Från Nya Kyrkogården till Norrbacka.

Septembereftermiddagen låg grå och varm och lugn över huvudstaden, då Falk vandrade upp för de södra backarna. På Katrina kyrkogård satte han sig att vila; han erfor ett verkligt välbehag vid att se huru lönnarne blivit rödfrusna under de sista nätterna och han hälsade hösten hjärtligt välkommen med dess mörker, dess gråa moln och dess fallande löv. Icke en fläkt rörde sig; det var som om naturen vilade, trött av det korta sommararbetet; allting vilade; människorna lågo där under sina torvor så tysta och beskedliga som de aldrig varit i livet, och han önskade han hade dem alla där, och sig själv med. Klockan slog någonting uppe i tornet och då reste han sig och gick, gick framåt Trädgårdsgatan, tog av in på Nya Gatan, vilken tycktes ha varit ny i hundra år, gick över Nytorget och var framme vid Vita Bergen. Där stannade han utanför det skäckiga huset och hörde på vad barnen sade, ty det var barn på bergknallen som vanligt, och de talade både högt och oförbehållsamt under det att de slipade små tegelstenar som de skulle ha till att hoppa hage med.

— Vad fick du till middan, Janne?

— Angår det dej, du?

— Angår? Säger du angår? Akta re du, så att jag inte lappar dej!

— Du? Äh höru! Inte du med de där ögona!

— Höru? Flunsa jag dej inte härom dan ner ve Hammarbysjön! Va!

— Äh, håll käften på dig!

Janne blir »flunsad» och oron lägger sig.

— Du kanske inte var med, du Janne, och stal krasse på Katrina Körgål? Va!

— Har den där halta Olle gått och babbla om det?

— Nå, och så kom inte polisen? Va?

— Tror du jag är rädd för polisen? Det ska du få se!

— Är du inte det, då ska du få följa med till Zinkens Damm och humla päron i kväll.

— På tji förstås? Kommer inte över planket, känner de där arga hundarne!

— Tror du inte att Sotar-Pelle går över det där planket som ett inte, och hundarna måste man väl kunna sparka.

Slipningen avbrytes av en piga som kommer ut och strör granris på den gräsbevuxna gatan.

— Vad är det för en djävel som ska begravas däroppe i dag?

— Åh det är den där vicevärden, kära du, som har fått en unge igen med sin kona!

— Det är en kitslig satan den där vicevärden? Va?

I stället för svar gav han ifrån sig en okänd melodi som visslades på ett särskilt sätt.

— Vi bruka sparka hans rävungar när di kommer från skolan. Och hans kona, må du tro, den är något svullen. Den djävla maran stängde oss ute i snön en natt, när vi inte betalte hyran, så att vi måste koja i Blecktornsladan.

Samtalet tynade, ty den sista upplysningen tycktes icke göra det allra minsta intryck på åhöraren.

Det var icke med särdeles muntra känslor Falk gjorde sin entré efter den presentation de båda gatpojkarne anställt. Han hälsades i dörren av Struve, som anlagt en sorgsen min och nu fattade honom i armen som om han ville meddela honom ett förtroende eller sönderkrama en tår i hans närvaro, vilket som helst, något måste ju göras — och tog honom om livet.

Falk befann sig i en sal med ett matbord, en skänk, sex stolar och en likkista. För fönsterna hängde vita lakan, genom vilka dagsljuset sipprade in och bröt sig mot det röda skenet av två stearinljus; på matbordet stod en bricka med gröna vinglas och en soppskål med georginer, lövkojor och astrar.

Struve tog hans hand och ledde honom fram till kistan där den lilla namnlösa låg nerbäddad på hyvelspån i tyll, bestrött med Kristi Bloddroppsblad.

— Här, sade han; här!

Falk erfor inga andra sensationer än dem man alltid erfar i närvaron av ett lik och kunde därför icke finna några ord lämpliga för tillfället utan inskränkte han sig till att krama fadrens hand, varpå denne sade:

— Tack, tack! och avlägsnade sig för att gå in i ett rum bredvid.

