Försynens Skickelse.

Fru Falk hade samma eftermiddag som mannen gått på Tritons sammanträde, fått hem en ny blå sammetsklänning, med vilken hon nu i förskott skulle förarga revisorskan Homan som bodde mitt över gatan. Och ingenting var lättare och enklare, ty hon behövde bara visa sig i fönstret — och därtill hade hon tusen anledningar -, allt under det hon översåg de arrangemanger inne i rummen, varmed hon skulle »krossa» sina gäster, som hon väntade till sammankomst kl. 7. Direktionen för Barnkrubban Betlehem skulle nämligen sammanträda och granska första månadsberättelsen, och som Direktionen bestod av: Revisorskan Homan, vars man, enligt fru Falks mening var högfärdig, därför att han var ämbetsman, Hennes Nåd Rehnhjelm, som var högfärdig, därför att hon var adel, och Pastor Skåre, som var huspredikant i alla förnäma hus och därför borde krossas, så skulle hela Direktionen krossas, på det mest storartade och älskvärda sätt som var möjligt. Iscen-sättningen var påbörjad redan vid den stora bjudningen, till vilken allt gammalt mobilier, som icke hade något antik— eller konstvärde blivit kasserat och ersatt av bländande nytt. De uppträdande figurerna skulle frun sköta om ända till sammanträdets slut, då detsamma skulle störas av Falk, vilken skulle komma hem med en amiral — han hade lovat sin hustru minst en amiral, med uniform och ordnar -, varpå Falk och amiralen skulle anhålla att få inträda som betalande ledamöter i krubban och Falk därvid donera en summa av den vinst han så oförskyllt emottagit vid utdelningen i bolaget Triton.

Frun hade slutat sitt bestyr vid fönstret och ställde nu i ordning på det pärlemorinlagda jakarandabordet där korrekturet på månadsberättelsen skulle läsas. Hon dammade av agatbläckhornet, lade silverpennskaften på sköldpaddshållaren, vände sigillet med krysoprasskaftet så, att icke den borgerliga prägeln skulle synas, skakade försiktigt på det av finaste ståltråd förfärdigade penningskrinet så att valören av några därstädes som fångar insatta värdepapper (hennes handkassa) blev läsbar och utdelade därefter sina sista befallningar åt betjänten, som var klädd till parad. Och så satte hon sig i salongen och intog en sorglös ställning, i vilken hon skulle överraskas av anmälningen av hennes väninna revisorskan, som nog skulle komma först — och det gjorde hon också. Och fru Falk omfamnade Evelyn och kysste henne på kinden och fru Homan omfamnade Eugenie, som tog emot henne vid matsalen, där hon uppehöll henne, för att fråga hennes råd om det nya i möblemanget. Och revisorskan ville icke dröja vid det fästningslika ekskåpet från Karl XII med de höga japanska vaserna, emedan hon kände sig krossad därav, utan hon vände sig mot ljuskronan, som hon fann för modern, och mot matbordet, som icke var i stil; hon fann dessutom att oljetrycken icke hade att göra bland de gamla familjeporträtten och hon behövde en god stund att förklara skillnaden emellan en oljefärgstavla och ett oljetryck. Fru Falk kom åt alla möbelkanter hon kunde för att väcka väninnans uppmärksamhet med fraset av sin nya sammetsklänning, utan att lyckas. Hon frågade väninnan om hennes tycke rörande den nya brysselmattan i salongen, vilken denna fann skrikande mot gardinerna, varför frun blev förargad och upphörde att fråga.

Man slog sig ner vid salongsbordet och började genast anlita räddningsbojarne — fotografier, oläsbara versböcker och dylikt. Ett litet pappersblad föll i händerna på revisorskan; det var tryckt på rospapper med guldsnitt och bar titeln »Till Grosshandlaren Nicolaus Falk då han fyllde 40 år».

— Ah, se där äro verserna, som lästes upp på bjudningen. Vem var det som hade skrivit dem nu igen?

— Åh det är en talang som är god vän med min man. Han heter Nyström.

— Hm! Det är eget att man inte hört det namnet! En sådan talang! Men varför fick man inte se honom på bjudningen?

— Han var sjuk, beklagligen, kära du, så att han inte kunde komma.

— Jaså! Nå min kära Eugenie, det är rysligt ledsamt med din svåger! Han är ju så illa däran!

— Tala inte om honom; det är en skam och en sorg för familjen, så att det är fasligt!

— Ja, det var verkligen riktigt ledsamt på bjudningen, vet du, då det kom folk och frågade mig efter honom. Ja, min kära Eugenie, jag riktigt skämdes på dina vägnar —

Detta var för skåpet från Karl XII och japanska vaserna, tänkte revisorskan.

— På mina vägnar? Åh jag ber så mycket, min mans menar du? högg fru Falk in.

— Nå det är väl detsamma, förmodar jag!

— Nej för all del! Jag tänker visst inte svara för alla odågor som min man behagar vara släkt med!

— Och så synd att dina föräldrar skulle vara sjuka också, sist på bjudningen. Hur mår din kära pappa nu?

— Tack mycket bra! Du är så snäll och omtänksam av dig hör jag.

— Ack ja, skall man inte tänka längre än till sig själv! Är han mycket sjuklig av sig den gamle — vad får jag kalla honom?

— Kapten, om du behagar!

