Förskrivningar.

Carl Nicolaus Falk och hans kära hustru suto vid kaffebordet en morgon någon tid efter händelserna i förra kapitlet. Herrn var, emot vanan, icke klädd i nattrock och tofflor, och frun hade en dyr morgonrock på sig.

— Jo, du, de voro här i går och beklagade sorgen alla fem — sade frun med ett muntert skratt.

— Det är då själva...

— Nicolaus! Kom ihåg! Det är slut med disken nu!

— Vad ska jag säga då, när jag blir arg?

— Man blir inte arg, man blir ond, för det första! Och så kan man säga: »det är för märkvärdigt!»

— Nå! Det är för märkvärdigt, att du alltid skall traktera mig med obehagliga saker. Låt bli att tala om sådant där, som retar mig.

— Förargar, min gubbe! — Jaså, jag skall gå och bära mina bekymmer ensam, men du skall alltid lasta på...

— Lassa, heter det!

— Lasta, heter det, på mig dina förargelser. Hör du! Var det så som du lovade, när vi gifte oss?

— Se, så! Inga resonemanger, ingen logik! Gå på du. De voro här alla fem, mamma och dina fem systrar!

— Fyra systrar! Du har då inte mycket kärlek till din släkt!

— Din släkt! Det har då inte du heller!

— Nej! Jag tycker inte om dem!

— Nå, de voro här och beklagade sig över, att din svåger blivit bortkörd från verket, och det hade de läst i Fäderneslandet. Var det inte så?

— Jo! Och så voro de nog oförskämda att säga mig, att jag inte hade någon rättighet mer att vara stursk —

— Högmodig, min gumma!

— Stursk, sa de; jag skulle aldrig ha nedlåtit mig att begagna ett sådant uttryck!

— Nå. Vad svarade du? Du gav dem väl på tafsen.

— Ja, det må du lita på! Och det så att gumman hotade att aldrig sätta sin fot inom mina dörrar mera.

— Nej, sa hon det? Tror du att hon håller ord?

— Nej, det tror jag inte! Men säkert är att gubben...

— Du ska inte säga gubben om din far så att någon hör det.

— Tror du att jag tillåter mig det då? — Emellertid kommer gubben — oss emellan — aldrig hit mer.

Falk föll i djupa funderingar. Därpå återtog han.

— Är din mor högmodig! Är hon lätt att såra! Jag sårar så ogärna människor, som du vet! Du måste säga mig hennes svaga, ömtåliga sidor, så skall jag undvika att komma åt dem.

— Om hon är högmodig? det vet du väl, på sitt sätt. Om hon skulle till exempel få höra att vi haft en bjudning, och hon och systrarne inte blivit bjudna med, så skulle hon aldrig komma hit mer.

— Säkert?

— Ja, det kan du lita på!

— Det är för märkvärdigt att folk av hennes stånd —

— Vad pratar du?

— Nånå! Att fruntimmer kunna vara så känsliga! Hör du, hur är det med din förening nu för tiden? Vad var det du kallade den?

— »För kvinnans rättigheter!»

— Vad skall det vara för rättigheter!

— Jo kvinnan skall få rå om sin egendom själv.

— Nå, får inte du det?

— Nej det får jag inte!

— Nå vad har du för egendom då, som du inte får rå om.

— Halva din, min gubbe! Min giftorätt!

— Kors i Jesu namn, vem har lärt dig sådana där dumheter?

— Det är inga dumheter, det är tidsandan ser du. Den nya lagstiftningen skulle bli så: att jag skulle ha haft hälften när vi gifte oss och med den hälften hade jag fått köpt vad jag velat.

— Och när du köpt opp den, så hade jag fått försörja dig ändå? Det hade jag vackert gjort!

— Du hade väl varit tvungen, annars hade du fått arbetshus! Det står så i lagen om den som inte vill försörja sin hustru.

— Nej, hör du, nu går det för långt! Men i alla fall. Har ni haft sammankomst. Vad var det för folk? Tala om!

— Vi håller bara på med stadgarne ännu, på förberedande möten.

— Nå vad är det för folk?

— Det är revisorskan Homan och hennes nåd Rehnhjelm nu så länge.

— Rehnhjelm! Det är ett ganska gott namn! Jag tycker jag har hört det förut. Men var det inte fråga om en syförening också, som ni skulle grunda?

— Stifta, heter det! Jo, och kan du tänka dig att pastor Skåre skall komma och läsa en kväll.

— Pastor Skåre är en förträfflig predikant och han umgås i stora världen. Det är rätt min gumma, att du undviker dåligt sällskap. Det finns ingenting som är så farligt för människan som dåligt sällskap. Det sa alltid min far i världen, och det har blivit en av mina strängaste principer.

Frun plockade brödsmulor och försökte med dem fylla sin tomma kaffekopp; herrn letade i västfickan efter sin tandpetare för att taga bort något kaffe som fastnat mellan tänderna.

