en sådan auktoritet, som icke var presenterad i Uppsala. Men namnet återkom och förföljde honom, så att han slutligen bad att få låna den där boken. Han fick den.

Verkan av läsningen blev den, att Johan ville ställa bekantskapen med densamma såsom en propylé till sitt medvetna liv. Detta var den nakna, klara sanningen. Så här skulle det vara och så var det. Människan lydde under naturlagarne såsom alla andra organiska varelser; alla så kallade andliga egenskaper vilade ytterst på ett materiellt underlag, och den kemiska frändskapslagen var lika andlig som själarnes sympati. Hela den spekulativa filosofien, som ville inifrån stifta lagar, var blott en bättre teologi, och vad värre var en inkvisition, som i personliga system

ville intvinga världsprocessens rika mångfalld. Inga system, var Buckles lösen. Tvivlet är vishetens begynnelse, tvivlet är undersökning, och tvivlet endast har fört anden framåt. Sanningen som sökes är endast upptäckten av de i naturen inneboende lagarne. Veta är det högsta, sedlighet endast ett tillfälligt sätt att uppföra sig, beroende på det särskilda samhällets överenskommelser. Endast kunskapen kan göra mänskligheten lycklig, och de enfaldiga eller okunniga göra bara skada eller onytta med sin sedlighetssträvan, sin välgörenhet, sitt skydd.

Så kommo konsekvenserna. Den himmelska kärleken, vars resultat är äktenskapet, är till detta sitt resultat bundet av sådana yttre förhållanden som spannmålsprisen; självmorden av arbetslönerna; religionerna av naturscenerierna, klimatet, jordmånen.

Sinnet var förberett att mottaga de nya lärorna, och de gjorde sitt intåg. Johan hade alltid sökt fotfäste på jorden och varken poesiens ballongfärder eller den tyska filosofiens lyktgubbar hade haft någon uppriktig vän i honom. Förtvivlad hade han suttit över Kants »Kritik der reinen Vernunft» och undrat om det var han, som var dum, eller om det var Kant, som var oredig. Förvånad hade han varit under läsningen av filosofiens historia, då han såg huru alla filosofer hänvisat var och en till sitt system såsom sanningen, och huru de alla talade emot varandra. Nu fick han klart för sig, att idealisterna, såsom förväxlande sina dunkla förnimmelser med de klara föreställningarne, som avspeglade verkligheten, endast voro vildar eller barn, och att sensualisterna, som voro förmögna av klara perceptioner, utgjorde de högst utvecklade organiska varelser. Poeterna och

filosoferna voro vakna drömmare, och de religiösa, som levde under evig skrämsel för det okända, voro liksom djuren i skogen, de där ryste när det rasslade i buskarne, eller som urmänniskorna, vilka offrade åt åskan i stället för att sätta upp åskledare.

Och så fick han vapen mot de gamla böckerna och mot de under skyddsandan slavande skolorna och universiteten. Buckle själv hade förlupit skolan, aldrig varit student och hatade universitet. Vid tal om Locke utbrister han: »levde denne djupe tänkare i våra dagar, vilket krig skulle han ej föra mot våra stora universitet och offentliga skolor, där ännu otaliga saker läras, som ingen behöver veta, och som få skola göra sig besvär att hålla i minnet!» Det var sålunda Uppsala som haft orätt, och han som haft rätt. Han visste att det fanns »okunnige lärde», och filosofie professorernas obildning var orsaken varför de ej kunde lära ut annat än tysk filosofi. Den engelska kände de ej, lika litet som den franska, av det skäl att de bara kunde latin och tyska. Och själva Buckles »Civilisationens Historia i England» var skriven 1857, men kom ej till Sverige förrän 1871, 72. Och ändock var marken ej beredd för utsädet. Den lärda kritiken kastade den tillbaka, och den föll endast ner i några unges sinnen, men dessa hade icke något ord i laget.

»Ingen litteratur,» säger författaren själv, »kan någonsin gagna ett folk, om hon ej finner det förberett att mottaga henne.» Så var det med Buckle och hans verk, som föregick Darwins (1858) och innehåller alla konsekvenserna av detsamma, vilket visar att utvecklingen inom andens värld ej är så strängt bunden som man trott. Buckle känner icke

heller Mill och Spencer, vilkas tankar nu behärska världen, men han sade det mesta av vad de sedan sagt.

Om nu Johan haft en karaktär, det vill säga varit behärskad av en enda stilla passion, att förverkliga ett mål, skulle han ha begagnat Buckle för sitt ändamål, plockat ur vad som bevisade för och lämnat å sido vad som talade emot. Men hans själ var en sanningssökares och han bävade icke för motsägelsernas avgrund, helst Buckle aldrig sagt sig ha funnit sanningen, och sanningen var ett relativt, som kunde ligga på båda sidorna. Tvivlet, kritiken, undersökningen var huvudsaken och det enda gagnande, ty det lämnade frihet; predikan, programmet, vissheten, systemet, »sanningen» var ofrihet, ty det var dumhet. Men att vara följdriktig tvivlare går icke, när man är fullstoppad med »till komplett evidens bevisade» sanningar, och när klasspassioner, brödlidelser, ställningskampen förvillar omdömet.

Date: 2015-12-18; view: 557