Från andra sidan graven.

Snön faller så lätt, så tyst, så vitt på Nya Kungsholmsbron där Falk och Sellén om aftonen vandra framåt förbi Eldkvarn och Serafimerlasarettet för att hämta Borg ner till Röda Rummet.

— Det är märkvärdigt vad den första snön gör för ett, jag vill inte säga högtidligt intryck, sade Sellén. Den smutsiga jorden blir...

— Är du sentimental? avbröt Falk hånande.

— Nej, det var bara som landskapsmålare jag yttrade mig.

De gingo tysta framåt genom snön som väste om deras fötter.

— Det här Kungsholmen med sina lasaretter har alltid förefallit mig lite hemskt, anmärkte Falk.

— Är du sentimental? sade Sellén hånande.

— Nej, det är jag inte, men, det gör alltid ett visst intryck på mig den här stadsdelen.

— Ah, prat! Inte gör det något intryck; det är misstag av dig! Se nu ä vi framme och det lyser hos Borgen. Jag undrar om han har några trevliga lik i kväll?

De stodo nu utanför grinden till Institutet; den stora byggnaden tittade på dem genom sina många mörka fönster som om den frågade vem de sökte på denna sena timma; de vadade genom gången förbi rundeln och gingo in i lilla byggningen till höger. Längst bort i salen satt Borg ensam vid sin lampa och arbetade med ett parti av en nerskuren kronoarbetskarl, vilken han vanställt på det grymmaste.

— God afton gossar, sade Borg och lade bort kniven. Vill ni träffa en bekant?

Han väntade icke på svaret, som uteblev, utan tände en lykta, tog sin överrock och en nyckelknippa.

— Jag trodde inte vi hade några bekanta här, sade Sellén, som ville hålla det sjunkande humöret uppe.

— Kom! sade Borg.

De gingo över gården upp i stora byggningen; porten gnisslade och slöts efter dem och stearinljusstumpen, som blivit kvar efter sista kortspelet, kastade sitt röda vanmäktiga sken över de vita väggarna. De båda främmande på stället sökte läsa i Borgs ansikte om det var fråga om något skämt, men där stod ingenting skrivet.

Nu togo de av till vänster in i en korridor som återgav ljudet av deras steg på ett sätt som om någon gått bakom dem. Falk sökte komma omedelbart efter Borg och få Sellén efter sig.

— Där! sade Borg och stannade mitt i gången.

Ingen såg någonting annat än väggar. Men det hördes som ljudet av ett sakta regn och en underlig doft som av en fuktig trädesåker eller som en barrskog i oktober drog emot dem.

— Till höger, sade Borg.

Den högra väggen var av glas och genom den syntes tre vita kroppar liggande på rygg.

Borg tog fram en nyckel, öppnade glasdörren och gick in.

— Här! sade han och stannade vid den andra av de tre.

Det var Olle! Han låg med armarna över bröstet, som om han sov en middagslur; läpparne hade dragit sig uppåt så att han tycktes le; för övrigt hade han bibehållit sig väl.

— Drunknad? frågade Sellén, som först hämtade sig.

— Drunknad! — Är det någon av er som känner igen hans kläder?

Det hängde tre bedrövliga uppsättningar på väggen, av vilka Sellén genast urskilde den rätta, en blå kavaj med jaktknappar, och ett par svarta byxor, med vita knän.

— Är du säker? sade Falk!

— Måtte väl känna min egen rock — som jag lånt av Falk!

Ur bröstfickan på kavajen framdrog Sellén en stor plånbok som var mycket tjock och klibbig av vattnet samt behängd med gröna alger vilka Borg ville kalla enteromorpha. Han öppnade den vid lyktskenet och genomsåg dess innehåll — några förfallna pantsedlar och en bunt fullskrivna papper utanpå vilka stod skrivet: »Till den som vill läsa.»

— Har ni gapat nog nu? sade Borg! — Då gå vi till Piperska muren!

De tre sörjande (vännerna var ett ord som endast begagnades av Lundell och Levin när de ville ha pengar) konstituerade sig på Piperska Muren som utskott av Röda Rummet. Vid en flammande brasa och en uppsats starka varor började Borg läsningen av de efterlämnade papperen, men måste då och då anlita Falks färdighet som »autograf», ty vattnet hade slagit omkring bläcket så att det såg ut som om skrivaren gråtit, efter vad Sellén skämtsamt anmärkte.

— Tyst därborta! sade Borg och drack sin toddy med en enda grimas så att oxeltänderna syntes. Nu börjar jag, och ber att få slippa bli avbruten.

Till den som vill läsa.

Att jag nu berövar mig livet, det är min rättighet, så mycket mer som jag därmed icke ingriper på någon annan människas rättigheter utan fastmer lyckliggör, som det kallas, åtminstone en; en syssla, och 400 kubikfot luft om dagen bli lediga.

Jag begår denna handling icke av förtvivlan, ty en tänkande människa förtvivlar aldrig, utan med tämligen lugnt sinne; att ett sådant steg skall framkalla sinnesrörelse bör väl var man förstå; att uppskjuta denna handling av fruktan för vad som skall komma efter, det gör endast jordaträlen, vilken söker detta svepskälet för att få stanna, där han säkerligen icke haft det så dåligt. Jag känner mig frigjord vid tanken på att få lämna denna tillvaro, ty sämre kan jag icke få, men väl bättre. — Får jag det icke alls — så skall döden vara en salighet redan så stor som att efter ett tungt kroppsarbete få somna i en väl bäddad säng; den som observerat huru kroppen då liksom lossnar i alla leder och själen småningom smyger sig bort den skall icke frukta döden.