— Kapten? Jag tycker alldeles jag påminner mig att min man sade att han var — flaggskeppare, men det måtte vara detsamma. Och ingen av flickorna heller var med om kvällen.

Det var för brysselmattan, menade revisorskan.

— Nej! De äro så nyckfulla av sig så dem kan man aldrig räkna på.

Fru Falk betraktade igenom hela sitt fotografialbum så att det knäppte i bindningen. Hon var alldeles röd av ondska.

— Hör nu, lilla Eugenie, fortfor revisorskan, vad var det den där obehagliga herren hette som läste opp verserna då om kvällen?

— Du menar Levin, konglig sekter Levin, det är min mans intimaste vän —

— Nej, verkligen. Hm! Så underligt! Min man är revisor i samma verk, där han är notarie, och, jag vill visst inte göra dig ledsen, eller säga något obehagligt, sådant säger jag aldrig åt folk, min man påstår, att han skall ha så dåliga affärer, så att det visst inte är något passande sällskap för din man.

— Säger han det? Det är en sak, som jag inte känner, och som jag inte heller lägger mig i, och jag skall säga dig, min kära Evelyn, att jag aldrig lägger mig i min mans affärer, om det nu också finns folk som göra det.

— Förlåt kära du, men jag trodde mig göra dig en tjänst med att tala om det för dig!

Det var ljuskronan och matbordet! Återstod sammetsklänningen!

— Nå, återtog den goda revisorskan, din svåger lär ju, efter vad jag hört...

— Skona mina känslor och tala icke om en förfallen människa!

— Är han verkligen förfallen? Jag hade hört, att han umgås med de sämsta människor man kan se — — —

Här blev fru Falk benådad, ty betjänten anmälde hennes nåd Rehnhjelm.

O, vad hon var välkommen! O, vad hon var ämabel, som ville göra dem den äran!

Och det var hon verkligen den gamla damen med det välvilliga utseendet, som endast den kan äga vilken genomgått stormarne med det sanna modet.

— Nå, kära fru Falk, sade hennes nåd, sedan hon tagit plats: Jag kan hälsa från svåger!

Fru Falk undrade vad ont hon gjort den människan, som nu också skulle komma stickande, och hon svarade med en förorättad ton — Jaså!

— Åh, det är en sådan älskvärd ung man; han var uppe och hälsade på min brorson i dag; de äro så goda vänner! Åh det är en riktigt förträfflig ung man.

— Ja, är det inte? inföll revisorskan, som aldrig blev borta vid frontförändringar. Vi ha just talat om honom.

— Jaså! Och vad jag mest beundrar, är hans mod att giva sig in på en sådan bana, där man så lätt törnar på grund, men sådant behöva vi icke frukta av honom, ty han är en person med karaktär och grundsatser; tycker ni inte det fru Falk lilla.

— Jo, nog har jag alltid sagt så, men min man har icke varit av samma mening.

— Ack, din man, inföll revisorskan, har alltid haft sina meningar för sig.

— Jaså, han umgås med hennes nåds brorson? upptog fru Falk ivrigt.

— Ja, de ha ett litet kotteri där artister också äro med. Ni läste ju om den unge Sellén, vars tavla köptes av Hans Majestät.

— Ja, visst, vi voro på expositionen och sågo den. Är han också med?

— Ja, det är han. De lära ha det ganska bekymmersamt ibland, de unge männen, som ungt folk mest alltid har då de skola arbeta sig fram här i världen.

— Han lär ju vara poet, din svåger, sade revisorskan.

— Ja, det tror jag det; hm, han skriver alldeles utmärkt; han fick pris i Akademien härom året och han blir nog något stort med tiden, svarade fru Falk med full övertygelse.

— Ja, är det inte det jag alltid sagt, bekräftade revisorskan.

Och nu auktionerades med Arvid Falks förträfflighet så att han redan var uppe i ryktets tempel då betjänten anmälde pastor Skåre. Denne inträdde med hastiga steg och hälsade hastigt på damerna.

— Jag ber om ursäkt jag kommer sent, men jag har icke många minuter på mig; jag skall på sammankomst hos grevinnan von Fabelkrantz klockan halv nio, och jag kommer direkt från min verksamhet.

— Åh att herr pastorn har så brått!

— Ja, min vidsträckta verksamhet ger mig aldrig någon ro. Kanske vi därför få skrida till förhandlingarne med detsamma.

Förfriskningar inburos av betjänten.

— Behagar herr pastorn inte en kopp te, innan vi börja? frågade värdinnan som åter erfor en liten missräknings obehag.

Pastorn kastade en blick över brickan.

— Jag tackar, nej; efter det finnes punsch, så tar jag det. Jag har gjort till en regel, mina damer, att aldrig i mitt yttre liv utmärka mig framför mina medmänniskor. Alla människor dricka punsch, jag älskar icke denna dryck, men jag vill icke att världen skall säga, att jag är bättre än den, och skrymteri är en last som jag avskyr! Får jag lov att läsa upp förhandlingarne?

Han slog sig ner vid skrivbordet, doppade pennan och började.

»Under maj månad influtne gåvor till Barnkrubban Betlehem, vilka härmed redovisas av Styrelsen.» Undertecknat »Eugenie Falk».

— Född, får jag lov att fråga...

— Ack det behövs inte, försäkrade fru Falk.

»Evelyn Homan»

— Född, om jag får be...

— Von Bähr, goda herr pastorn!

»Antoinette Rehnhjelm»

— Född, min nådiga...