Falk var ensam; nu hörde han först en häftig viskning bakom den dörr där Struve försvann; därpå blev det tyst en stund; men så började från andra ändan av rummet ett mummel tränga genom den tunna brädväggen; han kunde endast delvis urskilja orden men han tycktes igenkänna rösterna. Först hördes en gäll diskant som talade långa strofer mycket fort.

— Babebibobubybåbäbö — Babebibobubybåbäbö — Babebibobubybåbäbö — lät det.

Därpå svarade en vredgad karlröst ackompanjerad av hyvelns: vitschå — vitschå — vitsch — vitsch — hitsch — hitsch.

Och så ett långsamt framrullande mum — mum — mum — mum. Mum — mum — mum — mum. Varpå hyveln började spotta och nysa sitt vitsch vitsch. Och så en storm av babili-bebili-bibili-bobili-bubili-bybili-båbili-bäbili-bö!

Falk trodde sig förstå varom denna diskussion handlade och på vissa tonfall tyckte han sig märka att den lilla döda var inblandad i saken.

Och så började åter en våldsam viskning bakom Struves dörr, interfolierad med en snyftning, och så öppnades dörren och ut kom Struve ledande vid handen en fintvätterska, svartklädd och med röda ögon. Struve presenterade med en familjefaders värdighet:

— Min hustru; häradshövding Falk, min gamla vän!

Falk mottog en hand, så hård som ett klappträ och ett leende som pickles. Han försökte i största hast konstruera en fras som innehöll de två orden »fru» och »sorg» och lyckades tämligen, varför Struve bestod honom en omfamning.

Frun, som ville bidraga med någon vänlighet, började borsta sin man på ryggen och bifogade:

— Det är fasligt vad Christian kan gå och klena ner sig; jämt och samt är han dammig på ryggen. Tycker inte häradshövdingen att han ser ut som en gris?

Denna kärleksfulla fråga slapp den stackars Falk besvara, ty bakom modrens rygg stucko nu två röda huvuden fram och flinade mot den främmande. Modren fattade oömt deras huvuden och sade:

— Har häradshövdingen sett så fula pojkar förut? Se de inte ut som rävungar?

Detta överensstämde med verkliga förhållandet till den grad att Falk kände sig uppfordrad på det livligaste förneka faktum.

Farstudörrn öppnades och in trädde två herrar. Den förste var en bredaxlad trettioåring med ett fyrkantigt huvud, vars framsida skulle föreställa ansikte; huden såg ut som en halvrutten broplanka i vilken maskar plöjt sina labyrinter; munnen var brett skuren och stod jämt på glänt varvid alltid de fyra välslipade hörntänderna syntes; när den log, klövs ansiktet i två delar och man såg ända bort till fjärde oxeltanden; icke ett skäggstrå vågade sig fram på den ofruktbara marken; näsan var så illa anbragt att man framifrån kunde titta ett gott stycke in i huvet; på kraniets ovandel förekom någonting växande, som liknade en kokosmatta.

Struve, som ägde den förmågan att adla sin omgivning, presenterade kandidaten Borg som doktor Borg. Denne gjorde intet tecken till nöje eller missnöje, framräckte sin överrocksärm åt sin följeslagare, vilken genast drog av ytterplagget och hängde det på farstudörrens gångjärn, varvid frun anmärkte att »det var så dåligt, det här gamla huset, att det inte fanns en klädhängare en gång». Rockavdragaren presenterades som herr Levi. Det var en lång yngling; hans kranium tycktes hava tillkommit genom en utveckling av näsbenet bakåt; och bålen, som räckte ända ner till knävecken, föreföll som om den uppstått därigenom att kraniet dragits genom ett dragjärn som när man drar ståltråd; axlarne störtade som stuprännor, höfterna hade icke lämnat ett spår efter sig, smalbenen sträckte sig ända upp åt låren, fötterna voro nedgångna som gamla skor, under vilka hålfoten blivit nedtrampad; benen strävade utåt, nedåt som på en arbetare, vilken burit tunga bördor eller stått största delen av sitt liv — Det var en fullkomlig slavtyp.

Kandidaten hade stannat vid dörren efter befrielsen från ytterplagget; han hade tagit av sig handskarne, ställt ifrån sig käppen, han hade snutit sig, han hade stoppat in näsduken utan att låtsa märka Struves upprepade försök att presentera; han ansåg sig ännu vara i tamburen; men nu tog han sin hatt, skrapade med foten och gjorde ett steg framåt rummet.

