Teater-Aktiebolaget Phoenix.

Följande dagen vaknade Rehnhjelm i sin säng på hotellet framåt middagen. Minnena från den förflutna natten stego upp som vålnader och omgåvo hans säng mitt på sommarljusa dagen. Han såg det vackra med blommor rikt försedda rummet, där orgien hade stått med skruvade innanluckor; han såg den trettiofemåriga aktrisen som av en rival blivit deporterad till gumrollerna; hon kommer in förtvivlad och rasande över nya skymfar, berusar sig och lägger upp benen på soffkanten och när det blir för varmt i rummet knäpper hon upp klänningslivet lika sorglöst som när en herre öppnar på västen efter en stark middag; där flaxar den gamle komikern, som fått lämna älskarfacket i god tid och efter en kort blomstring nedsjunkit till anmälningsroller och nu roar det lägre borgerskapet med sina visor och framför allt sina berättelser om sin stormaktstid; men mitt i rök och rushägringarne ser han den unga sextonåriga, som kommer med tårade ögon och berättar för den mörke Falander huru den store Direktören ånyo gjort henne nesliga anbud och vid hennes avslag svurit att hämnas så, att hon hädanefter endast skulle få pigroller; och han ser Falander, som tar emot allas sorger och bekymmer och blåser på dem och de försvinna; hur han upplöser allt: förolämpningar, förödmjukelser, åsnesparkar, olyckor, nöd, elände och jämmer i ett intet; hur han lär och förmanar sina vänner att icke överskatta något framför allt icke sina sorger. Men åter och åter ser han den lilla sextonåriga, med den oskyldiga minen, vars vän han blev och av vilken han vid avskedet hade fått en kyss, en häftig passionerad kyss, som hans inflammerade hjärna nu när den var uppriktig erinrade sig att den funnit något oväntad. Men vad var det hon hette?

Han reser sig för att gripa vattenkaraffinen och får fatt i en liten näsduk med vinfläckar på! Ah! Där står det outplånligt skrivet med märkbläck — Agnes! Han kysser den på det renaste stället två gånger och stoppar den i sin koffert. Därpå klär han sig omsorgsfullt för att gå upp i Teaterdirektionen som träffas säkrast mellan 12 och 3.

För att icke ha något att förebrå sig, går han upp i bolaget kl. 12 och träffar en vaktmästare, som frågar hans ärende och om han icke kan stå till tjänst. Rehnhjelm anser icke att det är möjligt, utan frågar ånyo om direktören träffas, varpå han blir upplyst om att direktören för närvarande befinner sig i fabriken, men nog skall komma upp framåt middagen. Rehnhjelm tror att fabriken är en familjär benämning på teatern, men blir upplyst om att verkställande direktören egentligen driver en tändsticksfabrik. Hans svåger kamereraren sitter på Postkontoret och brukar inte komma upp förr än klockan 2, och dennes son sekreteraren är upptagen på telegrafbyrån, så att man aldrig var säker på att råka honom. Som emellertid vaktmästaren trodde sig förstå Rehnhjelms ärende, så överlämnade han på egna och teaterns vägnar ett exemplar av teaterns statuter varmed den unge debutanten skulle fördriva tiden tills någon av direktionen råkade få sina vägar dit uppåt. Han beväpnade sig sålunda med tålamod och satte sig i en soffa att studera. När han läst igenom reglementet var klockan bara halv ett. Då talade han vid vaktmästaren till tre kvart på ett. Därefter satte han sig att utgrunda första paragrafen i statuterna: »Teatern är en moralisk institution, därför skola dess medlemmar söka beflita sig om Gudsfruktan, dygd och goda seder.» Han vände på frasen och sökte få den i dess rätta belysning utan att lyckas. Om teatern redan är en moralisk institution, så behöva ju icke medlemmarne, vilka just (jämte direktör, kamrer, sekreter, maskiner och dekorationer) utgöra institutionen, så behöva de icke söka beflita sig om allt det där vackra vad det nu heter. Om man skulle ha satt så här: teatern är en omoralisk institution och därför... ja då hade det blivit mening uti det och det var säkert inte direktionens mening. Och så tänkte han på Hamlets »ord, ord» men erinrade sig genast att det var gammalt att citera Hamlet och att man skulle uttrycka sina tankar med egna ord, och så valde han och stannade vid att kalla det för prat, men det förkastade han såsom icke heller originellt, men det var icke originalet heller.

Paragraf 2 hjälpte honom därefter att fördriva en kvart, med betraktelser över dess text: »Teatern är ingalunda till för att roa. Ei blot til lyst.» Här stod: teatern är icke till för att roa och här stod: teatern är icke uteslutande till för att roa, alltså är den (också) till för att roa. Därpå tänkte han efter när man har roligt på teatern: jo man har roligt när man ser barn, i synnerhet söner, bedraga sina föräldrar på pengar, i synnerhet om föräldrarne äro sparsamma, beskedliga och förståndiga; för det andra när hustrur bedraga sina män; i synnerhet är detta mycket roligt om mannen är gammal och behöver sin hustrus stöd; vidare kom han ihåg, att han skrattat förfärligt åt två gamla män, vilka höllo på att dö av hunger, emedan deras affär gått bakut, och att man än i dag skrattade däråt i en pjäs av en klassisk författare. Han erinrade sig vidare, att han hade njutit av en äldre mans olycka som förlorat hörseln, och att han tillsammans med sexhundra andra personer varit på det högsta road av en prästman som på naturlig väg sökte bot för den galenskap hans återhållsamhet bragt honom i och åt det hyckleri han för sitt måls vinnande måste utöva. Vad var det man sålunda skrattade åt? frågade han sig. Och efter som han inte hade annat att göra så försökte han svara på det! Jo det var åt olyckan, nöden, eländet, lasten, dygden, det godas nederlag, det ondas seger. Detta resultat, som delvis var nytt för honom försatte honom i gott humör och han fann uti detta slags lek med tankar ett stort nöje. Som direktionen ännu icke lät höra av sig, så fortsatte han att leka, och så kom han, innan fem minuter gått, till det resultat, att man i tragedien gråter åt precis samma sak som man i komedien skrattar åt. Men där stannade han, ty in stormade den store scendirektören, stormade förbi Rehnhjelm utan att låtsas se honom och kastade sig in i ett rum till vänster varifrån ögonblicket därpå en ringklocka hördes ristas av en stark hand. Vaktmästaren behövde en halv minut för att komma in och ut igen och förklara att hans höghet tog emot.

När Rehnhjelm inträdde hade direktören redan hunnit brösta av och rikta sin mörsare med en vinkel så stor att han omöjligt kunde se den dödlige som smådarrande inträdde. Men han måtte ha hört honom, ty han frågade genast i en förolämpande ton vad som behagades.