— Rehnhjelm, herr pastor.

— Ack det är sant, gift med kusin, mannen död, barnlös! Vi fortfara! »Influtne...»

Allmän (nästan allmän) bestörtning!

— Men, invände revisorskan! Sätter icke herr pastorn ut sitt namn?

— Jag är så rädd för skrymteri, mina damer, men om ni så önska! Nåväl.

»Nathanael Skåre.»

— Skål herr pastorn, drick litet om ni behagar, innan ni börjar, förklarade värdinnan, med ett förtjusande leende, som släcktes av när hon såg att pastorns glas var tomt, varför hon fyllde på detsamma.

— Jag tackar, min fru, men vi få inte gå för häftigt på! Vi börja alltså! Behagar ni läsa emot i manuskriptet!

»Influtne gåvor: Hennes Majestät Drottningen: 40 rdr. Grevinnan v. Fabelkrantz: 5 rdr och ett par ullstrumpor. Grosshandlar Schalin: 2 rdr, en bunt kuvert, sex blyertspennor, och en flaska bläck. Fröken Amanda Libert: en flaska Eau-de-Cologne. Fröken Anna Feif: ett par manschetter. Lilla Calle: 25 öre ur sin sparbössa. Jungfru Johanna Pettersson: ett halvt dussin handdukar. Fröken Emilie Björn: ett nytt Testamente. Viktualiehandlaren Persson: en påse havergryn, en fjärding potatis och en flaska syltlök. Handlanden Scheike: 2 par yllekal-»

— Mitt Herrskap, avbröt hennes nåd! Får jag lov att fråga: är det meningen att detta skall tryckas?

— Ja, naturligtvis! svarade pastorn.

— Då skall jag be att få utträda ur Direktionen.

— Tror sålunda hennes nåd att sällskapet skulle kunna äga bestånd genom frivilliga gåvor om givarnes namn icke trycktes? Bort det!

— Och välgörenheten skall sålunda giva glans och hävd åt den lumpnaste fåfänga!

— Bort det! Icke så! Fåfängan är ett ont, väl, så; vi vända det onda i godo, vi förvandla det i välgörenhet, är det icke gott!

— Jo, men vi få icke kalla en lumpen sak med ett vackert namn; det är skrymteri!

— Hennes nåd är sträng! Skriften säger att man skall vara förlåtande, förlåt dem deras fåfänga!

— Ja, herr pastor, jag förlåter dem, men icke mig själv! Att sysslolösa fruntimmer roa sig med välgörenhet, det är förlåtligt, det är bra, men att de kalla detta en vacker handling som blott är ett nöje, ett nöje större än andra genom den retelse som offentligheten, den största offentlighet som finnes, nämligen publikation i tryck, kan skänka den, det är skamligt.

— Jaså, tog fru Falk i med hela styrkan av sin förfärliga logik; menar hennes nåd det är skamligt att göra gott?

— Nej, min lilla vän, men att låta trycka, det man skänkt ett par ullstrumpor, det anser jag vara nesligt.

— Nå, men att skänka ett par ullstrumpor, är väl att göra gott, alltså är det nesligt att göra gott...

— Nej, att låta trycka det, mitt barn; ni skall höra vad jag säger, tillrättavisade hennes nåd den envisa värdinnan, som icke gav sig ändå utan fortfor:

— Jaså det är nesligt att trycka! Nå men bibeln är ju tryckt, då är det nesligt också att trycka bibeln...

— Vill herr pastorn vara god och fortsätta förhandlingarne, avbröt hennes nåd litet förnärmad av det ogrannlaga sätt varpå värdinnan förfäktade sina dumheter, men denna gav icke tappt.

— Jaså hennes nåd anser under sin värdighet att byta mening med en så ringa person som jag är — — —

— Nej, mitt barn, men behåll ni er mening, jag vill inte byta.

— Kallas detta att diskutera, får jag lov att fråga? Kanske pastorn vill vara så god och upplysa oss om huruvida detta kan kallas att diskutera, om den ena parten vägrar att svara på den andras bevis!

— Min bästa fru Falk, detta kan visserligen icke kallas att diskutera, svarade pastorn med ett tvetydigt löje, som var nära att bringa fru Falk i gråt. — Men låtom oss icke fördärva en god sak genom split, mina damer. Vi inställa tryckningen tills fonden blir större. Vi ha sett det unga företaget spira upp likt ett frö och vi ha sett att många välvilliga händer äro hågade att vårda den unga plantan; men vi måste tänka på framtiden. Sällskapet har en fond; denna fond måste förvaltas, vi måste med andra ord vara betänkta på att se oss om efter en förvaltare, en praktisk man som kan avyttra dessa influtna medel och förvandla dem i penningar, vi måste med andra ord välja en kamrer. En sådan person fruktar jag vi icke kunna få utan pekuniär uppoffring — och vad får människan utan sådan uppoffring? Ha damerna någon lämplig person att föreslå till nämnda syssla?

Nej, det hade icke damerna tänkt på.

— Nå, då får jag föreslå en ung man av allvarliga tänkesätt, som jag tror skall vara lämplig. Har direktionen något emot att notarien Eklund blir krubbans kamrer — mot ett skäligt arvode?

Nej, det hade damerna ingenting emot, i synnerhet som pastor Skåre rekommenderade honom, och detta kunde pastor Skåre göra så mycket hellre som notarien var en nära släkting till pastorn. Och så fick sällskapet en kamrer med sex hundra riksdalers arvode.