— God dag Jenny! Hur står det till? sade han och tog fruns hand med en vikt som om det varit hennes liv. Därpå bugade han sig omärkligt för Falk med en grimas som en hunds när han ser en främmande hund på sin gård.

Unge herr Levi följde kandidaten i spåren, uppfångade hans leenden, applåderade hans sarkasmer och lät sig förtryckas av dennes överlägsenhet.

Frun drog upp en butelj rhenskt vin och serverade. Struve fattade sitt glas och önskade gästerna välkomna. Kandidaten öppnade gapet, lade glasets innehåll på sin till en rännsten apterade tunga, grinade som om han skulle taga in, och sväljde.

— Det är fasligt surt och dåligt, sade frun; kanske Henrik vill ha ett glas punsch i stället!

— Ja, det var ganska dåligt, medgav kandidaten och erhöll herr Levis odelade bifall.

Punsch kom fram. Borgs ansikte klarnade; han såg sig omkring efter en stol; en sådan blev genast framburen av herr Levi.

Sällskapet slog sig ner omkring matbordet. Lövkojorna doftade starkt och deras ångor blandade sig med vinets, ljusen speglade sig i glasen, pratet tog fart och snart steg en rökpelare upp från kandidatens plats. Frun kastade en orolig blick bort åt fönstret där den lilla låg och sov, men den blicken såg ingen.

Då hördes en vagn stanna utanför på gatan. Alla reste sig utom doktorn. Struve hostade och sade med låg röst som om han sagt något obehagligt: ska vi göra oss i ordning?

Frun gick fram till kistan, lutade sig ner och grät häftigt; när hon reste sig upp såg hon mannen stå med kistlocket i beredskap, och då brast hon ut i en våldsam gråt.

— Se, så! Se så! lugna dig! sade Struve, och skyndade sig att lägga på locket, som om han ville dölja något. Borg lade ett punschglas i sin rännsten och såg därefter ut som en häst när han gäspar. Herr Levi hjälpte Struve att skruva fast locket vilket han gjorde med så stor ledighet som om han emballerat en packlåda.

Man tog avsked av frun, drog på sig ytterplaggen och gick; frun bad herrarne akta sig i trapporna; »de voro så gamla och dåliga».

Struve gick först och bar kistan; när han kom ner på gatan och fick se en liten folksamling, anställd till hans ära, greps han så av högmodsandan att han for ut emot kusken som inte öppnat vagnsdörren och fällt steget; för att förhöja effekten duade han den store livréklädde karlen, vilken med hatten i hand skyndade fullgöra befallningarna; detta framkallade nu en kort, elakartad hosta hos en gosse i hopen, vilken lydde namnet Janne, och som när han därigenom ådrog sig de kringståendes uppmärksamhet, började med lyfta ögon granska skorstenarne som om han väntade sotarn.

Vagnsdörren smällde igen om de fyra, och följande samtal uppstod mellan några yngre deltagare i folksamlingen, vilka nu kände sig lugnare:

— Hör du? En sån svullen kista! Såg du på'n!

— Ja visst! Men såg du att det inte var något namn på plåten!

— Va' det inte?

— Nej det kunde man väl se; den var alldeles blank.

— Vad betyder det då?

— Vet du inte det? — Det var en hor-unge!

Piskan smällde lyckligtvis och vagnen rullade framåt. Falk kastade en blick upp åt fönstret; där stod frun, som redan tagit ner ett par lakan och blåste ut stearinljusen, och bredvid henne rävungarne med var sitt vinglas i handen.

Vagnen skallrade fram, gata upp och gata ner; ingen gjorde försök att tala. Struve såg plågad ut där han satt med kistan i knä; och det var ännu så ljust att han skulle velat göra sig osynlig.