Rehnhjelm förklarade att han önskade debut.

— Ha! Stor debut! Stor entusiasm! Har herrn någon repertoar? Spelat Hamlet, Lear, Richard Sheridan, Volontären, inropad 10 gånger efter tredje akten? Va! Hä!

— Jag har aldrig uppträtt förr.

— Ah så! Det var en annan sak!

Han satte sig i en försilvrad fåtölj med blått siden och hans ansikte anlade en mask som om den skulle tjäna till illustration åt någon av biografierna i Suetonius.

— Får jag säga herrn min uppriktiga mening? Va? Låt bli den här banan!

— Omöjligt!

— Jag upprepar: låt bli den här banan! Det är den allra rysligaste av alla banor! Den är så full av förödmjukelser, obehag, nålstygn, törnen, herre, som, tro mig, skola göra er livet så bittert, att ni skulle önska att ni aldrig vore född!

Han såg verkligen trovärdig ut, men Rehnhjelm var orygglig i sitt beslut —

— Nå, lägg märke till mina ord! Jag avråder er högtidligen och förklarar utsikterna vara så mörka, att ni kanske kan få gå som statist i flera år! Tänk på det! Och kom inte till mig sen och beklaga er. Den banan är så helvetiskt svår, herre, så att om ni visste det skulle ni aldrig ge er in på den! Ni får ett helvete, tro mig, nu har jag sagt det.

Det var förspillda ord.

— Skulle inte herrn då hellre vilja ta engagemang genast utan debut; det är mindre risk.

— Jo, naturligtvis, men det hade jag inte satt ifråga.

— Var så god och skriv under det här kontraktet då. Tolv hundra riksdaler i lön och två års kontrakt! Är det bra!

Han tog fram ett färdigskrivet och av direktionen undertecknat kontrakt, som låg under läskpapperet och räckte det åt Rehnhjelm att ifyllas, vilket Rehnhjelm, som blivit yr av de tolvhundra riksdalerna, osett skrev under.

När detta var gjort lånade direktören honom sitt stora långfinger med karneolsringen och sade: Välkommen! varvid han visade tandköttet i övre käken och den gula och blodsprängda vitan i två ögon med såpgrön iris.

Och så var audiensen slut. Men Rehnhjelm, som tyckte att det hela gått alldeles för fort, stannade kvar och tog sig friheten fråga om icke han skulle vänta tills direktionen sammanträdde.

— Direktionen? bröt den store tragöden ut! Det är jag! Har han något att fråga så vänd sig bara till mig! Vill han ha ett råd, så vänd sig till mig! Till mig, herre! Och ingen annan! Se så! — Marsch!

Det såg ut som om Rehnhjelms rockskört fastnat i någon spik just då han var på utgående, ty så hastigt tvärstannade han och vände sig om för att liksom få se huru de sista orden sågo ut, men han fick endast se det röda tandköttet som liknade ett tortyrinstrument och det med blod marmorerade ögat, varför han icke kände sig böjd att fordra någon förklaring, utan skyndade ner till Stadskällaren för att äta middag och träffa Falander.

Denne satt redan vid sitt bord lugn och likgiltig som om han vore beredd på det allra värsta av vad slag som helst. Det förvånade honom sålunda icke att Rehnhjelm blivit engagerad, ehuru han blev betydligt mörk när han fick höra det.

— Vad tyckte du om direktören annars? frågade Falander.

— Jag tänkte ge honom en örfil, men jag vågade inte.

— Det vågar inte direktionen heller och därför är han den som styr. Du skall alltid se att råheten sitter och styr. Du vet att han är dramatisk författare också?

— Jag har hört det!

— Han gör ett slags historiska skådespel som alltid gå, och vinna bifall, och det beror därpå att han skriver roller i stället för att göra karaktärer; han anbringar applådställen vid sortierna och driver ocker med den s.k. fosterländska känslan. För övrigt kunna aldrig hans figurer tala, utan de gräla, eller som man säger gorma: män och kvinnor, gamla och unga, allihop, så att hans bekanta stycke »Kung Göstas Söner» med rätta kallas Historiskt gorm i fem uppträden, ty det är inga handlingar utan formliga uppträden, familjeuppträden, gatuuppträden, riksdagsuppträden och så vidare. I stället för repliker ger man varandra gliringar, vilka framkalla icke scener utan de rysligaste spektakel. I stället för dialoger har han ordväxlingar, i vilka man okväder varandra, och den högsta dramatiska verkan framkallas av handgripligheter. Kritiken säger, att han är stor i skildringen av historiska karaktärer. Hur har han då skildrat Gustav Vasa i den pjäsen jag nämnde? Jo, som en bredaxlad, långskäggig, högröstad, oregerlig och armstark person — han slår bland annat sönder ett bord på Riksdagen i Västerås och sparkar ut en dörrspegel på Vadstena möte. Men en gång sade kritiken, att hans pjäser saknade mening; då blev han ond och tog sig till att skriva sedekomedier med mening. Han hade en pojke som gick i skolan (han är gift, vidundret) och uppförde sig oskickligt så att han fick stut! Genast skrev fadren en sedekomedi, som avritade lärarne och visade huru omänskligt ungdomen behandlas nu för tiden. En annan gång fick han en rättvis recension, och genast gjorde han en sedekomedi, där han avritade stadens liberala tidningsskrivare! Nå han skall få vara i fred för mig!

— Nå men varför hatar han dig?

— Därför att jag på en repetition sade Don Pasquale ehuru han förklarat att det heter Paskal. Resultatet: att jag blev ålagd vid vite att säga som han befallde, varvid han förklarade att det må heta vad fan det vill över hela världen, men här ska det heta Paskal, för så heter det!

— Var kommer han ifrån? Vad har han varit?

— Kan du inte se att han varit vagnmakaregesäll? Men om han visste, att du visste det, så skulle han förgifta dig! Men för att nu tala om något helt annat, hur finner du dig efter gårdagen?

— Utmärkt! Jag har ju glömt att tacka dig!

— Nå! Det är bra! Och du tyckte om flickan? Agnes?

— Jo, jag tyckte mycket om henne!

— Och hon är kär i dig! Det passar bra det! Tag henne du!

— Ack så du pratar! Inte kunna vi gifta oss ännu!

— Vem har sagt att ni skola göra det?

— Vad menar du då?

— Du är aderton år, hon är sexton? Ni älska varandra!

Nåväl! När ni äro ense, så är det väl den mest privata affär som är kvar.

— Jag förstår dig inte! Uppmanar du mig till en dålig handling? Eller hur?