Varför människorna göra så stor affär av döden, det är därför att de grävt ner sig för djupt här i jorden för att icke uppryckningen skall kännas plågsam. Jag har kastat loss för länge sen, har inga familjeband, inga ekonomiska, inga statsrättsliga eller juridiska band som hålla mig och jag går härifrån, därför att jag helt enkelt förlorat lusten att leva. Icke vill jag därmed uppmana andra som ha det bra att göra vad jag gör; de sakna ju anledningen och kunna därför icke döma min handling; om den är feg eller icke det har jag icke vårdat mig om att tänka efter ty det är likgiltigt; för övrigt är detta en angelägenhet av den mest privata natur. Jag har aldrig bett att få komma hit och därför har jag rättighet att gå när jag behagar.

Varför jag går? Därtill äro orsakerna flere och djupare än jag nu har tid och förmåga att framlägga. Därför håller jag mig till de närmaste och som hava särskilt betydelse för mig och min handling.

I min barndom och ungdom var jag kroppsarbetare; ni som inte vet vad det är att arbeta mellan solens uppgång och nedgång för att sedan falla i en djurisk dvala, ni ha undandragit er syndafallets förbannelse — ty det är en förbannelse att känna huru själen står stilla i växten under det kroppen gräver sig ner i mullen. Gå bakom oxen som drar plogen och låt ögat hänga mot den gråa jordkokan dag ut och dag in och du skall glömma till sist att se upp åt himlen; stå med spaden och gräv ut ett dike under en brinnande solhetta och du skall känna hur du sjunker ner i den vattensjuka marken och hur du gräver grav åt din själ. Detta veten I icke som förlusten er hela dagen och arbeten på en ledig stund mellan frukost och middag för att sedan vila era själar om sommaren då marken är grön — då I njuten av naturen som av ett skådespel vilket förädlar och lyfter. För jordarbetaren finns naturen icke som så; åkern är mat, skogen är ved, sjön ett tvättfat, ängen ost och mjölk — allt är jord utan själ!

När jag såg att ena hälften av människorna fingo arbeta på sina själar och den andra på sina kroppar, så trodde jag först att världen hade två planer för två slags människor; men så kom förnuftet och förnekade detta. Då gjorde min själ uppror och jag beslöt att också jag undandraga mig syndafallets förbannelse — och jag blev artist.

Nu kan jag analysera den mycket omtalade konstnärsdriften, efter som jag själv varit ute för den. Den vilar ytterst på en bred bas av frihetsbegär, frihet från nyttigt arbete; därför har också en tysk filosof definierat det sköna = det onyttiga; ty om ett konstverk vill vara nyttigt, röjer en avsikt eller tendens är det fult; vidare vilar driften på högmod; människan vill i konsten leka Gud, icke som om hon skulle kunna göra något nytt (det kan hon inte!), utan göra om, förbättra, arrangera. Hon börjar icke med att beundra förebilderna d.v.s. naturen, utan hon börjar med kritik. Man ser allt så bristfälligt och vill göra det bättre. Detta högmod som driver och denna frihet från syndafallets förbannelse, arbetet, gör att artisten känner sig stå över andra människor, vilket han på visst sätt gör, men han får också behov att ständigt påminnas härom, ty eljes kommer han lätt underfund med sig själv — det vill säga han finner intigheten i sin verksamhet och det oberättigade i sin flykt från det nyttiga. Detta ständiga behov av erkännande av sitt onyttiga arbete gör honom fåfäng, orolig, och ofta djupt olycklig — blir han sig själv klar, upphör ofta hans produktionsförmåga och han går under, ty att återvända i oket när han en gång smakat friheten, det kan endast den religiöse.

Att göra skillnad på snillen och talanger, att sätta snillet som en ny egenskap är dumt, ty då måste man också tro på den särskilda uppenbarelsen. Den största konstnären har fått vissa anlag till en teknisk färdighet; utan övning dö dessa; därför har någon sagt att snille är flit; det går an att säga, det liksom så mycket annat som är sant till en fjärdedel; kommer bildning till (vilket är sällsynt, emedan vetandet snart upplyser om villan, varför den bildade sällan slår sig på konst), och ett gott förstånd, så framstår snillet som produkten av en hel serie gynnsamma omständigheter.

Jag förlorade snart tron på det där högre i min böjelse (kallelse, Gud bevars!) ty min konst kunde icke uttrycka en enda idé, den kunde på sin höjd framställa kroppen i den situationen, som plägar ange den sinnesrörelsen, vilken åtföljer den tanken — således ge ett uttryck i tredje hand. Den är som fälttelegrafen — betydelselös för alla utom dem som känna signalens betydelse. Jag ser bara en röd flagg, men soldaten ser befallningen: avancera! För övrigt insåg redan Plato, som ju var ett så fint huvud och idealist därtill, det intiga i konsten såsom varande ett sken av skenet (= verkligheten) varför han också utdrev artisten ur sin idealstat. Det var allvar det!

Emellertid sökte jag åter inträda i träldomen, men det var omöjligt! Jag försökte finna den som min högsta plikt, jag försökte resignera — men det lyckades inte. Min själ tog skada och jag var på väg att bli ett fä; jag tyckte ibland att det myckna arbetet rent av var synd, för så vitt som det motarbetade det högre målet, själens utveckling; då skolkade jag och flydde på en dag ut i naturen, där jag levde i meditationer, vilka gjorde mig outsägligt lycklig — men denna lycka föreföll mig som en självisk njutning, lika stor dock, ja större än den jag erfor under det artistiska arbetet och då kom samvetet, pliktkänslan över mig som en furie och jag flydde åter till mitt ok, som då var ljuvligt — för en dag!

För att befria mig från detta olidliga tillstånd och få klarhet och frid, går jag det okända till mötes. I som fån se mitt lik — ser jag olycklig ut i döden?

— — —

Date: 2015-12-18; view: 594