Det var en lång väg till nya kyrkogården, men den tog också slut och man var framme. Utanför grindarna stod ett långt tåg av vagnar. Man köpte kransar och dödgrävaren tog emot kistan. Efter en god stunds promenad, stannade den lilla processionen på ett nyupptaget sandfält längst bort på norra sidan av kyrkogården. Dödgrävaren lagade listerna i ordning; doktorn kommenderade: håll an där! fira! lägg av! och nu hissades den lilla namnlösa tre alnar under jorden; det blev en paus; alla stodo tysta med sänkta huvuden och sågo ner i graven som om de väntade något; tung och grå låg himlen över det stora ödsliga sandfältet, där de vita stickorna stodo som små barns vålnader, vilka gått vilse härute; skogsbrynet tecknade sig svart som en skuggspelsfond, ej en vindfläkt rörde sig. Då hördes en röst, först darrande, men snart klar och bestämd som buren av en övertygelse; Levi hade stigit upp på bårtäcket och talade med blottat huvud:

»Av den Högste tryggt beskyddad, Vilande i skuggan av Hans allmakt. Till den Evige jag säger: Du min tillflykt är den trygga, Du min borg, den evigt säkra, Gud på vilken jag förlitar. — Kaddisch. — Herre Allsmäktige Gud, giv att ditt heliga namn må varda tillbett och helgat i hela den värld, vilken du en gång skall förnya, du, som åter upplivar de döda och kallar dem till ett nytt liv. Du som låter evig frid härska i din himmel, må du ock skänka oss och hela Israel din frid, amen!

Sov i ro du lilla som intet namn fick, Han som känner de sina, skall nog kalla dig vid namn; sov du gott i höstnatten, inga onda andar skola störa dig fast du ej fick det helgade vattnet; gläd dig att du slapp brottas med livets strider, dess fröjder kunde du väl vara utan. Lycklig du som fick gå bort innan du hann göra bekantskap med världen; ren och utan fläck lämnade din själ sin späda hydda, därför skola vi icke kasta jord efter dig, ty jord är förgängelse, men vi skola hölja dig med blommor, ty, som blomman stigit upp ur jorden så skall din själ också ur den mörka graven höja sig till ljuset, ty av ande är du kommen till ande skall du åter varda!»

Han lät kransen falla och betäckte sitt huvud.

Struve gick fram, fattade hans hand och tryckte den med värma varvid tårarna kommo honom i ögonen så att han måste låna Levis näsduk. Doktorn som kastat ner sin krans började redan gå och de andra följde sakta efter. Men Falk stod tankfull kvar lutad över graven och stirrade ner i djupet; han såg först endast ett fyrkantigt mörker men småningom framdök en ljus fläck, som växte och antog bestämd form, den blev rund och gav ett vitt sken som en spegel — det var den lillas oskrivna livstavla som lyste genom mörkret och endast återgav himmelens obrutna ljus. Han fällde sin krans; ett svagt dovt ljud och ljuset slocknade. Då vände han sig om för att följa de andra.

Vid vagnen uppstod några funderingar vart man skulle styra färden; Borg gjorde processen kort och kommenderade »till Norrbacka»!

Om några minuter befann sig sällskapet i stora salen en trappa upp där de mottogos av en flicka, vilken Borg hälsade med en kyss och en omfamning, varpå han kastade sin hatt under en soffa, befallde Levi draga av sig ytterrocken och rekvirerade en kanna punsch, tjugofem cigarrer, ett halvt stop konjak och en topp socker. Därpå tog han av sig i skjortärmarne och disponerade ensam över salens enda soffa.

Struves ansikte började stråla när han såg tillredelserna till ett dryckeslag och han äskade musik. Levi satte sig till pianot och hasplade opp en vals, varvid Struve tog Falk om livet och började en promenad under lättfattliga samtal om livet i allmänhet, om sorg och glädje, om människans obeständiga natur m.m., varav framsprang som resultat, att det vore syndigt att sörja vad gudarne (han begagnade ordet gudarne, efter som han redan sagt syndigt på det Falk icke skulle tro att han var läsare) — givit och tagit. Detta resonemang tycktes utgöra introduktionen till den vals, han strax därpå dansade med flickan, som kom in med bålen. Borg fyllde glasen, lockade på Levi, nickade åt ett glas och sade:

— Nu ska vi dricka brorskål så kan vi vara ovettiga på varann sedan!

Levi uttryckte sin stora glädje över den äran.