— Jag uppmanar dig att litet lyda naturens stora röster och inte dumma människors. Om människor förkasta ert beteende, då är det avundsjuka, och moralen som de bestå, det är deras elakhet som anlagt en lämplig, presentabel form. Har inte naturen redan bjudit er i flera år till sin stora fest, som är gudarnes glädje, men samhällets fasa, som fruktar att få betala barnuppfostringshjälp.

— Varför råder du oss inte till giftermål?

— Därför att det är något annat! Man binder sig inte för livet efter en kvälls samvaro, och det är inte sagt att den som är med i lust vill vara med i nöd! Äktenskapet är en själsangelägenhet, det är inte det här just vidare! För övrigt behöver jag icke uppmana er till vad som kommer att ske ändå. Älska ni varandra i ungdomen innan det blir för sent, älska som fåglarna utan tanke på bosättning, eller som blomstren av den klass som heter Dioecia.

— Du får inte tala så där vanvördigt om den flickan! Hon är god, oskyldig och beklagansvärd och den som vågar säga annat den ljuger. Har du sett några mera oskyldiga ögon än hennes, är det icke sanning i själva klangen hos hennes röst! Hon är värd en stor kärlek och en ren kärlek, icke en sådan som du talar om, och jag hoppas det var sista gången du framkastar något i den vägen! Och det kan du säga henne att jag skall anse som den största lycka och största ära att en gång när jag blir henne värdig få bjuda henne min hand!

Falander kastade med huvudet så att ormarne ringlade sig:

— Värdig henne? Din hand? Vad säger du?

— Det jag står vid!

— Det är förfärligt! Om jag säger dig, att denna flicka icke allenast saknar alla de egenskaper du tillerkänner henne utan att hon även besitter de motsatta, så tror du mig icke, utan du blir min ovän!

— Ja, det blir jag!

— Tänk att världen är så uppfylld med lögn att en människa inte blir trodd då hon talar sanning.

— Hur skall man kunna tro dig som inte har någon moral?

— Se där ha vi ordet igen! Det är ett märkvärdigt ord; det besvarar alla frågor, avklipper alla resonemang, försvarar alla fel — egna, men icke andras — nedslår alla motståndare, talar både för och emot alldeles som en sakförare! Nu slog du mig med det, nästa gång slår jag dig! Farväl, jag måste gå hem, ty jag har lektion klockan tre! Farväl! Lycka till.

Och Rehnhjelm lämnades ensam med sin middag och sina betraktelser.

* * *

När Falander kom hem till sig, klädde han sig i morgonrock och tofflor som om han alldeles icke väntade något besök. Men en häftig sinnesoro syntes sätta honom i verksamhet, ty han gick fram och åter på golvet och stannade då och då bakom gardinen för att osedd kunna se utåt gatan. Därpå gick han till spegeln, knäppte av sin krage och lade den ifrån sig på divansbordet. Efter en stunds promenad satte han sig i soffan, tog en fruntimmersfotografi från en visitbricka, lade den under ett ofantligt förstoringsglas och betraktade den så som man betraktar ett mikroskopiskt preparat. Han satt ganska länge vid detta arbete. Då han fick höra steg i trapporna grävde han hastigt ner fotografien där han tagit den, sprang upp och satte sig vid skrivbordet så, att han kom att sitta med ryggen åt dörren. Han var i full sysselsättning med att skriva då en knackning — två korta och svaga dubbelslag — hördes på dörren.

— Stig in, ropade Falander med en röst, som icke lät inbjudande utan snarare lämpade sig för en utvisning.

In trädde en ung flicka, liten till växten, men med behagliga linjer i sin figur; ett fint ovalt ansikte omgivet av ett hår, som tycktes ha fått sin ljusa färg genom blekning i solen, ty det hade icke denna deciderade blonda färg som är medfödd. Den lilla näsan och den fint skurna munnen frambragte ett muntert spel med små lekfulla kurvor, vilka förändrade former oupphörligt, som figurerna i kalejdoskopet; när till exempel hon rörde näsvingarne och det ljusröda brosket tecknade sig som ett blåsippsblad, drogos läpparne i sär och visade spetsarne av mycket små jämna tänder vilka ehuru de voro egna både voro för jämna och för vita för att inge förtroende. Ögonen vinklade uppåt mot näsroten och släpade sedan nedåt mot tinningarne varigenom frambragtes ett ständigt bedjande, elegiskt uttryck, vilket gjorde en trolsk disharmoni med ansiktets nedre lekande partier; men pupillen var orolig och kunde i ett ögonblick bli fin som spetsen på en synål och i nästa spärras upp och stirra som objektivet på en natt-tub.

Emellertid steg hon nu in och riglade dörren efter att ha tagit in nyckeln.

Falander satt kvar och skrev —

— Du kommer sent i dag Agnes? sade han!

— Ja det gör jag, svarade hon trotsigt, under det hon tog av sig hatten och gjorde sig hemmastadd.

— Ja, vi voro länge uppe i natt!

— Varför stiger du inte upp och hälsar? Så trött får man ändå inte vara!

— Ack förlåt att jag glömde det!

— Glömde? Jag har märkt, att du glömmer dig åtskilligt på en tid.

— Såå? Huru lång tid har du märkt det?

— Huru lång tid? Vad menar du? Var så god och tag av dig nattrocken och tofflorna!

— Kära du det är första gången det har hänt mig, i dag, och det tycker du är en lång tid! Nog är det underligt? Säg?

— Du hånar mig? Vad är det med dig? Du har varit så besynnerlig på en tid?

— En tid? Där ha vi det igen! Varför säger du en tid? Därför att det skall ljugas! Varför skall det ljugas?

— Jaså du beskyller mig för att ljuga?

— Åhnej! Jag bara skämtade.

— Tror du inte jag ser, att du ledsnat på mig. Tror du inte jag såg det i går kväll, då du var så uppmärksam mot den där simpla Jenny, att du inte hade ett ord åt mig på hela kvällen.

— Du är svartsjuk således?

— Jag? Nej, vet du, inte det allra minsta! Föredrar du henne för mig, så var så god! Det skall inte röra mig ett grand!

— Såå? Du är inte svartsjuk? Det är under vanliga förhållanden en ledsam omständighet!

— Under vanliga förhållanden? Vad menar du med det?

— Jag menar — helt enkelt — att jag ledsnat på dig, som du själv sade nyss!

— Det ljuger du! Du har inte gjort det!

Hon rörde på näsvingarne, visade tandspetsarne och stack med synålarna.

— Låt oss tala om något annat, sade han. — Vad tyckte du om Rehnhjelm?

— Mycket bra! Det var en snäll gosse! Och en fin gosse!

— Han blev alldeles kär i dig!

— Så du pratar!

— Men det värsta är att han vill gifta sig med dig!

— Var så god och låt mig slippa höra sådana där dumheter!

— Men, som han bara är tjugo år, ämnar han vänta tills han blir dig värdig, som han uttryckte sig!

