Brev från Kandidat Borg till Litteratör Struve.

Nämdö i juni 18..

Gamle Skandalskrivare!
Som jag är alldeles säker på, att varken du eller Levin betala in era omsättningsparter på vårt lån i Skomakarbanken, så skickar jag härmed ett reversal på nytt lån i Byggmästarbanken. De smulor, som icke åtgå till omsättningen torde kristligen delas och min pars överstyras med ångare till Dalarö, där jag hämtar.

Brodren Falk har jag nu haft under min vård en månad och jag tror att jag har honom på bättringen. Du minns att han övergav oss strax efter den Olaiska föreläsningen och att han i stället för att begagna sin bror och sina relationer gav sig in i Arbetarfanan, där han blev misshandlad för 50 rdr i månaden. Den där frihetsluften på Kindstugatan måtte emellertid ha verkat demoraliserande på honom, ty han började sky bättre folk och klä sig illa. Jag hade dock under tiden ett öga på honom genom den slinkan Beda — du vet — och när jag fann honom mogen för ett avbrott med de där kommunardförbindelserna, så hämtade jag honom. Jag hämtade honom på källaren Stjärnan där han satt i sällskap med två skandalskrivare och begagnade brännvin — jag tror visst att de skrevo också! Hans tillstånd vid hämtningsäventyret var vad ni skulle kalla sorgligt. Som du vet betraktar jag människorna med den absoluta likgiltighetens blickar; jag tar dem som geologiska preparat, som mineralier; några kristallisera i det systemet andra i det; varför de göra så, ja det beror på lagar eller omständigheter inför vilka vi skola förhålla oss likgiltiga; jag gråter inte över kalkspaten därför att den inte är hård som bergkristallen; därför kan jag icke heller kalla Falkens belägenhet sorglig; den var helt enkelt produkten av hans temperament (hjärta som ni säger) + omständigheter, dem hans temperament framkallat. Han var emellertid litet »down» vid tillfället. Jag förde honom om bord och han förhöll sig passiv. Men just som vi kastat loss och fått fart, så vände han sig om och då, jag tror att hon gått dit själv, stod Beda, du vet, på stranden och viftade. Då blev karlen galen; han ville i land, skrek han, och hotade att hoppa i sjön. Jag tog honom i armen och stoppade in honom i kajutan varpå dörren blev stängd. När vi passerade Vaxholm kastade jag två brev på posten, ett till redaktören av Arbetarfanan med en ursäkt för Falks fortfarande uteblivande, och ett till hans värdinna med anhållan om hans kläders hitut-skickande.

Emellertid mojnade han av, och när han fick se de stora vattnen och skären, så blev han sentimental och språkade en hel hop smörja om att han aldrig trott han skulle få se Guds (!) gröna jord mer o.d. Men så kom ett slags samvete över honom. Han ansåg sig icke ha rättighet att vara så lycklig, och få njuta så i sysslolöshet, då så många människor voro olyckliga; han ansåg sig ha svikit sin plikt mot busen på Kindstugatan och han ville vända om; han förklarade på mina rysliga skildringar av hans nyss flydda liv, att det var människans skyldighet att lida och arbeta för varandra; denna åsikt har hos honom antagit en religionartad karaktär (jag har emellertid nu tagit bort den med vichyvatten och salta bad). Mannen tycktes vara alldeles söndergången och jag har haft mycket besvär med att laga honom, ty psykiskt (!) och fysiskt var här svårt att skilja på. Jag måste säga, att han i vissa avseenden väcker min förundran — beundra gör jag aldrig. Det måtte vara en egen mani som driver honom att handla rakt emot sina intressen. Tänk så bra han skulle ha haft det vid det här laget, om han gått fram på sin lugna ämbetsmannabana, helst då brodern i så fall lovat hjälpa honom med en större penningsumma. I dess ställe går han och sätter bort sitt anseende och slavar åt en rå arbetskarl — allt för de där idéernas skull! Det är för underligt!