— Skål Isaac, sade Borg.

— Jag heter inte Isaac...

— Tror du jag bryr mig om vad du heter — jag kallar dig vid namn Isaac och du är min!

— Du var mig en rolig djävel...

— Djävel! vet du inte hut judgosse...

— Vi skulle ju vara ovettiga på varann...

— Vi? Jag skulle vara ovettig på dig, ja!

Struve ansåg sig böra gå emellan:

— Tack min bror Levi, sade han, för dina vackra ord. Vad var det för en bön du läste?

— Det var vår begravningsbön.

— Den var mycket vacker!

— Det var bara fraser tyckte jag, inföll Borg! Den otrogne hunden bad endast för Israel och det kunde således inte gälla den avlidna!

— Alla odöpta räknas till Israel, svarade Levi.

— Och så angrep du dopet, fortfor Borg. Jag tål inte att någon angriper dopet — det vill vi göra själva! Och så var du och fingrade på rättfärdiggörelsen! Låt bli sånt där; jag tål inte att någon annan går och fingrar på vår religion!

— Det har Borg rätt uti, sade Struve, om vi nämligen inskränka oss till att inte alls angripa vare sig dopet eller någon annan av de heliga sanningarne, och jag får anhålla att varje samtal av denna lättsinniga art må vara bannlyst från vårt sällskap i afton.

— Får du anhålla? skrek Borg! Vad får du anhålla? — Nå! Jag förlåter dig, om du håller mun på dig! Spel opp Isaac! Musik! Vi är musiken stum vid Cæsars fest! Musik! Men kom inte med något gammalt! Nytt skall det vara!

Levi satte sig till pianot och spelade ouvertyren till Den Stumma.

— Se så där ja nu ska vi prata, sade Borg! Häradshövdingen går och ser så sorgsen ut, kom så få vi dricka!

Falk som erfarit en viss beklämning i Borgs närvaro mottog anbudet med någon reservation. Men det kom icke till något samtal, man liksom fruktade en sammanstötning. Struve irrade omkring som en mal, sökande nöjet utan att finna det alltjämt likväl återvändande till punschbordet; han tog då och då några danssteg inbillande sig, att det var roligt, att det var festligt, men det var det inte. Levi gick emellan pianot och punschen; han gjorde även försök att sjunga en rolig visa men den var för gammal att någon skulle höra på. Borg skrek för att få »stämning» som han kallade det, men det blev allt tystare och nästan ängsligt. Falk gick av och an på golvet tigande och olycksbådande som ett väl laddat åskmoln.

På Borgs befallning dukades nu en väldig sexa. Man satte sig till bords under en hotfull tystnad. Brännvinet användes omåttligt av Struve och Borg. Den senares ansikte liknade ett par nerspottade kakelugnsluckor; röda fläckar slogo upp här och där och ögonen blevo gula; Struve liknade däremot en fernissad eidamerost, jämnröd och flottig. När man såg Falk och Levi i detta sällskap föreföllo de som ett par barn vilka åto sin sista kväll hos jättarne.

— Ge skandalskrivaren laxen, kommenderade Borg åt Levi, för att avbryta den enformiga tystnaden.

Levi räckte fatet åt Struve. Denne sköt upp glasögonen och sprutade etter.

— Vet du inte hut jude, fräste han och kastade servetten i Levis ansikte.

Borg lade sin tunga hand på hans kala hjässa och sade:

— Tyst murvel!

— Vad är det för sällskap man har råkat ut för; jag skall säga er mina herrar att jag inte är van vid sådant här och jag är alldeles för gammal att bli behandlad som en pojke, sade Struve, med darrande stämma, glömmande sin vedertagna godmodighet.

Borg, som nu kände sig mätt, steg upp från bordet och sade:

— Fy fan ett sånt sällskap! Gör upp det här Isaac, så ska du få av mig sen; jag går förut!

Han tog på sig överrock och hatt, fyllde ett dricksglas med punsch, kantade det med konjak, tömde i ett tag, släckte ett par ljus i förbigående, slog sönder några glas, stoppade en näve cigarrer och en stryksticksask i fickan och raglade ut.

— Det är synd att ett sådant snille skall supa! sade Levi andäktigt.