— En sådan tok!

— Med värdig menar han att vara en erkänd skådespelare! Och det kan han inte bli förr än han får roller! — Kan du inte skaffa honom det?

Agnes rodnade, kastade sig upp i soffhörnet och visade ett par eleganta stövletter med guldtofsar.

— Jag? Som inte får några själv! Du hånar mig?

— Ja, jag gjorde det.

— Du är en djävul, Gustaf! Vill du tro det?

— Kanske! Kanske inte! Det är så svårt att avgöra sådant! Emellertid, om du är en förståndig flicka...

— Tig!

Hon tog en vass papperskniv från bordet och lyfte den hotande på skämt som såg ut som allvar.

— Du är så vacker i dag, Agnes! sade Falander.

— I dag? Vad menar du? I dag? Har du inte sett det förr!

— Åhjo! Det har jag nog!

— Varför suckar du?

— Det gör man alltid när man har rumlat.

— Får jag se på dig? Har du ont i dina ögon?

— Nattvaket, kära du!

— Jag skall gå så får du sova middag!

— Gå inte ifrån mig! Jag kan inte sova, — ändå.

— Jag tror att jag måste gå i alla fall! Jag skulle egentligen bara komma hit och säga det!

Hennes röst blev vek och hennes ögonlock sänkte sig sakta som ridån efter en dödsscen. Falander svarade:

— Det var snällt att du ändå kom — och sa ifrån.

Hon steg upp och knöt på sin hatt framför spegeln.

— Har du någon parfym här, frågade hon.

— Nej den har jag på teatern!

— Du skall lägga bort att röka pipa, det fäster så fasligt i kläderna.

— Jag ska göra det!

Hon böjde sig ner och knäppte om sitt strumpeband.

— Förlåt! sade hon och kastade en bedjande blick på Falander.

— Vad då? svarade han med en frånvarande min, som om han inte sett något.

Som svaret uteblev fattade han mod, tog ett långt andetag och frågade:

— Vart skall du gå?

— Jag skall gå bort och prova en klänning, så att du behöver inte alls vara orolig, svarade hon, som hon tyckte mycket ledigt; men han hörde på de falska accenterna att det var repeterat, och han sade endast.

— Adjö, då!

Hon kom emot honom för att bli kysst. Han tog henne i famn och tryckte henne mot sitt bröst som om han ville kväva henne, därpå kysste han henne på pannan, förde henne till dörren, sköt henne ut och sade helt kort: Adjö!

SEXTONDE KAPITLET

I Vita Bergen.

En eftermiddag i augusti sitter Falk i Mosebacke trädgård igen; ensam nu liksom han varit hela sommaren; och han gör ett överslag över sina erfarenheter under detta fjärdedels år, som gått, sedan han var här sist, så uppfylld av förhoppningar så modig och så stark. Han känner sig gammal, trött, likgiltig; han har sett in i alla dessa husmassor, som stå där nere; och det såg alltid ut på ett annat sätt än han trodde. Han har varit ute i världen och skådat människorna under mångahanda förhållanden, så som endast en fattigläkare eller en tidningsreferent få se dem, dock med den skillnad att referenten får se dem så som de visa sig, under det läkaren vanligen får se dem sådana de äro; han hade haft tillfälle att skåda människan såsom samhällsdjur under alla möjliga former. Han hade bevistat riksdagen, kyrkostämmor, bolagsstämmor, sammankomster för välgörande ändamål, polisrannsakningar, fester, begravningar, folkmöten; överallt stora ord, och många ord, ord som aldrig brukas i dagligt tal, något slags särskilda ord, som icke äro uttryck för någon tanke, åtminstone icke för den som skulle uttalas. Han hade därigenom fått en ensidig uppfattning av människan och kunde aldrig se henne utan som det lögnaktiga samhällsdjuret, vilket måste så vara, efter som civilisationen förbjuder öppet krig; hans brist på umgänge gjorde, att han glömde bort att det fanns ett annat djur, som mellan skål och vägg är rätt älskvärt, om det icke retas och som gärna visar sig med alla sina fel och svagheter så snart inga vittnen äro närvarande. Detta hade han glömt och därför var han mycket bitter. Men det var en annan omständighet, som var ledsammare: han hade förlorat aktningen för sig själv! Och detta utan att han begått en enda handling, för vilken han behövde blygas! Men andra hade berövat honom den, och det går mycket lätt för sig. Överallt och var helst han uppträtt, hade man visat honom missaktning, och hur skulle han, som från barndomen blivit berövad självkänslan, kunna akta den, som alla andra missaktade! Men vad, som gjorde honom riktigt olycklig var, att se huru de konservatives referenter, det vill säga de som försvarade, eller åtminstone lämnade oantastat, allt vrångt, huru de blevo behandlade med rätt mycken hövlighet. Det var således icke så mycket mot yrket som tidningsskrivare utan som de eländas målsman han åtnjöt allmänt förakt! Stundom hade han varit ett rov för grymma tvivel! Han hade till exempel vid redogörelsen för Tritons bolagsstämma begagnat ordet svindel. Härpå hade Gråkappan svarat i en lång artikel och så klart bevisat att bolaget var ett nationellt-patriotiskt filantropiskt företag, att han själv närapå trodde att han haft orätt och han gick länge med samvetskval över att han så lättsinnigt handskats med människors rykte.

Han befann sig emellertid nu i ett tillstånd svävande mellan fanatism och absolut indifferentism, det berodde endast på nästa impuls vad riktning det skulle ta.

Livet hade denna sommar varit honom så surt, att han med skadeglädje hälsat varje regndag och han kände ett relativt behag nu, då han såg huru ett och annat vissnat blad rasslade fram över sandgångarne. Han satt och anställde till sin tröst sataniskt muntra betraktelser över sin tillvaro och dess ändamål, då han kände en mager knotig hand läggas på sin axel och en annan gripa om hans arm, som om det vore döden, som ville taga honom på orden och föra honom ut i dansen. Han såg upp och blev förskräckt: där stod Ygberg, blek som ett lik, tärd i ansiktet och med ögonen så urvattnade i färgen som endast hungern kan åstadkomma.

— Se god dag, Falk, viskade han med knappt hörbar stämma och skallrade i hela kroppen.

— God dag bror Ygberg, svarade Falk och kände sig vid riktigt gott humör. Sitt ner och drick en kopp kaffe för tusan! Hur står det till med dig? Du ser ut som du skulle ha legat under isen.

— Åh, jag har varit så sjuk! Så sjuk!

— Du har haft en trevlig sommar du som jag!

— Har den varit så svår för dig också, frågade Ygberg under det ett svagt hopp, att så skulle ha varit förhållandet, upplyste hans gulgröna ansikte.