— Mina damer, tog pastorn ordet, skola vi anse oss hava arbetat nog i vingården för i dag?

Tystnad. Fru Falk tittar åt dörren om icke mannen skall komma.

— Min tid är kort och jag ser mig ur stånd att dröja. Har någon något att tillägga? — Nej! — Med nedkallande av Guds bistånd till vårt företag, som så vackert börjat, önskar jag oss alla nåd och välsignelse och kan icke göra det med bättre ord än han själv lärt oss, då han lärde oss bedja Abba, Käre Fader, Fader Vår...

Han tystnade, som om han var rädd för att höra sin röst, och sällskapet höll händerna för ögonen, som om de blygdes att se varandra i ansiktet. Pausen blev lång, längre än man kunde vänta; den blev för lång, men ingen vågade bryta den; man såg efter mellan fingerna om icke någon skulle börja röra på sig, då en häftig ringning ute i tamburen åter ryckte sällskapet ner till jorden.

Pastorn tog sin hatt, drack ur sitt glas och påminde något litet om en som vill smyga sin väg. Fru Falk strålade, ty nu skulle krossningen komma och hämnden och upprättelsen, och en livlig eld strålade ur hennes öga.

Och hämnden kom och krossningen också, ty betjänten bar in ett brev som befanns vara skrivet av mannen och det innehöll — det fick inte gästerna veta, men de sågo nog, för att genast förklara att de icke ville besvära längre och att de hade dem som väntade på dem hemma.

Hennes nåd, som gärna ville stanna för att lugna den unga frun, vars yttre tillkännagav en hög grad av oro och ledsnad, uppmuntrades dock ingalunda häruti, utan visades däremot en sådan påfallande uppmärksamhet vid klädernas påtagning, att det såg ut som om man ville se henne på gatan så fort som möjligt.

Man skildes med rätt mycken förlägenhet, stegen dogo bort utför trapporna, och de avgående kunde höra på de nervösa knyckarne i låset som stängdes efter dem, att den stackars värdinnan längtade efter ensamheten för att få ge fri luft åt sina känslor. Och det gjorde hon. Ensam i de stora rummen, brast hon i häftig gråt; men det var icke dessa tårar som likt ett majregn faller på ett gammalt dammigt hjärta, det var vredens och ondskans etter, som nu fördunklade själens speglar och sedan droppade ner och frätte som syra på hälsans och ungdomens rosor.

FJORTONDE KAPITLET

Absint.

En het eftermiddagssol glödgade gatstenarna i den stora Bergslagsstaden X-köping. I salen på stadskällaren var det ännu tyst och stilla; granriset låg på golvet och luktade begravning; de graderade likörflaskorna stodo i sina fack, och sovo middag mitt emot brännvinsflaskorna med sina kommendörskedjor om halsarna vilka hade fått permission till kvällen; Moraklockan, som aldrig fick sova middag, stod där lång som en mas upprest mot väggen och utminuterade tiden, under det den tycktes läsa på en väldig teateraffisch, som man spetsat upp på en klädhängare bredvid; salen var mycket lång och smal och bägge långväggarne voro besatta med björkbord, vilka sköto ut från väggen, så att salen fick utseende av ett stall, i det borden, alla på fyra fötter, bildade hästarne bundna vid väggen och med bakdelarne utåt rummet; men nu stodo alla och sovo, en och annan med ena bakbenet något lyftat från marken, ty golvet var rätt gropigt, och att de sovo kunde man ju se, då flugorna gingo ostört på deras ryggar; men den sextonåriga kyparen som satt och lutade sig mot Moramasen, bredvid teateraffischen, han sov inte, ty han slog titt och ofta med sitt vita förkläde efter flugorna, som nyss varit ute i köket och ätit middag och nu stått upp för att leka, och så föll han till baka igen och stödde sitt öra mot Morakarlens stora buk, som om han auskulterade ut vad denne hade fått till middag. Och det skulle han snart komma att få erfara, ty nu hickade den långa besten och precis fyra minuter senare hickade han igen och så började det skråla och bullra i hans lekamen, så att gossen störtade upp och hörde huru han under förfärliga rosslingar gav ljud sex gånger i rad för att sedan återgå till sitt arbete och tystnaden.

Men gossen fick gå till sitt arbete och han tog nu en rond i sitt stall, ryktade av sina kampar med förklädet och gjorde i ordning som om han väntade främmande. Han satte fram strykstickor på ett bord längst bort i salens bakgrund, varifrån en åskådare kunde beskjuta hela långa rummet med sina blickar. Bredvid strykstickorna ställde han en butelj absint och två glas, ett likörglas och ett dricksglas. Därpå gick han ner till brunnen efter en stor karaffin vatten och ställde bredvid de eldfarliga sakerna på bordet och så gjorde han några promenader på golvet, varvid han intog de mest oväntade posityrer som om han härmade någon. Nu stod han med armarne i kors över bröstet, huvudet hängande och vänstra foten fram, samt skickade örnblickar omkring de gamla väggarnes skrubbade tapeter; nu stod han med benen i kors, högra handens knogar på bordskanten, och tummade i den vänstra en lornjett gjord av en portertråd, genom vilken han spotskt beskådade taklisterna, då dörren slogs upp och en trettiofemårig man inträdde med en säkerhet som om han kommit in till sig. Hans ansikte som var skägglöst hade dessa skarpt markerade drag, som flitig övning av ansiktsmusklerna brukar skänka och som man endast återfinner hos skådespelare och en samhällsklass till; man såg alla muskler och ligament genom den med en mörk skäggbotten skuggade huden, men man såg icke det eländiga trådverk som sätter dessa fina tangenter i rörelse, ty det var icke något vanligt klaver som behövde pedal. En hög panna, något smal, med insjunkna tinningar, reste sig som ett äkta korintiskt kapitäl, och nedför detsamma klängde svarta oordnade hårlockar som vilda växter, mellan vilka små raka ormar kastade sig ner och liksom sökte nå ögonhålorna, dit de aldrig kommo. Hans stora mörka ögon sågo i vilande tillstånd milda och sörjande ut, men han kunde också fyra av dem och då liknade pupillerna mynningarna på en revolver.