Om en minut var Borg åter inom dörren, gick fram till matbordet, tog armstaken och tände en cigarr, blåste röken i ansiktet på Struve, räckte ut tungan och visade oxeltänderna, släckte ljusen och gick. Levi låg framstupa och skrek av förtjusning.

— Vad är det för avskräde, du behagar föra mig tillsammans med? frågade Falk allvarligt.

— Åh kära du, han är rusig nu, men han är son till fältläkarn och professorn —

— Jag frågade inte vem hans far var, utan vad han själv var, men nu svarade du på varför du låter dig trampas av en sådan där hund! Kan du nu svara på den frågan, varför han umgås med dig.

— Jag förbehåller mig alla sottiser, sade Struve förnämt!

— Ja förbehåll dig alla dumheter i världen men behåll dem!

— Hur är det med bror Levi? sade Struve inställsamt, du ser så allvarsam ut?

— Det är bra synd att ett sådant geni som Borg skall supa så fasligt, sade Levi.

— Hur och när yttrar sig hans geni? frågade Falk.

— Man kan vara ett geni utan att skriva vers, sade Struve spetsigt.

— Det tror jag, ty att skriva vers förutsätter intet geni — lika litet som det att man är ett kreatur, sade Falk.

— Ska vi göra opp nu? sade Struve och fick ett ärende ut.

Falk och Levi gjorde opp. När de kommo ut, regnade det och himlen var svart, blott gasskenet från staden stod som en röd sky i söder. Hyrvagnen hade kört hem och det återstod endast att slå upp rockkragarna och vandra. De hade icke kommit längre än till kägelbanan då de hörde ett förfärligt anskri uppe i luften.

— Förbannelse! skrek det över deras huvuden och nu sågo de Borg gunga på en av de högsta lindarnes topp-grenar. Grenen sjönk mot marken, men höjde sig i nästa ögonblick och beskrev en oerhörd kurva.

— Åh det är kolossalt! skrek Levi! Det är kolossalt!

— En sådan galning, smålog Struve stolt över sin protegé, och drog upp rockkragen!

— Kom hit Isaac, röt Borg uppe i luften, kom hit judgosse, så ska vi låna pengar av varann!

— Hur mycket vill du ha? frågade Levi och viftade med plånboken.

— Jag lånar aldrig mindre än en femtia!

I nästa ögonblick var Borg nere från trädet och stoppade sedeln i sin ficka.

Därpå tog han av sig överrocken.

— Tag på dig! sade Struve befallande.

— Ska jag ta på mig! Vad säger du för slag! Befaller du mig? Va! Säger du att jag ska! Säger du det! Kanske du vill slåss!

Han slog härvid sin hatt mot trädstammen så att den krossades, varpå han tog av sig frack och väst och lät regnet piska på bara skjortan!

— Kom hit nu din murvel så ska vi slåss!

Därmed sprang han Struve om livet, backade med honom så att båda stupade i diket.

Falk satte i gång åt staden det fortaste han kunde, men ännu långt efter sig hörde han Levis skrattsalvor och bravorop: det är gudomligt, det är kolossalt — det är kolossalt! och Borgs: förrädare, förrädare!

TJUGONDE KAPITLET

På Altaret.

Moraklockan på Stadskällarn i X-köping dundrade sju en oktoberkväll då sceniske direktören vid stadens stående teater vräkte sig in genom dörren. Han såg strålande ut som en padda kan stråla när den fått ett gott mål, han såg glad ut, men hans ansiktes muskler voro ovana att följa med på sådana färder, så att de kastade huden i orediga veck och vanställde än mer hans hiskliga uppsyn. Han hälsade nådigt på den lilla torra källarmästaren som stod innanför disken och räknade gästerna.

— Wie steht's? skrek direktören — han hade nämligen lagt bort att tala för länge sen, som vi erinra oss.

— Schön Dank! svarade källarmästaren.

Som det nu var slut med herrarnes tyska, så övergingo de omedelbart till svenskan.

— Nå, vad sägs om pojken Gustaf! Var han inte ypperlig som Don Diego. Va? Jag tror att jag kan göra aktörer, jag.