— Jag bara vill säga: Gud ske lov att den förbannade sommarn är över! För mig skall det få vara vinter hela året! Det är inte nog med att man skall lida själv, man skall också behöva se på hur andra glädja sig! Jag har inte varit med min fot utom tullarne! Har du?

— Jag har inte sett en gran sedan Lundell lämnade Lill-Jans i juni månad! Men varför skall man behöva se på granar precis! Inte är det så nödvändigt! Och inte är det något märkvärdigt heller! Men det är det, att man inte kan få det, som känns så bittert!

— Ja, det bry vi oss inte om nu; det mulnar därborta i öster, så att i morgon få vi regn, och när solen syns igen så är det höst. Skål!

Ygberg såg på punschen som om han trodde det var gift, men han drack ändå.

— Nå, tog Falk upp, det var du som skrev den där sköna berättelsen om skyddsängeln eller sjöförsäkringsbolaget Triton åt Smithen. Var det inte mot din övertygelse?

— Övertygelse? Jag har ingen övertygelse!

— Har du inte?

— Nej! Det är bara dumma människor som ha sådant!

— Är du omoralisk Ygberg?

— Nej! Ser du; om en dum människa får en tanke, antingen av sig själv, eller av en annan, så upphöjer han den till sin övertygelse och håller på den och kör med den, icke därför att det är en övertygelse, utan att det är hans övertygelse! Vad bolaget i fråga angår, så tror jag att det är svindel! Det skadar nog många människor, aktieägarne, men så gör det andra människor, direktionen och tjänstemännen dess mer glädje, och då har det ändå gjort mycket gott!

— Har du då förlorat alla begrepp om heder, min vän?

— Man måste offra allt för sin plikt!

— Ja, det erkänner jag!

— Det är människans första och största plikt att leva — Att leva till vad pris som helst! Den gudomliga lagen fordrar det, den mänskliga lagen fordrar det.

— Men hedern får man icke offra.

— Båda nämnda lagar fordra, som sagt, att man offrar allt — de fordra av den fattige, att han offrar den så kallade hedern! Detta är grymt, men det rår icke den fattige för!

— Du har icke några glada åsikter om livet!

— Varifrån skulle jag ha fått dem?

— Ja, det är sant!

— Men för att komma till något annat, så har jag fått brev från Rehnhjelm! Jag skall läsa några bitar för dig om du har lust!

— Han har ju gått in till teatern har jag hört!

— Ja, och där tyckes han icke ha glada dagar.

Ygberg tog upp ett brev ur sin bröstficka, stoppade en sockerbit i munnen och läste.

»Om det finnes ett helvete i livet efter detta, vilket är ganska tvivelaktigt...»

— Han har blivit fritänkare pojken!

»Så kan det icke bliva värre än det jag har nu! Jag har varit engagerad två månader och jag tycker att det har varit två år! En djävul, för detta vagnmakaregesäll, numera teaterdirektör, har tagit mitt öde i sina händer och han far fram med det så, att jag tänkt rymma tre gånger om dagen, men försiktigtvis äro kontraktets straffbestämmelser så svåra, att jag skulle förstöra mina föräldrars namn, vilket i händelse av rättegång skulle komma i dagen, att jag föredrager att stanna. Tänk dig, jag har uppträtt varenda kväll som statist och ännu icke fått säga ett ord. Tjugo kvällar å rad har jag fått stryka umbra i ansiktet och gå fram i en zigenarkostym, av vilken icke ett plagg passar mig: trikåerna äro för långa, skorna för stora, jackan för kort. En underdjävul, som kallas kuliss-sufflör, ser noga efter, att jag icke får byta ut dessa plagg mot dem som passa, och var gång jag söker krypa bakom folkhopen, som består av fabrikörens-direktörens snusmalare, så öppna de lederna och knuffa fram mig till avantscenen, och tittar jag då åt kulissen, så får jag se underdjävulen stå och skratta, och tittar jag åt salongen, ser jag den Onde själv sitta i oxögat och skratta. Han tyckes ha engagerat mig för sitt eget nöjes skull, och icke för att jag skulle göra teatern något gagn. En gång vågade jag fästa hans uppmärksamhet på att jag behövde öva mig i talroller någon gång, om jag skulle bli skådespelare. Då blev han otidig och förklarade att man skulle krypa först innan man kunde gå! Jag svarade honom att jag kunde gå! Det sade han vara lögn, och frågade om jag trodde att skådespelarekonsten, den skönaste och svåraste av alla konster icke fordrade någon skola? Då jag svarade honom, att det just var min mening, och att jag därför väntade otåligt att få börja den där skolan, sa han att jag var en obildad hund och att han skulle sparka mig! Då jag invände mot detta, frågade han ytterligare om jag trodde att hans teater var ett räddningsinstitut för ynglingar med dåliga affärer, och jag svarade ett öppet obetingat, glatt: ja! Då förklarade han, att han skulle döda mig, och det håller han på med nu! Jag känner huru min själ brinner ner som ett talgljus i korsdrag och jag är snart övertygad om att »det onda segra skall till slut fast det i moln sig döljer» eller hur det står i katekesen. Men det värsta av allt är, att jag förlorar aktningen för denna konst, som har varit min ungdoms kärlek och dröm. Hur är det möjligt annat än att jag skall börja underskatta värdet av denna konst, då jag ser personer som komma hit utan uppfostran, utan bildning, från kroppsarbeten och yrken, från gatan, drivna endast av fåfänga och lättja, utan entusiasm och förstånd, och att se huru de efter ett par månader spela karaktärsroller, historiska roller, skapligt bra, utan att de ha någon gnista aning om den tid i vilken de röra sig, eller ett spår av insikt om den betydelse personen de föreställa ägde i verkligheten.

Det är ett långsamt lönnmord man övar på mig och jag blir bland denna pöbel — (några ledamöter av kåren hava varit i kollision med paragrafer i strafflagen) som förtrycker mig, vad jag aldrig varit — aristokrat, ty, så svårt kan aldrig de bildades förtryck kännas av de obildade.

Men det finns dock en ljuspunkt i detta mörker: jag älskar. En flicka av renaste guld mitt ibland detta slagg. Naturligtvis är hon också trampad, och undergår samma långsamma avrättning som jag, sedan hon med stolthet och förakt avslagit regissörens skamliga anbud. Hon är den enda kvinnan med levande ande bland alla de djur som kräla här i smutsen, och hon älskar mig med hela sin själ, och hon är nu i hemlighet min trolovade — O jag väntar blott den dag då jag har lyckats och då jag kan bjuda henne min hand, men när? Vi ha ofta tänkt på att döda oss tillsammans, men så kommer det bedrägliga hoppet och narrar en att fortsätta eländet! Att se henne, den oskyldiga flickan, se henne hur hon lider och blyges, då hon tvingas att gå fram i oanständiga kostymer, det är mer än man kan uthärda! Men jag lämnar detta sorgliga kapitel så länge.