Han slog sig ner vid det iordningsställda bordet och kastade en bedrövad min på vattenkaraffinen.

— Varför ställer du alltid fram vatten, Gustaf?

— Därför att herr Falander inte ska brinna opp.

— Vad rör det dig om jag brinner opp! Kan jag inte få det, om jag vill?

— Herr Falander skall inte vara nihilist i dag!

— Nihilist! Vem har lärt dig det ordet? Var har du fått det ifrån? Är du galen gosse? Säg!

Han reste sig ifrån bordet och lossade av ett par skott med sina mörka revolvers.

Gustaf blev stum av fruktan och häpnad över uttrycket i skådespelarens ansikte.

— Nå svara gosse, var fick du det ordet?

— Det var herr Montanus, som sa det härom dagen, då han var inne från Träskåla, svarade Gustaf med räddhåga.

— Jaså, Montanus! återtog den dystre mannen och satte sig ner igen. Montanus är min man; det är en karl som förstår vad man säger. Hör du Gustaf, du kan gärna tala om för mig vad det är för ett namn, tillnamn förstår du, som det här teaterbyket har givit mig. Se, så! Var inte rädd!

— Nej, det är så fult, så det vill jag inte säga.

— Varför vill du inte — det, då du gör mig en glädje med så litet. Tycker du inte att jag behöver något att muntra mig med? Ser jag så fasligt glad ut? Gå på nu! Hur säga de när de fråga om jag varit här? Säger de inte så här: 'Har...

— Djävulen...

— Ah! Djävulen?! Det är ett gott namn. Nå, de hata mig, tror du?

— Ja fasligt!

— Skönt! Men varför! Har jag gjort dem något ont?

— Nej, det kan de inte säga!

— Nej, det tror jag också!

— Men de säger att herr Falander förstört folk!

— Förstört?

— Ja, de säger att herr Falander har förstört mig, därför att jag tycker att allting är gammalt!

— Hm, hm! Brukar du säga åt dem, att deras kvickheter äro gamla?

— Ja, allt vad de säger är gammalt, för resten, de är så gamla allihop så att de äckla mig!

— Såå! Tycker du inte det är gammalt att vara kypare också?

— Jo visst är det; det är gammalt att leva, det är gammalt att dö, det är gammalt alltihop — nej — inte — att bli aktör!

— Jo, min vän, det är det gamlaste av alltsammans. Var nu tyst, så får jag bedöva mig!

Han drack ur sin absint och sjönk med huvudet tillbaka mot väggen, på vilken syntes en lång brun strimma där röken från hans cigarr stigit upp under de sex långa år han sutit där. Solstrålarne bröto sig in genom fönstren, men sållades först av de stora asparne utanför, vilkas lätta bladverk sattes i rörelse av aftonvinden, så att skuggan på långväggen bildade ett rörligt nät, vid vars nedersta hörn den dystres huvud med dess oordnade hårlockar kastade en skugga som mycket liknade en stor spindel.

Gustaf hade ånyo satt sig att auskultera Morakarlen och iakttog en »nihilistisk» tystnad under det han såg på huru flugorna formerade ringdans omkring den argandska taklampan.

— Gustaf! hördes borta från spindelnätet.

— Ja, ljöd det i klockfodret!

— Har du föräldrar i livet?

— Nej, det vet herr Falander.

— Det är lyckligt för dig!

En lång paus.

— Gustaf!

— Ja!

— Får du sova om nätterna?

— Vad menar herr Falander? svarade Gustaf och rodnade.

— Som jag säger!

— Ja, visst får jag det! Varför skulle jag inte få det?

— Varför vill du bli aktör?

— Det kan jag inte säga! Jag tror att jag skulle bli lycklig!

— Är du inte lycklig nu då?

— Det vet jag inte! Jag tror inte det!

— Har herr Rehnhjelm varit härnere sedan han kom?

— Nej, det har han inte, men han skulle söka herr Falander så här dags.

En lång paus; varpå dörren öppnas och en skugga kommer in i det stora nätet, som ruskas, varvid spindeln i vrån gör en hastig rörelse.

— Det är herr Rehnhjelm? säger det dystra huvudet.

— Herr Falander?

— Välkommen! Ni har sökt mig förr i dag?

— Ja, jag kom i middags och sökte genast få träffa er. Ni gissar mitt ärende; jag ämnar söka anställning vid teatern.

— Åh! Verkligen! Det förvånar mig!

— Förvånar det er.

— Ja, det gör det! Men varför söker ni mig först?