— Ja jag säger det! Den pojken! Men det är som direktörn själv sagt: det är lättare att göra en talang av en person, som icke gått och förstört sig med de dumma böckerna...

— Böckerna ä ett fördärv! Det vet jag bäst. Förövrigt! Vet källarmästarn vad som står i böckerna! Hä? Jag vet det jag! Ni ska få se nu när den där unga Rehnhjelm kommer fram i Horatio, hur han bär sig åt. Det kommer att bli skönt! Jag har lovat honom rollen, därför att han tiggde så mycket, men jag sa också ifrån, att jag inte kommer att hjälpa honom, för jag vill inte stå ansvar för hans misslyckande. Jag sa honom också, att han fick rollen för att jag skulle visa honom hur svårt det är att spela för den som naturen ej nedlagt gåvorna hos. — Åh! Jag ska kväsa till honom, så att han inte ska gapa efter roller på mången god dag sedan. Det skall jag göra! Men det var inte det vi skulle tala om! Hör nu, har källarmästarn några rum lediga.

— De två små?

— Just!

— Alltid till direktörns disposition!

— En supé för två, fint! Klockan åtta! Källarmästarn serverar själv!

Han skrek icke, när han sade detta sista och källarmästarn bugade sig till tecken att han förstod.

I detsamma inträdde Falander. Utan att hälsa direktören gick han fram och satte sig på sin gamla plats. Direktören steg genast upp och sade i det han passerade disken, hemlighetsfullt: klockan åtta; varpå han gick.

Källarmästaren satte nu fram en absintbutelj med tillbehör åt Falander. Som denne icke gjorde någon min av att vilja öppna samtal, tog källarmästarn sin servett och började torka omkring på bordet; när detta icke hjälpte fyllde han på stryksticksfodralet och sade:

— Supé i kväll; smårummen! Hm!

— Vem och vad talar ni om?

— Hm! Den där som gick vet jag.

— Jaså den! Nå det är ovanligt höra om honom som är så snål! Det är väl för en person då?

— Nej två, sade källarmästarn och klippte med ögonen. — I smårummen! Hm!

Falander spetsade öronen, men skämdes på samma gång över att han hört på skvaller och lät ämnet falla, men det var inte källarmästarns mening.

— Jag undrar, sa han, vem det kan vara! Hustrun hans är dålig och ..

— Vad rör det oss vem det där vidundret behagar supera med. Har källarmästarn någon aftontidning?

Denne slapp svara på snäsan, ty in trädde Rehnhjelm strålande som en yngling, vilken ser en ljusning på sin bana.

— Lägg bort absinten i kväll, sade han, och låt mig vara värd. Jag är så glad att jag vill gråta!

— Vad har hänt? frågade Falander ängsligt; du har väl icke fått någon roll?

— Jo, pessimist, jag har fått Horatio...

Falander blev mörk:

— Och hon Ofelia, tillade han!

— Hur vet du det?

— Jag gissade!

— Dina aningar! Det var då inte svårt att ana! Tycker du inte, att hon förtjänade det! Ha de någon bättre vid hela teatern?

— Nej, det medger jag! Nå! Tycker du om Horatio?

— Åh den är härlig!

— Ja det är märkvärdigt, så olika man kan tycka!

— Vad tycker du då?

— Jag tycker han är den största uslingen av alla hovmännen: han säger ju ja till allting. »Ja min prins, ja min gode prins.» Om han är hans vän, så bör han väl säga nej någon gång och inte gå och hålla med som en annan smickrare.

— Ska du förstöra för mig igen nu!

— Ja, jag ska förstöra allt för dig! Hur skall du, som går och tycker att allt vad jämmerligt människor gjort är stort och härligt, hur skall du, så länge du gör det, kunna få något otimligt att sträva efter; om du ser fullkomlighet och förträfflighet i allting här, hur skall du då få någon längtan efter det verkligt fullkomliga. Tro mig pessimismen är den sannaste idealism, och pessimismen är en kristen lära, om det kan lugna ditt samvete, ty kristendomen lärer världens uselhet, från vilken vi skola söka att dö!

— Kan du inte låta mig tycka, att världen är skön, kan jag inte få vara tacksam mot den som ger allt gott och glädjas åt vad livet har att bjuda på!