Emellertid tyckes han vara på bättringen, i synnerhet efter sista läxan. Kan du tänka dig, han gick och kallade fiskaren härute för »herrn» och lyfte på hatten för honom. Dessutom anställde han små kordiala samtal med befolkningen och ville göra sig underrättad om »huru de hade det». Följden blev den att fiskaren drog öronen åt sig och kom en vacker dag till mig och frågade om »den där Falk» skulle betala sin inackordering själv eller om doktorn (jag) skulle göra det! Jag berättade det för Falk och han blev ledsen som han alltid blir när han mister sin goda tanke om något. En tid efter gick han och talte om utsträckt rösträtt med fiskaren; följden blev att denne kom till mig och frågade om Falk hade dåliga affärer.

Första dagarne gick han på stränderna och dårade; ibland företog han långa simfärder utåt fjärden som om han aldrig ämnade vända om, och som jag alltid ansett självmord vara en av människans heligaste rättigheter efter som hon fått den gåvan av naturen så gjorde jag inga ingrepp i hans vanor. Isaac berättade att Falk emellanåt för honom haft långa utgjutelser om den där nymfen Beda, som lär ha lurat honom grundligt.

Apropå Isaac så är det ett fint huvud, må du tro. Han har satt i sig Rabe nu på en månad och läser Cæsar, som vi läser Gråkappan, och vad mer är, han vet vad den innehåller, något som vi aldrig visste. Men hans huvud är egentligen receptivt, det vill säga mottagligt, och därjämte beräknande, och det är en gåva med vilken många blivit snillen, ehuru de varit ganska dumma. Hans praktiska sinne måste ibland ge sig luft och vi hade nyligen ett lysande exempel på hans affärsförmåga. Jag känner icke hans ekonomiska ställning, ty han är i det fallet mycket hemlighetsfull, men en dag visade han sig orolig, ty han hade en utbetalning på ett par hundra. Som han icke kunde vända sig till brodren i Triton, med vilken han brutit, så kom han till mig. Jag kunde inte hjälpa honom. Då tog han ett ark postpapper och skrev ett brev, vilket befordrades express och så var det tyst några dagar.

Utanför stugan där vi bo stod en vacker ekdunge, vilken gav en behaglig skugga och tillika skyddade mot havsvindarna. Jag förstår mig inte på trän och natur i allmänhet, men jag tycker om skugga när det är hett. En morgon, då jag drog upp rullgardin kände jag inte igen mig. Fjärden låg öppen utanför fönsterna och en kabellängd från land låg en jakt ankrad. Hela ekdungen låg fälld och på en stubbe satt Isaac och läste Euklides och räknade träden alltefter som de fördes ut på jakten. Jag väckte på Falk; han blev förtvivlad och ursinnig och råkade i ordväxling med Isaac, som på den affären stoppade 1000 banko i fickan. Fiskarn fick 200 rischels — han hade inte begärt mer — jag var arg — inte för trädens skull, utan därför att inte jag kommit på samma idé. Falk säger, att det var opatriotiskt, men Isaac svär på att det gjorde gott åt utsikten att få undan »det där rasket», och han tänker i nästa vecka ta sig en båt och besöka grannöarna i samma ändamål. Fiskargumman grät hela dan, men gubben for in till Dalarö för att köpa henne ett vackert klänningstyg; han blev borta i två dygn och när han kom hem igen, så var han alldeles full, men båten var tom, och när gumman frågade efter tyget, så förklarade gubben att han glömt bort det.

Adjö med dig! Skriv snart och berätta några skandalhistorier och sköt om lånen väl!

Din dödsfiende och borgensman

H.B.

P.S. Jag såg i tidningarna att man håller på att bilda en Ämbetsmannabank. Vem ska sätta in pengar i den? Håll utkik på'n i alla fall så ska vi kasta in ett litet papper i sinom tid.

Anhålles att få följande notis införd i Gråkappan i anseende till min förestående licentiat.

Vetenskaplig upptäckt.Medicine Kandidat Henrik Borg, en av våra yngre mera framstående läkare, har under sina zootomiska forskningar i Stockholms skärgård upptäckt en ny art av släktet Clypeaster, vilken han givit det mycket träffande namnet maritimus. Karaktären torde kortast uttryckas så: Hudens plåtar i 5 med porer genomborrade ambulacral-fält, och 5 interambulacralfält endast med knappar för taggarne. Djuret har väckt livlig uppmärksamhet i den lärda världen.

— — —

Date: 2015-12-18; view: 541