— Därför att jag vet att ni är den mest framstående skådespelaren och därför att en gemensam bekant bildhuggaren Montanus har rekommenderat er hos mig, som en utmärkt person.

— Åh, har han det? Vad kan jag då göra för er?

— Giva mig ett råd!

— Behagar ni sitta ner vid mitt bord.

— Jag tackar, om jag får bli värd?

— Det kan jag inte tillåta...

— För min egen del, om ni icke har något däremot?

— Efter behag! — Ni begär ett råd? Hm! — Vill ni ha ett uppriktigt? Ja, naturligtvis! Men hör då på och tag det för allvar, som jag säger er, och glöm aldrig bort att så och så sade jag den dag som är, ty jag blir liksom ansvarig för vad jag säger.

— Nå! Säg er mening, jag är beredd!

— Har ni sagt till om hästar? Nej! Gör det då, och res hem igen!

— Anser ni mig då oduglig till att bli skådespelare?

— Nej, visst inte! Jag anser ingen oduglig till det! Tvärtom! Alla människor ha, mer eller mindre, anlag att agera människor!

— Nåå?

— Ack, det är något helt annat än ni anar! Ni är ung, ert blod är i rörelse, ni känner tusen bilder, vackra, ljusa som sagböckernas, krypa om varandra i er hjärna, men ni vill inte gömma dem, ni vill ha dem ut i ljuset, bära dem på era armar och visa dem, framför allt visa dem för världen och därvid erfara en stor glädje — icke sant?

— Jo, jo! Ni uttalar mina tankar!

— Jag antog nu det bästa, och vanligaste fallet, ty jag söker icke dåliga motiv till allt, oaktat jag hyser mycket låga tankar om — det mesta! Nåväl, denna böjelse är så stark, att ni skulle vilja lida nöd, förödmjukas, koppas av vampyrer, förlora medborgerligt förtroende, göra konkurs, gå under — hellre än ni gick tillbaka! Icke sant?

— Jo! Ack vad ni känner mig väl!

— Jag kände en gång en ung man — nu känner jag honom inte mer, ty han har blivit så förändrad! Han var femton år när han slapp ur den straffanstalt som varje församling underhåller åt de barn som hemfallit åt det ytterst vanliga brottet att komma till världen, och där de oskyldiga små skola försona sina föräldrars syndafall, ty huru skulle det annars gå... Var god och påminn mig att jag håller mig till ämnet! Han låg därefter i Uppsala i fem år och läste rysligt mycket böcker; hans hjärna inreddes i sex fack, i vilka inlades sex slags gods av uppgifter, sifferuppgifter, namnuppgifter; hela magasin med färdiggjorda omdömen, slutledningar, teorier, hugskott, dumheter. Det gick ännu an, ty hjärnan är rymlig; men han skulle också mottaga andras tankar, gamla ruttna tankar, som andra tuggat på hela sitt liv, och nu spottade ut; då fick han uppkastning och så — Han var tjugo år då han gick in vid teatern. Se på min klocka här; se på sekundvisarn; sextio gånger innan det blir en minut, sextio gånger sextio innan det blir en timme, tjugofyra gånger så, och det är bara ett dygn, tre hundrasextiofem gånger så — och det är blott ett år. Tänk tio år! — Herre! Har ni gått och väntat utanför en port, på en kär bekant! Första kvarten går som inte; andra kvarten — åh det gör man så gärna för den man håller av; tredje kvarten: hon kommer inte; fjärde: hopp och fruktan; femte: man går, men vänder om; sjätte: Herre Gud, jag har förspillt min tid i onödan; sjunde: men jag stannar ändå efter jag stannat så länge; åttonde: raseri, förbannelser; nionde: man går hem och lägger sig på sin soffa och känner ett lugn som om man hade tagit döden under armen. Han väntade i tio år, tio år! Reser inte håren sig på mitt huvud när jag säger tio år? Se efter! De sitter nog kvar ändå! Tio år gick innan han fick en roll. Och då lyckades han — genast! Och då höll han på att bli galen över sina förspillda tio år, och då blev han ursinnig över att detta icke hänt för tio år sen, och så blev han förvånad över att den inträffade lyckan icke gjorde honom lycklig, och så blev han olycklig.

— Menar ni då att han inte behövde de tio åren för att studera sin konst?

— Han fick ju aldrig studera då han aldrig fick spela; och han blev ett löje, ett utskum på affischen; och direktionen sa att han inte gjorde någon nytta, och när han vände sig till en annan direktion så sa den att han inte hade någon repertoar!

— Men varför var han inte lycklig då han lyckades?

— Tror ni att en odödlig själ är nöjd med att lyckas? — Men varför tala om sådant? Ert beslut är oåterkalleligt! Mina råd äro överflödiga! Det finns ingen annan lärare än erfarenheten och den är så nyckfull, eller beräknande, alldeles som läraren i skolan; somliga få alltid medhåll, andra få alltid stryk; ni är född till att få medhåll; tro icke att jag säger detta med anspelning på er börd; jag är nog upplyst att varken tillskriva densamma gott eller ont; det är en alldeles likgiltig faktor i detta fall, ty här gäller människa som människa! Jag önskar att ni måtte lyckas så fort som möjligt så att ni måtte bli upplyst — så fort som möjligt! Ni förtjänar det, tror jag!

— Men har ni då ingen aktning för er konst? Den största och härligaste av alla?