— Jo, jo, gläds min gosse, gläds och tro och hoppas. Då alla människor på jorden jaga efter samma sak — lyckan — så är sannolikheten att du skall vinna den lika med en 1.439.145.300:de-del då nämligen människorna äro så många som nämnarn i bråket. Är den lycka du i dag vunnit värd dessa månaders kval och förödmjukelser. Och för övrigt vad består då din lycka uti? Att du fått en dålig roll, i vilken du icke kan göra vad man kallar lycka — jag vill icke säga därför att du skall misslyckas. Är du så garanterad att...

Han måste hämta andan.

— Att Agnes skall lyckas som Ofelia. Kanske hon i sin iver att begagna det sällsynta tillfället går och gör för mycket av rollen — sådant är vanligt! Men, jag ångrar mig att jag gjort dig ledsen och jag ber dig som alltid låta bli att tro vad jag säger; man vet ju icke om det är sant!

— Om jag inte kände dig, skulle jag tro att du avundades mig!

— Nej min gosse, jag önskar dig, som alla människor att de så fort som möjligt må vinna sina önskningar, att de vända sina tankar mot något bättre, vilket dock torde vara avsikten med livet.

— Detta kan du i lugn sitta och säga, du som redan har lyckats.

— Nå är det inte dit vi skola komma! Det är således inte att lyckas vi önska, utan att kunna sitta så här och le åt våra stora strävanden, stora, hör du!

Klockan slog nu åtta så att det skrällde i salen. Falander reste sig hastigt från stolen som om han ämnade gå, därpå for han med handen över pannan och satte sig ner igen.

— Är Agnes hos tant Beate i kväll? frågade han med likgiltig ton.

— Hur vet du det?

— Åh det kan jag väl förstå när du sitter här i lugn! Hon ville läsa sin roll för henne kan jag tro, efter som ni inte har många dar på er!

— Ja! Har du träffat henne i kväll, efter du vet det också?

— Nej, på min heder! Jag kunde inte tänka mig något annat skäl för hennes frånvaro från dig en kväll då vi inte spela.

— Då tänkte du alldeles rätt. För övrigt bad hon mig, att jag skulle slå mig lös och gå ut och söka sällskap, efter att jag sutit inne så länge. Hon är så öm och så omtänksam den kära flickan!

— Ja hon är mycket öm!

— Hon har inte varit ifrån mig mer än en enda kväll, då hon blev uppehållen hos sin tant och inte skickade återbud. Jag trodde jag skulle bli galen och kunde inte sova på hela natten.

— Det var den sjätte juli, inte sant!

— Du skrämmer mig! Spionerar du på oss?

— Varför skulle jag göra det! Jag känner ju ert förhållande och gynnar ju det på alla sätt! Och varför jag vet, att det var på en tisdag, den sjätte juli, som det där hände, det är därför att du talat om det så många gånger.

— Nå! Det är sant!

Det blev tyst en ganska lång stund.

— Det är märkvärdigt, avbröt Rehnhjelm omsider tystnaden, vad lyckan kan göra en människa melankolisk; jag är så orolig i kväll och jag skulle heldre ha velat vara tillsammans med Agnes. Ska vi gå in i smårummen och skicka efter henne. Hon kan ju säga, att det har kommit resande till stan.

— Det skulle hon aldrig säga; hon kan icke förmå sig till att tala osanning!

— Åh, det är inte så farligt! Det kan alla kvinnor!

Falander fixerade Rehnhjelm på ett sätt som denne icke kunde förstå meningen av; därpå sade han:

— Jag skall först se efter om smårummen äro lediga, så kan ju saken få bero på det!

— Ja, må gå!

Falander höll honom tillbaka, då han gjorde min av att gå med, och gick. Om två minuter var han igen. Han var alldeles vit i ansiktet, men lugn, och sade endast:

— Det var upptaget!

— Så förargligt!

— Nå vi få hålla varandra sällskap så gott vi kunna!

Och de höllo varandra sällskap och de åto och drucko och de talade om livet och om kärleken, och människornas ondska; och de blevo mätta och druckna och gingo hem till att sova!

Date: 2015-12-18; view: 488