De båda makarne funno sig generade i varandras sällskap. De visste varandras tankar och de visste att den första, som bröt tystnaden skulle säga en dumhet, något komprometterande. De valde i hemlighet nya ämnen, prövade dem, men funno dem odugliga; alla stodo de i någon korrespondens med, eller kunde sättas i förbindelse med vad som blivit yttrat. Falk försökte upptäcka något bristfälligt i serveringen som kunde ådraga sig hans ovilja, frun tittade ut genom fönstret för att kunna se efter något omslag i vädret, men — förgäves.

Då kom betjänten och stack ut räddningsplankan med tidningarne på, på samma gång han anmälde: notarien Levin.

— Bed honom vänta! befallde herrn.

Därpå lät han stövlorna skrika en stund över golvet så att den arme väntande ute i tamburen måtte i tid bli underrättad om hans höga ankomst.

Levin, på vilken den nyuppfunna väntningen i tamburen gjort ett livligt intryck, infördes slutligen darrande i herrns rum, där han mottogs kort som en supplikant.

— Har du blanketten med dig? frågade Falk.

— Jag tror det, svarade den häpne, och grävde upp en bunt reversaler och växelblanketter av alla möjliga kulörer. I vilken bank behagar bror helst gå in? Jag har till alla, så när som på en?

Oaktat situationens högtidliga karaktär måste Falk le, då han såg halvskrivna reversal, på vilka ena namnet fattades, utskrivna växlar utan acceptant och färdigskrivna växlar, som blivit refuserade.

— Vi ta väl Repslagarbanken, sade Falk.

— Det är verkligen den enda, som inte duger, för — att — där känner man mig!

— Nå, Skomakarbanken, Skräddarbanken, var som helst, men fort!

Man stannade vid Snickarbanken.

— Nu, sade Falk, med en blick, som om han köpt den andres själ. Nu skall du gå och skaffa dig nya kläder, men hos en uniformsskräddare, så att du sedan kan få din uniform på kredit.

— Uniform? Det brukar ingen...

— Tyst! När jag talar! Den skall vara färdig om torsdag i nästa vecka, då jag har min stora bjudning. Du vet att jag sålt min bod med lager och att jag i morgon utfår mitt burskap som grosshandlare.

— Åh jag gratulerar — — —

— Tyst, när jag talar! Nu går du till Skeppsholmen, på visit! Med ditt falska sätt och din oerhörda förmåga att prata skräp har du lyckats vinna min svärmor. Nå! Du skall fråga henne vad hon tyckte om den stora bjudningen i söndags här hemma hos mig.

— Här? Hade du...

— Tyst och lyd bara! — Då skall hon göra gröna ögon och fråga om du var bjuden? Det var du naturligtvis inte, efter som ingen bjudning varit! Nå! Ni uttrycka ömsesidig missbelåtenhet, bli goda vänner, förtala mig, det vet jag att du kan; men du skall berömma min hustru. Förstår du!

— Nej, inte riktigt!

— Det behöver du inte heller; bara lyda! En sak till: du kan säga åt Nyström att jag blivit så högfärdig, att jag inte vill umgås med honom. Säg det rent ut, så talar du sanning en gång! — Nej, stopp! Vi ska vänta med det — sålänge. Du går till honom, talar om torsdagens betydelse, föreställer honom de stora fördelar, de många välgärningar, de lysande utsikter och så vidare. Du förstår.

— Jag förstår!

— Men så går du till boktryckaren med manuskriptet och — sedan —

— Sedan stöter vi ner honom!

— Nå, om du behagar uttrycka dig så, så må gå!

— Och jag läser opp verserna på bjudningen och utdelar dem?

— Hm, ja! En sak till! Försök att träffa ihop med min bror! Tag reda på hans förhållanden och med vem han umgås! Nästla dig in hos honom, stjäl hans förtroenden — det är lätt, bliv hans vän! Tala om, att jag har bedragit honom, säg honom att jag är högfärdig, och fråga honom hur mycket han begär för att han ändrar namn!

Levins vita anlete drogs över av en lätt skugga i grönt, som skulle föreställa rodnad.

— Det där sista var litet otäckt, sade han.

— Va? Hör nu! En sak till! Som affärsman vill jag ha ordning i mina affärer! Jag går i borgen för en så och så stor summa; jag får betala den — det är ju klart!

— Åh! Åh!

— Ah prata inte! I händelse av dödsfall, så har jag ingen säkerhet. Skriv den här reversen åt mig, ställd på Innehavaren och vid anfordran; det är ju bara en formalitet!

Vid ordet Innehavaren gick en lätt darrning genom Levins leder och han fattade pennan med tvekan, oaktat han väl visste att ingen återgång fanns. Han såg ett perspektiv av halvsnygga karlar uppställda i haye med käppar i händerna, lornjetter i ögonen och bröstfickorna svullna av stämplat papper; han hörde knackningar på dörrar, spring i trappor, kallelser, hot, anstånd; hörde Rådstuklockan slå då karlarne skyldrade med sina spanska rör och han fördes med ett black om foten fram till avrättsplatsen där han själv släpptes lös, men hans medborgerliga ära föll för yxan under mängdens jubel.

Han skrev under. Audiensen var slut.

TIONDE KAPITLET

Date: 2015-12-18; view: 511