— Den är överskattad liksom allt vad människor skrivit böcker om. Den är farlig, ty den kan skada! En väl sagd lögn kan göra ett varaktigt intryck! Den är som en folkförsamling där den obildade majoriteten ger utslaget. Ju ytligare ju bättre — ju sämre, ju bättre! Jag har inte därför sagt att den är onödig!

— Det kan aldrig vara er mening, vad ni säger.

— Det är min mening, men den behöver ju inte vara sann för det.

— Men har ni då verkligen ingen aktning för er konst?

— För min? Varför skulle jag ha mer aktning för min än för andras.

— Och ni som spelat de mest djupsinniga roller; ni har ju spelat Shakespeare? Ni har spelat Hamlet? Har ni verkligen aldrig varit skakad i ert innersta då ni sagt fram den djupa monologen »Att vara eller icke vara»?

— Vad menar ni med djupa?

— Djupsinniga, djuptänkta!

— Förklara er! Är det så djupt att säga så här: 'Skall jag ta livet av mig eller inte? Jag skulle bra gärna göra det, om jag visste vad som skulle komma efter döden, och det skulle alla andra också göra, men nu vet vi inte det, och därför så törs vi inte ta livet av oss.' Var det nu så djupsinnigt?

— Nej, inte så...

— Nå! Ni har helt säkert tänkt på att beröva er livet någon gång? Inte sant!

— Jo, det har väl alla människor!

— Nå, varför gjorde ni inte det? Därför att ni som Hamlet inte tordes på grund av er ovisshet om det som skulle komma. Nå var ni så djupsinnig då?

— Nej, det förstås!

— Nå, det är sålunda en helt enkel banalitet. Det är med ett ord — hur kallas det Gustaf?

— Det är gammalt! svarades från klockfodralet där man tycktes ha väntat på replik.

— Nå, det är gammalt! Men hade författaren kommit med något antagligt projekt för ett kommande livs utseende, då hade det varit nytt!

— Är allt nytt så utmärkt? frågade Rehnhjelm mycket modfälld över de nya saker han fått höra.

— Det nya har åtminstone en förtjänst — och det är just att det är nytt! Försök att tänka era tankar själv och ni skall alltid finna er ny. Vill ni tro att jag visste vad ni skulle tala med mig om innan ni trädde inom dörren och att jag vet vad ni härnäst skall fråga mig då vi komma i närheten av Shakespeare.

— Ni är en underlig människa; jag måste erkänna att ni har rätt i vad ni säger, oaktat jag ej gillar det.

— Nå, vad tycker ni om Antonii liktal vid Cæsars bår? Är det inte mästerligt?

— Det var just vad jag ämnade fråga er! Det är alldeles som om ni skulle kunna läsa mina tankar!

— Nå det sade jag ju er nyss. Och är det så konstigt då alla människor tänka eller rättare säga detsamma. Nå vad finner ni för djupt i det?

— Det kan jag inte säga med ord...

— Nå men tycker ni inte att det är en ganska vanlig form för ett ironiskt yttrande? Man säger tvärtemot vad man menar, och vässer man på uddarna så skall ingen underlåta att sticka sig på dem. Nå men har ni läst något skönare än Julias och Romeos dialog efter bröllopsnatten?

— Ack det där stället där han säger att han tror det var näktergalen då det är lärkan.

— Vilket annat ställe skulle jag mena, då hela världen menar det. Nå, det är ju en enstaka mycket begagnad poetisk bild som effekten vilar på, och tror ni att Shakespeare's storhet vilar på poetiska bilder?

— Varför skall ni smula sönder allting för mig, varför skall ni taga bort alla mina stöd?

— Jag kastar bort era käppar för att ni skall lära er gå — själv! För övrigt, ber jag er gå in på vad jag säger?

— Ni ber icke, ni tvingar en att göra det!

— Då bör ni undvika mitt sällskap. — Era föräldrar sörja över detta ert steg?

— Ja, naturligtvis! Hur kan ni veta det?

— Det gör alla föräldrar! Varför skall ni överskatta min omdömesförmåga. Låt bli att överskatta, i allmänhet.

— Tror ni att man blir lyckligare med det?

— Lyckligare? Hm! Känner ni någon som är lycklig? Svara nu med egna meningar inte med andras ord!

— Nej!

— Nå, när ni inte tror att någon är lycklig, hur kan ni då sätta i fråga att man skall bli lyckligare? — Jaså ni har föräldrar? Det är allt dumt att ha det!

— Hur så? Hur menar ni?

— Tycker ni inte det är onaturligt att en gammal generation skall uppfostra en ny och uppföda den med sina föråldrade dumheter. Nå era föräldrar fordra tacksamhet av er? Inte sant?

— Nå men man skall väl vara tacksam mot sina föräldrar?