Från Olle kan jag hälsa och från Lundell också! Olle har blivit så förändrad. Han har kommit in på en ny slags filosofi, som river ner allting, och vänder opp och ner på alla saker, så att de stå på huvudet. Det är mycket roligt att höra på, och förefaller ganska sant ibland, men det blir allt farligt i längden. Jag tror att han fått dessa idéer under umgänge med en skådespelare härstädes, som är ett mycket gott huvud och som har stora kunskaper, men som är mycket omoralisk och som jag både tycker om och hatar på samma gång! Det är en besynnerlig människa! Han är i botten god, uppoffrande, ädel, storsint, jag kan med ett ord icke ange någon dålig egenskap hos honom — men han är omoralisk, och utan moral är människan i alla fall en usling! Icke sant?

Nu måste jag avbryta, ty jag ser min ängel, min goda ande komma och nu skall jag åter ha en stund, då alla onda tankar skola fly och jag åter skall känna mig som en bättre människa! Hälsa Falk och bed honom tänka på mitt öde, när han har det svårt.

Vännen R.»

— Nå, vad säger du om det där?

— Det är den gamla historien om vilddjurens strider! Vet du, Ygberg, jag tror man får lov att bli en dålig människa om man vill komma fram i världen!

— Försök på! Det är kanske inte så lätt!

— Har du några affärer med Smithen numera?

— Nej, gunås! Har du?

— Jag har varit hos honom rörande mina dikter! Han köpte dem för tio riksdaler arket så att han kan begå samma slags mord på mig som den där vagnmakarn på Rehnhjelm! Och jag fruktar något i samma anda, ty ännu har jag inte hört ett smul. Han var fruktansvärt godmodig så att jag har det allra värsta att vänta, om jag bara visste vad för sort det blir! Men vad är det åt dig, min bror? Du blir ju alldeles vit i ansiktet?

— Jo, ser du! svarade Ygberg och höll sig i räcket, jag har inte ätit mer än de här fem sockerbitarne på två dar! Jag tror att jag svimmar!

— Är du hjälpt med att få något att äta, så går det bra, efter som jag lyckligtvis har pengar på mig.

— Visst är det hjälpt med äta, viskade Ygberg med matt stämma.

Men det befanns icke vara så, då de kommit in i källarsalen och fått fram mat, ty Ygberg blev allt sämre och Falk måste ta honom under armen och föra honom hem där han bodde borta i Vita Bergen.

Det var ett gammalt envånings trähus, som klättrat upp på en bergknalle och som nu såg ut som om det hade höftsjukan; det var skäckigt som om det hade haft spetälskan, ty det skulle en gång målas men det kom att stanna vid spacklingen; det såg eländigt ut på alla sätt, och det var knappt man kunde sätta tro till brandförsäkringsmärket, som satt där och ärgade och lovade, att en fenix skulle kunna stiga upp ur den brasan. Vid husets fot växte maskrosor, brännässlor och trampgräs, allesammans människans trogna följeslagare i nöden; och gråsparvar badade sig i den glödheta mullen som stänkte om dem, och barnungar med stora magar och bleka anleten, vilka sågo ut som om de föddes med 90 procent vatten, bundo sig halskedjor och armband av maskrosstänglarne och sökte för övrigt förbittra varandras sorgliga tillvaro genom att ofreda och okväda varandra.

Falk och Ygberg gingo upp för en sviktande och gnisslande trätrappa och kommo in i ett stort rum, i vilket bodde trenne hushåll, vilka indelat rummet med kritstreck i tre kretsar. I två av dessa drevos yrken, av en snickare och av en skomakare; den tredje kretsen var uteslutande ägnad åt familjelivet. När barnen började skrika, vilket inträffade varje kvart, föll snickaren i raseri och tog till att svära och förbanna, vilket åter framkallade bibelspråk och förmaningar från skomakarens sida. Snickarens nerver voro så förstörda av dessa eviga klagoskri, upptuktelser och gräl, att han, oaktat han föresatt sig att öva tålamod, föll i nytt raseri fem minuter efter sedan skomakarn bjudit på försoningsprisen, och han var mest i raseri hela dagen, men värst var det, när han åtfrågade kvinnan »varför de djävlarna skulle skaffa så mycket barn till världen», ty då kom kvinnofrågan på tapeten och då blev det svar på tal.

Genom detta rum passerade Falk och Ygberg för att komma in till den senares kyffe, men ehuru de gingo sakta och tysta, råkade de ändå väcka två av barnen, varför modern började sjunga en vaggvisa, mitt i ett resonemang mellan skomakaren och snickaren, varför den senare genast föll i paroxysm.

— Tig, kärng!

— Tig själv, ska han inte låta barnen sova?

— Drag åt skogen med barnen! Är det mina barn? Ska jag ha ont för att andra ha varit liderliga? Va! Är jag liderlig själv! Va! Har jag några barn själv? Håll mun eller ska hon få hyveln i huvet!

— Hör nu mäster; mäster; tog skomakaren till ordet; han ska inte säga så om barn, det är Gud som skickar barnen till världen.

— Det var lögn, skomakare! Nej, det är hin onde som skickar dem, det är hin onde som skickar dem! Och så skyller de liderliga föräldrarne på Gud! Åh! ni borde veta hut!

— Mäster! — Mäster! Han ska inte svärja! Skriften säger att barnen höra till himmelriket!

— Ja så, de har såna där i himmelriket.

— Gud, så han talar, utbrast den vredgade modern! Får han en gång barn själv, så ska jag be för honom, att de ska bli lytta och lama, jag ska be, att de ska bli stumma och döva och blinda, jag ska be att de ska komma på korrektionshuset och på galgbacken; det ska jag göra!

— Ja, gör det, liderliga stycke, jag tänker inte skaffa några barn i världen, för att de ska slita en hund; ni borde ha spinnhus som går och föder såna där stackare till elände! Ni ä gifta? Ja! Ska ni vara liderliga därför att ni ä gifta? Va!

— Mäster! Mäster! Det är Gud som skickar barnen!

— Det är lögn! Skomakare! Jag har läst i ett blad att det är den satans potatisen, som gör att de fattiga får så mycket barn, för ser ni, potatis innehåller två materier eller kroppar som kallas syra och kväva; när de förekommer under ett visst sammanhang och i myckenhet så bli kvinnorna fruktsamma.

— Nå, hur skall man hjälpa det då? frågade den vredgade modern, vars känslor lagt sig under åhörandet av den intressanta föreläsningen.

— Man ska låta bli att äta potatis, kan ni väl begripa!

— Vad ska man äta då, om man inte får äta potatis!