— Tacksam för att de med lagen på sin sida introducerat en i detta elände, fött en med dålig mat, slagit en, förtryckt en, förödmjukat en, motsatt sig ens önskningar. Vill ni tro att det fattas en revolution till? Nej två! Varför dricker ni inte absint? Ni är rädd för den? Åh! Se, den bär ju Génèvekorset! Den läker de sårade på slagfältet, vänner och fiender; den dövar smärtan, förslöar tanken, borttager minnet, förkväver alla ädla känslor som narra människan att begå dårskaper och slutar med att släcka förnuftets ljus. Vet ni vad förnuftets ljus är? Det är för det första en fras, för det andra ett irrbloss, en lyktgubbe, ni vet sådana där sken som irra över platser där fisk legat och ruttnat och alstrat fosforväten, förnuftets ljus är fosforväte alstrad av den grå hjärnsubstansen. Det är ju märkvärdigt att allt gott här på jorden går under och glöms. Jag har under mina tioåriga ströverier och skenbar overksamhet läst igenom alla stiftsbibliotek de ha i småstäderna; allt uselt och betydelselöst som finns i böckerna är citerat och omtryckt, men det goda ligger kvar — Jag ville säga — påminn mig att jag håller mig till ämnet —

Klockan började nu föra sitt oväsen och dundrade sju slag — Dörren slogs upp och in vräkte sig en person med ett stort buller. Det var en femtioåring med ett fett, tungt, huvud vilket vilade som en mörsare mellan ett par feta axlar liksom på en lavett med en beständig elevation av 45° och såg ut att vilja kasta bomber på stjärnorna. Ansiktet såg ut som om ägaren vore mäktig alla uppfunna brott och ouppfunna laster, men av feghet hindrats att begå några av dem. Han kastade genast en granat på den dystre och stormade åt kyparen efter en romtoddy, på ett grammatikaliskt, ohyfsat, språk med en stämma som en korporal.

— Där är ert ödes handhavare, viskade den dystre åt Rehnhjelm. Det är stortragöden, sceniske direktören och intendenten, min dödsfiende.

Rehnhjelm ryste, då han betraktade den förfärliga gestalten, som utbytt en blick av djupaste hat med Falander, och nu satt och besköt passagen med spottsalvor.

Därpå öppnades dörren ånyo och in gled en halvgentil halvgammal man med oljat hår och vaxade mustascher. Han slog sig förtroligt ner hos direktören, som gav honom långfingret med en karneolsring att skaka på.

— Det är redaktören av stadens konservative tidning; försvararen av tronen och altaret. Han har fri entré mellan kulisserna och vill förföra alla flickor, som direktören icke kastar sina ögon på. Han har fordom varit konglig ämbetsman, men måste lämna platsen, jag skäms att säga varför, upplyste Falander.

Men jag skäms också att sitta i samma rum som dessa herrar och jag har dessutom en liten tillställning för mina vänner därinne i kväll i anledning av min recett i går afton. Har ni lust att vara i dåligt sällskap, med de sämsta sujetterna, två illa kända damer och en gammal slusk till herre så välkommen dit in kl. 8.

Rehnhjelm tvekade icke ett ögonblick att emottaga bjudningen.

Spindeln på väggen klättrade igenom sitt nät liksom för att vittja detsamma och så försvann han. Flugan satt kvar ännu en liten stund. Men solen gömde sig bakom Domkyrkan, nätets maskor upplöste sig som om de aldrig varit och asparne skälvde utanför fönstren. Men då upphävde den store mannen och sceniske direktören sin röst och skrek, ty han hade glömt bort att tala; och han sade:

— Nå! Du har sett hur Veckobladet varit framme igen och angripit mig!

— Ack det där pratet ska inte bror bry sig om! —

— Ska jag inte bry mig om! Vad fan menar du med det? Läser inte hela staden det! Jo, det ska jag visst! Jag ska gå hem till honom och rappa honom skall jag göra! Han påstår helt fräckt, att jag är överdriven och affekterad.

— Nå muta honom då! Men gör ingen skandal!

— Muta? Tror du inte jag försökt det? Det är ett förbannat besynnerligt folk de här liberala tidningsskrivarne. Om man är vän och bekant med dem, så kan de skriva hyggligt om en, men att muta dem, det går inte, om de äro aldrig så fattiga!

— Ack, du förstår dig inte på! Man skall inte gå rakt på dem, utan man skall skicka presenter, som kunna belånas eller också kontanta pengar anonymt, och så aldrig låtsas om det sen!

— Som man gör med dig? Nej, du, det går inte med dem, jag har nog försökt. Det är ett helvete att råka på folk med åsikter!

— Vad tror du det var för ett offer, för att nu byta om samtalsämne, som djävulen hade fått i sina klor?

— Det rör mig inte!

— Kanske ändå! Gustaf! Vem var den där herrn som Falander hade med sig?

— Jo, han ska in vid teatern och heter Rehnhjelm!

— Vad för slag! Skall han in vid teatern! Han! skrek direktören.

— Ja, det skall han! svarade Gustaf.

— Och spela tragedi förstås! Och beskyddas av Falander? Och inte vända sig till mig? Och ta mina roller? Och göra oss den äran? Och jag vet inte ett ord om saken? Jag? Jag? Det gör mig ont om honom! Det är synd om honom! Vilken förfärlig framtid! Jag skall beskydda honom naturligtvis! Jag skall ta honom under mina vingar! Man känner mina vingars styrka också när jag inte flyger! De klämma till ibland! Det var en grann karl! En fin karl! Vacker som en Antinous! Synd att han inte kom till mig först så skulle han ha fått Falanders roller, allihop! Oj! Oj! Oj! Men det är inte för sent än! Ha! Låt djävulen förstöra honom först! Han är litet för färsk än! Han såg verkligen ofördärvad ut! Stackars gosse! Ja jag säger bara: Gud bevara honom!

Den sista bönens ljud bortdog under bullret som uppstod då alla stadens toddygäster inträdde.

FEMTONDE KAPITLET

Date: 2015-12-18; view: 575