— Biffstek, käring, ska du äta! Biffstek med lök! Va! Går det an det! Eller chattå-briang! Vet du vad det är? Va! Det stod i Fäderneslandet för en tid sen om en kona som gått och tagit mjöldryg så att både hon och barnet höll på att stryka med!

— Vad säger han för slag? frågade kvinnan och spetsade öronen!

— Är du nyfiken? Vasa!

— Är det verkligen sant det där med mjöldryg? frågade skomakarn och plirade.

— Jo, det driver både lever och lungor ur en, och det är svårt straff på det för resten och det är rätt!

— Är det rätt? frågade skomakaren med douce röst —

— Visst är det rätt! Den som är liderlig han ska ha straff; och man ska väl inte få mörda barn heller!

— Barn! Det är väl skillnad på det ändå, sade den vredgade modern undergivet. Men vad är det där ämnet av som mäster talade om?

— Jaså, du tänker gå och göra flera barn ditt stycke, fast du är änka med fem! Akta dig för skomakarfan; han är mycket sträng mot kvinnorna fast han är gudfruktig! En pris på det, skomakare!

— Jaså! Det finns verkligen en ört...

— Vem har sagt att det är en ört? Sa jag att det var en ört! Nix! Det är ett zoologiskt ämne. Ser ni, alla ämnen, det finns omkring sextio ämnen i naturen, alla ämnen indelas i kemiska och zoologiska; det här heter på latin cornutibus secalias, och förekommer utrikes; par exempel, på Kalabriska halvön.

— Är det mycket dyrt, tror mäster? frågade skomakarn.

— Dyrt? upprepade snickarn och riktade hyveln som om han siktat med en karbin! — Det är djävligt dyrt!

Falk som med mycket intresse åhört hela detta samtal, spratt till då han genom det öppna fönstret fick höra ett åkdon stanna på gatan, och tvenne fruntimmersröster, som han trodde sig känna igen, öppna följande samtal.

— Det här huset ser bra ut.

— Ser det bra ut? frågade det äldre fruntimret. Jag tycker det ser förskräckligt ut.

— Jag menar att det ser bra ut för vårt ändamål. Vet kusken om det bor några fattiga här i huset?

— Inte vet jag det, men det tror jag man kan svära på!

— Det är synd att svära, så det behövs inte! Var så god och vänta på oss nu medan vi gå upp och tjänstgöra.

— Hör du Eugenie, ska vi inte stanna och tala vid barnen först, härnere, sade revisorskan Homan till fru Falk.

— Jo, det ska vi göra! — Kom hit min lilla gosse; vad heter du?

— Albert! svarade en liten urblekt sexåring.

— Känner du Jesus, min lilla gosse?

— Naaj! svarade den lille skrattande och stack fingret i mun.

— Det är ju förfärligt, sade fru Falk och tog upp sin annotationsbok. Jag skriver så här: »Katrina församling, Vita Bergen. Djupt andligt mörker hos minderåriga.» — Kan man säga mörker? — Nå vill du inte lära känna honom? frågade frun vidare.

— Naaj!

— Vill du ha en slant, då, min gosse?

— Jaa!

— Jag tackar ska man säga! — »I högsta grad vanvårdade, lyckades dock genom mildhet få dem att iakttaga ett bättre uppförande.»

— Det var en förfärlig lukt; låt oss fortsätta nu Eugenie, bad fru Homan.

De gingo upp för trapporna och stego in i det stora rummet utan att knacka.

Snickarn tog till hyveln och angrep en kvistig bräda så att fruntimren måste skrika för att kunna göra sig hörda.

— Är här någon som törstar efter frälsning och nåd? skrek fru Homan under det fru Falk blåste i rafräschissören över barnen, vilka började skrika av svedan i ögonen.

— Bjuder fruntimret på frälsning? frågade snickaren som gjorde ett uppehåll i arbetet. Var har fruntimret fått den ifrån? Kanske det finns välgörenhet också, och förödmjukelse, och högfärd? Va!

— Ni är en rå människa, som går till förtappelsen, svarade fru Homan. Fru Falk skrev i sin annotationsbok och sade: den där var bra. —

— Tala han! sade revisorskan.

— Det där känner vi! Kanske fruntimmerna vill tala religion med mig! Jag kan tala i allting! Vet fruntimmerna att det var ett möte i Niceum år 829 där den helige Ande intogs i Schmackhaldinska artiklarna!

— Nej vi känner inte det min goda man!

— Vi kallar du mig god? Ingen är god utan Gud allena, säger skriften! Jaså fruntimren känner inte mötet i Niceum år 829? Hur kan man då gå och vilja lära andra, då man ingenting vet själv. Nå, ska det bli någon välgörenhet av nu, så passa på medan jag vänder ryggen till, ty den sanna välgörenheten sker i hemlighet. Men öva den på barnen för all del, de kan inte försvara sig, men kom inte till oss! Ge oss arbete, om ni behagar, och lär er att betala arbetet, så behöver ni inte ränna omkring på det där sättet! En pris, skomakare!

— Kan man skriva så här Evelyn, frågade fru Falk: » — Stark otro, förstockelse...»

— »Förhärdelse» är bättre, Eugenie lilla!

— Vad skriver fruntimmerna opp? Är det våra synder? Då är boken alldeles för liten...

— »Frukten av de så kallade arbetarföreningarne...»

— Mycket bra, sade revisorskan.

— Akta er för arbetarföreningarne ni! sade snickarn. Det har smällt på kungarne nu i ett par hundra år, men nu har vi upptäckt att det inte är deras fel; nästa gång smäller det på alla sysslolösa som lever på andras arbete; och då ska ni få se på satan!

— Tyst, tyst, sade skomakarn.

Den vredgade modern, som under detta uppträde haft ögonen fästade på fru Falk, passade nu på i en paus och frågade:

— Förlåt, är det inte fru Falk?

— Nej, det är det visst inte! svarade personen i fråga med en säkerhet som frapperade till och med fru Homan.

— Åh, Herre Gud så likt fruntimret var den jag sa; jag kände hennes far, jag, flaggskeppar Rånock på holmen när han var matros!

— Jaså, det var mycket roligt det, men det hör ju inte hit... bor det flera därinne som behöva frälsning...

— Nej, sade snickarn, frälsning behöver de inte, men mat och kläder, eller helst arbete, mycket arbete och bra betalt arbete. Men det är inte värt att damerna gå in för den ena ligger i kopporna...

— I kopporna! skrek fru Homan; och man har inte sagt ett ord! Kom Eugenie, så ska vi skicka polisen på dem. Fy sådana människor!

— Men barnen då! Vem rår om dessa barn? Svara! sade fru Falk och hotade med blyertspennan.

— Det gör jag goa frun! sade modren.

— Men mannen! Var är mannen?

— Han håller sig allt undan vid det här laget, sade snickarn.

— Jaså! Då ska vi skicka polisen på honom! Och vi ska sätta honom på arbetshuset! Här ska bli annat av! — Det här var ju ett riktigt bra hus, som jag sa, Evelyn!

— Behagar inte frun sitta? frågade snickarn. Man pratar bättre då man sitter, men vi ha inga stolar att bjuda på, och det gör ingenting; vi ha inga sängar heller, dem tog kontribution till gaslysningen, pro primo, för att ni ska slippa gå i mörkret från teatern om nätterna; vi ha ingen gas som ni ser, och till vattenledningen, pro secundo, för att era pigor ska slippa gå i trapporna, vi ha ingen vattenledning, och till kurhuset, pro tertio, för att era söner ska slippa ligga hemma...

— Kom Eugenie, för Guds skull, det här blir olidligt...

— Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviks bergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi...

Fruntimmerna hade försvunnit och lämnat en packe småskrifter efter sig.

— Fy fan vad det luktar eau-de-cologne! Alldeles som efter pyschor! sade snickarn. En pris, skomakarn!

Han torkade sig med sitt blåa förkläde i pannan och tog åter till hyveln under det sällskapet gjorde sina betraktelser.

Ygberg som slumrat under hela tiden vaknade nu, och gjorde sig i ordning att följa med Falk ut. Genom det öppna fönstret hördes ännu en gång fru Homans röst:

— Vad menade hon med flaggskeppare? Din far är ju kapten?

— Han kallas så! För övrigt är skeppare och kapten detsamma! Det vet du ju! Tyckte du inte att det var ett oförskämt pack det där. Dit går jag aldrig mer! Men det blir en bra rapport, det blir det! — Kör till Hasselbacken!

SJUTTONDE KAPITLET

Natura...

Falander satt en eftermiddag hemma och läste i en roll då en lätt knackning, två dubbelslag hördes på dörren. Han sprang upp och kastade på sig en rock och öppnade.

— Agnes! Det var rart främmande!

— Ja jag måste gå och hälsa på dig, det är så förbannat tråkigt!

— Så du svär!

— Låt mig svära, det är så skönt!

— Hm! hm!

— Ge mig en cigarr, jag har inte rökt på sex veckor. Den här uppfostran gör mig galen!

— Är han så sträng då?

— Han är förbannad!

— Åh, fy Agnes, så du säger.

— Inte får jag röka, inte svära, inte dricka punsch, inte vara borta om kvällarne! Men, låt mig bli gift bara! Då!!

— Är det hans fulla allvar?

— Hans fullkomliga! Se på den här näsduken!

— A, R, med krona; nio kulor?

— Vi ha samma initialer och jag har fått låna hans plåt! Är det inte fint?

— Jo, det är fint. Jaså det har gått så långt!

Ängeln i blåa klänningen kastade sig självsvåldigt upp i soffan och blossade på cigarren. Falander betraktade hennes kropp med blickar som om han gjorde ett överslag i en kostnad, därpå sade han:

— Dricker du ett glas punsch?

— Ja, gärna!

— Nå, du älskar din trolovade?

— Han är inte av den sortens karlar, som man kan älska, riktigt. Ja det vet jag för resten inte. Älska? Hm! Vad är det egentligen?

— Ja vad är det?

— Åh! Det vet du nog! — Han är mycket aktningsvärd, rysligt till och med, men, men, men.

— Nåå?

— Han är så ordentlig!

Hon såg på Falander med ett leende sådant att den frånvarande fästmannen skulle ha varit räddad, om han sett det.

— Han är inte artig mot dig? frågade Falander med en nyfiken och orolig ton.

Hon drack ur sitt punschglas, gjorde en konstpaus, skakade på huvudet och sade med en teatersuck:

— Nehej!

Falander syntes nöjd med svaret och blev synbarligen lättare om hjärtat. Därpå fortsatte han sin inkvisition.

— Det kan dröja länge innan du blir gift! Han har inte fått någon roll ännu.

— Nej, jag vet det.

— Det blir tråkigt för dig?

— Man får lugna sig!

Här måste användas tortyr, tänkte Falander.

— Nå, du vet att Jenny är min älskarinna nu för tiden.

— Det där gamla fula stycket!

Det drog en hel skara av vita norrskensflammor över hennes ansikte och alla muskler sattes i rörelse som om de varit under inflytande av en galvanisk stapel.

— Hon är inte så gammal, sade Falander kallblodigt. Har du hört att kyparen på Stadskällarn skall debutera som Don Diego i nya pjäsen och att Rehnhjelm skall spela hans betjänt. Kyparn kommer nog att lyckas, ty den rollen spelar sig själv, men den stackars Rehnhjelm kommer att bli krossad av skammen.

— Gud i himmelen vad säger du!

— Så är det!

— Det kommer inte att ske!

— Vem kan hindra det?

Hon sprang upp från soffan, tömde ett glas, föll i häftig gråt och bröt ut.

— O vad världen är bitter, bitter! Det är som om en ond makt satt och lurade ut alla våra önskningar för att kunna mota dem, spionerade ut våra förhoppningar för att kunna krossa dem, gissade våra tankar för att kväva dem. Om man kunde önska sig själv allt ont borde man göra det för att narra den där makten!

— Mycket sant, min vän! Därför skall man alltid utgå ifrån att det skall gå illa! Men det är inte det sorgligaste! Hör på skall jag ge dig tröst! Du vet att varje lycka som händer dig alltid sker på en annans bekostnad; om du får en roll, så blir en annan utan, och då vrider den sig som en trampad mask, och du har ofrivilligt gjort ont; därför är själva lyckan förgiftad. Din tröst i olyckan skall vara, att du med varje motgång du röner, gjort en — låt vara ofrivillig — god gärning och våra goda gärningar äro de enda rena njutningar vi äga.

— Jag vill inte göra några goda gärningar, jag vill inte ha några rena njutningar, jag är lika berättigad som andra att lyckas och jag — skall — lyckas!

— Till vad pris som helst?

— Till vad pris som helst måste jag upphöra att spela kammarjungfru åt din älskarinna!

— Ah, du är svartsjuk! — Lär dig att misslyckas med smak min vän, det är större — och mycket intressantare.

— Säg mig en sak? Älskar hon dig?

— Jag fruktar att hon fästat sig alltför allvarligt vid mig!

— Och du?

— Jag? Jag kommer aldrig att älska någon annan än dig, Agnes.

Han fattade hennes hand.

Hon sprang upp ur soffan så att strumpan syntes.

— Tror du att det finnes något som kallas kärlek? frågade hon och riktade sina stora pupiller p&a

Date: 2015-12-18; view: 553